Innan det är för sent
Ring det där samtalet. Ställ frågorna du undrar över. Ta dig tid att göra det du vill. Prioritera dig själv och dina kära.
Låt inte den rosa post-it lappen i almanackan om att du ska ringa fortsätta gäcka dig när det är för sent...
Vardagshjältar - just as you are !
Mina vardagshjältar är oslagbara. De får mig att trivas med dagen som den är, eller snarare som de gör den.
- Alla ni som diskar åt mig när här ser för jävligt ut
- Dig som bevisade att relationer kan förändras till något fantastiskt, trots att man ständigt slogs som små
- Hon som inte kan låta håret ligga platt utan måste tupera och dessutom fått mig att inse att Åstorp inte bara är skit
- Er som låter mig sova över när jag inte orkar eller vill gå hem
- Han som besökte mig varje dag på sjukhuset och lät mig låna Anki-Doris-Boris-Hoffert
- Kebabförsäljaren som låter mig få rabatt när jag dyker upp ensam och saknar fem kronor
- Dig som peppar mig att fortsätta simma fast jag inte orkar längre [resultat: 1600m på 1h]
- Gentlemannen som erbjuder sig att ta soffan för att jag inte ska känna mig trängd
- Er som låter mig dansa fult i Vinylbaren
- Hon som brukade känna mig så väl, förstod och accepterade Tant precis som hon var
- Arbetsledaren som tar in mig på samtal och ser till att jag går därifrån med ett leende på läpparna
- Dig som skriver söta lappar till mig på jobb
- ICA Maxi som får mig att bli barnsligt glad enbart för att de har en hållare till handlelistan på sina vagnar
- Mina två fadersfigurer som alltid tagit hand om mig, och fortfarande vill att jag är delaktig
- Snickaren som skapat mig två fina nattduksbord och sedan tidigare en sylåda
- De som uppmärksammar saker om mig och minns det, t.ex. köper roliga tabletter för att jag ska kunna äta Ben&Jerry's
- Hon som räddar mig med bilen när jag storhandlat och känner mig utan och innan
- Er som får mig att skratta åt en massa tokiga historier
- Dig som bjuder över mig på middag och tjockis-sällskap
- Taxichauffören som tar en nyvaken Malin till jobbet och stannar taxametern en stund innan vi är framme
- Hon som alltid varit, och fortfarande är, farligt ärlig om allt
- Bästis som erbjuder att komma o hämta mig bara för att det regnar lite ute
- Han som kommer över på kompis-dejter och berättar en massa bisarra saker
- Er som inte skrattar åt min dumhet utan bara svarar och vägleder
- Kollegorna som ställer upp när jag behöver stöd, mår dåligt eller bara skjuts
- Han som ger mig insikt om mina relationer och mötte upp med en kanelbulle vid hemkomst när det behövdes
- Alla ni som ler tillbaka när vi möts
- Hon som blev ett praktexempel på att man inte måste leva som man lär, trots att det man lärt varit jävligt bra, och ändå lyckats återfå både min respekt och kärlek
- Dig som hör av dig "bara för att"
- Er som accepterar mig precis som jag är - med moral, tråkiga analyser, total galenskap och moralbrytningar ;)
Reserverad
Om det handlar om personer som jag kommer träffa igen vill jag inte att de ska gå därifrån med fel intryck av mig. Därför är jag tyst. Å andra sidan är det just fel intryck de går därifrån med då - eftersom jag egentligen är allt annat än tyst. För mig tar det ett tag innan jag vågar vara mig själv. Jag vill känna mig för så jag vet att det är okej innan jag tar för mig. "När du vill testa djupet i en flod, använd inte båda fötterna!" Får jag känslan av att den andra personen och jag inte riktigt drar jämt så behåller jag helt enkelt masken på. Jag vet, jag vet - jag kan gå miste om mycket genom att göra så. Många roliga människor. Fast jag intalar mig själv att jag vinner på att inte tillåta mig själv att bli utlämnad. Dumt. Inget annat än dumt. Eller jo, fegt också.
