Majlinos

Vad är det för fel på världen?

Jag ska på bröllop och anser mig behöva en ny klänning. Tittar på sidor som jag ofta hört mycket gott om - Asos, Nelly m.fl. Kryssar jag i "festklänningar" är det antingen hellånga vackra kreationer eller skimrande, färgstarka lårkorta (!!) klänningar.

Jag ska på bröllop inte någon jävla singelsuparkväll ! Lyckas jag till sist hitta en klänning som åtminstone behagar nå ner till knät (observera att den fortfarande inte går över) måste detta givetvis uppvägas med att det saknas tyg kring magen eller är mest mesh på hela klänningen. Vissa klänningar är lite längre vari det yttersta lagret är genomskinligt och man tydligt kan se att klänningen egentligen varit menad som kort vilket underklänningen är. "Fegisklänning" kan man även kalla det. Jag vill känna mig påklädd men tvingas ändå utgå från en kort klänning.

Nog konstigt att jag ogillar shopping med tanke på modet som är idag. Finner en del 50/60-talsinspirerade klänningar och de är fina. Riktigt fina! Men såklart, även dessa avkapade ungefär mitt på låret. Jag vill ha en klänningen inte en jävla TOP !

Hittar klänningar av märket "Little Mistress" och frågar mig själv om det är meningen att det är så man ska se sig själv? Som någons älskarinna? Är det därför jag klämmer ner min kropp i ett tajt fodral som visar mer än jag önskar? Köper jag inte en snygg klänning för att den är just snygg och jag blir förälskad redan när jag ser den? Nej för tusan, jag köper en snygg klänning för att andra ska tycka att den är snygg och vilja ligga.

Jag ska på bröllop, inte en underklädesfotografering. Ska det vara så svårt att inse att jag köper kläder för att jag vill ha något på mig? Hade jag velat visa hela världen exakt hur min kropp ser ut hade jag väl för tusan gått ut naken?! Ofta jag tänker spendera närmare tusen spänn på något som ändå ser billigt ut...

Klockan är halv fyra och jag vaknar orolig, ångestfylld och illamående. Migränen är ett faktum. Kallsvettig och med en känsla av att inte kunna andas. Öppnar fönstret trots att jag inte får, men ju mer luft jag får i mig desto mer vaknar jag till och tankarna snurrar fortare... Bestämmer mig till sist för att ta mig ut i korridoren, vrider dörrhandtaget 180 grader och stiger ut på heltäckningsmattan. Tyst, ensamt, underligt och lite läskigt. Är det inte såhär många skräckfilmer börjar? Vågar mig ut till hisshallen och stiger in. Trycker på 0 och kommer till välbekanta entréplan. So far, so good... Stendött, inte en människa är uppe. Till och med receptionisten sover. Smyger runt, nåja - så mycket man nu kan smyga i flipflops, och tittar på saker jag inte sett förut... Till sist bestämmer jag mig för att det får räcka och ropar in mot den öppna dörren i receptionen. "Heallou?", ut kommer en sömndrucken kvinna som vi stötte på redan igår em - har de inget fack här eller!? Frågar efter WiFi och får en nätverkssladd. Till mobilen? Njäe då fungerade det visst bara i entrén... Så nu sitter jag här, i en mörkgrön lädersoffa mitt emot receptionsdisken och tittar på när tidningsbärarna kommer... Och sen då? Vad vill jag med detta? Den som det visste... Sova törs jag inte! Drömde att jag var sen till rättegången. Kvart i åtta på morgonen slog det mig att jag skulle dit. Panik! Ingen som ringt och påmint mig, varför skulle det behövas? Jag har ju koll... Innan vi väl körde iväg skulle min bror hittas, han hade varit försvunnen en längre tid. Samtidigt som mor ringer moster kommer han gående i trädgården. Det är riktigt skönt att få en bamsekram och veta att han är hemma igen. Mitt i all stress och ståhej... Hjulet fortsätter snurra - rättegången var inställd, det visste väl jag? Tydligen hade hon träffat en egyptier och funderade på att flytta till USA. Det räcker visst i Danmark för att slippa ställas till svars... Ändå blev jag ifrågasatt av åklagarbiträdet när jag kom, det var hon som tog emot mig i korridoren. Hon undrade om jag skulle se ut sådär, ingen skulle ta mig på allvar, hade jag inget smink med mig? Min biståndsadvokat bytte jag inte ett enda ord med. Ensam steg jag in i rätten och såg på en projektorduk uppgifterna om hennes nya kärlek... Jag var uppjagad, pressad och ifrågasatt hela vägen dit, och hon - hon var inte ens där!

