Majlinos

Vissa saker är svåra att sätta ord på. Eller ens förstå. Vem vet vad det var? Men jag saknar det. Mitt happy place.

Vad är det för fel på världen?

Jag ska på bröllop och anser mig behöva en ny klänning. Tittar på sidor som jag ofta hört mycket gott om - Asos, Nelly m.fl. Kryssar jag i "festklänningar" är det antingen hellånga vackra kreationer eller skimrande, färgstarka lårkorta (!!) klänningar.

Jag ska på bröllop inte någon jävla singelsuparkväll ! Lyckas jag till sist hitta en klänning som åtminstone behagar nå ner till knät (observera att den fortfarande inte går över) måste detta givetvis uppvägas med att det saknas tyg kring magen eller är mest mesh på hela klänningen. Vissa klänningar är lite längre vari det yttersta lagret är genomskinligt och man tydligt kan se att klänningen egentligen varit menad som kort vilket underklänningen är. "Fegisklänning" kan man även kalla det. Jag vill känna mig påklädd men tvingas ändå utgå från en kort klänning.

Nog konstigt att jag ogillar shopping med tanke på modet som är idag. Finner en del 50/60-talsinspirerade klänningar och de är fina. Riktigt fina! Men såklart, även dessa avkapade ungefär mitt på låret. Jag vill ha en klänningen inte en jävla TOP !

Hittar klänningar av märket "Little Mistress" och frågar mig själv om det är meningen att det är så man ska se sig själv? Som någons älskarinna? Är det därför jag klämmer ner min kropp i ett tajt fodral som visar mer än jag önskar? Köper jag inte en snygg klänning för att den är just snygg och jag blir förälskad redan när jag ser den? Nej för tusan, jag köper en snygg klänning för att andra ska tycka att den är snygg och vilja ligga.

Jag ska på bröllop, inte en underklädesfotografering. Ska det vara så svårt att inse att jag köper kläder för att jag vill ha något på mig? Hade jag velat visa hela världen exakt hur min kropp ser ut hade jag väl för tusan gått ut naken?! Ofta jag tänker spendera närmare tusen spänn på något som ändå ser billigt ut...

Jag har fått lära mig att ta tillvara på de tillgångar som finns, pengar är inget man kastar omkring sig. Man köper det man behöver och lever inte i överflöd. Finns det rabatt ska denna utnyttjas.

Samtidigt är det viktigt att se efter sig själv, vem ska annars göra det? Vem vet dina behov bättre än du själv??

Men att skaffa sig ett gymkort för 279kr/var 14:e dag (!) tar emot... När man kan träna hemma själv, eller gå ut på en promenad. Hur ursäktar man de bortkastade slantarna? Klart de inte är bortkastade, jag kommer må bättre och ju oftare jag går dit desto mer värt känns det. Kommer kostnaden motivera mig att faktiskt gå dit ändå?

Eller kan jag sitta hemma och titta på "Jakten på lyckan" på SVTPlay istället. Härligt negativ programledare ! http://svtplay.se/v/2298361/jakten_pa_lyckan/del_1_av_8?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2305158/sb,p149508,1,f,-1

Ibland glömmer man bort att reflektera över vad man egentligen är tacksam för eller glädjs över. Ett fint hem, kollegor man trivs med, mysig pojkvän, underbara vänner, god ekonomi och möjlighet att utvecklas. Jag är 22 år och kan inget annat än gå framåt med vad jag nu än vill göra. Så länge jag bara vågar kan jag faktiskt välja...

