Analysera INTE mera!
Har jag gjort något fel?
Vill han inte prata längre?
Är det någon som sagt något dumt om mig?
Var jag inte tillräckligt intressant/snygg/rolig?
Jag blir så arg på mig själv! Måste jag få såna paranoid-patetiska tankar? Det har jag aldrig någonsin fått tidigare, fast förut har ju allt varit safe. Så sjukt lång tid har det ju faktiskt inte gått. Nämnde inte ett ord om min oro, för det skulle kännas ännu värre att ha alla dessa analys-samtal med sina kompisar där man nedsätter sig själv till tusen och tvingas erkänna att man nog fäst sig liiiite för mycket. Och allt detta besvär bara för att det tar lite tid innan man hör av sig ibland.
Osäker, någon? Va? Nej, inte jag - absolut inte!
Kärlek
Måste man förändras bara för att man är kär? Eller jo, givetvis blir man mer sprudlande och positiv - men jag menar ens övriga relationer. Kan inte allt annat bara vara som vanligt? Vems fel är det egentligen att saker och ting förändras? Ditt för att du är i en kärleksrelation, eller dina kompisars för att de helt enkelt antar att du ska förändras och blåser upp minsta lilla grej för ingenting? Fick höra idag att man blir tillsammans med en person för att det är denne man vill umgås mest med, och tyvärr därför som man också gärna tar denne i försvar gentemot kompisarna. Självklart fyller kärlek och vänskap olika behov, även om jag lärt mig att klara mig ganska hyfsat på det senare. Men måste man välja? Kan man inte kombinera båda?!
Tänk dig att du varit singel i vad som känns som evigheter, du har varit singel så länge att dina kompisar tror att du är för kräsen. Fast det råkar ju faktiskt vara så att killarna du träffar på är rena stolpskott. Om de inte är duktigt omogna eller tröga, så är de äckligt överlägsna eller kriminella. Eller så är det helt enkelt urbra killar, fast du känner bara inget klick. Är du kräsen då? Eller är du bara realistisk? För mig verkar det helkorkat att satsa på något som känns fel från början.
Tänk dig att du träffar någon, någon som faktiskt är ärligt härlig och glad, någon som får dig att le vid blotta åtanken av den. Någon som du direkt känner det där klicket med och som du bara vet skulle passa så grymt bra in i ditt kompisgäng. Men du tvekar. Du tvekar för det var så länge sedan. Du tvekar för du vet inte hur stort intresse du egentligen har. Du tvekar för att du inte vet om det är ömsesidigt. Du tvekar för att du är rädd.
Du tvekar för att du undrar om du kanske ska vänta lite till, det kanske är nästa person som är riktigt rätt för dig. Jisses Amalia! Så är det ju alltid. Oavsett om du har en tillfällig fling eller ett überseriöst förhållande - så är omvärlden alltid full av andra killar. Problematiken (eller ja, lösningen) ligger i att bestämma sig för att det känns tillräckligt rätt innan man går vidare. Tillräckligt rätt för att man ska kunna vara trogen och ta hänsyn. Tillräckligt rätt för att man ska vilja dra gränsen istället för att gå över den med andra. Tillräckligt rätt för att man inte ska behöva tveka...
Hur många undersökningar säger inte att majoriteten hittar kärleken på jobbet. Men hur många undersökningar säger egentligen att det är hållbart i längden, eller att det ens är möjligt att genomföra? Vad gör man åt kollegor som tittar snett, som tror att man plötsligt inte går att prata med längre, som får för sig att man får en massa privilegier på jobbet och framförallt som tar avstånd. Egentligen kan man nog inte göra så mycket åt problemet - jag menar, har omgivningen väl bestämt sig så är det svårt att ändra på. På gott och ont. Den största problematiken jag kan se ligger i att omgivningen nog gärna bestämmer sig för fort. Är det två personer som träffas på fritiden - ja, då är de på G. Oavsett om de överhuvudtaget är intresserade av varandra, för allt som har betydelse är hur det verkar. Skitsnacket som går är aldrig kul, men jag menar: kommer det inte från kollegorna så kommer det från kompisarna.