Ja, var börjar man? Plötsligt är det inte bara ens egen vilja, behov och önskningar att ta hänsyn till. Det underlättar om man kommunicerar och är ärlig. Måste man ha staplat upp hela sin framtid: "innan jag är 25 vill jag gifta mig, innan 30 skaffa barn - två ska det bli och vid 40 ska jag vara världens bästa klassmamma"? Var är symbiosen där egentligen? Handlade inte alla önskemålen om mina egoistiska mål, min möjlighet att hävda mig själv inför andra och visa att jag kan vara en grym mamma. Eller möjligen bevisa det för mig själv...

Det är mycket som händer, som tidigare nämnt har jag börjat träna och mår faktiskt bra av det. Annars är inte mycket självklart längre. Det är mycket som ska fixas, samtidigt som jag ska hinna jobba med mig själv. Lita på andras förmåga att fixa saker, släppa på lite istället för att kontrollera allt. Ta mig tid till avslappning och yoga, se till att släppa fram känslor. Notera och erkänn vad som finns där.

Jobba, plugga till den där distanskursen (vars stress ursäktas med att den är åh så användbar för mig), närvara på läxhjälpen, styr upp saker inför kommande rättegång - way over my head, för övrigt - träna, träffa släkt och vänner (eller ja, i urval, hur länge sen är det inte jag pratade med Kinesen?! ångest), finn tid för dig själv och framförallt din kärleksrelation. Hur ska allt detta prioriteras? Och hur får jag tiden att räcka till ?!

Det är mycket som hänger löst. Förra året var väldigt underligt och krävande på alla sätt och vis, konsekvenserna hänger till stor del kvar. Som ett riktigt brakavslut blev jag slagen under hösten och ballade väl mer eller mindre ur under december. Hemma och vila en vecka, ytterligare psykologbesök och sedan lite bättre. Miljöombyte och bra arbetspass börjar nu komma till sin rätt. Oerhört glad för denna flytt, även om den innebar att lämna hela umgänget... Är det klart nu då, får man lugn och ro nu? Nej. Nu ska det vara rättegång. Upp med allt igen.

I vanliga fall när något är jobbigt och känns övermäktigt stänger jag av. Jag träffar ingen, jag tar inte hand om mig själv eller mitt hem. Idag ska jag åka till Polen på SPA-resa med 3 urfina tjejkompisar och jag LÄNGTAR. Även om inte jag tar hand om mig själv så gör min sambo det - lagar soppa, bakar bröd, ser till att jag vilar lite och kramar mig mysigt. Hemmet, ja - gissa? Vem är det som varit och handlat på sistone, lagat mat och sett till att annat fungerar? Precis, sambon. Jag älskar honom för hans fina hjärta och omtanke, att han orkar lyfta mig. Hur länge orkar han lyfta mig? Hur länge vill han? Finns det någon tidsbegränsning för hur länge man får tycka synd om sig själv?

Samtidigt känner jag mig mer sorglös än någonsin förr, inte så många måsten eller tvång. Tidigare önskade jag ombytta roller hemma och att min sambo skulle få göra allt det jag anser mig göra som inte han märker. Likaså gör ju han en hel hög saker som inte jag lagt märke till - som att tömma tandborstmuggen på äckligt slemvatten. Vi är egoistiska varelser som vill ha beröm och bekräftelse för allt vi gör - men det alla andra gör då? Har vi ens tid att lägga märke till det eller är vi så upptagna av oss själva? Tillbaka till det här med ombytta roller - det är som sagt mer eller mindre så nu. Jag lever. Jag är inte fångad. Jag reflekterar i vardagen knappt över allt det som görs. Det händer ju bara. Hur smidigt som helst ! Eller är det helt enkelt så att jag försökt distansera mig från verkligheten i stort och missar en hel del för tillfället? Försöker vara upptagen för att slippa vila - och därmed känna efter...

