Majlinos

Ska resten av livet bara gå ut på att planera, styra upp och boka in? När fasen är det meningen att man ska hinna leva då? Kanske ligger det en hel del i citatet "livet är det som pågår medan du är upptagen med annat"...

 

Men för vems skull är det vi gör allt det här då? Är det för vår egen skull, att vi faktiskt vill göra något - eller är det för att vi tror att alla andra blir nöjda om det görs? Minns inte vem det var som sa det, men hen hade en överenskommelse med sina vänner, att om de skulle ses och sen plötsligt inte längre kände för det så var det helt okej att helt sonika avboka. Så jäkla härligt ! Att inte träffa någon bara för att det är sagt så, eller för att man inte vågar säga vad man själv vill... Tidigare när jag bodde i Helsingborg och hade besök, så var de flesta införstådda med att jag sa ifrån när det var dags för dem att gå hem och de accepterade det. Någon verkade till och med imponerad av att jag satte mig själv först.

 

För om inte jag sätter mig själv först - vem gör då det? Det verkar nästan som att livet går ut på att äta, jobba, sova - om och om igen. Gör man inte annat nuförtiden ?! Spontaniteten får inte plats någonstans.Vännerna, och inte heller partnern, får inte plats. Ska dem få plats då? Vem ska prioritera dem? Ska man behöva slåss för att bli prioriterad?

 

 

Ofta är jobbdagen så pass lång att både orken och lusten är slut när man kommer hem. Tänk att jobba till fem för att sedan åka och hämta barnen på dagis, hem för att laga mat och sedan lägga barnen. Först därefter kan du andas ut. Men hemma ska du ändå vara kvar för barnen sover ju där. Jag håller ju på att krevera redan utan barn, och då kan jag ändå göra precis vad jag vill när jobbdagen är slut. Ännu bättre är det nu när jag har skola - för då kanske jag till och med vill göra något efter skolan ;) Men tänk sen i framtiden när man har barn också, för när de väl sover så måste man ju vara kvar hemma. Hejdå spontanitet !

 

Jag har inte tidigare känt ett behov av varken sällskap eller frihet. Nu känner jag för båda. Att kunna göra vad jag vill, med vem jag vill, när jag vill. Hur hittar man frihet i begränsning? Minns att vi samtalade en hel del i gymnasiet om just det, men är osäker på vad vi kom fram till - om vi ens kom fram till något... När livet är ett pussel - hur ska man då kunna göra det man själv vill? När hela ens liv är uppstyltat med jobb, barn och hus - hur ska man då kunna vara fri? Är det meningen att man ska glömma bort sig själv då? Eller accepterar man helt enkelt situationen?

 

Kanske är det till och med så att man njuter av situationen och har längtat efter den. Kanske är det först då man finner frid och ro. Kanske är det just Svensson-livet som behövs. Kanske känns det toppen när det kommer i rätt tid. Kanske.

 

Jag kommer vara så bitter om livet ska gå ut på att göra andra nöjda och hela tiden drömma sig bort. Om livet går ut på att förinta mig själv. Morfar skrattar gott åt mig när jag beskriver mig själv som "sjukt jävla bitter" i framtiden. Då mår jag bra, när morfar skrattar åt mig. Kanske för att han tror att jag skojar. Kanske för att han uppskattar min ärlighet. Eller kanske för att jag är envis och vresig. Kanske ;)