Majlinos

Jag ser misstagen alla omkring mig gör i sina förhållande. Inte bara inom sitt förhållande utan även i sina vänskapsrelationer. Är det därför jag avstår från att skaffa mig ett? Är jag kräsen eller bara realistisk? Avstår jag från vissa bra erbjudande för att jag inser att det helt enkelt inte är något som skulle hålla i längden, att killen inte är min typ? Jag vill inte skaffa en pojkvän bara för sakens skull, utan jag vill verkligen tycka om killen ifråga. Vi behöver alla närhet, men jag vill inte ha en pojkvän enbart därför. Jag vill tycka om honom. På riktigt. Jag vill inte ha någon "bara för att". Bara för att alla andra har någon. Bara för att jag inte vill vara ensam. Bara för att jag saknar att ha någon att hålla om. Bara för att jag vill ha en trygghet. Listan kan göras lång. Mina tjejkompisar försöker febrilt tussa ihop mig och peppa mig att ta något erbjudande - är det deras dåliga samvete för att de vet att de själva försummar mig?

En gammal klasskompis till mig avskärmade sig totalt från omvärlden när hon fick sin pojkvän. Hon ville inte längre ha något socialt liv, hon tackade ständigt nej. Samtidigt var hon väldigt missnöjd över det sätt hennes vänner hörde av sig mer sällan och till sist inte ens bjöd med henne. Problemet låg hos henne själv, enbart. Till sist tröttnar man helt enkelt på att försöka fixa ihop en massa kul grejer efter för många nej. Hon insåg inte sina misstag, det gör hon nog fortfarande inte, och ansåg till sist att hon bröt med sina vänner. Förhållandet tog slut (precis som vi väntat) och där stod hon utan något socialt liv. Snart lyckades hon skaffa sig nya vänner vilket är allt man numera hör och läser om. Inte utan att känna ett uns av avund över att hon plötsligt vill och kan. Allt beroende på att hon är singel.

För en tid sedan kom jag att tänka på en sak som stör mig väldigt mycket. Vi har säkert alla upplevt svartsjuka, kanske inte personligen men åtminstone sett det? Vissa är svartsjuka "av naturen" (vilket är en konstig ursäkt många använder för sitt kontrollbehov), andra blir det på grund av att partnern är det. Jag undrar om det kommer en tid när man ömsesidigt slutar lita på varandra? En tid då man misstror varandra och bara letar efter fel och orsaker att göra slut. Eller kanske bara en period. Men sen då? När man har passerat en viss gräns i förhållandet - slutar man bry sig då? Gör det inte längre något om den andre är otrogen? Det kan kanske bero på att man själv gjort ett snedsteg, eller väldigt gärna vill göra det. Kommer det en tid när man slutar bry sig om att man inte litar på varandra? När det helt enkelt kvittar ifall den andra skulle vara otrogen eller inte. Där vill inte jag hamna. Jag vill inte sluta bry mig...

Å andra sidan vill jag hellre inte bry mig för mycket. Jag har hört många tjejer beskriva sitt liv genom sina pojkvänner. Det handlar inte vad de gjorde, hur gamla de var eller hur de mådde - allt handlar om vem de för tillfället var tillsammans med. Det kan jag tycka känns ganska patetiskt. Här handlar det inte om att vara en självständig individ utan om att försöka fylla sitt liv med pojkvänner utan uppehåll. Fast, är vi inte alla lite så - det är lättare att minnas saker om man har personer att binda det till. Det behöver kanske inte tvunget betyda att vi varit totalt beroende av dessa pojkvänner eller för den delen inte skulle klara oss utan. Men det låter patetiskt.

Jag är rädd för att drabbas av en pojkväns-sjuka.

Ni vet hur man stör sig på sina kompisar när de hittar en kärlek? Självklart är man glad för deras skull, men samtidigt blir man besviken eftersom man plötsligt själv inte duger längre. Antalet samtal och träffar fallerar drastiskt, och när de sedan väl blir av är det oftast på grund av att vännen har kärlekstrubbel. Nu är jag en tjej utan pojkvän som talar och påstår absolut inte att jag är bättre själv! Men det är tråkigt. Tråkigt att vara bortvald, tråkigt att komma i andra hand (om ens det) och framförallt tråkigt att bara duga när de har problem.