Däremot är det en helt annan sak att på riktigt släppa in andra och öppna mig. Det gör mig sårbar. Sårbar på riktigt. Om jag delar med mig av mitt liv och mina verkliga känslor, så finns risken att andra drar nytta av detta. Jag är medveten om att risken inte är så stor, men är ändå rädd att det ska hända. Det räcker med vetskapen om att någon annan vet saker om mig som de inte borde ifall något går snett. Det är nog där den egentliga rädslan ligger - brustna relationer. Både vänskap, familj och kärlek.
Under en period i början av förra året spenderade jag enormt mycket tid med en vän till mig. Vi hade filmkvällar, sov över o delade det mesta man kan tänka sig. Trots att relationen varit lite knackig tidigare. Jag övertalade mig själv att ge en ny chans, att på nytt släppa in. Det fungerade fint i ett par veckor, eller var det en månad? Minns inte riktigt. Sen plötsligt blev det sämre än någonsin förr. Inga förtroliga samtal, inga myskvällar och framförallt inget gemensamt... Ingen vilja från någons sida att dela med sig. Hade den intensiva tiden ihop gjort att vi tröttna på varandra? Absolut inte. Jag blev lämnad utan förvarning. Det svider!
När man är tillsammans med någon och ger denna någon en andra chans - då gör man inte det egentligen. Man fortsätter vara tillsammans men det förtroende som en gång fanns är brutet och man är väldigt försiktig med att bygga upp det igen. Man väntar på något sorts "bevis" på att det är tryggt att återigen dela med sig. Varför är man inte lika restriktiv när det gäller vänner? Varför gör man aldrig slut? Varför litar man på dem på nytt? Låter sig ledas in i en tro om att allt kan bli bra igen - istället för att ge upp när det är hög tid för det?
Nej nej nej, behåll det gamla som får dig att vara reserverad i nya relationer. Istället för att ge upp, gå vidare och skapa nya relationer. Man vill liksom inte släppa taget helt, för det kan ju kanske bli bra igen. Kanske blir personen sig själv igen? Fast egentligen är det väl klart att alla ska utvecklas och förändras... Även jag?
Long time, no see!
Jag orkar inte sånt. Det ger ingen någonting. Säg det du vill ha sagt direkt istället och sen är det bra med det. Jag vet att jag inte borde, men jag lägger på sätt och vis ner. Jag ger bara upp. Känslomässigt och relationsmässigt. Så jag är likadan själv antar jag. Jag säger inget och låter det vara bra med det istället.
När man pekar på andra pekar tre fingrar tillbaka...
När det förflutna knackar på...
Antar att det är lika bra att förklara det här grundligt. Tänk dig att du har en pojkvän, en hemlighetsfull pojkvän, en pojkvän som sysslar både med det ena och det andra. Du vet att han går lite för långt i sitt "oskuldsfulla" flörtande med andra, en av dessa andra är din egen kompis. Din egen kompis är också din rival för av någon konstig anledning "konkurrerar" ni om en gemensam vän. Den här bruden som ska föreställa din kompis, går på bio med din pojkvän och sover över där. Utan din vetskap. Bakom din rygg. En hel helg när han inte är nåbar. Det är i första hand självklart inte bruden det är fel på, utan pojkvännen. Fast just i detta fallet är det fel på bruden också, mycket fel. I flera månader anklagas du av din pojkvän för att vara paranoid och när du väl tar reda på fakta så är det istället hon som blir sur på dig.
Igår var jag på tjejmiddag med 80-talstema och hade det jättemysigt. Gillar sådana initiativ! Är personligen inte så förtjust i när mina gäster vill ha reda på vem som kommer innan de tackar ja, så igår stack jag dit utan en susning om umgänget. Förstod dock lite för sent att en i sällskapet var just hon. När hon väl kom så blev det alldeles tyst. Jag visste inte vad jag skulle säga och har egentligen inget riktigt intresse av att prata med henne eller involvera mig i hennes liv. Vilket är ganska svårt med tanke på att hon enbart pratar om sig själv, sina problem, sin vikt, sin pojkvän bla bla bla. Finns å andra sidan inte någon orsak att vara otrevlig mot henne, även om hon är en riktigt blåst bimbo. Där satt jag, illa till mods och fast med henne i fem timmar.