Nu råkar det vara så att detta inlägg inte handlar om tacksamhet utan om hur drygt det är att vara sjuk ! Det var länge sedan jag hade något annat än kraftiga förkylningar eller hemsk migrän. I måndags däremot kom magknip, vilket jag först trodde enbart berodde på kommande mens. Nu hoppas jag att jag hade fel eftersom det gick vidare till kräk, feber, huvudvärk och illamående bara av lukten från mat... Hur roligt vore det om jag nu ska behöva våndas såhär var fjärde vecka? Nej, då intalar jag mig hellre att det är vinterkräk som hoppat på mig, och skonat alla i min omgivning ;) Har alltid skattat mig lycklig för att ha kommit undan smärtor i samband med mens, men det har blivit värre och värre för varje år. Är det någon sorts hemsk försmak på hur det kommer vara att bli gravid? Ingår detta i någon sorts vuxenliv? Isf är jag hellre 15 och nymensad ! En period blev jag sjuk varje gång helgen innan mens, någon gång fläktes mitt tandkött upp och nu på senare tid har det handlat om magknip. Aldrig någonsin har jag känt någon särskild hunger under mensveckan, vilket är rätt konstigt för att vara jag... Men att må dåligt bara av lukten på mat - vad är detta !?

Det går snabbt att glömma hur trist något är. Det var länge sedan jag var magsjuk, låg böjd över toaletten och hulkade i min ensamhet. Efter lite mer än en dag var jag uttråkad. För trött för att orka göra något, för pigg för att kunna sova. TV är inte så himla roligt, boken för tung att hålla, kroppen för svag att göra något vettigt och huvudet för klart för att kunna blunda för stöket. Detta suger ! Tur jag har en fin sambo som smet iväg första dagen och köpte sjukmat till mig: toast och nyponsoppa. Fast inte ens det kunde jag behålla... Nu kan jag äta, kände mig till och med liiite hungrig igår. Däremot kan jag inte trycka i mig några större mängder mat och är sådär allmänt seg och grinig. UNDERBART UTTRÅKAD !

Hur gör man egentligen när man flyttar till en ny stad? Jag vill inte vara tjejen som bara umgås med sin sambo, jag vill inte vara tjejen som måste åka iväg för socialt umgänge, jag vill inte vara tjejen som är rädd för det nya och framförallt vill jag inte vara tjejen som låtsas. Då tror jag att risken är överhängande att man känner sig isolerad och tröttnar.

Jag stortrivs i nya lägenheten, med det lugna tempot och att folk faktiskt ler mot en när man möts. Äntligen får jag uppleva lyxen i att ha allting nära. Jag bor i stan, inte i närheten av. Risken är överhängande att jag blir bekväm och återgår till att inte vilja flytta ut på landet till ett mysigt hus, av helt andra orsaker än för fem år sedan. Mycket har hänt mina vänner... Tanken på Svensson-liv med hus, familj och till och med hund avskräcker mig inte längre. Bara för att det inte funkade när jag var liten, behöver jag inte ta avstånd från det som vuxen. Det blir vad man gör det till.

Klockan var inte ens sex och jag kände att jag var klar med den här onsdagen. Ansåg mig ha gjort vad jag ville, fått ut tillräckligt. Efter att ha jobbat, lagat lunch och lekt med symaskinen kände jag mig nöjd. Fast istället för att hoppa i säng gömde jag mig i badrummet en stund. Det blev härligt hemma-SPA med både peeling, hårborttagning, ansiktsmask och fotbad i skenet av levande ljus och till tonerna av Melody Gardot.

Igår var jag så uttråkad att jag lagade middag. Riktig middag, prova-på-något-nytt-och-hoppas-på-det-bästa-middag. Grön risotto, serverad med lax toppad med valnötter. Risotto har jag aldrig lagat förut, och jag brukar tycka den är alldeles för "tung". Gårdagens var hur god som helst ! Dessutom blev det picnic eftersom min kära sambo befann sig på jobb och jag tänkte att han nog också var hungrig. Vem har bestämt att man inte får ha picnic mitt i vintern!? Och betyder detta att jag kommer laga mer mat i fortsättningen? Troligen inte.

Jag kan ju göra som jag vill, eftersom jag varken har husdjur, barn eller någon annan som är beroende av mig. Just det, ingen är beroende av mig, kom ihåg det nu och sluta känn en massa tvång för saker som behöver fixas. Frågan är nu om jag är uttråkad och tillfredsställd, eller uttråkad och ensam? Jag mår bra, känner mig nöjd med tillvaron - så det borde väl betyda att jag är tillfredsställd? Avsides. Men nöjd.

