Kärlek, förebilder och saknad
Med omsorg har jag valt ut ett av de gamla brevpapperna från mormor och Morfar. Det enda alternativet för denna kärleksförklaring.
Det finns en massa saker jag vill säga, erfarenheter som jag vill dela med mig av. För mig känns det stort att få förtroendet att vara din fadder. Ett tag tänkte jag ”oh nej, förväntas jag vara en förebild nu? Jag som fortfarande är i en process med mig själv”. Sen kom insikten till mig: att vara en förebild betyder inte att en är perfekt, alltid mår bra eller är helt säker i sin person. För att kunna vara en förebild krävs det att en har ett schysst förhållningssätt till livet och hur förutsättningarna ständigt ändras. En förebild är genom livet genuin – sann – mot sig själv och andra. Med samma förståelse och förlåtelse mot sig själv, som en med lätthet visar andra.
Lejonkungen, där ”Circle of life” är en del av soundtracket, är en fantastisk film. Den ska jag visa dig någon gång! I filmen tittar Simba på stjärnhimmeln med sin far Mufasa, som säger:
”Look at the stars, the great kings of the past look down on us from those stars. Whenever you feel alone just remember that those kings will always be there to guide you. And so will I.”
Jag fick reda på att du väntades samtidigt som min älskade Morfar var på väg bort. För mig har ert skifte och hela situationen verkligen varit circle-of-life. Mina första 29 år har Morfar funnits vid min sida, som en fast punkt och given trygghet. Hos honom har jag alltid känt mig välkommen och accepterad, hur jag än mått och vad jag än behövt. Han brukade kalla mig för sitt hjärtebarn. När jag tänker på det ur perspektivet circle-of-life så känns det rentav självklart att just jag får vara din fadder och sprida den här kärleken vidare. Jag hoppas komma att betyda för dig, åtminstone ett uns av vad morfar betytt för mig. Att du på samma sätt ska känna hur självklar och viktig du är för mig. Att vi också ska kunna dela funderingar och klokskap med varandra, samtidigt som vi utmanar och utvecklar varandra.
För mig som är normkritisk hade det lätt kunnat smärta att det är så mycket rosa omkring dig, men det gör det inte. Rosa var en färg som Morfar verkligen gillade och som han därför hade i min kalender. En färg som du nu fått ta över. Ur perspektivet circle-of-life är det självklart att rosa är din färg. På din namngivning har jag kompromissat lite, det blev inte riktigt rosa, utan istället korall/orange. Färgen som din mamma såg som en aurafärg på bilderna från första gången jag sjalade dig. Det var en vacker chakrasjal och du var i min famn flera timmar. Orange är färgen för sakralchakrat vars element är vatten. Här fokuseras energier kring relationer till andra människor, kreativitet, fantasi, sexualitet och vårat eget känsloliv. Ett sakralchakra i balans sägs bidra till ”öppenhet för sinnlighet” och till acceptans av känslor och hänförelser.
Orange är färgen som finns som en kant kring din gåva. En skyddande gräns. För dig vill jag vara stöttande, ett stabilt ramverk, en trygghet och en beskyddare. Jag vill delaktig i att bygga upp din styrka, din tilltro till dig själv och din trygghet i vem du är. Min förhoppning är att du, betydligt tidigare än jag, ska vara medveten om ditt känsloliv och vara sann inför dig själv vad du känner. Du är okej. Allt är precis som det ska vara. Alla känslor är okej, allt mående är okej. Både glädje och sorg, busighet och ilska, behov av egentid och lust till umgänge. Variationen är en del av det oändliga, det oändliga med oss och universum.
Storheterna från förr, Morfar, finns alltid med oss. Jag finns alltid vid din sida. Som två små kroppar i universum kan vi tillsammans titta på stjärnhimmeln, på Morfar. Påminnas om den stora oändlighet som vi är en del av, om vår egen litenhet – men också om våra oändliga möjligheter. Vad mer är möjligt?