Hon beklagade sig över att hon sett en fd pojkvän till en kompis hångla upp en annan brud. Usch och fy vad dåligt hon, hade inte riktigt vetat vad hon skulle göra och kände sig skyldig att berätta om detta för kompisen. Hon fick ju nästan dåligt samvete. Oj oj oj. "Så du får dåligt samvete ändå?!" kunde jag inte låta bli att spydigt fråga. Svaret började med ett fnitter och sedan ett nonchalant klargörande om att samvetet låg ju nere några år... En annan kompis till henne hade tydligen blivit avvisad av sin pojkvän. Han hade dragit över någon annan brud istället och varit omöjlig att få tag på en hel helg. Det var ju väldans vad elakt av honom och så himla synd om hennes kompis. Men, vänta lite här nu, är inte det precis vad som hände mig? Och det var hon själv som var den där andra bruden?! Sa helt kallt: "Hon är inte den enda som råkat ut för det..."
Det handlar inte om att jag är ledsen över vad som hände eller ångrar hur saker och ting i slutändan tedde sig. Den biten har jag gått vidare från. Det jag däremot inte klarar av är att hon sitter där och leker prinsessa, den goda fen med det stora hjärtat. När hon egentligen är den största och mest falska subban jag någonsin träffat på! Visan går likdant nu som för fem år sedan. Allting handlar om henne, hennes ytlighet och hennes stora behov av uppmärksamhet från killar. Påfrestande är bara förnamnet för hur det var att spendera de fem timmarna med henne. Samtidigt som jag hade det roligt med alla andra.
Som tur var blev jag eskorterad ner till Malmö och fick min utgång där istället :) Jag fick dansat av mig lite av ilskan jag fått hålla inne med under kvällen och söp bort en del. Skrattade bort det mesta i sällskapet! Långt bort ifrån henne och långt bortifrån alla gamla sår. Ironiskt nog träffade jag på ett ex till en av mina närmsta vänner, ett ex från samma tid som allt detta hände. Fast honom blev jag bara glad över att se. För precis som jag sa så handlar det inte om allt som hände då, utan om hennes falska beteende och den hårda kampen mot magkänslan innan sanningen kröp fram. Numera litar jag alltid på magkänslan och förtrycker den aldrig.
Det brast för mig ikväll, nästan ett dygn senare. I vanliga fall så lämnar jag stället om där råkar vara någon som jag inte tål (vilket i princip bara är hon, men ändå). Igår var det bara att uthärda. Det är inte som att vi råkar i luven på varandra, men det blir rätt mycket undanträngda känslor och minnen som gör sig påminda.
Tyvärr har det som hände satt sina spår hos mig. Tystnaden är outhärdlig och skrämmer mig. Även när jag vet att det inte finns något att vara rädd för, så spökar ibland allt det gamla. Då behöver jag bli lugnad. Övertygad. Få höra allt det där som jag egentligen redan vet, men som vid sådana tilfällen är som ljuv musik för mina öron.
Grumpy
Fast det var ju inget egentligt alternativ. Så istället drog jag mig undan och försökte låta bli att prata med folk. Av någon konstig anledning fanns det de som försökte ändå, ingen aning om varför. Eller jo, en viss aning har jag väl - omtanke och kärlek till exempel. Det som fick hjärtat att tina lite första gången igår var en pep-talk-mening för att bli frisk: "I AM a swedish viking!" Kunde inte ha kommit vid ett lämpligare tillfälle ;)
Det är faktiskt tomt här hemma. Får känslan av att halva Sverige plötsligt emigrerade till Storbrittanien. Här är jag, med samma vardag som förut - fast några färre att dela den med. Här är det precis som vanligt, fast ni är inte här. Där borta är de. Med en helt ny vardag, helt nya upplevelser och helt nytt umgänge. Upptagna och underhållna, gissa vem som lider störst risk att finna tomrum och känna saknad?
...