Har du nått en punkt i ditt liv där du måste fråga dig själv om det är rimligt?

Är det rimligt att förväntas sköta jobbet fläckfritt, städa upp efter andras misstag och samtidigt aldrig ta åt sig?
Är det rimligt att ta sig tid för varandra, fast det är just tid som saknas?
Är det rimligt att försöka klämma in både långa arbetspass, hushållssysslor, socialt umgänge och egentid i livet?

Är det rimligt att drömma sig in i framtiden trots att inte vardagen rullar på?
Är det rimligt att inte drömma?

Är det rimligt att må fysiskt dåligt av oro?
Är det rimligt att inte klara av att slappna av eller njuta?
Är det rimligt att låta disken stå och ignorera annat som behöver göras? 
Är det rimligt att försumma vänner och familj?
Är det rimligt att överlåta allt ansvar till andra?

Är det rimligt att låta allt det negativa ta kontroll över ditt liv istället för att uppmärksamma positiva människor och händelser?
Är det rimligt att bli den där gnälliga, negativa och självömkande typen?
Är det rimligt att ha höga krav på sig själv och känna besvikelse när de inte uppfylls?
Är det rimligt att ingen tar en på allvar och fortsätter kräva saker?

Är det rimligt att gräva ner sig för hur allting är istället för att försöka förändra vardagen?
Är det rimligt att försöka lösa det på egen hand?

"Tacksamhet är den i särklass bästa medicinen mot självömkan" som Mia Törnblom skriver. Kanske borde man ge dessa guidande böcker en chans istället för att avvisa dem som dravel? Jag minns att jag för många år sen hade en anteckningsbok som stöd. Varje kväll skulle jag skriva en person jag träffat som gjort mig glad, 3 positiva händelser, något jag ville göra dagen efter och ett framtida mål/förhoppning. Vore säkert en god idé att återuppta det kvällsnöjet !

Förändring sökes...

Ska man verkligen låta sig bli så uppfylld av det som kunde ha varit, eller kanske kommer, att man glömmer bort vardagen? Att man helt enkelt lever i väntan eller längtan istället för att uppleva det som finns här och nu. Är det ett vettigt alternativ? Som John Lennon så träffande uttryckte det: "Life is what happens to you while you're busy making other plans"

Det känns som att jag inte riktigt hittar tillbaka till mig själv längre. Det är så mycket som händer och förändras att jag har svårt att hänga med. Samtidigt finns de som får mig att landa och fångar mig tillbaka till verkligheten. De som jag älskar. De som får mig att känna mig behövd och ber om min hjälp eller åsikt. Hemmet som får mig att vilja återvända.

Å andra sidan är det väl meningen att man ska utvecklas och förändras här i livet. Bli mer erfaren ? Växa. Så... jag kanske inte ska hitta tillbaka till mig själv, utan finna ett nytt jag? Anpassa mig utifrån de faktorer som ständigt påverkar.

Är det dags att lämna tryggheten och ta ett steg ut i det okända ? Vem bestämmer när det är dags att gå vidare? Jag har alla möjligheter att bli just den jag vill vara. Vi har alla potential att förändras och vara någon som vi kan trivas med. Är du säker i dig själv och trygg i din vardag är det så mycket lättare att möta världen...

Deltog i en yoga-klass för drygt två veckor sedan och det var något av det bästa jag hade kunnat göra just då. Hade jag vetat innan jag kom dit att det skulle vara själsligt inriktat och inte alls poweryoga som de påstod, så hade jag helt enkelt inte gått dit. Efteråt kände jag mig utmattad, tom och på något konstigt sätt ändå uppfylld. Efter klassen fick vi ta ett inspirationskort om vi ville och det jag valde kändes så oerhört rätt när jag läste. Det stod: "Jag förändrar andra genom att förändra mig själv. När jag förändrar mig själv förändras också min omgivning och hela min tillvaro."

