Majlinos

Där sitter du, dag ut och dag in. Bläddrar i skvallertidningen, läser artiklar om kändisarnas liv. Tittar på bilder som är tagna av ofta ovälkomna gäster. Paparazzi. Kändisarna ser dem som drägg. Men det är vår efterfrågan som har skapat den ofantliga tillgången på insyn i deras liv. Egentligen är det nog vi som är drägg. Fast det skulle kändisarna aldrig våga erkänna, för det är på sätt och vis vi som försörjer dem.

Framför datorskärmen - inne på kvällstidningarnas hemsidor och "mode"bloggarnas pladder. Det behöver inte längre vara en fashionista som driver en blogg, alla med lite datorvana kan slänga upp ett inlägg. Till och med jag! Majoriteten av bloggarna handlar om vardagsliv - vad du åt till frukost, hur din dag varit, bilder på vad du har på dig, en episod ur ditt otroligt spännande liv eller helt enkelt en beklagan om hur tråkigt du har. Många läser, både folk som ger sig till känna och typer som vill vara anonyma. Därmed inte sagt att någon av dessa bryr sig.


Vad är det som driver läsarna, bläddrarna att hålla koll på folk de absolut inte känner? Nyfikenhet? Drömmar? Okunskap? Jakten på skadeglädje? Jag har ingen aning. Bilderna räcker för mig - jag spenderar inte tid på att läsa text som säger mig absolut ingenting. "Brangelina har gift sig" "Vi har första bilderna på Tomkats baby" Vem bryr sig?! Men det är upp till var och en ifall man intresserar sig för sådant eller inte. Jag läste varenda skvallertidning jag kom över när jag var yngre, det var höjdpunkten av tandläkarbesöket. Prenumerationer på "Frida", "OKEJ!" och "hennes" fyllde både min tid och mitt rum. Någon stans på vägen insåg jag att det inte ger mig något. Det är förvisso ett tidsfördriv, men då finns det säkerligen bättre saker att göra.

Till det som stör mig? TV-tablån - jag vet, det är inte så mycket bättre att hänga i soffan framför TV:n än att läsa en skvallertidning, men nu gör jag det - avbryts för att prata om att Victoria och Daniel har förlovat sig och därmed ska gifta sig nästa år. Trevlig att det finns någon som håller på traditionerna, men det räcker väl att berätta det en gång? Nyhetsankarna upprepar samma sak gång på gång hela tiden eftersom det egentligen inte finns något att säga. Hovet har lagt ut en film på sin hemsida och media åker till Ockelbo (tydligen kommer Daniel därifrån) för att samla åsikter om det som sker och Daniel som person. Självklart - jättekul att de ska förlova sig. Grattis, typ. Men det är inget som förändrar mitt liv markant. Så ge mig That 70's Show, det är väl för tusan det jag betalar licens för!?

Såg en bit från videon som kungafamiljen då tydligen lagt upp på sin hemsida (visste ni att de ens har en sån?). Där talar alla om varandra i tredje person och är inte särskilt familjära. Så som det alltid är i kungliga sammanhang. En klok sak hörde jag däremot Daniel säga: "Förtroende det ges inte, det förtjänas". Och sedan fortsätter det i stil med att han ska göra sitt bästa för att förtjäna vårt förtroende. Jisses. Jag vet att en del verkligen intresserar sig för kungafamiljen, men som sagt - de kan inte göra så mycket. Förutom att skapa och upprätthålla goda relationer med andra länder vilket i sig är väldigt viktigt. Men ändåååååååå! That 70's Show - nu!

Det här väcker traumatiska minnen till liv. Jag var fem år. Förväntningarna var stora, drömmarna än större. Där sitter jag, lyckligt ovetande om vad som komma skall. Jag väntar mig sång och glada färger. Istället får jag ett ansikte uppmosat mot sargen i en hockeymatch. Vilken hjärtlös människa bestämde sig för att ersätta barnprogram med ishockey? Huvaligen... Varför ersätter ingen skvallret istället?

