Ambivalent
your heart will tell.
Ex
- varför 
Förlorar...
håll dig uppe, låtsas vara stadig medan du rasar.
blunda, blunda. låtsas inte se. titta inte, du kanske förstår.
ligg lågt, medan du allt ostadigare står.
spring, spring. nej. det är för sent. för sent för att springa.
du föll.
som om inte den här dagen var tillräckligt kaotisk.
julfirande: + 1. tack. precis vad jag behövde. ännu en i mängden att inte fästa sig vid. ännu en att vara trevlig mot men ändå inte prata med. ännu en som snart försvinner igen. ännu en som påminner om hur dåligt du mår... verkligen passande för julen. bra tänkt. vill inte längre!
Är alldeles för ambivalent just nu. Hittade ett nytt band (Secondhand Serenade) men kan inte ens bestämma mig för om jag gillar dem eller inte. Om de är för pojkbands-poppiga eller om de faktiskt har lite känsla. Hatkärlek? http://www.youtube.com/watch?v=z_JDeA8uTVU
Du har förlorat. Förlorat kontrollen.
Jag ska bli pappa!
Diskar inte förrän det verkligen är kris, städar bara innan det kommer besök, bränner bullarna i ugnen, klarar inte ens av att poppa popkorn på egen hand och säger ständigt "Det gör inget, vi är ju hos mig". Jo ja, hon har ju rätt - den där kloka Johanna. Det är ju så det är. Hemma hos mig ;) En sak hon däremot inte har helt rätt i (hoppas jag :P) är att jag skulle bli en utmärkt pappa. Är i vanliga fall inte så värst förtjust i fördomar och traditionella könsroller, men om någon säger att jag kommer bli en bra förälder (eller, var det inte det hon menade? haha) kan jag ju inte säga emot ;)
Det sades många kloka saker igår, vilket det väl alltid gör med lite alkohol i kroppen?
"Du är typ ansvarsfull, fast ändå inte. Ordentlig... Fast ändå inte! Du är mogen, haha, fast verkligen inte. Allting känns liksom mer okej nu när man vet att du också är mänsklig."
Well, I am here to please :P
Många förvånas över situationen här. Det är egentligen inte alls illa. Det är bara lite sämre än vad omgivningen trodde. Kliniskt rent och undanplockat var vad de önskade. Troligen det majoriteten tror. Tyvärr är det inget jag har att erbjuda ;) Klart jag har ordning, men det är inte direkt helt undanplockat. Här är rent, men spiller någon så går ju inte världen under - det är bara att torka upp, vi är ju hemma hos mig. ;) Personligen är jag väl inte helt nöjd med att disken ibland får vänta. Å andra sidan så finns det ingen orsak att diska om jag inte känner för det, vill sova eller har bråttom iväg. Disken försvinner inte av sig själv ändå (tyvärr). Jag har väl för mycket grejer eller nåt. Onkel skulle jubla om han läste det här, att flytta ut mig hemifrån till min första lägenhet i en överfylld flyttbil var väl inte riktigt hans drömscenario :P
Feng shui on you!
Bekräftelse - beroende?
Om du säger att du inte behöver bekräftelse så ljuger du. Allt du gör blir bekräftat på ett eller annat sätt. Antingen berättar någon vad de tycker, du blir betygsatt, du får lön. Givetvis kan man vara i behov av bekräftelse på olika sätt. Men jag tror nog vi alla uppskattar att ibland bli just bekräftade. Frågan är om du står och faller med den bekräftelsen?
Vad händer egentligen när du är singel? Klarar du dig, eller måste du ha någon vid din sida för att känna att du är värd något? Måste din omgivning ständigt bekräfta att du ser bra ut, att han säkert tycker om dig och att du är en fin person? Jag dömer inte dem som behöver det, men jag orkar inte med det. Jag lever inte för att bekräfta andra. För att försäkra andra om saker och ting. Självklart är jag en av de första med att visa uppskattning, spontant. Inte när det ständigt kommer frågor som "Men vad tror du, tycker han att jag är tillräckligt snygg?". Givetvis kan jag också fundera över triviala saker och behöva försäkran, men jag kräver inte det 24/7.
Alla fungerar inte likadant. Jag förstår att det för några verkar rent av omöjligt att vara singel i två år utan att få bekräftelse genom att ha meningslöst sex till höger och vänster eller ens hångla runt. Jag förstår att det kan verka jobbigt att flytta hemifrån och bo själv. Jag förstår att det för en del inte går att vara ensam. Är de inte med en kille eller familjen så måste de ha en kompis där. De behöver den ständiga bekräftelsen på att de är omtyckta och önskvärda. Men för den skull är de inte av bekräftelsetypen som kräver verbal försäkran.