Jag gillar lugnet i yogan. Den mentala utmaningen. Tryggheten som infinner sig. Frågorna som inte tvunget får svar, men åtminstone säkerställs. Kanske borde jag se till att fylla mitt liv med andra utmaningar. Något som får mig att utvecklas.

Jag börjar förstå hur pass viktigt det faktiskt är att göra något meningsfullt. En fritid för mig består av mer än att hänga framför TV:n när jag kommer hem och att varje helg supa mig så full att jag inte minns vad som var så roligt. Fritiden delas med människor i min omgivning som har betydelse. Som tillför mitt liv energi och något positivt.

Att ha ett jobb som jag trivs med, men som samtidigt inte blir en slentrian är minst lika viktigt. Att bli bekräftad på sin arbetsplats och rosad för sin insats, sitt engagemang - det känns förbannat bra ! Så varför inte se till att utvecklas där också? Det vore ju rentav idiotiskt att ta ett jobb i hopp om att ständigt ha exakt samma utmaning att möta varje dag. Trygghet är vitkigt, men vad som är viktigare är att inte fastna i den.

Jag är inte vilse. Kanske bara på väg?

Fann ett recept i senaste numret av ICA's tidning Buffé på en morotssoppa med jordnötspesto. Det tyckte jag lät smaskigt och idag var det dags - behöver få vitaminer och nåt varmt i mig :) Sidorna jag ägnar mest tid åt är givetvis de där man får en veckas middag för under 400kr eftersom rätterna är enkla att laga. En hel del ingredienser byttes idag ut för att passa mitt skafferi bättre - läs: Nettos utbud. I vilket fall, här hittar ni receptet som tydligen är "Medelsvårt":

http://www.ica.se/FrontServlet?s=mat_recept&state=recept&receptid=682510

Jag bytte ut hönsbuljong mot grönsaksbuljong; salta jordnötter mot naturella och kryddade med lite extra salt (var försiktig med det, behövs nog knappt); chilifrukt mot sambal oelek; koriander mot basilika; rapsolja mot olivolja. Ha förtröstan då ni mixar maten mina vänner, för det var då som det slog mig att detta påminner om rotmos fast värre... Inte direkt min favorit på dagis om man säger så. Det här är ingenting som rotmos och inte heller morotsjuice - det här är gott ! Jordnötspeston passar grymt bra till soppan, munnen vattnas bara jag tänker på det ;)

Satte en klick creme fraiche ovanpå peston vilket gjorde det hela ännu bättre. Åt ett grovt frö/äpplebröd med Tofuline's veganska creamcheese på och drack ett glas Havremjölk till :) Första steget mot mindre kött och nyttigare kost !

Åtminstone en light-variant av det hela. Jag brukar vara helt emot light, men i det här fallet är det inte annat än tillfredsställande och nöjsamt. Från början var jag grinig eftersom jag varken skulle bjudas på kvällsbuffé eller ha ett kök att tillgå. Det visade sig vara en vanesak.


Här sitter jag i Halmstad, för tredje veckan i rad. TV:n har bara nyttjats ett par gånger, datorn några fler. Cykeln har jag med mig och staden har utforskats. Första veckan var att föredra då den bjöd på sol. Å andra sidan tillåter regnet mig att be om te, från den gulligaste receptionisten man kan tänka sig, och stänga in mig på rummet med en bok. Är inne på tredje boken sedan min ankomst, märk väl att det är cirka fem år sedan jag gav upp mitt läsande. Bastun finns i källaren om jag skulle vara sugen på att svettas. Önskar jag sällskap så finns det ett antal kollegor att tillgå. I vanliga fall är jag rädd för vad de ska anse om mig privat, och undrar ständigt om jag gör något fel. Här uppe har jag släppt rädslan och jag gillar resultatet !