Ofta när jag knyter nya kontakter är jag till en början relativt reserverad. Jag är mer för att lyssna än för att prata. Mer för att låta andra öppna sig än att göra det själv. Det tillåter mig att känna trygghet, jag slipper undrar om jag sagt för mycket eller betett mig fel. Fast är det en person som jag redan i förväg vet att jag inte kommer stöta på någon mer gång så är det en helt annan sak. Då vågar jag bjuda på mig själv redan från början och är inte rädd för att dela med mig av min sjuka humor.

Om det handlar om personer som jag kommer träffa igen vill jag inte att de ska gå därifrån med fel intryck av mig. Därför är jag tyst. Å andra sidan är det just fel intryck de går därifrån med då - eftersom jag egentligen är allt annat än tyst. För mig tar det ett tag innan jag vågar vara mig själv. Jag vill känna mig för så jag vet att det är okej innan jag tar för mig. "När du vill testa djupet i en flod, använd inte båda fötterna!" Får jag känslan av att den andra personen och jag inte riktigt drar jämt så behåller jag helt enkelt masken på. Jag vet, jag vet - jag kan gå miste om mycket genom att göra så. Många roliga människor. Fast jag intalar mig själv att jag vinner på att inte tillåta mig själv att bli utlämnad. Dumt. Inget annat än dumt. Eller jo, fegt också.

Däremot är det en helt annan sak att på riktigt släppa in andra och öppna mig. Det gör mig sårbar. Sårbar på riktigt. Om jag delar med mig av mitt liv och mina verkliga känslor, så finns risken att andra drar nytta av detta. Jag är medveten om att risken inte är så stor, men är ändå rädd att det ska hända. Det räcker med vetskapen om att någon annan vet saker om mig som de inte borde ifall något går snett. Det är nog där den egentliga rädslan ligger - brustna relationer. Både vänskap, familj och kärlek.

Under en period i början av förra året spenderade jag enormt mycket tid med en vän till mig. Vi hade filmkvällar, sov över o delade det mesta man kan tänka sig. Trots att relationen varit lite knackig tidigare. Jag övertalade mig själv att ge en ny chans, att på nytt släppa in. Det fungerade fint i ett par veckor, eller var det en månad? Minns inte riktigt. Sen plötsligt blev det sämre än någonsin förr. Inga förtroliga samtal, inga myskvällar och framförallt inget gemensamt... Ingen vilja från någons sida att dela med sig. Hade den intensiva tiden ihop gjort att vi tröttna på varandra? Absolut inte. Jag blev lämnad utan förvarning. Det svider!

När man är tillsammans med någon och ger denna någon en andra chans - då gör man inte det egentligen. Man fortsätter vara tillsammans men det förtroende som en gång fanns är brutet och man är väldigt försiktig med att bygga upp det igen. Man väntar på något sorts "bevis" på att det är tryggt att återigen dela med sig. Varför är man inte lika restriktiv när det gäller vänner? Varför gör man aldrig slut? Varför litar man på dem på nytt? Låter sig ledas in i en tro om att allt kan bli bra igen - istället för att ge upp när det är hög tid för det?

Nej nej nej, behåll det gamla som får dig att vara reserverad i nya relationer. Istället för att ge upp, gå vidare och skapa nya relationer. Man vill liksom inte släppa taget helt, för det kan ju kanske bli bra igen. Kanske blir personen sig själv igen? Fast egentligen är det väl klart att alla ska utvecklas och förändras... Även jag?

Ni som känner mig, vet att Alla hjärtans dag inte är något kärt återseende för mig. Ungefär som julafton. Det är inte det att jag egentligen ogillar det, bara hela syftet bakom. Pengar. Förvisso är det mysigt att se kärleken sprudla, en gång om året... Att få en bukett rosor, ett smycke eller hjärtformat godis gör mig gladare en annan dag. För då är det spontant, inte för att det är framtvingat av omgivningen. Såklart - får man rosor skickade till sig så kan man ju inte annat än uppskatta dem. Men ändå, det är för att "alla andra" gör så. För att handeln lyckats få oss att tro att vi gör det för varandra - när den enda vi egentligen gör det för är dem. De som tjänar pengar på att vi har dåligt samvete för att vi kanske försummat varandra/inte vill att omgivningen tror att vi försummar varandra.