Jag ser fram emot att tillsammans titta på stjärnor, lära oss sjunga ”Blinka lilla stjärna” med fingerugglan, leka i vattnet och lära känna varandra. Jag ser fram emot att se din oändliga varelse ta form och se hur din person få lite konturer. Jag ser fram emot att ta del av ditt mod när du byter riktning. Se dig bli den som du är menad att vara och som du själv trivs med. För att våga vara sig själv krävs mod, och när en vågar vara sig själv skapas utrymme för mer mod. Mod är att våga hantera det vi möter, det vi är. Mod är att vara genuin, förstående och förlåtande.Jag hoppas kunna bidra till skapandet av en del av din grundtillit och därmed ditt mod.
I Lejonkungen säger Mufasa såhär om mod:
”Being brave doesn’t mean you go looking for trouble”.
Bildkälla: https://aminoapps.com/c/disney/page/blog/day-6-a-quote-that-inspires-you/3WEL_mEYiBuGJMv2kYvmJLVwWQvVeXaLLx5 (hämtad 2018-05-27)
Ta med dig det på resan genom livet.
Med kärlek / Malin
Tacksamhet?
Imorse bara sköljde det över mig. Var det tacksamhet? Jag tycker det ordet känns lite urlakat. Och tvingande. Det sista tacksamhet ska vara, tvingande. Jag har ingen skyldighet att känna tacksamhet bara för att jag lever i Sverige, bara för att jag har ganska goda förutsättningar eller bara för att jag är "frisk". Jag vill inte att tacksamhet ska vara en tanke eller en inställning. Jag vill att det ska kännas. Annars "känner" jag väl mig knappast tacksam? Imorse kände jag något. En värme och en gläjde över vad som har varit kring påskveckan.
- Ni som bekräftade mig i Perslund, genom att igenkännande validera att det inte är så bra med för mycket jobb och att det tvingar ens vanliga liv till paus. Alla andra som var delaktiga i umgänge, kramar och samvaro. Som bara blåste kärlek över mig. Som intresserade sig. Som brydde sig. Som ville väl. Som ville bråka lite ;)
Under en period har jag stannat längre och längre på jobb. Försökt påminna mig själv om att jag inte är oumbärlig. Eller, åtminstone inte på pappret - för jag har ingen ersättare. Försökt påminna mig själv om att jag inte jobbar med akut verksamhet eller måste vara konstant tillgänglig. Ändå har det slutat med att jag sitter kvar till sex, halv sju om kvällarna. Kommer hem för att äta och stupa i säng. Inte stupa på ett vackert eller strukturerat sätt. Utan genom att kväll efter kväll lura mig själv till att tro att jag "ska bara" värma mig lite under täcket, eller sträcka ut en stund på sängen. För att sedan somna utan att varken ha tvättat ansiktet eller borstat tänderna. Stannar jag kvar på jobb för att jag så snabbt känner mig behövd, duktig och ser resultat där?Tvingas mitt liv till paus för att jag är kvar på jobb - eller är jag kvar på jobb för att jag inte riktigt vill kännas vid tillvaron utanför?
Bild från: http://uppskattat.se/wp-content/uploads/2015/01/thumb2.jpg , hämtad 2017-04-19.
- Inhandling av matvaror i sällskap, och en liten gul kyckling med blåsvänligt hår som följde med ner i korgen. Han som hjälper mig med tekniken. Han som bjuder in och bjuder med. Han som nyps och knuffas. Han som får mig att känna mig önskad och älskad. Han som jag delat barndomen med. Han jag vill krama en gång till. Honom jag älskar.
Morfar som såg själaglad ut när jag väckte honom. Som kände igen mig igen. Sitt "hjärtebarn". Som ömt smekte mig över kinden med sina knotiga fingrar. Som bara strålar av kärlek. Som alltid funnits där. Som gett mig så mycket. Som är på väg bort.