Jag skulle kunna komma med tusen orsaker och ursäkter till min cynism. Fast i slutändan handlar det nog bara om mig själv ändå. Rädsla. Osäkerhet. Önskningar. Ovana. Jag är inte van vid total ärlighet, men jag uppskattar det även om jag inte alltid hoppar jämfota över informationen. Jag är rädd att skrämma bort ärligheten, det där oförstörda och genuina. Dit vill jag också nå igen.
Försöker att ha en enkel syn på livet. Låta bli att älta och inte vara långsint. Ibland är det svårt. Men det är ju så onödigt att "gråta över spilld mjölk" - det går inte att i efterhand förändra det som varit, så det hjälper inte heller att tänka ut hur allt borde gått till. Däremot kan man ta lärdom av det som varit och fundera ut hur det istället bör vara i framtiden. Helt enkelt göra det bästa av situationen.
Dålig
Jag skulle nog kunna klassas som topp-tio sämsta kompisarna. I fredags bjöd jag över en tjejkompis som det var ett tag sedan jag träffade sist. Har saknat henne och behövde en rejäl update på allt som händer. Jag hade varit vaken sedan tre på morgonen och inte hunnit sova något under dagen. Men... är det en god nog orsak att somna medan hon pratar med mig i soffan vid tio på kvällen?! Jag hörde fortfarande vad hon sa och kunde utan tvekan upprepa det, men - ögonen stängdes och huvudet föll. Jag sov! Haha, rätt så komiskt på samma gång som det är jävligt taskigt... Förlåt sötnos.
AJ!
Jag har satt en gaffel i låret på mig själv. Killen som är världens underbaraste, goaste och gulligaste är också han jag ska gifta mig med senare i livet. Av någon outgrundlig anledning har jag presenterat honom för min tjejkompis. Eller ja, så outgrundlig är den väl inte - hon är lika fin som han, och om jag vore lesbisk hade hon lätt toppat min lista. De är varandras osannolikt underbara motsvarigheter. Första gången jag träffade henne tänkte jag direkt på hur bra de passat ihop. Fast ändå, det här är min future husband vi pratar om...
Klart att de ska hookas up! Det är den (i teorin åtminstone) bästa match jag någonsin sett. Jag gör inte annat än håller tummarna för att detta ska gå vägen för mina två vänner. Gaffeln går att ersätta, not to worry ;)
Kärlek! <3
Hade aldrig hört talas om Billie the Vision and the Dancers innan jag var på Peace and Love förra året och blev ditdragen som första konsert. Hur underbara som helst! Man rycks med direkt, blir glad och vill bara dansa :) Lite senare under festivalen så såg jag Lars, sångaren, och hälsade (!) medan Emelie var på Baja-Majan och sprang runt där mellan lådorna och skrek om att jag sett honom för att hon skulle få veta. "Jag har pratat med Lars, jag har pratat med Lars!"
"- Ja, det har du" säger den småfulle Lars lugnt när han kikar fram bakom en låda. Opinsamt ;) I vanliga fall kan jag se kändisar hit och dit utan att bry mig, men eftersom Billie tog mig med sådan storm från första ögonblicket kändes det väldigt speciellt. Lars ville givetvis inte avslöja vem Pablo är när Emelie frågade, bra försök iaf!
Ville ju såklart se Billie i år igen, extra mycket eftersom de släppte ett nytt album den 4:e juni. Tyvärr gick det inte att passa in med nya jobbet och allt. =/ Det är det enda band som jag vill se live återigen, men så gick det inte. Deras energi på scen, glädjen och öppenheten bland publiken är oslagbar! Inte ens Mraz som också är en av mina toppfavoriter bryr jag mig om att se live igen, det är gjort en gång och det känns tillräckligt för tillfället. Mraz var i princip hela orsaken till varför jag åkte till Borlänge förra året, men det går ändå inte att jämföra upplevelsen med hur det var att se Billie! Billie är Billie, det går inte att beskriva på något bättre sätt. När man ser dem och hör dem fylls man av en känsla av eufori. De verkar så öppna och helt sakna fördomar när man ser dem på scen, ett band för jämställdhet och kärlek.
