Transexualitet
Jag förstår personer som inte trivs i sin kropp. Säkerligen har vi alla hört uttrycket: "Man vill alltid ha det man inte kan få" -men om man faktiskt kan få det då? Det är ju bara naturligt att vilja göra något åt saken, för om man inte trivs i sin egen kropp - den man lever i och med varje dag - hur ska man då kunna trivas i vardagen? Jag menar världen idag är sjuk, nyfödda räddas trots att de har oddsen emot sig, individer lever med anorexia eller fetma och för att gå till det extrema: majoriteten använder smink, hårfärg eller stylingprodukter... "Det handlar ju inte om att man inte trivs med sig själv" muttrar många av er nu, och nej det gör det kanske inte, men det handlar om att man vill förbättra det man har och vara sitt bästa själv.
En känsla av att man fötts i fel kropp, att man egentligen saknar en penis eller ett par bröst det förstår jag också. I mina ögon är det samma princip - man trivs inte i sin kropp och vet hur man hade velat ha det. Nu finns också möjligheten att göra något åt det och förhoppningsvis även omgivningens acceptans. Att omgivningen accepterar beslutet är givetvis en irrelevant faktor eftersom ett könsbyte är något man gör för sin egen skull. Omgivningen må ha accepterat den man varit hela sitt liv förut, men det handlar om att man ska acceptera sig själv och det är i varje fall i mina ögon långt mycket viktigare än vad omgivningen tycker.
Alla tvekar nog någon gång i livet över sitt utseende eller sin sexuella läggning. Det har jag gjort i varje fall. Jag älskar det faktum att världen blivit mångsidig, att det finns hetero, homo och bi. Från den äldre generationen finns det många som har svårt att förstå hur två av samma kön kan attraheras av varandra och framförallt varför de ska leva ut det. Jag har hamnat i många diskussioner angående just detta och mitt sätt att se på saken börjar bli allt mer klar. Min morfar sa att det är mot naturen. Det håller jag verkligen inte med om - för vad är mer naturligt än att följa sina känslor? Dock måste jag erkänna att det rent biologiskt är fel - två av samma kön kan inte fortplanta sig tillsammans. Men då har vi tagit det till en helt annan nivå, då är frågan snarare existentiell. Vad är meningen med livet? Att fortplanta sig och se till att mänskligheten lever vidare? Att leva livet fullt ut, ta vara på alla möjligheter och göra det som känns rätt för en själv? Finns det någon mening med livet? Ni förstår väl, ska vi prata biologiskt sett så handlar det helt plötsligt om en annan sak. För mig är kärlek vad kärlek är. Det är diffust. Det handlar inte om kön. Det handlar inte om medgivande. Det handlar inte om tidsramar. Det handlar om instinkt, magkänsla, välmående och framförallt acceptans.
När jag tittade på Oprah idag var Thomas Beatie med. Världens första gravida man. I hans egen artikel [http://advocate.com/issue_story_ektid52664.asp] kan du läsa historien. Jag förstår personer som utseendemässigt inte trivs i den kropp de har, men samtidigt vill behålla sina genitalier. Det är för mig en stor skillnad på att låta någon karva i det yttre och det inre. Kanske vill man först vänja sig vid det yttre innan man tar det där sista steget till ett definitivt könsbyte. Hormoner är en helt annan sak, då sker det successivt, både kropp och själ hinner vänja sig vid förändringen. Vad jag däremot inte förstår är att Thomas inte bara ville behålla sina genitalier utan även hålla fast vid möjligheten att en dag skaffa barn. För mig känns det som att äta kakan men ändå ha den kvar. Alla kan skaffa barn, men kvinnor är de enda som verkligen kan föda det. Rätta mig om jag har fel, men Thomas känner att han är en man. Och nej, det handlar inte om att definiera vad som är normalt eller inte - det handlar om vad som är biologiskt möjligt. I varje fall för mig. En man kan inte föda barn. Punkt.
Det här är något som intresserar mig, något som jag vill ha koll på och förhoppningsvis en dag förstår ännu bättre än jag gör idag. Jag lärde mig en sak idag som jag inte hade en aning om förut. De nämnde det på Oprah och jag kände mig tvungen att googla det - det var ett sorts äcklat intresse, som stannade kvar även när jag hittade bilderna. Thomas hade nämligen fått en penis. Inte med hjälp av implantat, utan den hade växt ut. Tydligen växer klitoris och får formen av en penis när en kvinna äter testosteron. Klitorishättan finns kvar som en sorts förhud och penisen är inte i samma position som hos en man. Vi pratar inte om någon dunderkuk här, det handlar om 5-6 cm. Testiklar finns inte, men de går att operera dit liksom penisen går att operera till rätt position. Det ser bara fel ut, min hjärna vill inte ta in det för det är något som aldrig skymtats förut. Återigen handlar det verkligen inte om vad som är normalt utan vad som är (åtminstone i naturen) biologiskt möjligt. Men det fascinerar mig och det är inte något jag vill bli äcklad av att se, jag är nog bara ovan. Här följer en bild, tänk dock på att det här är FtM-transexuella personer som har genomgått operation för att få penis till "rätt" position och en av dem har plastikopererat dit testiklar. Jag vet inte om det är något som ni har reflekterat över, men penis är omgiven av mjukhet. Det beror på att penisfästet sitter mycket längre in än vad som syns, vilket jag tycker är mer tydligt på dessa personer än på killar som är födda med penis. Bilderna är funna på http://marcibowers.com/grs/ftmoutcomes.html där det också finns fler.