För några dagar sedan tröttnade jag på solens frånvaro och bestämde mig för att ta saken i egna händer. Inte genom solarium eller en soldusch för 550 kr. Nej nej, som den starka och självständiga kvinna jag är så blev det brun-utan-sol på sprayburk. Bra val. Efter att ha kämpat för att få några stänk på ryggen och försökt rätta till blekheten efter att ha valkat min häl så upptäcker jag till min förfäran att hela badrummet är brunfläckigt ! Inte så bra val. Förvisso lever jag just nu med lyxen att ha städerskor (kanske något att skaffa hemma?), men det ingår inte i deras jobb att städa upp efter att jag grisat ner så mycket. Tar duschslangen och börjar spruta innan det hinner torka in, vilket gav mig mycket vackra händer. Höger hand saknar färg på halva fingrarna, och vänster hand är estetiskt fläckig. Trevligt, trevligt.


Efter monsterduschen såg mitt hår ovanligt bronsfärgat ut. Skyndade mig ner till herrfrisören på hörnet och frågade, utan att egentligen tro att han skulle kunna hjälpa mig, ifall han sålde silverschampo. Han tittade tveksamt på mig och kontrade med ”Är det du eller din vackra mor som ska ha det?” Det är nog jag, och det förstod han ju själv när han tog en titt på mitt inte lika vackra hår. Vaknade på morgonen och kände mig rätt nöjd när jag tog en titt på min nakna kropp, därefter blev det hårtvätt som även den gjorde mig nöjd. I går kväll tog jag ett extra sprut i ansiktet som inte verkade ha fått så mycket färg första gången. Det enda som saknas nu är min nya accessoar som anländer om ungefär en vecka. Och nej mina vänner, jag talar inte om en fettsugning, ansiktslyft, bröstförstoring eller ny näsa. Lösnaglarna som jag förra helgen äntligen lyckades (läs: vågade mig på att försöka) få bort får nog stanna borta ett bra tag framöver.

Jag älskar friheten med att vara i Halmstad ! Där hemma hade sprayen fått mig att tänka på allt extra jobb som behövs – skrubba badrummet, byta sängkläder, lukta knasigt. Silverschampoot hade känts som en onödig utgift. Jag brukar se mig själv som praktisk och ekonomisk. Kanske är jag lat och snål. Var det bara ett miljöombyte jag behövde ? Eller det faktum att jag knappt har något ansvar här – inte städa, tvätta, diska, betala räkningar, lägga mig i tid, tänka på morgondagen, press att vara social när jag inte känner för det.

Kontakten med mina nära och kära är knapphändig, men tillräcklig. En enda kväll har jag känt mig ensam och önskat att jag var hemma. Inte för att jag är så värst mycket bättre på att höra av mig eller se till att ses när jag är hemma. Kanske är det så att det accepteras desto mer när jag är längre bort ? Varje helg kommer jag i varje fall hem för att leka. Passar på att träffa kompisar och andas ut efter all övertid. Har roliga saker inplanerade redan från början och ser fram emot det. Det är efterlängtade vackra ansikten mina kompisar bär. I vanliga fall när jag har en fest inplanerad hoppar jag utan att tveka över om jag är trött, eller inte på humör. Nu existerar inget sådant – jag är fri, jag är ledig, jag är glad över att äntligen få ses igen ! Förvisso segare än ett vingummi, men jag kommer åtminstone till sist ;P

Första helgen tillbaka var kortare än 24h och lockelsen att stanna hemma och ta det lugnt var stor. Men klockan elva lyckades jag infinna mig på festen som börjat sju. Och klockan ett anlände jag till brunchen som var planerad till elva. I vanliga fall hade jag hellre låtit bli att dyka upp alls än att komma så sent. Nu fick de helt enkelt acceptera min nonchalans. Nonchalans som berodde på extremt trötthet efter ett arbetspass från 05.13 – 21.32, som avslutades med middag och utgång med några sötnosar här i Halmstad. Vilket gav mig ungefär tre timmars sömn under morgonen innan det var dags för hemfärd...