Beställde hem alla deras album från cdon igår kväll, ihop med Mraz och "He's just not that into you". Hur mycket mer passande kunde Emelies omtanke bli än att komma idag? :)
Fick hem ett paketavi idag, utan specificerat uthämtningsställe, men jag hittade till sist rätt ändå. Får en rulle i näven av mannen bakom disken där det står mitt namn och är ett hjärta ritat. Emelie var den första som dök upp i mitt huvud :) Iofs är hon den enda som officiellt sett fått min nya adress, men det är mindre relevant :P Väl hemma öppnar jag och tror först att det är något av hennes vackra foton. Men nej, det är en affisch på hela Billie - signerad och "Till Malin"! Herrejistanes vilken värme som sköljde över min kropp och tårarna började rinna. Emelie hade spanat in dem på SÄG i Karlstad och fixat detta åt mig. Hur söt får man bli? <3
Har packat undan mina mobil-dator-sladdar någonstans så därför kommer det en blank bild som jag googlade mig till istället. Men det är denna jag fick, fast en miljard gånger snyggare eftersom den är min! :D Väggen nästa.
Sex and the City
Det här är något ni måste se, trogna fans eller inte - så gå för tusan på bio! You laugh a little, you cry a little - but you'll definitely be satisfied when you leave, of course with an urge for more. Den var helt underbar. Jag kände mig helt mållös när den var slut, jag hade svårt att ta in allt på en gång. Som ett enda långt avsnitt var det, de har sannerligen gjort ett bra jobb där! Jag hade inte kunnat vara mer nöjd! Delade filmen med tre vänner, precis som man ska göra, och är verkligen glad att det var just dessa tre - förvisso saknades några andra men ändå. Tänker inte avslöja några detaljer om filmen, för jag vill inte förstöra den för er - jag är tacksam för att ingen förstörde den för mig. Inte en enda gång kändes det segt, inte en enda gång tittade jag på klockan för att fundera ut ifall slutet hann ändras jämfört med läget just då. Inte en enda gång blev jag sömnig eller tänkte på annat... På 2 ½ timme! Eller iofs, jag ska inte ljuga. Allt deras snack om kärlek och hur det finns sann kärlek någon stans där om man bara har turen att hitta den, fick mig att tänka på segelbåtar. Av allt! Rätt förvånad själv om man säger så. Don't wanna get my hopes up already... Dags att sluta drömma? =/
Eufori
Tack för Gomez. Hur söt är man inte om man sätter sig och gör en grundlig sökning efter Sebastiens version av I'm Yours? och hittar den! Tusen tusen tack :) Helt perfekt födelsedagspresent. Jag hade till och med glömt hur osannolikt mysig hans version är...
Förhållande: freaks
Ni vet hur man stör sig på sina kompisar när de hittar en kärlek? Självklart är man glad för deras skull, men samtidigt blir man besviken eftersom man plötsligt själv inte duger längre. Antalet samtal och träffar fallerar drastiskt, och när de sedan väl blir av är det oftast på grund av att vännen har kärlekstrubbel. Nu är jag en tjej utan pojkvän som talar och påstår absolut inte att jag är bättre själv! Men det är tråkigt. Tråkigt att vara bortvald, tråkigt att komma i andra hand (om ens det) och framförallt tråkigt att bara duga när de har problem.
En av mina vänner förefaller ha en lättsam och okomplicerad livssyn. Hon är den som inte ältar alla problem i evigheter, som säger sanningen även om den svider och det som märks mest av allt är att hon får en att må bra och skratta. Hennes inställning till förhållande är i mina ögon väldigt enkelt (sen vet jag förvisso inte om det är så den verkligen är): det är inte lönt att vara svartsjuk, för i så fall litar man inte på varandra och om man nu inte litar på varandra finns det ingen mening med att vara tillsammans. Särskilt detta har jag imponerats av hos henne. Jag beundrar hennes styrka och förenklade sätt att se livet i allmänhet (återigen vet jag inte om det är så det verkligen är). Problemet är att även hon har försvunnit. Hon och pojkvännen träffas nästan varje dag och när hon väl hänger med oss andra dödliga är han oftast med.