Gick upp vid tre som vanligt för att cykla till jobb. Satt av tiden (jäy!), och sedan begav jag mig hemåt igen för att gömma mig under täcket ett par timmar. Nu har jag duschat o fixat till mig, redo för kvällens äventyr. Pojkvänslös, vad gör man en dag som denna? Kärlek är kärlek, så då kvittar det väl vem man ger den till? Vänskap är hållbart :) Makalös som jag är - kan inget gå fel :P Förra året lagade jag fin middag för nyckelpersoner i mitt liv, för att visa uppskattning och kärlek. Ikväll blir det en mysig italiensk middag ute, därefter troligen ett par (?) drinkar. Kanske en promenad i staden för att ta en titt på ljusinstallionen "Love light". Även om vi stödjer det kommersiella jippot genom att göra det ute, så kan detta bara bli bra! Förvisso hade jag väl - nej, definitivt - uppskattat hans närvaro idag.

När jag vaknade imorse hade jag fått ett meddelande en stund tidigare - det blir ju så, när jag går upp samtidigt som andra går och lägger sig. "There's an e-mail waiting for you ;)" Det här var allt annat än ett kommersiellt-handeln-tjänar-på-vårt-dåliga-samvete syfte. Ett ljudklipp med akustisk gitarr och sång, hur kan man inte smälta lite då? Jag veeet, jag är lätt, lätt att göra lite mindre grumpy igen. Men - någon som inte slänger ut pengar på något flyktigt bara för att. Någon som gör något för mig på riktigt :) Sött! Dessvärre har cynismen drabbat mig för hårt på sistone och hindrar mina kreativa fingar från att spela instrument. Vilket jag ju i vanliga fall är kung på, haha! Puss

Ge mig kärlek!

---

"Dina smilande ögon, ljyser som Soluppgången där för vinter mörket att drå sig till backa.
Ditt varma smil för vinterkylan att känners som den skönnaste sommarvarmen"

Okej, kanske inte Du, men ni andra får gärna förse mig med kärlek! :P

Jag är orättvis.

När jag inte får det jag behöver så blir jag ledsen. Jag tar ett steg tillbaka. Varför ska jag stå blottad, när jag är den enda som är där. Som försöker. Till sist intalar jag mig att det är lika bra att ge upp. Låta bli att hoppas. Sluta vänta.

Biip biip* Där kom visst det jag hoppats på. I drygt fyra dagar . . .

Jag är kall och rentav elak i mitt försvar av mig själv. Jag är mänsklig, okej? Som ett sista försök att återfå min stolthet. Relationer handlar om att våga blottlägga sig själv. Svälja sin stolthet. Dela med sig. Inte dra sig undan. Då krävs tillit. Kommunikation. Engagemang.


Men hur många gånger ska man låta sig själv stå där och bli besviken? Vågar man verkligen ta chansen? Bara för att jag är rädd att bli sårad - så ger det väl inte mig rätten att såra andra? Undrar vilket som skrämmer mig mest egentligen - insikten om att jag inte kan låtsas som inget och istället vara tacksam (varför skulle jag egentligen?) eller insikten om att det nog alltid kommer vara såhär  t y s t . . . Å andra sidan, så är det väl bättre att vara ärlig än att låtsas? Fast man kanske inte ska vänta in i det längsta innan man säger nåt? Kanske borde man försöka förhindra att det går för långt? Ska man behöva det?!

---

Nu till något annat, fast ändå lite samma sak: Det förflutna är här för att stanna. Är det inte lika bra att acceptera det då? Istället för att kyligt kämpa för att stänga det ute? Jag vet inte. Men det är onödigt att vara elak. Förlåt.

by Neil Strauss


Step III: Chapter IV:

[...]

About fifteen minutes into the whole thing, I was thinking, "This fucking sucks. This is fucking sex? I hate this. I want to leave." I legitimately wanted to leave. I was thinking, "I busted my fucking balls for months for this?"

I was sitting there pumping this girl missionary style for fifteen minutes getting no feeling.

She was moaning and shit, and I'm just pumping away like a tool.

[...]