Att träffa kärleken på jobbet är nog egentligen inte mer kruxigt än vanligt. Är det inte kollegor som lägger sig i och dömer, så är det ju kompisarna. Låt oss säga att du träffar en riktigt trevlig kille på nattklubben, ni dansar och har en grymt rolig kväll ihop. Men ni gör inget mer än att dansa och ingen av er vill något mer. Vem tror du ringer dig morgonen efter och frågar om du haft en bra natt om inte bästa tjejkompisen som du var ute med från början... Det jag vill komma fram till är att förhastade slutsatser och fördomar omringar oss dagligen. Jag tror faktiskt inte att en enda där ute ärligt kan påstå att de aldrig själva betett sig så. Att de aldrig själva varit den där tjatiga kompisen som aldrig lägger ner snacket om personen du inte ens är intresserad av.
Vad händer om det skiter sig då? Kan man inte längre jobba ihop? Tvingas kollegorna välja sida? Kommer det bli konstig stämning? Återigen är det samma sak med kompisarna - umgås du med en kille tillräckligt mycket lär ni säkerligen känna varandras kompisar och kanske till och med skaffar nya gemensamma? Då blir det ju samma sak där - kan ni nånsin umgås allihop, kommer kompisarna tvingas välja vem de helst vill vara med eftersom ni båda inte står ut med varandra? Well, man måste chansa. Allt här i världen har fördelar och nackdelar.
Men vadå tillräckligt rätt och tveka? Man måste väl lära känna personen ifråga innan man kan bedöma någon av dessa frågor? Eller? Ska man bara bestämma sig utan att ha känt sig för lite först? Nej. Och man ska definitivt inte avstå bara för att man är rädd för hur och var snacket kommer gå, för det är oundvikligt!
Punkt # 1: Ta dig tid att lära känna personen
Punkt # 2: Sluta tveka pga din osäkerhet
Punkt # 3: Är det tillräckligt rätt?
Ta chansen!
Ålder
Barnslig då, vad betyder det? I de flesta fall gissar jag att ordet har en negativ bemärkelse. Men vad menar vi då? Är personen inkapabel att ta hand om sig själv? Beter sig personen ifråga som om denne vore förståndshandikappad? Eller är personen helt enkelt bara lekfull och glad? Små barn har ju den underbara viljan bjuda på ett leende eller en kram. Och vad är det för fel på det?
Jag fick för en tid sedan höra att jag är för gammal för att vara öppet nyfiken. Vad? Finns det en åldersgräns på det också nu? Tydligen är denna egenskap reserverad för fyra- och femåringar. Min fråga är givetvis vad problemet är med att jag är frågvis? Är det jobbigt? Vad gör det mindre jobbigt när det är en fyraåring som frågar? Så som jag har uppfattat omvärlden så får man "ingenting veta om man ingenting frågar". Jag tänker iallafall fortsätta fråga när det är något jag vill veta.
Hur gör man i ett förhållande då? Är det okej för en vuxen att vara tillsammans med ett barn? Det jag menar är: en mammig pojkvän är ju ett barn, får han då vara tillsammans med en ansvarsfull kvinna som klarar sig själv? Ett annat exempel är: en oansvarig kille som är oförmögen att se längre än näsan når i vuxen ålder (han anses alltså vara ett barn), får han bli tillsammans med en "lill-gammal" tjej som är helt oberoende av föräldrarna innan hon nått puberteten (hon anses alltså vara ett vuxet barn)? Var går gränsen? Vilken betydelse har egentligen ålder i relationer?
Att inom släkten eller arbetslivet komma bra överens med personer i en ålder långt ifrån ens egen har alltid ansetts vara en merit. Varför är det då inte en lika väl omtalad grej att bli tillsammans med någon långt ifrån ens egen ålder? Det borde ju tyda på öppenhet och en förmåga att se förbi alla skyddande skal. Men nej, det enda som stor åldersskillnad inom ett förhållande tyder på är att den äldre är äcklig och den yngre är givetvis en gold-digger. Hur rättvist är det?
