Majlinos

Förut grät jag väldigt ofta. Jag kunde absolut inte hindra det, var det väl på väg så kunde jag inget göra. Mitt i allt kunde jag å andra sidan börja skratta... Nu gråter jag knappt alls. Det gör ingen nytta har jag insett. Eller ja, lärt mig. Av alla de tårar jag spillt har bara fåtalet hjälpt.

• Jag gråter för att jag är ledsen
  Resultat: jag blir mer ledsen.
• Jag gråter för att jag är glad
  Resultat: okänt.
• Jag gråter för att jag får skäll
  Resultat: personen ifråga blir oftast mer arg.
• Jag gråter för att jag gjort något fel
  Resultat: jag känner mig än mer misslyckad för att jag sitter o bölar över det.
• Jag gråter för att någon ska åka iväg
  Resultat: personen ifråga åker ändå bort.

Det hjälper tydligen inte att gråta. Å andra sidan är det precis vad man behöver ibland. Annars inte. Jag har väl tuffat till mig. Kanske beror det på att livet ser väldigt annorlunda ut nu jämfört med för ett år sedan. Fördelarna väger faktiskt upp nackdelarna. Jag känner mig inte längre lika bortkommen. Har jag helt enkelt gett upp? Blivit lika obrydd och känslokall som resten?

Jag är uttråkad. På vardagen. Hela situationen. Utan ljug!

http://www.youtube.com/watch?v=vJvxjcY3Xcc&feature=related