En känsla av att man fötts i fel kropp, att man egentligen saknar en penis eller ett par bröst det förstår jag också. I mina ögon är det samma princip - man trivs inte i sin kropp och vet hur man hade velat ha det. Nu finns också möjligheten att göra något åt det och förhoppningsvis även omgivningens acceptans. Att omgivningen accepterar beslutet är givetvis en irrelevant faktor eftersom ett könsbyte är något man gör för sin egen skull. Omgivningen må ha accepterat den man varit hela sitt liv förut, men det handlar om att man ska acceptera sig själv och det är i varje fall i mina ögon långt mycket viktigare än vad omgivningen tycker.
Alla tvekar nog någon gång i livet över sitt utseende eller sin sexuella läggning. Det har jag gjort i varje fall. Jag älskar det faktum att världen blivit mångsidig, att det finns hetero, homo och bi. Från den äldre generationen finns det många som har svårt att förstå hur två av samma kön kan attraheras av varandra och framförallt varför de ska leva ut det. Jag har hamnat i många diskussioner angående just detta och mitt sätt att se på saken börjar bli allt mer klar. Min morfar sa att det är mot naturen. Det håller jag verkligen inte med om - för vad är mer naturligt än att följa sina känslor? Dock måste jag erkänna att det rent biologiskt är fel - två av samma kön kan inte fortplanta sig tillsammans. Men då har vi tagit det till en helt annan nivå, då är frågan snarare existentiell. Vad är meningen med livet? Att fortplanta sig och se till att mänskligheten lever vidare? Att leva livet fullt ut, ta vara på alla möjligheter och göra det som känns rätt för en själv? Finns det någon mening med livet? Ni förstår väl, ska vi prata biologiskt sett så handlar det helt plötsligt om en annan sak. För mig är kärlek vad kärlek är. Det är diffust. Det handlar inte om kön. Det handlar inte om medgivande. Det handlar inte om tidsramar. Det handlar om instinkt, magkänsla, välmående och framförallt acceptans.
När jag tittade på Oprah idag var Thomas Beatie med. Världens första gravida man. I hans egen artikel [http://advocate.com/issue_story_ektid52664.asp] kan du läsa historien. Jag förstår personer som utseendemässigt inte trivs i den kropp de har, men samtidigt vill behålla sina genitalier. Det är för mig en stor skillnad på att låta någon karva i det yttre och det inre. Kanske vill man först vänja sig vid det yttre innan man tar det där sista steget till ett definitivt könsbyte. Hormoner är en helt annan sak, då sker det successivt, både kropp och själ hinner vänja sig vid förändringen. Vad jag däremot inte förstår är att Thomas inte bara ville behålla sina genitalier utan även hålla fast vid möjligheten att en dag skaffa barn. För mig känns det som att äta kakan men ändå ha den kvar. Alla kan skaffa barn, men kvinnor är de enda som verkligen kan föda det. Rätta mig om jag har fel, men Thomas känner att han är en man. Och nej, det handlar inte om att definiera vad som är normalt eller inte - det handlar om vad som är biologiskt möjligt. I varje fall för mig. En man kan inte föda barn. Punkt.
Det här är något som intresserar mig, något som jag vill ha koll på och förhoppningsvis en dag förstår ännu bättre än jag gör idag. Jag lärde mig en sak idag som jag inte hade en aning om förut. De nämnde det på Oprah och jag kände mig tvungen att googla det - det var ett sorts äcklat intresse, som stannade kvar även när jag hittade bilderna. Thomas hade nämligen fått en penis. Inte med hjälp av implantat, utan den hade växt ut. Tydligen växer klitoris och får formen av en penis när en kvinna äter testosteron. Klitorishättan finns kvar som en sorts förhud och penisen är inte i samma position som hos en man. Vi pratar inte om någon dunderkuk här, det handlar om 5-6 cm. Testiklar finns inte, men de går att operera dit liksom penisen går att operera till rätt position. Det ser bara fel ut, min hjärna vill inte ta in det för det är något som aldrig skymtats förut. Återigen handlar det verkligen inte om vad som är normalt utan vad som är (åtminstone i naturen) biologiskt möjligt. Men det fascinerar mig och det är inte något jag vill bli äcklad av att se, jag är nog bara ovan. Här följer en bild, tänk dock på att det här är FtM-transexuella personer som har genomgått operation för att få penis till "rätt" position och en av dem har plastikopererat dit testiklar. Jag vet inte om det är något som ni har reflekterat över, men penis är omgiven av mjukhet. Det beror på att penisfästet sitter mycket längre in än vad som syns, vilket jag tycker är mer tydligt på dessa personer än på killar som är födda med penis. Bilderna är funna på http://marcibowers.com/grs/ftmoutcomes.html där det också finns fler.