En av mina vänner förefaller ha en lättsam och okomplicerad livssyn. Hon är den som inte ältar alla problem i evigheter, som säger sanningen även om den svider och det som märks mest av allt är att hon får en att må bra och skratta. Hennes inställning till förhållande är i mina ögon väldigt enkelt (sen vet jag förvisso inte om det är så den verkligen är): det är inte lönt att vara svartsjuk, för i så fall litar man inte på varandra och om man nu inte litar på varandra finns det ingen mening med att vara tillsammans. Särskilt detta har jag imponerats av hos henne. Jag beundrar hennes styrka och förenklade sätt att se livet i allmänhet (återigen vet jag inte om det är så det verkligen är). Problemet är att även hon har försvunnit. Hon och pojkvännen träffas nästan varje dag och när hon väl hänger med oss andra dödliga är han oftast med.

En annan kompis till mig och jag pratade om att det hade varit kul att dra ihop alla och bowla. Många snackar, men när allt kommer omkring är det oftast jag som får planera - så självklart har den här bowlingen fortfarande inte blivit av. Det är inte det jag skulle komma till nu, utan att när vi diskuterade bowlingkvällen sa hon efter ett tag "Jag tror inte X jobbar just då, så vi kan i alla fall!". Jag som trodde vi planerade något för tjejgänget blev ju duktigt besviken när jag upptäckte att hon inte längre kan göra något utan sin pojkvän. Hon är inte den enda... Jag förstår också att man vill kunna träffas allihopa - vänner och pojkvänner, och att alla ska komma överens. Men någon enstaka gång kan väl träffas bara vännerna?! Någon enstaka gång då det inte beror på att pojkvännerna inte kan, utan på att man helt enkelt vill vara med sina kompisar? Eller? Är det jag som är trög här?

En tredje kompis går väl inte direkt genom sitt förhållandes bästa fas för tillfället och är plötsligt mer tillgänglig. Tillgänglig för att umgås, inte bara för att han inte kan eller för att de har bråkat utan för att vi båda faktiskt vill. Okej jag fattar också att hon antagligen inte hade velat om allt varit bra mellan dem. Men jag tar vad jag kan få, och just nu är detta det bästa. Varför bråkar förresten aldrig folk om det riktiga problemet? Istället för att diskutera den enes maktproblem, översitteri och behov av att kontrollera så bråkas det istället om småsaker. Gör slut någon gång!

Att träffa sina tjejkompisar består nu oftast i att agera reserv när pojkvännen inte kan/ har lust/ jobbar/ pluggar. Kort sagt - jag har blivit bitter. För antagligen är inte problemet så stort som jag gör det. Antagligen beror det på att jag är den enda som är singel. Eller ja, min favoritkinees som inte längre bor här är också singel. Men henne törs jag inte prata med för mycket för då påminns jag om hur mycket jag saknar henne och hur liten del i hennes liv jag har numera. Vilket i sin tur gör saken ännu värre. Jag saknar dig! <3

Jag känner många tjejer som till sina bittra singelvänninor sagt att "du kommer fatta det när du har pojkvän". Jag hade pojkvän. Väldigt länge. Jag var den enda i gänget som hade en så pass seriös pojkvän. Som ni alla vet tog det slut av diverse anledningar. Jag vet att jag var oerhört dålig på att höra av mig och finna tid just då. Jag var inte mycket bättre än vad alla andra är nu. De hade åtminstone varandra att vända sig till då, just nu har jag ingen. Det vill säga ingen av de bästa tjejkompisarna kvar.

När jag hade pojkvän gick jag en enormt krävande linje i gymnasiet. Det kändes som att jag pluggade 24/7, men troligen var det min planering som var dålig för pojkvännen fann jag oftast tid för. Det handlar om att prioritera och det är inte alltid lätt. Under hela februari månad i år var jag sjuk. Samtidigt var jag tvungen att jobba för det fanns inga vikarier och på det stället funkade det helt enkelt så - fixar du inte själv en ersättare får du banne mig dyka upp om du så är dödssjuk! Jag var helt slut på kvällarna, att slita på jobbet samtidigt som jag var sjuk var definitivt ingen bra kombination. Därav hörde jag inte av mig till mina kompisar så värst mycket heller, jag orkade ju knappt gå och lägga mig... Samma sak nu när jag går en utbildning till mitt nya jobb - vaknar 5, går hemifrån 7 och kommer hem igen vid 18. Då är jag förståeligt nog väldigt trött.