En stor anledning till varför jag levde "i celibat" två år är en person. En person som under snart tre år hattat fram och tillbaka. Det började med att hon plötsligt återupptäckte utelivet. Sedan kom de, en efter en. In i mitt hem. Plötsligt var familjemiddagar aktuellt, vilket det aldrig tidigare varit. Skådespelet var inget för mig och jag drog mig undan. De tog över. Jag skulle vara trevlig och öppen. Jag skulle välkomna dem allihopa. "Vill jag ha henne, så kommer du med på köpet. Och vill jag ha dig så måste jag vara med henne", en annan som ständigt skulle ge mig slemmiga komplimanger för mitt utseende och hur fint mina byxor satt. Hon var som förbytt, den paranoida överbeskyddande människan hade dött och kvar fanns en tonåring som inte fått leva ut på länge. Ständigt blev hon upp över öronen förälskad, allt realistiskt tänkande hade försvunnit och hon glömde bort att se bortom tomma ord och sällskapet de gav henne i ensamheten. Tog det slut så gick det ibland inte ens en vecka innan någon annan kommit in i bilden. Snart började hon ta tillbaka tidigare "kärlekar" - för det var ju trots allt honom hon velat ha hela tiden. Det var inte bara en person som det hände med. För inte så länge sedan fann hon ännu en ny kärlek som hon åkte bort med. Jag ställde mig mycket tveksam och engagerade mig inte ens i att lära känna honom. Det tjänar ingenting till. Han är ändå ute ur bilden inom kort. Jag har gett upp, det har jag verkligen. Allt jag kan glädjas åt just nu är avståndet. Och nu? Sambo. Med en ungdomskärlek. Inte ens en vecka efter att det tog slut med den förra. Det måste vara det galnaste.
Jag säger inte att jag är världens mest självsäkra person, tvärtom. Men om du misslyckas med att finna trygghet och trivsel i dig själv och din ensamhet - hur förväntar du dig då att någon annan ska kunna ge dig det du behöver? Om du behöver en annan person att rå om för att känna dig värdig, vem rår egentligen om dig då? Om inte du ser till att ge dig själv det du behöver, så kan du nästan glömma att någon annan gör det heller. Människor är flockdjur, vi livnär oss på varandra, vi får alla olika roller i umgänget. Om du hela tiden ger utan att kräva något i gengäld så kommer det utnyttjas. Det utnyttjas redan. Och det vore idioti att påstå att du mår bra av det umgänget.
Allt jag lärt mig. Om att vara försiktig. Om att tänka mig för. Om att se igenom masker. Om att inte lita på andra. Alla värderingar. Alla höga krav. Alla murar. Borta. Det fick mig inte bara att börja tveka över henne, utan även mig själv. Är det värt något, någonting överhuvudtaget? Allt det jag lärt mig, allt det som gjort mig till den jag är idag. Om inte hon är den jag trodde, hur vet jag då att jag är den jag tror? Om inte hon beter sig som hon alltid gjort förut och som den hon tidigare varit, vad är det då som tyder på att jag ska kunna bete mig som den jag vill vara? Hon gick från en extrem livsstil till en annan.
Hennes beteende skrämmer mig. Jag vill aldrig bete mig sådär. Hon var den sista personen som jag trodde skulle bete sig så. På ett sätt är det nog mycket tack vare mina öppna ögon för svinen hon drog med sig hem som jag insåg vilket svin jag själv var tillsammans med. Att han aldrig skulle bättra sig, att han för alltid skulle fortsätta som under vår tid tillsammans. Varför förändra något som uppenbarligen fungerar för honom? Jag tillät det, från första stund. Jag var lika dum som hon. Jag vill inte längre vara dum. Varje gång jag känner mig dum, varje gång jag missbedömt, så känner jag mig ett steg närmare att bli som hon blivit.
Om inte jag får den uppmärksamhet eller bekräftelse som jag önskar så tar jag ett steg tillbaka. Både synligt och känslomässigt. Hellre ensam och självständig än lurad och beroende. Istället för att vara den som väntar och hoppas på svar så låter jag bli att göra just det. Låter bli att befinna mig i ovissheten, gör inget som jag önskar få svar på. Då slipper jag vänta och hoppas i onödan. Slutar inbilla mig att jag kommer bli bekräftad, försöker låtsas vara stark. Påminnelsen om att jag korsar dina tankar, uppmärksamheten, saknas ännu mer. Jag stänger till viss del av. Och det är inte något som går att sätta på igen på två dagar, det tar tid att värma upp. Tid att försäkra mig själv om att jag inte är dum, att jag inte har missbedömt, att jag inte börjar bli lika blåögd som hon.
Karma
Jag tror på ödet. Inte på att allt är förutbestämt, men på att allt har en mening och händer av en orsak. Ett större syfte än vad vi kanske förstår. Tron på att allt har en mening och händer av en orsak leder till tron på karma. Karma är nästan ett måste i en värld som denna. Med så mycket press, krav och materialism är det skönt att få tro på en god kraft också. Precis som med religion så finns det inget egentligt bevis på att min tro är sann, men det får mig att känna hopp och mening. Mening med att fortsätta vara en omtänksam människa, mening med att försöka leva efter den gyllene reglen "Så som du vill att andra ska vara mot dig ska du också vara mot dem".