Jag har väl alltid varit ganska ärlig och rättfram av mig. Men att göra saker som jag vill, istället för att fundera särskilt mycket på hur det påverkar andra har aldrig varit riktigt min grej. Hur ska jag bete mig för att leva upp till deras bild av mig? Vad ska jag göra för att de ska bli nöjda? Hur kommer han ta det? Blir han ledsen/sur? Kommer de bli arga? Sviker jag nu? Vad måste jag göra för att han ska fortsätta vilja träffa mig? Är frågor som snurrat i mitt huvud. Nu i Halmstad gör jag det jag känner för, och bara det jag känner för. Tiden är en riktlinje, ingen lag. I'm lovin' it !

Denna ”isolering” har tillåtit mig att bara vara, njuta av livet. Förvisso lyser mina ”ordinarie” bekantskaper med sin frånvaro, men det har tillåtit mig att utforska områden jag tidigare avstått från. Jag har fått tid att göra det som måste göras – jobba – men ändå ha så mycket mer fritid än jag nånsin känt att jag har hemma. Trots att jag jobbat övertid hittills fyra dagar på tre veckor så känns det ändå mer fritt.


Carpe diem, jag gör det ! Skippa alla krav, alla måsten. Bara lev. Inga tvång, inga förväntningar. Bara jag. Jag har inget emot att skapa nya kontakter, men när någon som jag knappt känner, eller vill släppa in, tränger sig på då tappar jag lusten. Då är det inte längre en ny och rolig kontakt. Då är det som en påträngande förälder när man är i tonåren. Påträngande föräldrar passar inte in i min fria Halmstad-livsstil, dessutom är jag långt ifrån tonåring och spenderar hellre mina lediga helger med personer jag vet att jag tycker om.

Jag tränar inte. Gymnastik i skolan var inte direkt min favoritlektion. Klarade inte förrän på tredje försöket av att "löpa" 5 km på 35 minuter under gymnasiet. Testade många olika aktiviteter som yngre - fotboll, simning, bågskytte m.fl. För drygt 1½ år sedan återgick jag till att simma, men motivationen är lika frånvarande som ursäkterna närvarande. Slutade då jag började min utbildning - det var ju 14h dagar inkl pendling, såklart man inte orkar simma då. Därefter var det ovanan att vakna så tidigt, flytten hemifrån och brist på pengar (brist på pengar !? yeah right, snarare brist på kunskap och erfarenhet av att handskas med pengar).

I somras köpte jag ett gymkort och trodde att min snålhet skulle få mig att gå dit. Så fel jag hade. Bokade en session för att gå igenom utrustningen, men då drabbes jag av extrem huvudvärk och tvingades avboka. Jag minns det så väl - för det var enda gången jag var ens i närheten att besöka gymmet den sommaren. Under hösten gjorde jag det klassiska misstaget : köp träningskläder du känner dig snygg i så är det större chans att du faktiskt tar dig till gymmet. 2000 kr fattigare och med både ett par ordentliga träningsskor och ett antal ombyten i garderoben så gick jag fortfarande inte till gymmet.

snålheten "personifierad"

Till slut insåg jag att det inte var mig det var fel på, utan träningsformen. Jag vet, ännu en ursäkt - men jag gillar inte maskiner ! Eller, rättare sagt, jag har inte haft intresse nog att ge det en chans än och känner mig därför dålig och osäker. Och vem vill göra sig till åtlöje inför den mängd vältränade människor som samlas på ett gym? Nej, simning ihop med tjocka pensionärer är mer min grej. Snålheten peppade mig - hittade ett gammalt 10-kort som skulle gå ut i februari. Lyckades faktiskt få in vanan lagom till varningen om sista ansökningsdag för friskvårdsbidrag kom. Köpte mig istället ett simkort (årskort) och till och med en baddräkt för att slippa tanternas griniga stirrande.

Fast jag gottgör för min underkastelse genom att köra yoga både i vattnet och uppe på läktaren med rumpan i vädret efter att jag simmat klart ;) Yoga var något jag länge varit sugen på, och tyckte var urlöjligt att Wii gav ut ett spel med. Fast när jag först testade spelet hemma hos en god vän upptäckte jag hur vettigt det var med Wii Fit och att yoga verkligen var min grej ! Ni anar inte hur glad jag blev - antiträningsmalin gillade något :D Såklart köpte jag både en Wii-konsol och en Fit-board. Det var roligt ungefär lika länge som mitt träningskort.