Ja, sambolivet - eller kanske mer rättvist benämnt: min egoistiska upplevelse och mina behov.

Hackar vant en halv gul och en halv röd lök, tar några centimeter av purjon. Smälter smör i en kastrull och kastar ner löken. River snabbt en tjock morot mot skärbrädan och låter även den gotta sig i smöret. Drar ut en stol och sträcker mig ovan kylen och tar en titt i sambons skafferi. Grasshopper. Det blir bra. Välj på etikett eller namn, så klarar du dig alltid!

Häller i en skvätt och drar snart i även en firre-buljong. Häller på lite vatten för att jämna ut. Bestämmer mig för att (de nästan för gamla) vårlökarna också platsar, hackar lite snabbt. I med en klyfta pressad vitlök. För att fördriva tiden drar jag upp trådsaffran från lådan och mortlar med socker. Låter peppar, torkad timjan & basilika få ett hett bad. Drar i en slurk grädde och ett halvt paket creme fraiche.

Går ifrån lagom länge för att sakna doften och återvänder sedan för att skära laxen i små bitar och kasta i. SIMMA nu då ! Jaja, han får ändå sällskap av en box räkor några minuter senare. Orkar inte vänta så länge och bestämmer mig för att maten är klar. Häller upp lite Grasshopper till mig själv, drar fram en sopptallrik från längst in i skåpet. Allt för mig själv. Det doftar ljuvligt och jag slår mig ner med en het tallrik soppa.

Är jag en sån där häftig vuxen nu? En sån som häller i en skvätt vin och låter maten puttra? En sån som pratar i telefon under tiden. En sån som inte följer recept till punkt och pricka? Är jag självständig nu?

Jag har fått lära mig att ta tillvara på de tillgångar som finns, pengar är inget man kastar omkring sig. Man köper det man behöver och lever inte i överflöd. Finns det rabatt ska denna utnyttjas.

Samtidigt är det viktigt att se efter sig själv, vem ska annars göra det? Vem vet dina behov bättre än du själv??

Men att skaffa sig ett gymkort för 279kr/var 14:e dag (!) tar emot... När man kan träna hemma själv, eller gå ut på en promenad. Hur ursäktar man de bortkastade slantarna? Klart de inte är bortkastade, jag kommer må bättre och ju oftare jag går dit desto mer värt känns det. Kommer kostnaden motivera mig att faktiskt gå dit ändå?

Eller kan jag sitta hemma och titta på "Jakten på lyckan" på SVTPlay istället. Härligt negativ programledare ! http://svtplay.se/v/2298361/jakten_pa_lyckan/del_1_av_8?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2305158/sb,p149508,1,f,-1

Ibland glömmer man bort att reflektera över vad man egentligen är tacksam för eller glädjs över. Ett fint hem, kollegor man trivs med, mysig pojkvän, underbara vänner, god ekonomi och möjlighet att utvecklas. Jag är 22 år och kan inget annat än gå framåt med vad jag nu än vill göra. Så länge jag bara vågar kan jag faktiskt välja...

Nu råkar det vara så att detta inlägg inte handlar om tacksamhet utan om hur drygt det är att vara sjuk ! Det var länge sedan jag hade något annat än kraftiga förkylningar eller hemsk migrän. I måndags däremot kom magknip, vilket jag först trodde enbart berodde på kommande mens. Nu hoppas jag att jag hade fel eftersom det gick vidare till kräk, feber, huvudvärk och illamående bara av lukten från mat... Hur roligt vore det om jag nu ska behöva våndas såhär var fjärde vecka? Nej, då intalar jag mig hellre att det är vinterkräk som hoppat på mig, och skonat alla i min omgivning ;) Har alltid skattat mig lycklig för att ha kommit undan smärtor i samband med mens, men det har blivit värre och värre för varje år. Är det någon sorts hemsk försmak på hur det kommer vara att bli gravid? Ingår detta i någon sorts vuxenliv? Isf är jag hellre 15 och nymensad ! En period blev jag sjuk varje gång helgen innan mens, någon gång fläktes mitt tandkött upp och nu på senare tid har det handlat om magknip. Aldrig någonsin har jag känt någon särskild hunger under mensveckan, vilket är rätt konstigt för att vara jag... Men att må dåligt bara av lukten på mat - vad är detta !?