För min del beror det alltså inte på ifall jag har en kille vid min sida eller ej, utan snarare på hur jag själv mår. Jag har ingen lust att träffa mina kompisar när jag är trött för det känns som att jag måste vara glad, rolig och trevlig när vi träffas. Nu händer det ju så sällan så jag vill helst vara på topp. Är jag inte på topp så känns det som att jag på något sätt skulle minska deras lust att vilja trycka in mig i deras pressade pojkväns-schema i framtiden. Personligen förstår jag att man ibland bara orkar hänga framför TV:n och knappast prata, bara vara. Säkerligen förstår mina kompisar också det, det är bara jag som inte förstått att de förstått det.

Bottom line: I want love, but I need my friends!

Hur uppfattar andra dig? Är det deras uppfattning som skapar din person, eller är det du själv som formar den?

Låt oss säga att andra uppfattar dig som menlös och tråkig. Det betyder att du i deras ögon inte är något särskilt, ditt sätt att framhäva dig själv och det du gör är för dem tråkigt. Du sköter dig i skolan, du gör aldrig väsen av dig, du dricker inte särskilt ofta och du är inte särskilt förtjust i att prata ytligheter utan funderar hellre över mer intellektuella saker. För det första lovar jag dig att många andra skulle finna dig som en mycket intressant person - någon med lite mer djup och personlighet än många andra tjejer. Några uppfattar dig som töntig för att du är trevlig mot äldre människor (ja, nästan vem som helst) och går på biblioteket för att låna böcker och utvecklas. De som redan finner dig intressant skulle bara gilla dig ännu mer om de fick höra detta. Men du då? Hur uppfattar du dig själv? Tycker du att du är menlös och tråkigt? Tycker du att du är intressant? Är syftet med att gå till biblioteket att ge andra en chans att inse hur töntig du är? Eller är det för att någon annan ska imponeras av att du läser böcker?

Om andra uppfattar dig som världens största bitch - betyder det inte att du är det. Däremot borde du kanske börja tänka på din hårda framtoning om du i framtiden vill bli sedd på ett annat sätt. Har du inget emot att andra ser dig som en bitch så fortsätt vara hård och kall. Fortsätt att stänga andra människor ute och fälla taskiga kommentarer hela tiden. Du anser inte själv att du är kall, hård eller taskig. Det är ju bara alla andra som är så mycket känsligare än vad du är... Jag tycker det är en stor skillnad på dessa båda grupper: om du uppfattas som  menlös och tråkig skadar du ingen annan; men om du däremot uppfattas som en bitch är det antaligen för att du väldigt ofta sårar andra och trampar på deras tår. Så som bitch borde man kanske försöka bli lite mer ödmjuk och leta rätt på sin empati. Samtidigt så ska du ju inte börja bete dig på ett annat vis om du själv är nöjd med hur du gör. Då får du helt enkelt ta det faktum att andra tar avstånd och inte gärna anförtror sig åt dig.

Är det kanske så att vi alla bara försöker hitta oss själva? Det skulle ju faktiskt kunna vara så att du gör det som känns rätt, det som känns mest "du". Betyder det att vi bör ändra på oss själva för att andra ska uppfatta oss på rätt sätt? Det sättet som vi ser oss själva? Nej gott folk - sanningen är subjektiv och oavsett hur du anstränger dig kommer inte alla andra tycka som du. Självklart är det inte roligt att känna sig missuppfattad av hela sin omgivning, men jag tror att det är något man får ta. Plötsligt kanske du stöter på någon som har en uppfattning mer lik din egen och uppfattar dig på rätt sätt. Någon som tar det som en självklarhet att man är trevlig mot andra människor och tycker det är sött att man går på biblioteket men inte tvunget gör det själv. Någon som har samma ärliga och hårda personlighet som du och därför tycker du är hur bra som helst istället för så totalt mesig och "svenskt feg" som alla andra där ute. Trivs du inte i ditt umgänge, så testa dina vingar och försök hitta ett annat. Stanna inte kvar där du blir nedtryckt och folk alltid vill påpeka hur de ser dig hur negativt det än är. Givetvis ska man vara ärlig, men varför göra sitt yttersta för att få någon annan att må dåligt?

Var den du är och bry dig inte så mycket om vilken etikett andra sätter på dig, så länge du själv trivs.

"Va? Menar du allvar?" Fötterna åker hårt ner i marken och stannar abrupt cyklen jag åker på vilket antagligen förvånar min kära broder som råkar vara den som cyklar. Jag hoppar av pakethållaren, vilket gör min rumpa väldigt glad, och börjar irra runt på trottoaren. "Fy vad fräsigt!"