Kärleken är ju blind. Det är ingen som klagar för att du blir tillsammans med en person med annat ursprung än dig, annan relation till pengar eller helt annan syn på livet. Det är ingen som tar avstånd från dig för att du är i ett destruktivt förhållande som du inte klarar dig ur på egen hand. Varför ska då folk lägga sig i när allt klickar och man funkar hur bra som helst ihop - när det enda som skiljer personerna åt är åldern.
En siffra gör inte personen. En siffra skapar inte personkemi. En siffra borde inte få vara det som avgör beslutet.
Och i arbetslivet? Ja, det är som vi alla säkert någon gång upplevt svårt att vinna förtroende eller ens uppmärksamhet bara på grund av den enkla orsaken att du är yngre. Är det rättvist? Nej, inte för fem öre! But that's life. Det borde inte ha med ålder att göra, det borde ha med kompetens att göra. Är man nu så himla vuxen borde man väl ge alla en chans att visa vad de går för innan man dömer ut dem? På en del arbetsplatser handlar det om vem som har jobbat där längst, eller vem som är släkt med rätt person. Alla har sin hierarki. På vissa ställen fungerar det faktiskt bra, på vissa ställen är det bättre sammanhållning och hänsyn till medmänniskorna.
Vi vet att yngre personer inte är attraktiva på arbetsmarknaden. Vi anses vara oseriösa och veliga. Vi har låg arbetsmoral, försover oss ofta och tenderar byta jobb varje vecka. Eller? Eftersom många jobb kräver en flerårig utbildning är vi allt annat än oseriösa och har definitivt inte låg arbetsmoral. För att kunna byta jobb krävs det att vi har ett jobb från början, och att någon annan hade velat anställa oss. Jag har svårt att förstå varför arbetsgivarna har en sådan negativ bild av oss. Vi kämpar som djur för att ta oss igenom grundskolan och gymnasiet, några börjar direkt på universitetet och fortsätter kämpa. När vi sedan väl kommer ut på arbetsmarknaden, fulla av energi och laddade med uppdaterad information - ja, då är vi för unga och saknar erfarenhet.
Låt oss säga att du har ett jobb då. Du har lyckats ta steget in på ett riktigt jobb. Ett jobb där andra dagligen bedömer din kompetens och ständigt tror att du ingenting klarar av för att du är yngre än dem. Ett jobb där du varje dag anstränger dig hundra gånger mer än dina kostymklädda snofsiga kollegor bara för att försöka bevisa att du kan minst lika bra som dem. Ett jobb där du sitter vaken nätter i sträck för att göra en så proffsig presentation som möjligt eller skriva den bästa propositionen av alla. Ett jobb där du kommer bli utbränd innan du fyller 30, och ja - det förstår du ju själv, då är du ju en glidare som utnyttjar systemet och aldrig i hela ditt liv gjort rätt för dig...
Är du vuxen när du har erfarenhet och får respekt från omvärlden? Eller är du vuxen när du är villig att skaffa dig (mer) erfarenhet, ger alla en ärlig chans och försöka förtjäna respekt från omvärlden? Om du frågar mig är det senare påståendet det riktiga. Det är inte din ålder som gör dig vuxen. En vilja att utvecklas och en human människosyn gör dig vuxen. Det i sig förtjänar respekt från omvärlden.
Eufori
Tack för Gomez. Hur söt är man inte om man sätter sig och gör en grundlig sökning efter Sebastiens version av I'm Yours? och hittar den! Tusen tusen tack :) Helt perfekt födelsedagspresent. Jag hade till och med glömt hur osannolikt mysig hans version är...
Ömtåligt
Låt oss säga att du försöker kontakta personen igen, eller att ni faktiskt träffas. Plötsligt klickar det inte längre mellan er och allt känns stelt och konstigt. Då försvinner lite av charmen från den där underbara natten ju. Charmen med hela grejen. Spänningen är borta.