Motivationen saknas. Jag kanske lyckas hålla intresset för både yoga och simning uppe i tre veckor, sedan slutar jag - en vecka, två veckor, en månad? Avbrottet brukar bli i samband med mens då jag tycker det är jobbigt att äta, vakna och framförallt onödig rörelse. Latheten slår på så det bara smäller om det med andra ord. Det är okej, jag blöder ju faktiskt ! Det är ett bra tag sedan jag simmade sist - tre veckor? Fast det beror ju givetvis på att jag har ett så oregelbundet schema numera. Ursäkterna finns som sagt alltid nära till hands ;) Det jag saknar är bastun som jag märkt ger bra effekt på min hy. Och vattenyogan - det är enormt mycket enklare att hålla balans där. Sedan min första vattenyoga har det även varit lättare att hålla positionerna på land.

min oklanderliga uteplats. Det är faktiskt rosor där - såna kan man väl inte bara ta bort hur som !? ;)

Yogan å andra sidan är något som jag inte kan ursäkta mig för att skippa. Jag måste inte starta mitt Wii för att kunna köra, jag kan rörelserna utantill nu. Så idag, efter några timmars degande i soffan istället för att ta hand om min skabbiga uteplats som jag bestämt mig för, kom spänningshuvudvärken. Istället för att låta den ta över som jag alltid brukat göra förut så utmanade jag den. Med yoga ! Blev drygt 30 minuters sträckande och bändande. Avslutade med att lyckas gå upp i brygga och därefter fastna i en bakåtkullerbytta. Jag säger inte att jag är vig, extremt stabil eller ens flexibel - men framstegen sedan förra sommaren är enorma ! Det är kanske det som gör yoga intressant för mig, jag kan verkligen märka att något händer. Inte på mer muskler eller mindre fett (who would notice?) utan på bättre flexibilitet. Makes me feel good :)


Så... fortsätt leta efter just din träningsform. Skippa dyra gymkort och träningskläder tills du är säker på att det verkligen är något du vill syssla med ! Kan till och med jag lyckas hitta något som jag gillar, ja - då finns det nog hopp för alla :) Jag tänker utan tvekan fortsätta med min yoga i kampen mot gravitationen - vilket även dessa grabbarna gör :

http://www.youtube.com/watch?v=-5YnkzRHYMA
(tittade som sagt på TV idag, antagligen lite för mycket)

Jag tränar .

Förut grät jag väldigt ofta. Jag kunde absolut inte hindra det, var det väl på väg så kunde jag inget göra. Mitt i allt kunde jag å andra sidan börja skratta... Nu gråter jag knappt alls. Det gör ingen nytta har jag insett. Eller ja, lärt mig. Av alla de tårar jag spillt har bara fåtalet hjälpt.

• Jag gråter för att jag är ledsen
  Resultat: jag blir mer ledsen.
• Jag gråter för att jag är glad
  Resultat: okänt.
• Jag gråter för att jag får skäll
  Resultat: personen ifråga blir oftast mer arg.
• Jag gråter för att jag gjort något fel
  Resultat: jag känner mig än mer misslyckad för att jag sitter o bölar över det.
• Jag gråter för att någon ska åka iväg
  Resultat: personen ifråga åker ändå bort.

Det hjälper tydligen inte att gråta. Å andra sidan är det precis vad man behöver ibland. Annars inte. Jag har väl tuffat till mig. Kanske beror det på att livet ser väldigt annorlunda ut nu jämfört med för ett år sedan. Fördelarna väger faktiskt upp nackdelarna. Jag känner mig inte längre lika bortkommen. Har jag helt enkelt gett upp? Blivit lika obrydd och känslokall som resten?

Jag är uttråkad. På vardagen. Hela situationen. Utan ljug!

http://www.youtube.com/watch?v=vJvxjcY3Xcc&feature=related