Majlinos

Relationssfären är ur balans. Förhållande tar slut till höger och vänster, personer omkring mig flyttar isär. Medan andra, som snarare brukar välja en annan väg, plötsligt har förhållande. Det är väl allmänt känt att sådant brukar sprida sig som en epidemi. Tar det slut för någon i kompisgänget följer andra gärna efter. Är det för att de inte vill vara den enda med pojkvän eller för att de helt enkelt inser att det är okej att gå vidare?


Läste gamla dagböcker idag. Jag tycker det är skrämmande att man kan bli så pass beroende av en annan människa. Fast det är nog minst lika skrämmande att leva ego trots att man är två. Hur hittar man balansen? Finns det egentligen en balans? Någon sa till mig att det alltid är en i förhållandet som är mer kär och engagerad än den andre. Stämmer verkligen det? Han tillade dock att det inte tvunget är samma person hela tiden - utan att detta är något som ständigt skiftar och på så vis skapar balans. Förvisso handlar det ju om att ge och ta. Men ändå, det lät skrämmande... Skrämmande sant. Som ett faktum man inte riktigt vill inse egentligen. Fast det är ju inget fel i det om man tänker efter - åtminstone inte när man turas om ;) Förhållande kräver ständigt underhåll. Så är det bara.

förvirrar mig. Sluta med det. Punkt.

Jobbet förvirrar mig. Punkt.

Jag vill inte. Punkt!

---

Simmar, läser, tränar, tar hand om lägenheten, lagar mat, umgås. För att jag plötsligt insett att jag mår bra av det?

...

-  Eller för att tänka på annat?

Handlar det om att vi alla resonerar olika, eller om att vissa på sätt och vis ger upp vilket gör att de istället börjar grabba tag i allt de kan i ren desperation?

Släpper du till första kvällen? Handlar det om att sex helt enkelt inte är en så stor grej för dig? Eller gör du det som ett desperat försök att hålla killen kvar? Är det för att du tidigare förlorat någon innan ni hann dit? Kanske är du lite äldre och har intalat dig själv att chansen att än en gång få vara i ett förhållande är liten, så du gör allt du kan? Har ålder egentligen något med saken att göra? Det finns många yngre som beter sig likadant.



Låt oss vända på det. Varför släpper du inte till första kvällen? Är det för att du inbillar dig att det inte kan handla om kärlek då? Eller för att någon tutat i dig att det bara är slampiga tjejer som gör det?

Finns det egentligen desperation? Det handlar såklart inte bara om sex. Det handlar om ett tillstånd då man frenetiskt söker och saligt accepterar allt. Jag tror att jag just insett att det bara handlar om konformitet. Om ditt beteende avviker från majoritetens så kommer du uppfattas som desperat. Enkelt. Men låt oss vara ärliga: ditt beteende behöver bara avvika från en enda persons. Denna personen kommer då uppfatta dig som desperat och anse att du har besynnerliga värderingar. Frågan är hur mycket du bryr dig?

Det är bra ibland, helst när man vill sparka folk på knäskålarna utan att de vet vem det är.

Delar man ett förflutet är det uppenbarligen svårt att vara anonym. Jag vet vem du är.

Grattis till insikten om att jag har pojkvän. Vem är det som inte är klok säger du?

Det var allt. Tack, och hej.

Jag har tänkt på det hela dagen. Varför blir man svartsjuk egentligen?

Är det rädsla och osäkerhet i sig själv, som många hävdar?

Eller handlar det om "revir", "mitt och ditt"?

Är det egoism - det vill säga ovilja att dela med sig?

Eller är helt enkelt brist på tillit?

Hmm.

Jag har inte kommit fram till mycket, men delar gärna med mig av dagens tankegångar.