Det går snabbt att glömma hur trist något är. Det var länge sedan jag var magsjuk, låg böjd över toaletten och hulkade i min ensamhet. Efter lite mer än en dag var jag uttråkad. För trött för att orka göra något, för pigg för att kunna sova. TV är inte så himla roligt, boken för tung att hålla, kroppen för svag att göra något vettigt och huvudet för klart för att kunna blunda för stöket. Detta suger ! Tur jag har en fin sambo som smet iväg första dagen och köpte sjukmat till mig: toast och nyponsoppa. Fast inte ens det kunde jag behålla... Nu kan jag äta, kände mig till och med liiite hungrig igår. Däremot kan jag inte trycka i mig några större mängder mat och är sådär allmänt seg och grinig. UNDERBART UTTRÅKAD !

Hur gör man egentligen när man flyttar till en ny stad? Jag vill inte vara tjejen som bara umgås med sin sambo, jag vill inte vara tjejen som måste åka iväg för socialt umgänge, jag vill inte vara tjejen som är rädd för det nya och framförallt vill jag inte vara tjejen som låtsas. Då tror jag att risken är överhängande att man känner sig isolerad och tröttnar.

Jag stortrivs i nya lägenheten, med det lugna tempot och att folk faktiskt ler mot en när man möts. Äntligen får jag uppleva lyxen i att ha allting nära. Jag bor i stan, inte i närheten av. Risken är överhängande att jag blir bekväm och återgår till att inte vilja flytta ut på landet till ett mysigt hus, av helt andra orsaker än för fem år sedan. Mycket har hänt mina vänner... Tanken på Svensson-liv med hus, familj och till och med hund avskräcker mig inte längre. Bara för att det inte funkade när jag var liten, behöver jag inte ta avstånd från det som vuxen. Det blir vad man gör det till.

Klockan var inte ens sex och jag kände att jag var klar med den här onsdagen. Ansåg mig ha gjort vad jag ville, fått ut tillräckligt. Efter att ha jobbat, lagat lunch och lekt med symaskinen kände jag mig nöjd. Fast istället för att hoppa i säng gömde jag mig i badrummet en stund. Det blev härligt hemma-SPA med både peeling, hårborttagning, ansiktsmask och fotbad i skenet av levande ljus och till tonerna av Melody Gardot.

Igår var jag så uttråkad att jag lagade middag. Riktig middag, prova-på-något-nytt-och-hoppas-på-det-bästa-middag. Grön risotto, serverad med lax toppad med valnötter. Risotto har jag aldrig lagat förut, och jag brukar tycka den är alldeles för "tung". Gårdagens var hur god som helst ! Dessutom blev det picnic eftersom min kära sambo befann sig på jobb och jag tänkte att han nog också var hungrig. Vem har bestämt att man inte får ha picnic mitt i vintern!? Och betyder detta att jag kommer laga mer mat i fortsättningen? Troligen inte.

Jag kan ju göra som jag vill, eftersom jag varken har husdjur, barn eller någon annan som är beroende av mig. Just det, ingen är beroende av mig, kom ihåg det nu och sluta känn en massa tvång för saker som behöver fixas. Frågan är nu om jag är uttråkad och tillfredsställd, eller uttråkad och ensam? Jag mår bra, känner mig nöjd med tillvaron - så det borde väl betyda att jag är tillfredsställd? Avsides. Men nöjd.

Är det någon som tröttnat på att höra filmen hyllas?

Då föreslår jag att du går och ser den istället...

Ni vet hur det är i vanliga fall när man ser en riktigt bra film - man dras med i känslostormarna och kanske till och med gråter en skvätt. Vi pratar inte något Lassie-gråt nu, utan mer min-mamma-brukade-sitta-i-soffan-och-lipa-till-siamesiska-tvillingar-gråt. Den sortens gråt !

