Majlinos

Jag har skrivit om det förr och jag lär skriva om det igen. För ovisshet är något av det värsta jag vet. Kanske är det för att jag är ett kontrollfreak. Kanske är det för att jag blev märkt. Märkt av vad jag upplevde som att bli vänd ryggen utan att förstå varför. När ingen ville berätta, förklara eller hjälpa. När ingen fick. När man var för liten för att förstå. När alla andra teg ihjäl sanningen. Eller teg åtminstone. Kanske är det en kombination av båda – att de beror på varann. Att de när sig av varandra.

Att inte veta. Hur ska man då kunna lösa ett eventuellt problem? Eller glädjas över hur bra något är? När man inte vet… Vad det är. När man inte får några raka besked. När allt som finns är en massa frågetecken, funderingar och rädslor. När intellektet inte kan fungera, för all oro tar över.

Jag hatar det. Att inte veta. Men när man väl vet då, och ser en bra lösning men låter bli. När man vill ringa, men skjuter på det. När det finns något man verkligen behöver få ur sig, men inte kan få fram. När man inte vet hur man ska börja, hur man ska välja orden eller hur man ska vara. När allt bara är en stor smet.

 

Allt är en stor smet och man vet inte var man ska börja. Men man håller på att spricka över att inte göra något. Hjärnan börjar spela upp drömmar och fantasier för att man inte vågar ta tag i det på riktigt. Man sitter på ett café för att plugga, hör ”I will wait” och blir tårögd. Trots allt det så väntar man med att ringa det där samtalet. För att man inte vet hur det kommer mottas. Eller var man egentligen ska börja. Hur börjar man när någon är i en kris eller i slutet? Hjälper det att ringa för att säga att man finns där, ställer upp och gärna gör sig tillgänglig - vet inte personen redan om det? Behöver man påminnas och få det uttalat ändå kanske? Kan man säga något annat? Nästa steg vore väl att agera. Fast man är rädd för att det inte ska vara välkommet.

Jag föredrar att veta framför att leva i ovisshet. Även om det är ett hårt besked. Även om man inte riktigt kan ta det – så vet man i alla fall. Och många besked finns det ingen bra tid att ge, de kommer suga oavsett när. Så det är lika bra att göra det. För det kan hjälpa en att klara av vardagen lite lättare och hjälpa en att hantera livet på ett bättre sätt. Men det kommer onekligen finnas stunder när det suger. När man inte klarar av det längre. Då får man ge sig själv lite utrymme. Ta den tid man behöver. Och acceptera att man sörjer. Då vet man åtminstone varför.

Plötsligt är det för sent. Plötsligt kan du inte få sagt det där du behövde få ur dig. Plötsligt kan du aldrig få svar på alla dina funderingar. Plötsligt kan du inte ringa det där samtalet längre. Plötsligt kan du inte längre agera - oavsett om det vore välkommet eller ovälkommet. Du väntade för länge. Ögonblicket passerade. Livet passerade?

Du tror att du känner någon och du tror att du vet hur de mår. Du tror att du vet hur familjen har det eller hur relationen är. Saken är den att du vet inte mer än vad du får berättat för dig. Och det är bara en bråkdel av verkligheten. Det finns de som förskönar verkligheten, som bara berättar godbitarna. De som lägger upp lyckliga statusar och romantiserande bilder på Facebook. De som ger dig prestationsångest och får dig att undra vad som egentligen är fel på dig och ditt liv. Sedan finns det den sorten som bara gnäller över allt, som aldrig är nöjda. Som vantrivs med sitt liv men inte vill göra något åt saken. Den sorten som får dig att gå hem med en känsla av tacksamhet över vad du har, och lite jävlar anamma att ta tag i det som inte fungerar.

Men… Se till dig själv nu. Har du en person i ditt liv som du kan berätta vad som helst för? En person som inte stoppat dig i ett fack och bestämt ska hålla fast vid sin bild av dig? En person som du kan vara dig själv med – hur ombytligt det än må vara? En person som inte dömer dig, en person som accepterar dig fast ni har olika åsikter och som inte ändrar uppfattning om dig för att du är ärlig? För om du kan vara ärlig mot en annan människa utan att de dömer dig, om du inte behöver censurera bort vissa delar innan du öppnar munnen – då kan du vara lycklig. Då har du någon i ditt liv som är riktigt värdefull.