Hon som försöker. Hon som vill att jag ska förstå att jag är uppskattad. Önskad. Hon som jag försiktigt tillåter ta plats.
- Sällskapet som ska på fest, som bjuder på värme och skratt. Jag som fixat en del, möts på festdagen av en tidning, kort och en påse som någon annan fixat. Någon som tänkt och ordnat. Någon som ser och lägger på minnet. Någon som kräver så lite plats men som för mig ändå är självklar och tar stor plats. Någon som också gör små gester.
Hon som skickar ett hjärta och samtidigt säger "det är till dig". Någon som också gör små gester. Hon som bara lät mig störta, lät mig vara alldeles alldeles uppgiven, trasig och liten. Hon som lät mig gråta så jag inte kunde andas när jag inte kunde hindra det. Hon som bara fanns där.
Hon som lämnar lappar på min datorskärm när jag har en skitdag. Någon som också gör små gester. Som peppar och stärker, men också delar och reflekterar. Hon som lämnar ett tomrum efter sig.
Hon som frågar om jag inte har någon mat, som jag hetsar om att det skulle ju hon ordna. Det bestämde jag faktiskt när hon började. Hon som tar med sig mat till mig dagen efter min skitdag. Som står där med matlådor. Med omtanke. Någon som också gör små gester.
När jag några dagar efter skitdagen möts av en påskhäxa, med sura S under klänningen. Mitt favoritgodis. Någon som vet! Eller någon som av en ren slump valt rätt? Någon som också gör små gester.
I måndags bestämde jag mig för att göra något. För att dagar inte känns bra av sig själv, jag behöver fylla dem med något för att känna mening. Åkte på sightseeing, snackade om sådant som verkligen betyder något. Om hur det verkligen känns. Under ytan. Vilka tankar som egentligen snurrar. Delade min oro för om jag någonsin kommer vara nöjd. Eller om jag helt enkelt aldrig är tillräcklig. Inte ens när jag uppnår det jag önskat. Eller upplever sådant jag inte ens visste att jag drömde om. Med den nivån av krav på sig själv är det inte enkelt att vara tillräcklig. Att "bara vara". På ytan kanske det verkar så när jag osminkad öppnar dörren till en lägenhet med små dammråttor och lite disk. När jag skrattar och skämtar. Men där under, där under vilar ett konstant omättligt monster, som vaknar när jag är själv. Ibland undviker jag det, och ibland är jag så trött att jag tillåter mig själv att slukas. Upptas. Stänger av. Slutar svara. Sen fortsätter jag sluta svara för att jag skäms över att ha stängt ner, över att inte ha svarat. På ytan fortsätter livet (för de flesta som tittar) precis som vanligt.
Bild från: http://minneapolis.happeningmag.com/wp-content/uploads/father-daughter-love.jpg , hämtad 2017-04-19
- Hon som för min pappa på tal, som om han vore en självklarhet. Trots att hon och jag inte träffats på många år. Det var en skön känsla. Det är så jag ser det, och alltid har sett det. Det gör mig glad - när han är en självklar del i mitt liv även för andra. Nästan lika glad som när jag såg bilderna på mig och min bror hemma hos dem, och i hans fotoalbum som styvdottern skapat; skrev jag till honom. Slogs av ett infall att dela min tacksamhet. Tackade för att han och hans familj behållt oss som en självklar del i sina liv, berättade att det betyder mycket för mig.
- Du som skriver "Måste träffa dig" och skickar med ett hjärta. Som nöjer dig med det. Du som låter som att du menar det på riktigt. Som berättar vad du vill, utan att ställa krav. Lyser upp min tillvaro, trots att vi inte ens setts.
- Sms:et med en kista och ett frågetecken för att höra efter om jag är död som fick mig att skratta högt. Sakna dig ännu mer. Du som bjuder på både värme och omtanke. Skratt och oro. Som alltid får mig att känna mig välkommen och önskad.