En annan kompis till mig och jag pratade om att det hade varit kul att dra ihop alla och bowla. Många snackar, men när allt kommer omkring är det oftast jag som får planera - så självklart har den här bowlingen fortfarande inte blivit av. Det är inte det jag skulle komma till nu, utan att när vi diskuterade bowlingkvällen sa hon efter ett tag "Jag tror inte X jobbar just då, så vi kan i alla fall!". Jag som trodde vi planerade något för tjejgänget blev ju duktigt besviken när jag upptäckte att hon inte längre kan göra något utan sin pojkvän. Hon är inte den enda... Jag förstår också att man vill kunna träffas allihopa - vänner och pojkvänner, och att alla ska komma överens. Men någon enstaka gång kan väl träffas bara vännerna?! Någon enstaka gång då det inte beror på att pojkvännerna inte kan, utan på att man helt enkelt vill vara med sina kompisar? Eller? Är det jag som är trög här?
En tredje kompis går väl inte direkt genom sitt förhållandes bästa fas för tillfället och är plötsligt mer tillgänglig. Tillgänglig för att umgås, inte bara för att han inte kan eller för att de har bråkat utan för att vi båda faktiskt vill. Okej jag fattar också att hon antagligen inte hade velat om allt varit bra mellan dem. Men jag tar vad jag kan få, och just nu är detta det bästa. Varför bråkar förresten aldrig folk om det riktiga problemet? Istället för att diskutera den enes maktproblem, översitteri och behov av att kontrollera så bråkas det istället om småsaker. Gör slut någon gång!
Att träffa sina tjejkompisar består nu oftast i att agera reserv när pojkvännen inte kan/ har lust/ jobbar/ pluggar. Kort sagt - jag har blivit bitter. För antagligen är inte problemet så stort som jag gör det. Antagligen beror det på att jag är den enda som är singel. Eller ja, min favoritkinees som inte längre bor här är också singel. Men henne törs jag inte prata med för mycket för då påminns jag om hur mycket jag saknar henne och hur liten del i hennes liv jag har numera. Vilket i sin tur gör saken ännu värre. Jag saknar dig! <3
Jag känner många tjejer som till sina bittra singelvänninor sagt att "du kommer fatta det när du har pojkvän". Jag hade pojkvän. Väldigt länge. Jag var den enda i gänget som hade en så pass seriös pojkvän. Som ni alla vet tog det slut av diverse anledningar. Jag vet att jag var oerhört dålig på att höra av mig och finna tid just då. Jag var inte mycket bättre än vad alla andra är nu. De hade åtminstone varandra att vända sig till då, just nu har jag ingen. Det vill säga ingen av de bästa tjejkompisarna kvar.
När jag hade pojkvän gick jag en enormt krävande linje i gymnasiet. Det kändes som att jag pluggade 24/7, men troligen var det min planering som var dålig för pojkvännen fann jag oftast tid för. Det handlar om att prioritera och det är inte alltid lätt. Under hela februari månad i år var jag sjuk. Samtidigt var jag tvungen att jobba för det fanns inga vikarier och på det stället funkade det helt enkelt så - fixar du inte själv en ersättare får du banne mig dyka upp om du så är dödssjuk! Jag var helt slut på kvällarna, att slita på jobbet samtidigt som jag var sjuk var definitivt ingen bra kombination. Därav hörde jag inte av mig till mina kompisar så värst mycket heller, jag orkade ju knappt gå och lägga mig... Samma sak nu när jag går en utbildning till mitt nya jobb - vaknar 5, går hemifrån 7 och kommer hem igen vid 18. Då är jag förståeligt nog väldigt trött.
För min del beror det alltså inte på ifall jag har en kille vid min sida eller ej, utan snarare på hur jag själv mår. Jag har ingen lust att träffa mina kompisar när jag är trött för det känns som att jag måste vara glad, rolig och trevlig när vi träffas. Nu händer det ju så sällan så jag vill helst vara på topp. Är jag inte på topp så känns det som att jag på något sätt skulle minska deras lust att vilja trycka in mig i deras pressade pojkväns-schema i framtiden. Personligen förstår jag att man ibland bara orkar hänga framför TV:n och knappast prata, bara vara. Säkerligen förstår mina kompisar också det, det är bara jag som inte förstått att de förstått det.
Bottom line: I want love, but I need my friends!