Jag gjorde misstaget i höstas och jag är fast besluten att inte göra om det igen. Är jag nöjd som det är ska jag inte fortsätta söka kontakt bara för att någon annan vill det. Att bli omhållen en natt, det var vad jag behövde. Det sitter i än och det är trots allt ett antal veckor sedan. Less is more, som det så fint brukar heta. Varför förstöra något bra?!
Visst, sen ibland råkar man fästa sig lite för mycket och blir klängigare än vad tanken egentligen är. Klängigare än vad motparten önskar. Det beror väl på vad man är i behov av just då. Vissa saker vill man helt enkelt inte äventyra, som till exempel minnet och känslan av att bli omhållen utan förbehåll. Det är lätt att förstöra.
I'm Yours
Första gången jag hörde den var faktiskt som soundtrack till en film. Jag fastnade direkt. Det var två år och några hundra låtar sedan... Förra sommaren hade Jason Mraz sin första officiella Sverigekonsert och jag åkte på festival (tro det eller ej) för att få höra honom live. Alla kände till just denna låten och slug som han är sparade han det bästa till sist. Det var riktigt bra, han sjöng den i en helt annan version än vad jag hört med honom förut. Mycket lugnare och enormt mycket mer känsla och svammel. Tidigare föredrog jag faktiskt covern av Sebastien Gomez (som dessvärre försvann från YouTube), men när Mraz drog ner på tempot så blev det också bra. Alldeles nyss såg jag videon för första gången. Den enda videon, den nya videon. Det var på tiden! Videon med en bättre version av låten än den jag först hörde - mer lik live-versionen. Oavsett vilken version låten spelas i så fyller den mig med kärlek och värme.
Det som egentligen förvånar mig mest, är att han inte har någon brud som huvudperson i videon. Förvisso borde det inte förvåna mig med tanke på vilken skön dude Mraz alltid verkat vara. Ovanligt är det iallafall. Glädjande! Videon är precis så soft som den enligt mig ska vara till den här underbara låten. Jag menar - istället för att sliska sig med en brud och visualisera varenda ord i låten så har Mraz tagit tillvara på känslan som låten förmedlar. Han är livets, eller livet är hans, och det är just det han upplever också. Livet och inte ett tillfälligt kärlekskapitel. Varför gör inte alla så? Istället för att hänga upp sig vid en person eller en period så borde fler hänge sig åt livet och ödet. Låta bli att hänga upp sig på triviala saker och materiella ting. Ta tillvara på varje dag och alla chanser man får till något bra...
Tack !
Ensam
Idag var jag och tittade på en lägenhet för ... ja, framtida bruk. Men jag är inte nöjd. Jag letar fel. Lägenheten var jättefin, stor, fräsch och billig. Det är inte bara en stor terass utan två - varav en är inglasad. Där är för tusan till och med badkar! Jag pratar på om att området är skabbigt och att det saknas affärer där. Om att golvmattorna är slitna och gula.
Vad är problemet då? Jag behöver bo i stan, närmare jobb. Jag vill kunna cykla till jobbet och slippa ha bil. Jag vill ju ha en terass att sitta på. Det är fin utsikt och till och med lekplatser i närheten...
Jag vill inte bo ensam. Hur kul är det att veta att man är helt själv? Ingen som kan ta hand om en när man mår dåligt, glädjas med en när något extra kul har hänt. Ingen som äter maten man lagar, ingen som tittar på film med en och definitivt ingen som håller om en på natten...
Lägenheten är underbar. Läget är okej - tillräckligt långt ifrån city för att vara lugnt och tillräckligt nära för att kunna cykla. Det är inte den det är fel på, det är mig. Jag är rädd. På helt egna ben för första gången. Det är skrämmande. Tänk på det! Jag har aldrig reflekterat över det förut, inte trott att det skulle beröra mig - men tydligen! Det hade känts mycket lättare om jag skulle flytta ihop med någon annan. Jag som alltid sagt att jag vill prova på att bo själv ett tag. Som det ser ut nu får jag bo själv länge, singel i förhållande-djungeln... Och för första gången stör det mig.