När vi nu skulle se den här filmen var det precis som att alla förväntningar, krossade drömmar och farhågor byggdes upp hos mig också - men inga tårar.

Starka flickor gråter inte... Starka flickor mår alltid bra. Starka flickor låtsas inte om problem, men gör sitt absolut yttersta för att ingen annan heller ska märka dem. Starka flickor väger upp där andra misslyckas. Starka flickor ser efter andra som har det sämre istället för sig själv. Starka flickor mår inte så himla dåligt egentligen. Starka flickor är envisa och självständiga. Starka flickor skaffar sig ett förhållningssätt till allt och alla som är jobbiga. Starka flickor ser till att alla andra också använder sig av det för att undvika obehagliga överraskningar. Starka flickor blir inte besvikna på förebilder, de intalar sig att de var oviktiga från början och inte alls några förebilder. Starka flickor vet alltid bäst och behöver inte råd. Starka flickor behöver inte acceptera omvärldens idioti utan kan istället hur enkelt som helst omvända dem alla. Starka flickor behöver inget stöd, de är till för att stötta. Starka flickor behöver framförallt ingen förståelse, för de är stora nog att klara sig själva. Starka flickor får lov att tro på ödet, men måste samtidigt inse att man får vad man förtjänar. Starka flickor är kloka nog att förstå att lycka inte är något som kommer till en, utan något som man själv skapar. Starka flickor behöver inte berätta vad som är fel utan går och simmar istället.

När filmen var slut och vi skulle gå stortjöt jag. Hejdå, jag går och simmar nu !

Fan vad jag hatar Facebook, man kan ju verkligen hitta ALLT där...

Hon liknar farmor.

Fan vad jag är tacksam för Facebook !

Har du nått en punkt i ditt liv där du måste fråga dig själv om det är rimligt?

Är det rimligt att förväntas sköta jobbet fläckfritt, städa upp efter andras misstag och samtidigt aldrig ta åt sig?
Är det rimligt att ta sig tid för varandra, fast det är just tid som saknas?
Är det rimligt att försöka klämma in både långa arbetspass, hushållssysslor, socialt umgänge och egentid i livet?

Är det rimligt att drömma sig in i framtiden trots att inte vardagen rullar på?
Är det rimligt att inte drömma?

Är det rimligt att må fysiskt dåligt av oro?
Är det rimligt att inte klara av att slappna av eller njuta?
Är det rimligt att låta disken stå och ignorera annat som behöver göras? 
Är det rimligt att försumma vänner och familj?
Är det rimligt att överlåta allt ansvar till andra?

Är det rimligt att låta allt det negativa ta kontroll över ditt liv istället för att uppmärksamma positiva människor och händelser?
Är det rimligt att bli den där gnälliga, negativa och självömkande typen?
Är det rimligt att ha höga krav på sig själv och känna besvikelse när de inte uppfylls?
Är det rimligt att ingen tar en på allvar och fortsätter kräva saker?

Är det rimligt att gräva ner sig för hur allting är istället för att försöka förändra vardagen?
Är det rimligt att försöka lösa det på egen hand?

"Tacksamhet är den i särklass bästa medicinen mot självömkan" som Mia Törnblom skriver. Kanske borde man ge dessa guidande böcker en chans istället för att avvisa dem som dravel? Jag minns att jag för många år sen hade en anteckningsbok som stöd. Varje kväll skulle jag skriva en person jag träffat som gjort mig glad, 3 positiva händelser, något jag ville göra dagen efter och ett framtida mål/förhoppning. Vore säkert en god idé att återuppta det kvällsnöjet !

Förändring sökes...

Han sms liknar andras i hans generation. En pappa som alla andra :)

Ska man verkligen låta sig bli så uppfylld av det som kunde ha varit, eller kanske kommer, att man glömmer bort vardagen? Att man helt enkelt lever i väntan eller längtan istället för att uppleva det som finns här och nu. Är det ett vettigt alternativ? Som John Lennon så träffande uttryckte det: "Life is what happens to you while you're busy making other plans"