Vi pratar med våra vänner, berättar hur vi har det och hur vi mår – men vi kan aldrig, någonsin, veta vad som försiggår i ett annat hem. Eller i en annan relation. Även om man delar med sig av vad som sker eller hur man mår – så är det svårt för någon annan att verkligen förstå. Dels för att de inte har samma förförståelse, de har inte varit i hela relationen själv och de vet heller inte med säkerhet hur den andra parten egentligen beter sig. Alla andra sitter bara på andrahandsuppgifter (eller bara sådant de tar del av via Facebook eller bloggar).

I livet så händer saker. Saker som man inte alltid kan styra eller ens förstå. Man får göra det som man tror är bäst, just då. Ibland för allas skull, och ibland bara för ens egen skull. Ibland är besluten bra, och ibland är de mindre lyckade - det vet man aldrig riktigt förrän i efterhand. Men man gör det som man tror är bäst. Och ibland tar man den lätta vägen, skiter i rätt eller fel och väljer enklast. För att man är så trött på att kämpa. För att man behöver få andas ut, slappna av och vila. För att man behöver få flyta med lite.

 

Det är så himla enkelt att som utomstående ta fram sin pekpinne och orda om hur livet ska levas. Men varför? Du vet ju inte. Du vet inte vad som har försiggått, all historia som delas eller egentligen vad som har hänt. Det är alltid någon som står mer sårad än den andra, det är alltid någon som är mer drivande. Så är det. Sånt är livet. Men då hjälper det inte att ”välja sida” eller hänga ut någon annan. Jag tror Facebook är en stor bov vad gäller privatliv och personlig utveckling. Vi glömmer nog bort för vems skull vi lever. Och oss själva.

Men vad har vi egentligen med andras liv att göra? Om något går snett i en annan människas liv så borde vi väl göra vad vi kan för att hjälpa dem upp igen. Alla inblandade. Utan att döma dem. Deras egna samvetskval är nog tillräckligt ändå… För det viktiga är egentligen inte vad alla andra tycker – utan vad du själv tycker. Att du inte dömer dig själv. Utan låter dig hållas. Hoppas på att allt ska ordna sig i slutändan. På ett eller annat sätt.

Du vet hur det är... Du vet själv att du har fördomar.

Jag vet inte hur du känner - men jag älskar ögonblicken när det visar sig att jag har fel. När det visar sig att någon inte alls är som mina fördomar fått mig att tro. Eller, som jag faktiskt låtit mina fördomar få mig att tro. När de är så himla mycket bättre. När verkligheten är bättre än mitt huvud kunnat greppa.

 

Men när det är tvärtom då? Med någon du lärt känna och tror dig ha koll på. Fast då handlar det nog inte riktigt om fördomar - utan snarare förväntningar och det faktum att man stoppat in någon i ett fack och därför tror att de ska bete sig på ett visst sätt. Varför gör vi det? Varför begränsar vi andra människor?

 

Är det modigt att försöka bräcka motståndet?

Eller är det modigt att göra något som känns naturligt?

 

Är det modigt att följa sina drömmar?

Eller är det modigt att våga ändra dem?

 

Är det modigt att överhuvudtaget vara? Att tänka?

Eller vore det modigare att säga till sig själv att knipa igen och inte tänka så förbannat mycket?

 

Är det modigt att hitta lugn?

Eller är det modigt att agera?

 

Är du modig?

Det sägs alltid att saker och ting är inte svårare än vi gör dem. Men när vi glömmer dem då? När vi börjar ta saker och ting för givet? Blir det inte svårare då?

 

Om inte ens de basala behoven är tillgodosedda, hur ska man då nånsin komma till ro? Hur klarar sig alla som står utan mat, värme och en säng?

 

 

Är det dem vi borde se upp till? Är det dem vi borde lära efter? Är det de som är starka?

 

Här är vi. Med alla prylar, all stress och allt att leva upp till. Deras liv går ut på att ständigt försöka tillgodose sina fysiska behov. Men de har ändå en gemenskap och en viss grundtrygghet. Enligt Maslow kunde du inte kliva upp till nästa steg om du inte hade fyllt ditt första behov. Hade han fel eller?

 

Kan man välja och vraka? Går livet i vågor, vilka trappsteg som funkar och inte? När är det dags att försöka sig på nästa steg? Kan man leva ett liv utan ambitioner? Ett liv där man nöjer sig, accepterar hur allt är och inte försöker ändra på sådant som känns fel? Det är en sak att vara nöjd - men en helt annan att nöja sig. Är all gemenskap bra gemenskap? Och är självförverkligande något man borde sträva efter?

 

Vem är viktigast - du eller människorna omkring dig? Vem tycker du det är viktigast att den mår bra? Och egentligen vet du ju aldrig om det du gör får någon annan att må bra, eller ens om du själv kommer må bra av det. Oftast handlar det om vilja och intention. Men ibland måste man våga också