En vintersaga
Vintern. Mörk. Trött. Reflekterande. Dyster. Lugn. Melankolisk.
Du ser en strimma av ljus och känner hoppet. Kanske är våren snart här? Varje dag längtar du efter att få skymta solen och hoppas på att något roligt ska inträffa. Vintern är så menlös. Ingenting händer, men samtidigt orkar man inte ta något initiativ heller. Man bara är. Är i slasket, är i väntan på en riktig årstid. Denna vintern är förvisso ett undantag med riktig snö och kyla.
Vinterdepression och accepterad nedstämdhet i all ära, men det är så mycket bättre att dela på ! Det är så mycket bättre att "bara vara" i sällskap. Vintern är inte så trist som den brukar vara och dagarna känns lättare. Jag föredrar vår vintersaga hundra gånger framför en sommarflört, vädret till trots. Sommaren är så enkel, enkel och glad. Det krävs ingen större ansträngning för att det ska kännas bra då. But sweet is short, och oftast blir det väl inget mer än en flyktig och kortvarig flört.
Jag upplever just nu, utan tvekan, min bästa vinter någonsin. Det är roligare att gå upp på morgonen när man kan krama sig vaken. Vardagen ger mer när det finns någon som lagar god mat (hurra! <3) och håller mig sällskap när jag behöver soffhäng. Någon att kura ihop sig med under täcket i det dova skenet av levande ljus. Någon som slåss med mig i snön och spelar olika sällskapsspel med mig.
Någon som lyssnar uppmärksamt och faktiskt lägger saker på minnet. Någon som skrattar med mig när vi är galna och håller om mig när jag är nere. Någon som köper hem havregryn till mig och till och med lyckas ta rätt sort. Någon som skäggar mig, vilket erinrar mig om barndomsår med roliga, bråkiga, underbara och mysiga släktingar. Vintern är en period då det krävs lite extra för att få upp humöret, man är ganska slö och vill inte behöva anstränga sig för mycket. Jag har verkligen hittat det där lilla extra!
Det där lilla extra som får mig att våga hoppas, och framförallt vilja. Så det verkar inte bättre än att cynikern i mig har återfått tron på kärleken. Åtminstone min egen... För en gångs skull trivs jag i vardagen tillsammans och har inget behov av att det ständigt ska hända något. Jag är nöjd. Att bara få vara nära och dela tiden är tillräckligt. För en gångs skull känns det som att jag kan vara mig själv fullt ut - inga orimliga krav eller föreställningar om hur jag borde vara eller bete mig.
Såhär bra, enkelt och självklart brukar det bara kännas med min familj. Min familj är inte den klassiska som ni nog tänker på utan innefattar även Morfar, Onkel och ett fåtal riktigt nära vänner som kan räknas på en hand. Minus en far...
Tid är allt ni har mina vänner så se till att ta vara på den :)
Du ser en strimma av ljus och känner hoppet. Kanske är våren snart här? Varje dag längtar du efter att få skymta solen och hoppas på att något roligt ska inträffa. Vintern är så menlös. Ingenting händer, men samtidigt orkar man inte ta något initiativ heller. Man bara är. Är i slasket, är i väntan på en riktig årstid. Denna vintern är förvisso ett undantag med riktig snö och kyla.
Vinterdepression och accepterad nedstämdhet i all ära, men det är så mycket bättre att dela på ! Det är så mycket bättre att "bara vara" i sällskap. Vintern är inte så trist som den brukar vara och dagarna känns lättare. Jag föredrar vår vintersaga hundra gånger framför en sommarflört, vädret till trots. Sommaren är så enkel, enkel och glad. Det krävs ingen större ansträngning för att det ska kännas bra då. But sweet is short, och oftast blir det väl inget mer än en flyktig och kortvarig flört.
Jag upplever just nu, utan tvekan, min bästa vinter någonsin. Det är roligare att gå upp på morgonen när man kan krama sig vaken. Vardagen ger mer när det finns någon som lagar god mat (hurra! <3) och håller mig sällskap när jag behöver soffhäng. Någon att kura ihop sig med under täcket i det dova skenet av levande ljus. Någon som slåss med mig i snön och spelar olika sällskapsspel med mig.
Någon som lyssnar uppmärksamt och faktiskt lägger saker på minnet. Någon som skrattar med mig när vi är galna och håller om mig när jag är nere. Någon som köper hem havregryn till mig och till och med lyckas ta rätt sort. Någon som skäggar mig, vilket erinrar mig om barndomsår med roliga, bråkiga, underbara och mysiga släktingar. Vintern är en period då det krävs lite extra för att få upp humöret, man är ganska slö och vill inte behöva anstränga sig för mycket. Jag har verkligen hittat det där lilla extra!
Det där lilla extra som får mig att våga hoppas, och framförallt vilja. Så det verkar inte bättre än att cynikern i mig har återfått tron på kärleken. Åtminstone min egen... För en gångs skull trivs jag i vardagen tillsammans och har inget behov av att det ständigt ska hända något. Jag är nöjd. Att bara få vara nära och dela tiden är tillräckligt. För en gångs skull känns det som att jag kan vara mig själv fullt ut - inga orimliga krav eller föreställningar om hur jag borde vara eller bete mig.
Såhär bra, enkelt och självklart brukar det bara kännas med min familj. Min familj är inte den klassiska som ni nog tänker på utan innefattar även Morfar, Onkel och ett fåtal riktigt nära vänner som kan räknas på en hand. Minus en far...
Tid är allt ni har mina vänner så se till att ta vara på den :)