People always leave
Jag försöker leva i nuet och verkligen njuta av det som är, men det är svårt när tanken finns där på att det är dumt att fästa sig för mycket. Trodde att jag skulle klara av det utan att tänka för långt fram, utan att tänka på det oundvikliga och vad det kan komma att innebära. Det var frågan som fick mig att tänka för långt, den söta frågan: "so, you wanna tell the world on facebook?". Silly, men sött - borde få vem som helst att smälta. Fick mig istället att tänka på hur oerhört det kommer svida om ungefär en månad när jag loggar in. Det hjälper faktiskt inte att ta ut saker i förskott, varken positiva eller negativa. Men varför ska det vara så himla svårt att leva i nuet då, att ta vara på allt som erbjuds för tillfället? Måste man tänka framåt? Måste man tänka bakåt? Måste jag sakna min kines så oerhört mycket?!
Just nu borde jag hoppa jämfota av glädje. Glädje över att jag faktiskt träffat någon jag tycker om, inte bara attraheras av eller är nyfiken på. Jag vill lära mig att fånga dagen och finna frihet i begränsningarna, i detta fallet tiden. Vanligtvis hade jag inte tillåtit mig själv att känna något när jag redan från början är medveten om just den begränsningen. Jag har nog blivit lite påverkad av Nicokick att göra det som känns rätt just nu istället för att tänka för långt fram. Och vem tusan kan hålla sig borta när man vet att det verkligen har klickat? ;P
Igår var ingen bra dag alls, det var kallt och ruskigt väder, humöret var väl något liknande. Jag måste erkänna att det hjälpte att träffa honom, och ännu mer att läsa vad Kineesen skrivit på FB! Hon kommer hem igen, för tredje gången i sommar, and how I love it when that happens! :D Idag känner jag mig mycket bättre, och det var omöjligt att inte skratta när jag får ett mail som börjar med: "Erik said that you two are in a relationship [...]" Sooner or later people always leave - some will be replaced and some actually comes back :)
Avslutar med ett visdomsord från Carrie (SatC): "Sometimes we need to stop analyzing the past, stop planning the future, stop figuring out precisely how we feel, stop deciding exactly what we want, and just see what happens."
He's not...
my brothers friend nor my friends brother. He's not my colleague nor my relatives colleague. That's a start, right?
Vanligtvis träffar jag någon som jag attraheras av och blir nyfiken på, intresserad av att lära känna. I vanliga fall brukar jag lägga ner innan jag väl lär känna personen för att jag hittar något som får mig att tveka. Och jag har kommit fram till att om det finns något där som får mig att tveka så är det helt enkelt inte värt det. Lika bra att lita på magkänslan direkt och slippa ångra sig senare. Mina "tänk om" handlar inte om ifall jag hade försökt utan snarare om hur mycket enklare det hade varit om jag bara sket i det från början. Cyniskt? Må så vara, men om den där konstiga känslan i magen redan finns där från början så tycker jag gott att man kan lyssna på den.
Vad händer när det då inte är så? Det är inte någon som du har en tidigare relation till, det är inte någon du fulraggar på och det är definitivt inte någon du tvekar inför. Du vet redan från början att det är någon du gillar, någon som du funkar ihop med och definitivt har roligt ihop med. Någon som du konstigt nog omedelbart känner dig bekväm och trygg med. Han som ställer i ordning efter sig när han är hos dig, han som hjälper dig med disken medan du är på jobbet. Vad tusan gör du då? Det är ju inte alls vad du är van vid och än mindre vad du förväntade dig. Ödet har sin vägar så det är väl lika bra att hänga på och se vad som händer, eller?
Kollegor, kompisar till min bror, mina kompisars bröder och dylikt - det är personer som jag har något gemensamt med. Så med mitt sätt att tänka och se på saker och ting får jag dem att bli till en liten "familj". Inte en familj definierad som den du växte upp med, utan mer som en konstant umgängeskrets. En krets som finns där, men som du inte tvunget delar allt med. Därav min öppenhet gentemot dem. I vanliga fall när jag knyter nya kontakter har jag en hel del murar uppe, för man vet ju aldrig var det är för någon man träffar. Inom den här lilla "familjen" handlar det om personer som redan blivit godkända eller accepterade av någon annan som jag uppenbarligen litar på. Jag har inget emot att släppa in dem, men jag vet också att jag kan vara lite svår. Det är uppenbart att inte alla delar min livssyn eller står ut med min personlighet, men det är ju en helt annat sak - that's life! Problemet är bara att en del uppenbarligen missuppfattar den här öppenheten och tror att man vill något. För mig är det en självklarhet att vara trevlig mot omgivningen. Däremot är det inte en självklarhet att vara mer än det! Tvekan gällande att vara mer än trevlig ligger ju i om man är beredd att riskera det man har gemensamt (syster, kompis, jobb), är det värt det? Hittills har det inte varit det för mig - family first. Familjen som skickar Pilot Speed - Alright till dig när du mår dåligt; som kommer över med ett kilo frukt när du är sjuk och inte minst som är villig att umgås med dig på fritiden.
