Nöjd
http://www.youtube.com/watch?v=80_h3mVZN9k
Minns du hur enkelt det var när du var liten? När det bara var att springa över till kompisen som du ville leka med. Hur stort det kändes den dagen du började fråga om ni skulle "va" istället för att "leka", bara för att du hört din storebror säga så. Om det var någon du inte tyckte om, då lät du bli att leka med dem - förvisso manade fröken dig, men vad hjälpte det?
Jag älskar mina köksknackningar. Den senaste veckan långt mer än förut. Jag gillar spontana besök där jag accepteras hur det nu än må vara. Ostädat, odiskat, oduschad, osminkad. När inget förväntas utom lite sällskap. Kanske väntar jag med spänning på ett planerat besök. Vem vet?
Minns du hur länge du kunde sitta och fnissa med din bästa vän för just den veckan? Hur lång tid ni spenderade på att vara kära i samma kille och inte kunna tänka er något bättre än att njuta av det gemensamma trånandet. Hur enkelt ni blev ovänner ...
Jag känner mig väldigt nöjd med den stabila vänskap som mognaden bjuder på. Vetskapen om att man har varandra oavsett vad. Trots äckliga pojkvänner. Trots hemska och obefogade utbrott. Trots hennes "jag behöver fisa". Trots den torra humorn och det faktum att man går för långt ibland. Att man kan avsluta varandras meningar och förstår varandra utan ord. Att man kan sätta ord på den andres känslor när denne inte klarar det själv. Att man innerligt glädjs åt varandras välmående.
Minns du hur roligt ni hade på rasterna ? Cykla, bygga kojor, leka tagen - eller ännu hellre - pussleken. Hur alla flickor på dagis ville pussa samma rödhåriga pojke med fräknar. Han som var söt, snäll och roligast att leka med.
Jag avstår än idag från de här allmänna pusslekarna, som vanligt är jag bäst på att beundra på avstånd. Den fräknige pojken med rött hår har bytts ut mot en riktig man iklädd farfarströja. Gärna med brunt hår och lite skäggstubb. Farfarströjorna har länge varit något jag trånat efter. Det man idag vill ha är någon som kan roa en och samtidigt får en att känna sig trygg. Någon som det räcker att träffa för att trivas, utan att behöva slösa en massa onödiga ord.
Minns du hur ledsen du blev i skolan när någon snackade skit om dig? Jag är övertygad om att du samtidigt minns att du själv inte var världens snällaste alltid ... Du och din bästis kunde säkert sitta i timtal och viska om klasskompisarna.
Jag vet att inte mycket har förändrats här. Det snackas än idag lika mycket som under yngre år, om inte mer beroende på vem man umgås med. Den största, och viktigaste, skillnaden anser jag är självförtroendet. Oviljan att låta sig kuvas, säkerheten i sig själv och vetskapen om att man faktiskt duger som man är. Tryggheten i att äntligen ha ett humm om vem man är och vad man anser vara rätt och fel. Tillräckligt mycket stake för att säga ifrån när man inte håller med eller någon felbehandlas.
Jag gillar det barnsligt enkla. Det där man tillåts vara utan att tänka. Då man inte kan göra fel och inte heller tvunget rätt. Då man slipper tänka på alla jobbiga måsten och konsekvenser. Då man tillåter sig själv att leva i nuet och längta efter den man saknar. Då man mer än gärna förlorar några nätters sömn. Då man önskar att dygnet hade fler timmar. Då man tillåts vara sig själv !
http://www.youtube.com/watch?v=5KtKy0bdMC0&feature=related
: *
Minns du hur enkelt det var när du var liten? När det bara var att springa över till kompisen som du ville leka med. Hur stort det kändes den dagen du började fråga om ni skulle "va" istället för att "leka", bara för att du hört din storebror säga så. Om det var någon du inte tyckte om, då lät du bli att leka med dem - förvisso manade fröken dig, men vad hjälpte det?
Jag älskar mina köksknackningar. Den senaste veckan långt mer än förut. Jag gillar spontana besök där jag accepteras hur det nu än må vara. Ostädat, odiskat, oduschad, osminkad. När inget förväntas utom lite sällskap. Kanske väntar jag med spänning på ett planerat besök. Vem vet?
Minns du hur länge du kunde sitta och fnissa med din bästa vän för just den veckan? Hur lång tid ni spenderade på att vara kära i samma kille och inte kunna tänka er något bättre än att njuta av det gemensamma trånandet. Hur enkelt ni blev ovänner ...
Jag känner mig väldigt nöjd med den stabila vänskap som mognaden bjuder på. Vetskapen om att man har varandra oavsett vad. Trots äckliga pojkvänner. Trots hemska och obefogade utbrott. Trots hennes "jag behöver fisa". Trots den torra humorn och det faktum att man går för långt ibland. Att man kan avsluta varandras meningar och förstår varandra utan ord. Att man kan sätta ord på den andres känslor när denne inte klarar det själv. Att man innerligt glädjs åt varandras välmående.
Minns du hur roligt ni hade på rasterna ? Cykla, bygga kojor, leka tagen - eller ännu hellre - pussleken. Hur alla flickor på dagis ville pussa samma rödhåriga pojke med fräknar. Han som var söt, snäll och roligast att leka med.
Jag avstår än idag från de här allmänna pusslekarna, som vanligt är jag bäst på att beundra på avstånd. Den fräknige pojken med rött hår har bytts ut mot en riktig man iklädd farfarströja. Gärna med brunt hår och lite skäggstubb. Farfarströjorna har länge varit något jag trånat efter. Det man idag vill ha är någon som kan roa en och samtidigt får en att känna sig trygg. Någon som det räcker att träffa för att trivas, utan att behöva slösa en massa onödiga ord.
Minns du hur ledsen du blev i skolan när någon snackade skit om dig? Jag är övertygad om att du samtidigt minns att du själv inte var världens snällaste alltid ... Du och din bästis kunde säkert sitta i timtal och viska om klasskompisarna.
Jag vet att inte mycket har förändrats här. Det snackas än idag lika mycket som under yngre år, om inte mer beroende på vem man umgås med. Den största, och viktigaste, skillnaden anser jag är självförtroendet. Oviljan att låta sig kuvas, säkerheten i sig själv och vetskapen om att man faktiskt duger som man är. Tryggheten i att äntligen ha ett humm om vem man är och vad man anser vara rätt och fel. Tillräckligt mycket stake för att säga ifrån när man inte håller med eller någon felbehandlas.
Jag gillar det barnsligt enkla. Det där man tillåts vara utan att tänka. Då man inte kan göra fel och inte heller tvunget rätt. Då man slipper tänka på alla jobbiga måsten och konsekvenser. Då man tillåter sig själv att leva i nuet och längta efter den man saknar. Då man mer än gärna förlorar några nätters sömn. Då man önskar att dygnet hade fler timmar. Då man tillåts vara sig själv !
http://www.youtube.com/watch?v=5KtKy0bdMC0&feature=related
: *