Äkta
"Dance like nobody's watching; love like you've never been hurt. Sing like nobody's listening; live like it's heaven on earth."
Ordstävet ovan är ett av de viktigaste jag vet. Tyvärr är det desto svårare att anamma. Faktum är att det var Mark Twain som först sade detta, vilket förvånar mig enormt mycket. Varför vet jag inte riktigt, fördomar som vanligt väl.
I vilket fall så var göteborgarna från igår så oerhört genuina. De verkade ha så himla roligt, precis så som det ska vara. Ogenerad gick den ena killen ut i hotell-lobyn i lång peruk och kort vit klänning med bröst. Jisses vilket starkt första intryck han gjorde på mig! Det imponerade. I mitt förra inlägg skrev jag i slutet: "Jag erkänner att jag släppte honom nära. Jag erkänner att jag saknar närheten. Jag erkänner att det var SÅ värt det!" I rättvisans namn får jag nog göra ett tillägg där: Jag erkänner att jag fäst mig. För ovanlighetens skull ska jag inte lägga till några förminskande ord som lite, kanske eller nog.
Majoriteten av detta killgäng var trevliga, hjälpsamma och framförallt roliga. Också pratade de ju göteborgska vilket bara det gör allting lite roligare :P En av killarna morrade i mitt öra och nafsade på mig upprepade gånger vilket orsakade en rysning genom min kropp. En (ovan och sedan länge bortglömd) rysning av välbehag hur udda det nu än må låta. Samtidigt lekte vi klapplekar och han döpte om mig till Emelie. Fast egentligen är det väl inte mer än rätt med tanke på att jag gav honom ett tjejnamn... En annan fick hjälpa mig över gatorna hela tiden eftersom jag väntar på grönt ljus medan resten glatt traskar på oavsett. Tog min hand och ledde mig över.
Jag försökte få dem att förstå att det var helt fel åldersgränser för oss en dag som igår i en stad som vår - men de var inte så intresserade av att höra på en party-pooper. Väl nere i stan så var det bara ett enda ställe som fungerade för oss, så det fick vi ju ta. Killarna pratade med andra - både killar och tjejer. De dansade glatt på, både seriöst och oseriös fuldans som är det bästa jag vet. I Helsingborg hör det inte till det vardagliga att ett gäng killar dansar booty-dans med varandra eller står och löjlar sig på dansgolvet. Här är alla så äckligt stela och rädda för att sticka ut ur mängden... Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på det tidigare. Göteborgarna påpekade ständigt hur mycket bättre det är där uppe och vi får väl se - för åtminstone jag planerar att testa dem.
Jag och min kompis missade bussen hem, eller missade kan man väl inte riktigt säga eftersom vi inte kunde ha brytt oss mindre om den attans bussen. Vi tog taxi till höger och vänster vilket definitivt inte hör till det vardagliga för mig. Det här var en väldigt sent påtänkt och kort kväll, lite smått kaotisk pga små missöden - men det var utan tvekan en av de roligaste kvällarna ute jag haft för det var så spontant och öppet. Inget var fel och alla var lika viktiga. Göteborgarna såg det som en självklarhet att vi skulle följa med dem in på hotellet sen, inget snack om saken. Jag kände mig lite obekväm till en början eftersom jag inte hade några som helst saker med mig, inte kände killarna så väl och framförallt fasade för ifall lite närhet skulle ge mersmak. Jag får låna en tröja och ett par shorts att sova i och det är plötsligt så "hemma" fast vi egentligen inte känner varandra. Min kompis kunde inte sova utan sprang runt med en kille på hotellet hela natten och ockuperade bastun och en del annat. Så himla go stämning - här gällde det inte att vara så fin som möjligt, eller göra "rätt" - här skulle man ha roligt!
En sak som jag inte tänkt på förut men som faktiskt förvånar mig mest är att varenda en av dem såg så "mode-snygg" ut, men samtidigt var det de härligaste killarna jag träffat! Bye bye fördomar. Jag kanske borde skippa min teori om att (tidnings-)snygga människor oftast är otrevliga medan medium-människor är så himla trevliga. Hur många gånger ska jag bli bevisad motsatsen innan jag släpper min teori? Det känns som att det är dags nu. Det är väl inte bara fula människor som ska dra nytta av uttrycket "det är insidan som räknas"? Likväl ska jag väl ge snygga människor en chans att visa sin personlighet innan jag dömer ut dem!?