Idag fick jag tesen "Människor är i grunden själviska och individens handlingar styrs av jakten på personlig vinst" slängd framför mig. Vid en första anblick kan det låta väldigt pessimistiskt. Jag måste erkänna att jag faktiskt har tänkt tanken att vissa aldrig gör något om de inte själva tjänar på det. Sånt är livet, vissa är egoister helt enkelt. Men tänk efter nu. Vad är grundtanken i begreppet karma? Dina goda handlingar ger dig utdelning senare i livet. Det måste ju betyda att karma är en del i jakten på personlig vinst. Tesen han lagt framför mig blev väldigt intressant när jag blandade in karma i det hela. Plötsligt känns karma inte längre så altruistiskt - det är ju höjden av själviskhet, förklätt till omtanke. Du är omtänksam nu i förhoppningen att någon annan är omtänksam mot dig sen.
Du är alltid trevlig när du möter någon för första gången. Du ger mat till mannen som ber om pengar. Du skyddar och hjälper alltid den svage. Du frågar hur det är med tjejen som sitter ensam på en bänk och storgråter. Du släpper in två relativt okända vilsna killar i ditt hem, ser till att de får mat i sig och hjälper dem att lösa sina problem. Omtänksam, eller i förhoppning om att själv bli bemött på samma sätt? Troligen både och. Han har teorin att vi gör osjälviska handlingar för att hålla oss på plussidan hos andra så att vi kan fortsätta dra nytta av relationen. Att vi inte vill investera mer i en relation än vi är villiga att förlora, och förväntar oss att vinna. Det låter ju som karma (om än lite hårt uttryckt), i en specifik relation.
Fast jag vill faktiskt skilja på egoism och själviskhet. För mig är själviskhet att tänka på sig själv och sitt eget välmående, men inte tvunget sätta sig själv främst alltid. Det kan vara själviskt att stanna hemma för att du mår dåligt när du egentligen skulle haft en helkväll med tjejkompisarna. Men vem hade egentligen tjänat på att du varit där när du inte mår bra? Egoism däremot innebär att du gärna hänger med ut på den där tjejkvällen men surar och drar ner stämningen rejält - alla måste ägna dig sin uppmärksamhet. Det bär dig emot att göra något omtänksamt för en annan person. Det ger inte dig utdelning direkt, så karma är nog inte riktigt din grej.
För mig är det inte fult att vara självisk, tvärtom. Dessvärre har ordet fått en väldigt negativ klang och används ofta istället (eller till och med synonymt) för egoist. Du måste tänka på dig själv, för det finns inget som säger att någon annan i hela världen gör det. Som egoist gör du inte något som du inte själv tjänar på, medan du som självisk ser till helheten och allas bästa - men avstår från att göra saker som känns direkt obehagliga för dig.
Att neka själviskheten som drivkraft och gå så långt som att bli upprörd över tesen för mina tankar till citatet "När du pekar på andra, så pekar tre fingrar tillbaka". Det syftar till att egenskaper hos andra som gör dig irriterad antagligen är egenskaper som du själv befarar att få eller till och med redan besitter. Med andra ord: rädslan för att inse sanningen. Sanningen är inte alltid så behaglig att höra, men det är ingen orsak till att förneka den.
Han hade också en annan mycket intressant tanke: Hur går tesen "Människor är i grunden själviska och individens handlingar styrs av jakten på personlig vinst" ihop med t.ex. poliser och brandmän? För det första kan vi se det som rent själviska handlingar. De slipper personligen att bli rånade eller brinna upp. För det andra så kan vi sätta karma i ett lite större perspektiv. Istället för att bara tänka på mig och dig - så låt oss tänka på samhället i stort. Tjänstemän som dem tar en del av samhällsansvaret i förhoppning och förväntan att andra tar sin del av ansvaret. De ger lite, och hoppas kunna ta lite. Vi kan omöjligt fungera som individer om inte världen omkring oss fungerar, det har de förstått. Men drivs de verkligen av själviskhet i sitt yrkesutövande? Jag tror att det de ger - med livet som insats - i deras värld inte är mer än vad de är beredda att förlora. Med den fart och spänning de lever sina liv så ser de säkerligen inte på världen som vi med liv i tristess. Det tredje själviska argumentet är alltså att adrenalinet rusar, de vet att de just räddade livet på en annan människa, uppskattningen kommer från både höger och vänster - vilken ego-boost! Det är nog deras största vinst. Vetskapen om att de gör skillnad. Men det är nog detsamma som vi alla söker... Bekräftelse.