- Du som var det självklara umgänget. Det självklara stödet. Du som ger värme och omtanke, och som vågar dela med dig och prata på riktigt, känns återigen lika självklar. Som när jag konstaterade att min upplevelse kanske varit omogen avskrev det direkt, och bekräftade mig i att jag hade rätt till min upplevelse. Du som inte längre bara erbjuder din egen värme och kärlek, utan numera oftast kommer i sällskap. Hans närvaro är magisk. Förtroendet du ger mig gör att jag växer. Fylls av kärlek.
- Blotta åsynen av er utanför gymmet fyller hela mig med kärlek, värme och glädje. Det är det här jag älskar - människor som ger mig en känsla och som dyker upp alldeles spontant och oväntat. Då har jag inte hunnit börja oroa mig över hur det ska bli. Ni, som två starka kvinnor. Vilka förebilder! Ni tar mig tillbaka till en tid fylld av skratt, men samtidigt allvar. En tid som inte ligger så långt borta. En tid när jag såg dem bemötas som människor med ett värde, precis lika självklart som det är för mig.
Bild från: http://offensiv.socialisterna.org/get_img?ImageId=4148 , hämtad 2017-04-19
- Du som bjuder hem mig på mat och umgänge. Som påminner mig om att jag alltid är välkommen. Den utökade familjen som allihop tagit emot mig med öppna armar. Trots alla brister.
- Att bli tagen på allvar av gynekologen när jag berättar om ett påfrestande normaltillstånd habitiualtillstånd och samlagssmärtor. Bara för det är min vardag, eller vanligt bland kvinnor är det INTE normalt. Vi måste sluta normalisera och nonchalera. Gynekologen varken normaliserade eller nonchalerade, utan lyssnade och bekräftade. Gynekologen som tog initiativ till att boka in ett återbesök.
- Du som följer med på skate-event och tar en selfie med coolaste lilltjejen Sky Brown bara för att du vet att jag kommer bli ilsken av avundsjuka. Du som känner mig.
- Jag. Jag är tacksam över att jag försöker. Över att jag äntligen skaffat mig en bräda. Snällare än så blir det nog inte just idag. Men jag såg en bra grej för ett tag sedan - om jag hela tiden matar mig själv med tankar om att vara otillräcklig är det inte konstigt att det är just så jag känner mig. Otillräcklig.
- Resan som väntar. Värmen som väntar. Vänskapen som väntar. Vänskapen som är ständigt pågående. Självklar. Alla skratten. Alla elaka planer. Du som sa till mig att jag är annorlunda. Att något har hänt. Att jag inte måste be om lov eller erbjuda, att jag har samma rätt som förut att ta för mig. Nu minns jag inte ordagrannt - men jag minns att känslan du lämnade mig med var ett enormt peppande "jag ser dig. Jag såg dig förut och jag ser dig som du är nu. Jag vet att du är stark."
Nu sitter jag givetvis och storlipar. Varm av allt gott som finns omkring mig. Ändå ensam i min litenhet. Imorgon fyller jag år.
Vems drömmar?!