Vad är det som har hänt då? Vi ska kanske börja från början. I oktober förra året var jag på ett informationsmöte om ett nytt företag som ska starta 2009. Ett företag som erbjuder mitt drömjobb. Just då fanns det ingen plats för mig på deras nuvarande företag, men jag uppmanades höra av mig innan årskiftet. Givetvis glömde jag det och när jag väl hittade mina papper skämdes jag lite för mycket för att höra av mig. Jag kände mig oseriös som arbetssökande, för jag hade ju glömt bort dem... Efter någon vecka skickade jag iallafall in en ny ansökan och nämnde att vi varit i kontakt tidigare, men inget om årskiftet och mitt misstag. När fyra veckor gått började jag undra om de överhuvudtaget läst mitt mail. Bara efter några dagar fick jag ett samtal där kvinnan i andra änden undrade om det stämde att jag skickat in en ansökan och ifall jag hade körkort (och tillgång till bil). Jisses vad jag blev till mig! Jodå - allt stämde ju, så jag kallades till intervju en vecka senare. En vecka senare var igår. Igår vid ett var jag mer nervös än jag varit på många år. Till och med illamående. Jag fann inte orden och föll tillbaka på idiotiska ord som "liksom" och "asså". Åtminstone kändes det så. Runt fem ringde mobilen, men jag hade svårt att få upp den och när jag väl lyckades så råkade jag avvisa samtalet... Dagens omständigheter fick mig att ringa upp detta okända nummer. Gissa om jag är glad för det! Fyra timmar efter min intervju fick jag veta att jobbet är mitt. På fredag är det dags för hälsoundersökning och på måndag börjar jag jobba. Fattar ni?! På måndag !!! Det är helt galet. När det väl började hända saker gick det ju hur fort som helst att få det här jobbet som jag tjatat om i flera år...

Det blir inget Ungern för mig alltså. Men vad är en vecka i Ungern jämfört med chansen att äntligen få prova på mitt drömjobb? Det var en lätt sak att prioritera. Jag trodde att alla föräldrar ville att deras barn skulle sätta jobb överst på sin "to do-list" men mor verkade inte överförtjust i att jag låter resan gå till spillo. Nästan 800 kr som bränner inne, men återigen - vad är det jämfört med mitt drömjobb? Det var ett lätt beslut!

Skakig och illamående tog jag mig dit. Företaget ligger precis brevid centralstationen, men inte tusan hittade jag för det! Som tur var hade jag räknat med att tåget skulle bli försenat (ironiskt nog) och var i staden redan 30 min innan det var dags för intervjun. Så jag hade tid på mig att hitta ingången, eller ja - den rätta ingången. Men oj vad pirrigt det var!

Kläderna jag hade på mig var mina svarta "platta" (alltså utan klack) vinterstövlar med snörning, mörkblå jeans, en vit/grå-blå randig blus med knyt i midjan och en svart kofta med knappar. Inget utstickande alltså, men fortfarande något som matchar deras dresscode. Ett par pärlörhängen var de enda smyckena jag hade. Sminkningen var diskret men fräsch och håret var utsläppt. Det kändes helt rätt, men tyvärr var det ju inte bara kläderna som räknades... Detta var min första jobbintervju någonsin och jag var allt annat än förberedd på vad som kom!

Egentligen vet jag inte om det kanske är en fördel att som jag komma helt oförberedd, eller att komma med intränade svar. Det måste ju verka ärligare när man tvingas tänka efter och flummar lite. Tänk att svara på en fråga direkt utan att tveka - för mig skulle det ge ett lite fejkat intryck. Det var fler frågor de ställde med jag minns inte alla - tänkte bara att jag lägger ut några här så andra lika ovana som jag kan få ett humm om vad det handlar om.

När jag i slutet av intervjun försåg dem med mina betyg blev dem mållösa. "Nu känner jag mig riktigt dum" säger tjejen och fortsätter sedan med ett uppmuntrande/anklagande "du kan ju bli vad som helst!" precis som om hon har svårt att förstå varför jag vill ha just det här jobbet. Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag vill ha det här jobbet - det började intressera mig för flera år sedan och det har byggts upp med tiden. När jag väl bestämde mig för att sikta efter det här så fanns det inget annat jobb jag ville ha egentligen.

Frågorna gjorde att vi kom in på mycket annat, som träning och huruvida jag låter yta eller bekvämlighet gå först. Det är bara att ta en titt på mina vinterskor så har ni svaret ;) Jag fick tipset att köpa mig ett par Ecco-skor inför arbetet. Det var två personer som intervjuade mig - en tjej och en kille, båda mellan 20-30 år. Några saker killen sa hintade om att jag skulle få jobbet medan tjejen var mer svårläst. Nervöst var det iallafall!