So she was on top of me and I was thinking, "Holy shit, this fucking hurts. My cock is gonna fucking snap off."

After about two minutes I changed positions because it hurt so much. I got her doggy-style position. [...] I couldn't find the hole. She started to whine because of the long delay. I was thinking, "You're whining? Calm it down, China - seriously."

[...]

I know this. So from here on in, any girl I chat with, I'll be even more like, "Who gives a fuck? I don't need what you got."

---

Galet roligt att komma till just den delen av boken efter gårdagens tanke. Stackars kille! Det är inte bara vi brudar som lider av att bli spikade - tydligen kan det kännas lika monotont avtändande för killen med. Who knew?

Varför känner vi tjejer oss så ofta exploaterade efter sex? Blir vi verkligen utnyttjade? Ses vi som sexobjekt? Jag hörde för någon dag sedan en teori om att vi är lika sexsugna som killar. Enda skillnaden är att vi inte vill känna oss pressade, utnyttjade eller tagna för givet. Risken är med andra ord ganska stor att vårt sug försvinner ju större killens är. Så snart sex känns som den övervägande orsaken till en relation tar man som tjej lätt avstånd. För att spinna vidare på fördomarna så är det ju kärlek och närhet vi söker. "Tjejer ger sex för kärlek medan killar ger kärlek för sex" har man ju hört. Stämmer det då? Är vi verkligen så olika? Eller är det faktiskt så att vårt behov är lika stort?

Gränsen mellan att känna sig åtrådd och utnyttjad är hårfin. Ni kankse är på samma nivå, vill lika mycket. Det var ingen press, så du kanske till och med tog initiativet. Men efteråt... - ingenting. Har du missat något? Vad hände egentligen? Kanske har du till på köpet sökt kontakt, utan framgång. Helt tyst. Helt dött. Flera dagar... Är det därför du i vanliga fall är så avvaktande? Av rädsla för att bli ignorerad efteråt. Av rädsla för att känna "jaja, då fick han det han ville väl"... Av rädsla för att inte få den uppskattning, uppvaktning och närhet som du vet att du behöver. Av rädsla för att börja överanalysera hela situationen. Var det på riktigt? Var det ett skådespel, för att ge honom det han ville ha?

Vi vill inte att allt ska handla om sex, vi vill ha uppskattning och närhet ändå. Men är det egentligen inte vårt eget fel att det känns som att allt handlar om sex? Det är ju vi som envisas med att hela tiden återkomma till just sex. Överanalyserar. Vi som blir lite avskräckta så fort det är "för ofta" eller "hela tiden" på hans initiativ. Vi som blir arga för att "han städade/diskade/lagade mat bara för att han förväntar sig att jag släpper till då". Vi som inte vill dricka för att vi vet att det ofta slutar i sängkammaren - om man ens hinner så långt ;) Vad är egentligen problemet? Kan man ha sex för ofta? Spelar det någon roll vems initiativet var - så länge båda uppskattar resultatet? Borde vi inte bara bli glada över att hushållssysslorna delas?


Kanske var det just glada vi blev - och belönade med sex. För att vi antar att det var det som var syftet bakom assistansen. Undrar vem som egentligen har bestämt det, att allt killar gör är för att få sex. Antagligen vi själva. Vems fel är det då att vi ständigt får känslan av att det är "allt han vill ha"? Det är kanske inte allt han vill ha. Det kanske är allt vi tror att han vill ha. Ifall sprit är det som behövs för att man ska våga ta det man vill ha är kanske inte relationen så sund. Å andra sidan är det säkerligen på tiden att något händer! Är det vi som får det hela att handla om sex? Är det vårt eget fel att vi känner oss exploaterade? Killen ifråga kanske inte ser det som en så stor grej, medan vi är väldigt förtjusta i att blåsa upp det hela och leta förklaringar.