Jag drömmer och jag har mål. Du har också drömmar och mål. Kanske får det dig att ta dig igenom vardagen, kanske får det dig att känns glädje inför framtiden. Kanske får det dig att hantera dina pengar mer varsamt. Men det är viktigt att skilja på mina och dina drömmar. Detta för att veta vad jag gör för min skull och vad jag gör för andras skull. Var medveten om det så att du alltid känner igen din spegelbild. Så att du inte plötsligt möts av dig själv klädd i någon annans bild av hur du och livet borde vara…
Bild från: http://www.mariahelander.se/wordpress/wp-content/uploads/dr%C3%B6mmar.jpg
Vad vill egentligen jag? Vad vill jag att uppnå tillsammans med en partner? Och vad vill jag enbart för partnerns skull? Vill jag, eller är det du som vill att jag ska vilja? Och spelar det egentligen någon som helst roll vem jag är – eller är det viktiga bara att du får det i ditt liv med någon? Det är viktigt att skilja på vad jag vill för att det får mig att må bra, och vad jag önskar för att du ska vara glad. Lika viktigt är det att skilja på vad jag gör för att validera mig själv, och vad jag gör för att bevisa en poäng för någon annan. Det är viktigt att kunna skilja på var jag vill se mig själv i framtiden och var alla andra önskar att jag är. Det är än viktigare att veta var jag är nu och vad jag faktiskt mår bra av idag; och att särskilja det från hur alla andra ser mig och vad de tror.
Vill jag leva ett liv för min skull? Ett liv där jag får vara i centrum, utan att det drabbar någon annan. Ett liv där mina behov och önskningar går först. Ett liv där jag inte behöver oroa mig för att förminska eller förinta någon annan. Ett liv där jag kan sätta mig själv och min kropp i fokus. Ett liv där jag kan lyssna på kärlekslåtar och låtsas att jag sjunger dem till mig själv. http://www.youtube.com/watch?v=O1-4u9W-bns
Ett liv där mina mål inte längre är långsiktiga, även om mina drömmar kan handla om framtiden. Ett liv där mina drömmar är drömmar och inga krav. Ett liv där drömmarna är mina. Ett liv där drömmarna kan handla om att frilansa som sexolog och föreläsare, forska, jobba utomlands, flytta, jobba inom psykiatrin eller som sårsköterska på en lokal vårdcentral. Ett liv där drömmarna kan vara lite flytande, lite flyktiga. Beroende på vad som behövs för dagen och vad som passar mitt humör bäst. Ett liv där drömmarna inte är konstanta eller förutsägbara. Ett liv där drömmarna inte enbart går ut på att bli en del av konformiteten. Ett liv där drömmarna baseras på vad jag vill och mår bra av, inte på var alla andra vill ha mig. Ett liv där ingen säger till mig att låta bli för att det är för farligt eller för påfrestande mentalt. Ett liv där jag är i ständig dialog med de som står mig nära, men får komma till insikt själv. Där jag styr.
Hela mitt liv har jag varit sådär lagom motsträvig. Jag hittar eller introduceras för något som jag gillar, men så fort någon annan fastnar för det så tappar jag intresset. Det är inte lika spännande om jag är precis som alla andra. Jag har inget emot att vara en vanlig Svensson, men jag vill inte heller vara precis som alla andra. Jag vill inte att hela min framtid ska vara förutbestämd, tidsangiven och pressande. Sen kvittar det om den pressen kommer utifrån, från någon som står en nära eller är inbillad. Jag fick höra av en klok kvinna att ”det är alltid du som styr rodret, oavsett vad andra har för förväntningar”. Men, pressen finns där likväl. Och om man ska stå emot pressen utifrån så krävs det att man gör det i samförstånd med en eventuell partner. Att man inte själv korrigerar de tidigare gemensamma drömmarna.
Man säger ofta att det är viktigt att leva sitt liv så som man själv vill, och inte efter andras krav. Men ens egna krav då? Det är ju egentligen de som ställer till det. Att man ständigt moraliserar över det man gör, förväntar sig vissa saker av sig själv och blir besviken när man misslyckas. Men är ett misslyckande verkligen ett misslyckande då? Och är en motgång verkligen en motgång? Eller är misslyckandet kanske en lärdom och motgången en utmaning.
Att leva handlar inte bara om att uppfylla drömmar. Att leva handlar om att övervinna rädslor och komma förbi hinder. Att leva handlar om att utmana sig själv och hela sin världsbild. Att leva handlar om att utvecklas, inte om att känna sig trängd, låst eller förminskad. Livet är föränderligt och om vi bestämmer oss för att vara konstanta så tappar vi mycket. Vi tappar allt. Att leva handlar om att fortsätta drömma, fortsätta vilja saker, fortsätta förändras.