Min "svartsjuka" handlade tidigare om rent realistiskt tänkande, att ibland låta den inre rösten få göra sig hörd och magkänslan styra. Att inse sanningen, fast inte tillräckligt för att få grepp om helheten. Mitt ogillande vände sig dessvärre mot alla dessa kvinnliga kontakter istället för mot honom. Till sist fick jag nog men fortfarande lade jag mycket av skulden på dem. Bestämde mig för att själv alltid backa (mer än nödvändigt) så fort jag fick indikationer på att någon redan var upptagen. Det tog lång tid innan jag på riktigt erkände var det verkliga problemet låg. Eller snarare hos vem. Det svider att inse hur naiv man kan vara. Hur hemskt komplicerat ett förhållande faktiskt kan vara...

Vad handlar det då om numera? Jag låter magkänslan få tala, ständigt. Lite för ofta ibland. Vanan, slentrianen, rutinen - det är vad som skrämmer mig. Reagerar jag för starkt bara för att det brukade vara så? Antagligen. Ändå vet jag att detta är långt mycket hälsosammare och att jag utan tvekan inte reagerar på samma sätt som förut. Jag behöver inte, det finns ingen orsak. Det som finns är ärlighet. Jag behöver bara få bekräftat det uppenbara, få känna mig önskvärd. Kanske är jag naiv igen, men magkänslan säger att jag inte är det. Det jag blir störd av är nog möjligheten. Jag saknar den, andra har den. Ofta och nära. Sällan och långt borta - det är jag.

Monogami är min grej. Fast det handlar inte om en ovilja att dela med sig, så länge det inte är på fel sätt. Fel sätt är nog det mest svårdefinierade uttrycket här. För vem bestämmer när det är på fel sätt och vem har egentligen vetskap om när det är fel sätt? Ibland kan något så oskyldigt som en konversation vara på fel sätt. Fast det är rätt sällan. Dock har jag varit med om det... Allting handlar om vad tanken bakom är. Okej, inte allting - men mycket. Jag menar inte att sex med någon annan någonsin kan vara på rätt sätt, nej nej - det finns gränser! Jag kan ta ett färskt exempel då det delades ut en del pussar. Jag var där, jag råkar bara inte minnas det :P Men varför skulle jag ta illa vid mig, när jag vet att det inte finns något dolt eller konstigt dem emellan. Så länge jag får mest av kakan så är jag nöjd! ;)


Det känns som att det här är ett ämne man kan prata om i evigheter, det är ganska nyanserat, subjektivt och väldigt abstrakt. Allt annat æn en landskapsmålning - eller hur pappa? :P

Sju dagar. Sju dagar i sträck. Sju dagars arbete i sträck. Ändå har jag lyckats pyssla med annat. Nästan som små hobbies ;) haha!

Måndag "pass". Dagen efter for jag till Åstorp. I torsdags var det skogspromenad de luxe med Elida och Japp.

I fredags simmade jag efter jobb och bytte sängkläder när jag kom hem. Innan jobbet igår dammsög, diskade och plockade jag undan.

Idag simmade jag och därefter blev det matlagning. Under tiden lasagnen stod i ugnen slängde jag ihop en liten förrätt och diskade. Så snart vi ätit upp så diskade jag igen.

Imorgon ska det tvättas.

Får se hur länge det håller i sig den här gången. Antagligen är det bara ett sätt att skingra mina tankar. Bättre än att gräva ner sig, eller? Det är ju inte det att jag har dubbelt så mycket plats i sängen, snarare att det tyvärr bara är hälften så trångt =/

Tom. Orkeslös. Uppgiven. Besviken.

Jag orkar inte sånt. Det ger ingen någonting. Säg det du vill ha sagt direkt istället och sen är det bra med det. Jag vet att jag inte borde, men jag lägger på sätt och vis ner. Jag ger bara upp. Känslomässigt och relationsmässigt. Så jag är likadan själv antar jag. Jag säger inget och låter det vara bra med det istället.

När man pekar på andra pekar tre fingrar tillbaka...