Sexig eller sexobjekt? Faktum eller föreställning? Flickvän eller bootycall? Oavsett vem som är orsak till känslan så kan det väl inte vara så himla svårt att ge lite uppmärksamhet efteråt? Minns hur mycket jag uppskattade natten då jag blev omhållen utan några försök till mer. http://majlinos.blogg.se/2008/july/guld.html Att någon lät det vara närhet istället för något sexuellt. Vem bestämmer när det övergår till att vara sexuellt? Är det min uppfattning eller hans uppsåt? För där kan finnas markanta skillnader!

http://www.youtube.com/watch?v=M5warw7PDuw

Det finns en tid och plats för allt. Ibland så går man miste om möjligheten. Ibland förlorar man den. Ibland försummar man den. Då finns det med all säkerhet en orsak. Ödet. Är inte det tillräckligt för att låta bli att försöka erinra det som var? Då vet jag inte vad som är.

Det är med slutet av klippet färskt i minnet som jag skriver detta. Låten framförallt. De första tonerna var allt som behövdes för att väcka minnen till liv. Innan jag ens själv hann tänka efter hade tårarna redan kommit som en reaktion. Det var två sekunders sorgsenhet och ilska över vad som varit och därefter följde en direkt önskan om att associera låten med något annat. Med någon annan. Egentligen att inte associera något alls med denna någon. Jag vill inte. Makes me no good.

Jag inser att det inte är möjligt. Alla har ett förflutet. Det förflutna är här för att stanna. Det går inte att ersätta. Bara att gå vidare. Gå vidare!

"Men, det kan ju inte räknas som otrohet ifall man inte har pratat om det..."

Ursäkta? Måste man ha en lista i punktform skapad i Word, utskriven och underskriven för att det ska räknas? Jag förstår inte riktigt. Säkerligen är det bara jag som är för principfast och hänsynsfull. Med andra ord: trög. Men på riktigt, är inte vissa saker underförstådda ifall man är i ett förhållande? Måste man å andra sidan vara i ett förhållande för att det ska finnas utrymme för otrohet? Ifall man träffats ganska mycket och definitivt är på G att bli tillsammans så borde man väl inte kuckilura med någon annan? Fast för en del verkar en okej ursäkt för detta vara att man "bara behövde få det ur systemet" - vadå, är det en jäkla bajskorv som behöver komma ut eller?!


Det är väl inte direkt otrohet att kuckilura med en annan precis innan man går in i ett förhållande. Det extrema: [...] innan man gått ut med att man är i ett förhållande. Jag vill väl inte heller påstå att det är otrohet att framför sin partner dregla över någon annan. Det extrema: [...] att totalt ignorera sin partner och framför denna ägna sin odelade uppmärksamhet åt en annan person. Inte direkt otrohet, men definitivt heller inte det ultimata pojkvänsbeteendet...Gränsen mellan vänskap och mer än det är tunn, men att ge en vän komplimanger är i normala fall bara positivt. Komplimangerna tenderar dock att bli lite för mycket. Kanske handlar det plötsligt om att få sällskap i badet, en uttalad önskan om att kramas eller nyfikenhet på hur det känns att kyssa denne "vän". Det är väl inte heller direkt otrohet, för inget har ju hänt... Som sagt, definitivt inte ett acceptabelt beteende!

Det här är något av det mest idiotiska jag hittat på nätet, och nej - jag letar inte så mycket så det finns säkerligen värre. Följande hittade jag på http://otrohet.googlepages.com/teckenp%C3%A5otrohet

"10 vanliga tecken på otrohet

• Ett vanligt tecken på otrohet är att din partner plötsligt har en mycket hög mobilräkning utan att kunna förklara varför.
• Ett annat vanligt tecken på otrohet är att din partner växlar mellan att ömsom dra sig undan och ömsom vara ovanligt kärleksfull och närvarande.
• Om din partner verkar glad men har hela tiden tankarna på annat håll kan också det vara ett tecken på otrohet.
• Kanske din partner har skaffat sig ett nytt fritidsintresse som tar upp allt mer tid som du dessutom inte får följa med på. Detta kan också vara ett tecken.
• Flera tecken på otrohet kan vara om din partner drar sig undan och skickar sms utan att kunna uppge vem de är till.
• Tecken kan också vara om din partner plötsligt har börjat bry sig mer om hur han/hon ser ut och har börjat göra sig finare än vanligt när han/hon ensam ska gå bort.
• Ett tecken kan vara att din partner arbetar mer övertid än vanligt.
• Ytterligare ett tecken är om din  partner ljuger om var han/hon varit eller ger osammanhängande förklaringar som inte går ihop.
• Din partner stannar ofta uppe vid datorn efter du gått och lagt dig och mailar okända personer är ett vanligt tecken på otrohet. 
• Ett sista vanligt tecken på otrohet är om det har börjat ringa någon som lägger på när du svarar och din partner har även börjat gå undan för att svara när det ringer."