Bild från:http://3.bp.blogspot.com/-cuyQEh05O54/T2Y-0D_lZaI/AAAAAAAAALw/TJ_wkp1A3B8/s1600/f%C3%B6rv%C3%A4ntanstyngda+dr%C3%B6mmar+copy.jpg
Jag har alltid ogillat träning. Det enda jag uppskattat är i princip yoga. Löpning på kort distans var jag rätt bra på i grundskolan, så det var såklart okej. Men att vara ute och jogga har aldrig varit min grej. Med ansträngningsastma och bristande motivation har det aldrig intresserat mig. Samtidigt har jag bittert fnyst åt folk som är ute i snygga träningskläder, men som är så långsamma att jag hade kunnat gå om dem. Träningen ska ju såklart utgå från ens egna behov och resurser; en ska inte jämföra sig med någon annan! Precis så borde det vara i livet med. Alla är inte lika snabba och alla har inte samma drömmar eller mål. När jag började jogga i februari (ja, frivilligt) så handlade det inte alls om snabbhet. Det handlade om att kunna jogga 5 km utan att stanna. Om att någon gång klara det under 35 minuter, vilket var kravet för att få godkänt i idrotten i gymnasiet. Hoppfullt, men ändå realistiskt, tänkte jag på att klara milen och naivt drömde jag om maraton. Idag kan jag jogga hela rundor, och gör det på under 35 minuter. Joggingen har visat mig att jag klarar mer än jag tror, till och med sådant som jag inte trodde var möjligt. Det har visat mig att jag kan fatta tycke för sådant jag tidigare känt ett motstånd inför. Joggingen har fått mig att förstå att allt handlar om vilja.
Drömmar känns avlägset och kopplas samman med osynliggörande och press, medan mål ger mer för mig just nu. Mål i livet ger en tydligare väg. Ett syfte och något att åstadkomma. Mål i livet kan få en att stå ut i svårare stunder, eftersom man hela tiden vet att det leder någonvart. Att bara ha ett stort mål i livet kan bli inskränkande och hindra ens utveckling. Vettigare är såklart att ha en hel hög med delmål, att strukturera upp det och se vad som för en närmare målet. Vill jag vara lycklig? Okej, vad får mig att må bra? Och vad får mig att må dåligt och uppleva en massa press?
Mamman jag inte vill vara
"Det var faktiskt jävligt taskigt" snäser den unga kvinnan till flickan. Jag tänker att det är storasyster som är trött på att passa lillasyster som är en bråkig typ och nyss sparkade undan käppen för någon. Men nä, det var inte storasyster utan mamma. Lillasyster, som alltså är dotter, verkar allt annat än bråkig. Och ja - mamman sa jävligt.
Det fortsätter med att dottern bara tänker på sig själv. Som gick och satte sig. Jag funderar på om det finns någon äldre ombord på bussen. Det gör det inte, och de lediga platserna är dessutom många. Sen kommer förklaringen: "du vet att mamma inte kan sitta ner, du var själv med hos kiropraktorn".
Ge mig en paus från verkligheten! Alltså. Vänta lite här nu... Förstår jag det rätt om mamman är sur för att hon måste stå? Att hon anklagar dottern för att bara tänka så sig själv när dottern sätter sig ner? Att hon tycker att dottern gott kan stå hon med, eftersom hon själv inte kan sitta. En gång till: vem tänker bara på sig själv!?
Det slutar inte där heller. Dottern ser något spännande utanför fönstret och berättar och frågar. Sådär som barn gör. Glada över att ha sett något häftigt, och samtidigt fundersamma över hur det fungerar. Mamman säger förbannat åt henne att lägga av. Hotar med att hon är nära att få ett sinnesutbrott. Tösen var inte ens dryg! Hon var sansat glad, och inte heller tusen-frågor-jobbig. Hon kryper ihop, tystnar och slår ner blicken. Krymper. Om hon stänger av världen utanför kanske hon varken blir glad eller nyfiken och kan undvika att mamma blir arg.