Kort sagt: jag är imponerad av göteborgarna!
Sova sked
Är lite närhet för mycket begärt? Finns det någon som förstår att jag vill ha närhet - ligga och kramas eller ännu hellre sova sked - utan att för den sakens skull vilja gå längre? För det är just så det är. Att inte ha ett förhållande passar mig utmärkt, eftersom jag för tillfället inte finner någon motpart tillräckligt intressant för detta.
Mitt ex (jo, det finns nog bara ett "riktigt" sådant) påpekade att jag lätt faller för killar. Vilket jag starkt motstrider med tanke på min förhållande-status. I vilket fall så har jag kommit fram till att han nog har rätt till viss del, jag har lätt för att bli charmad och absolut inga problem med att spendera längre tid med en kille som jag knappast känner. Känns personen trygg så kanske jag till och med låter honom komma nära, hålla om mig. Fast att falla för någon som i att jag blir kär direkt vill jag inte hålla med om. Däremot kan jag råka fästa mig vid någon och hoppas på lite för mycket, men det upptäcker jag ju förr eller senare.
Inatt sov jag väldigt dåligt. Efter en kanonkväll ute med ett härligt gäng göteborgare så var jag inte så trött kring fyra-snåret. Det kändes så ovant och nästan lite läskigt att ligga någon så nära. Fast ju mer klockan blev och ju tröttare jag blev, desto mer kurrade jag ihop mig i hans famn. Jag hade helt glömt hur mysigt det var! Jag har lättare för att stöta bort personer i onödan, än att riskera att släppa dem för nära. Det är uppenbarligen inte så himla bra. För trots att jag knappt sovit så mår jag bättre än på länge. 1 ½ år, det är så länge sedan mitt enda seriösa förhållande tog slut. På 1 ½ år mina damer och herrar har jag ibland släppt in någon med ganska snabbt kastat ut dem igen. Men aldrig att jag under den här tiden har blivit omhållen så kravlöst och mysigt. Jag saknar det.
Orsaken till att jag hellre stöter bort folk i onödan än släpper dem för långt in är just denna. Ju mer jag påminns om att jag saknar närhet, ju lättare faller jag för en kille. Det misstaget vill jag inte göra för en tredje gång - att inbilla mig själv att det är killen som intresserar mig men efter att ha fått lite distans på det hela inse att det bara var själva närheten jag saknade så mycket. Det svider. För då har jag satt både mig själv och någon annan i en situation som jag inte är ärlig nog att kunna ta mig ur.
När vi vaknade imorse (eller ja, vid sju) vågade jag till och med vända mig om och ligga med huvudet mot hans bröst. Oslagbart! Jag som alltid påstått att jag inte gillar "hårda" och "mode-snygga" killar - utan föredrar mjukare kroppar (småchubby) och mindre trendriktiga killar - jag kan ha missat mycket på grund av min utdömning. För det här var riktigt mysigt. Försiktigt dra med fingrarna längs varandras kroppar så man knappt känner beröringen utan snarare bara värmen. Hans fingrar som leker över min mage och får det att kittlas genom hela kroppen... Min mage som krampar och vrider hela min kropp åt höger för den har blivit så ovan vid denna pirriga beröring. Att känna hur hårt och snabbt hans hjärta slog varje gång han vaknade till. Höra hans snabba andetag, som ifall det inte var min säng han låg i hade fått mig att tro att han var på väg att komma.
"Kom NU!" som jag fick lära mig att man säger.
Fast nu visste jag ju själv att det inte pågick något så extremt. Fem personer i ett hotellrum gjort för två. Works for me.
Jag erkänner att jag släppte honom nära. Jag erkänner att jag saknar närheten. Jag erkänner att det var SÅ värt det!