En viktig faktor som vi absolut inte får glömma är när partnern plötsligt börjar nämna en annan person väldigt mycket. Det har jag fått lära mig, av otrohetsgurun himself. Seriöst alltså! Vad är det här för skit? Ska man inte få bry sig om hur man ser ut, eller ens ha ett privatliv?! Är man inte paranoid redan så lär man ju bli det om man besöker för många såna här sidor. Ta punkt nummer 3 till exempel - har ens partner ensamrätt på att göra en glad? Det var nåt nytt för mig. Idioti. Det finns inga tydliga saker att pricka av om någon är otrogen, det enda man har att lita på är nog magkänslan. I ett tidigare förhållande sa den mig att hålla koll på sms, mail etc - med all rätt - medan den nu är relativt tyst och lugn. Givetvis kan det finnas beteendeförändringar som tyder på otrohet, men att få för sig att ens partner är otrogen om något av ovan stämmer in, det är idioti. Det bör väl vara väldigt individuellt, det här med otrohet. Vissa håller sig i skinnet, andra inte. Några kämpar frenetiskt för att dölja det, andra är ärliga. En del förändras och det skiner igenom, andra lyckas fortsätta precis som förut.


Frågan är om man egentligen vill inse att ens partner är otrogen? Ibland är lögnerna så genomskinliga och ursäkterna så dåliga. Ändå låtsas man inte se. Ändå stannar man. Ändå låtsas man. Är det för att det ger en själv utrymme för att göra detsamma? Eller för att man helt enkelt förstår att när man väl erkänt vad som pågår för sig själv - så finns det ingen återvändo. Antingen tar det slut, eller kommer man fortsätta i ett förhållande med han som en gång var otrogen.

http://www.youtube.com/watch?v=qWLuqly6uCQ&feature=related

I de lugnaste vatten...

"Fan vad ful du är" upprepade brudjävlen flera gånger. Hennes sällskap kom fram till mig och sa åt mig att hon druckit för mycket och att jag inte skulle bry mig. Till sist orkade jag inte. För oftast brukar folk hålla tyst när man väl ger dem en chans. Så jag frågade henne ifall det är mig hon pratar med. Jo, ja, det var det ju. "Klä dig lite mer som en hora" Jag förklarade vänligt att jag varit på en pimp&hoes party så det var precis det som var meningen och jag bara var på väg hem nu. Hon verkade inte direkt nöjd med svaret och reste sig upp o gick därifrån.


Givetvis skulle hon med "min" buss hem, och när hon gick förbi mig var hon tvungen att återigen påpeka hur ful jag är. Nu förstår jag äntligen hur Sveriges alla bimbos känner sig när de beblandar sig med allmänheten! Efter att ha tagit buss, tåg och ett annat tåg (både dit och hem) inser jag hur uttittade och dömda de blir av omgivningen. Förut har jag tyckt att de får skylla sig själva om de ska envisas med att klä sig sådär. Men, kanske de precis som jag, bara gör det för en kväll. Svensk avundsjuka - finns det något värre?! Jag ska försöka att vara mindre dömande. Lovar. Att försöka ;)

Har lite mer förståelse till varför det blir catfight på uteklubbarna alltså... Bara för jag har sexigare kläder än dig och ditt sällskap väljer att idiotförklara dig ger det dig inte rätten att vara elak mot mig. Tack vare att jag i vanliga fall klär mig relativt propert jämfört med resten av utefolket, så kan jag ta att någon ska vara dum i huvudet. Ganska kyligt också. Tyckte mest det var roligt, lite väl pinsamt för henne kanske... Ifall hon varit något vettigare menar jag då!