Mamman sms:ar, gång på gång plingar det. Gång på gång suckar hon över att behöva ta fram mobilen igen. Dottern säger något om det vi passerar. Mamman väser fram ett svar med sammanbitna tänder (jag ryser av minnet!): "du har varit överjobbig hela dagen, håll tyst nu annars klarar jag snart inte mer..."
Tusan med. Hon glömde. Glömde förinta sig själv. Glömde sudda ut hela sin person till förmån för mammans lugn. Och det är inte ens ett lugn; det är bara på-gränsen-till-ett-känsloutbrott/förintande-nedtryckande-monolog. Hon glömde att vara självkritisk och ständigt censurera sig själv. Hon glömde för en sekund att hennes enda mål i livet är att inte göra mamma arg...
Bild från: https://si0.twimg.com/profile_images/3605800425/6e93e20413070580223e678ace0a8e07.jpeg
Vi närmar oss centralen. Jag känner plötsligt hur nervositeten och oron sprider sig ända fram till mig. Känner det magonda och alla spänningar i kroppen. Känner gråten stocka sig i halsen. Sedan hör jag ett försiktigt: "mammaaa...? Vi är framme nu". Åh fy fan! Fy fan för att gå runt och vara sådär rädd. Att behöva välja mellan att missa gå av för att mamma sms:ar och få skäll för det; eller att säga ifrån och få skäll för det. Oron över att göra mamma arg, för att man är en dålig dotter. Mamma är inte oresonlig. Det är ju dottern som är hemsk. Hon hade ju varit hemsk hela dagen. Det sa ju faktiskt mamman. Mamman som verkade osannolikt stabil och varm.
Alltså jag spyr! Jag spyr på att folk skaffar barn fast de inte vill. Spyr på att folk glömmer leva sitt liv på sitt sätt och istället lever efter andras förväntningar. Eller glömmer skilja på sina och sin partners drömmar. Glömmer känna efter. Sen sitter de där med en unge de inte vill ha. En unge som verkade vara gudasnäll. Gudasnäll och livrädd.
Jag funderar en hel del på det här med barn. Det finns få saker jag uppskattar så mycket som barns spontanitet, livsglädje, påhittighet och bekräftelse. De är ärliga och härliga. Men de är också ömtåliga och formbara. I mitt liv gasar jag ibland på för mycket, har för mycket på gång samtidigt och behöver därför en chans att återhämta mig. Eller har jag bara haft en lång dag på jobb där jag träffat en massa människor och vill inget annat än att komma hem till ett lugnt, harmoniskt och tyst hem. Inte bara vill utan behöver. Jag tycker fortfarande att mina behov tar för stor plats för att ha rum för någon annans behov. Om jag har barn kan jag inte gärna komma hem och ha en dålig dag - barnen är ju där med energi. En kan ju inte gärna hålla det emot dem...
Ja, de har varit överjävliga en hel dag. Men och!? Är inte ungen överjävlig just här och nu så släpp det. Du kan inte straffa någon en hel dag. När det händer något så hanterar en det direkt. Sen är det bra; sen börjar man om. Det är klart att barn inte ska bete sig hur som helst. Det jag menar är att man inte kan klandra dem hur länge som helst. Som sagt, de är formbara och det är upp till föräldrarna och andra förebilder att lära dem. Inte bara genom ord utan också handling.
Min största rädsla är att bli som mamman idag. Mamman som trycker ned och förintar sitt barn. Kanske för att hon har mycket på jobb, en dålig relation, för höga krav på sig själv eller helt enkelt inte pallar längre. Alla kan må dåligt. Men då måste man våga erkänna det för sig själv och tillåta sig själv att be om hjälp och stöd. Jag tror att innan man skaffar barn så ska man själv känna sig stabil, någotsånär tillfreds med livet och nöjd med det man hunnit med hittills.
Ofta hör man folk säga: "du kan inte älska någon annan om du inte älskar dig själv". Jag skulle vilja modifiera det lite och istället säga: "du kan inte ta hand om någon annan om du inte tar hand om dig själv". Om jag ser till att sova tillräckligt, äta ordentligt, träna några gånger i veckan, ha ordning hemma och ge mig själv möjlighet att bara njuta av lugnet - då mår jag bra. Då vill jag gärna vara social och träffa andra. Då har jag ork att ses och energi att ge. Lust att ses och inte bara ännu en sak att hinna med. Då har jag tålamod.
Jag vet inte vad jag är mest orolig över när det gäller barn. Att de ska kväva mig och hindra mig från att göra det som jag vill; eller att jag ska vara en hemsk mamma som förstör dem... Mamman som ingen vill vara. Mamman som fick mig att stiga ombord på tåget med en tung känsla. En tomhet, ett tvivel. Ett skrikande behov efter en bamsig kram. En såndär bamsig, genuin, spontan och känslofylld kram som oftast bara barn lyckas med...
Mamman jag inte vill vara, eller: mamma vill jag inte vara?
Ovisshet
Jag har skrivit om det förr och jag lär skriva om det igen. För ovisshet är något av det värsta jag vet. Kanske är det för att jag är ett kontrollfreak. Kanske är det för att jag blev märkt. Märkt av vad jag upplevde som att bli vänd ryggen utan att förstå varför. När ingen ville berätta, förklara eller hjälpa. När ingen fick. När man var för liten för att förstå. När alla andra teg ihjäl sanningen. Eller teg åtminstone. Kanske är det en kombination av båda – att de beror på varann. Att de när sig av varandra.
Att inte veta. Hur ska man då kunna lösa ett eventuellt problem? Eller glädjas över hur bra något är? När man inte vet… Vad det är. När man inte får några raka besked. När allt som finns är en massa frågetecken, funderingar och rädslor. När intellektet inte kan fungera, för all oro tar över.
Jag hatar det. Att inte veta. Men när man väl vet då, och ser en bra lösning men låter bli. När man vill ringa, men skjuter på det. När det finns något man verkligen behöver få ur sig, men inte kan få fram. När man inte vet hur man ska börja, hur man ska välja orden eller hur man ska vara. När allt bara är en stor smet.
Allt är en stor smet och man vet inte var man ska börja. Men man håller på att spricka över att inte göra något. Hjärnan börjar spela upp drömmar och fantasier för att man inte vågar ta tag i det på riktigt. Man sitter på ett café för att plugga, hör ”I will wait” och blir tårögd. Trots allt det så väntar man med att ringa det där samtalet. För att man inte vet hur det kommer mottas. Eller var man egentligen ska börja. Hur börjar man när någon är i en kris eller i slutet? Hjälper det att ringa för att säga att man finns där, ställer upp och gärna gör sig tillgänglig - vet inte personen redan om det? Behöver man påminnas och få det uttalat ändå kanske? Kan man säga något annat? Nästa steg vore väl att agera. Fast man är rädd för att det inte ska vara välkommet.
Jag föredrar att veta framför att leva i ovisshet. Även om det är ett hårt besked. Även om man inte riktigt kan ta det – så vet man i alla fall. Och många besked finns det ingen bra tid att ge, de kommer suga oavsett när. Så det är lika bra att göra det. För det kan hjälpa en att klara av vardagen lite lättare och hjälpa en att hantera livet på ett bättre sätt. Men det kommer onekligen finnas stunder när det suger. När man inte klarar av det längre. Då får man ge sig själv lite utrymme. Ta den tid man behöver. Och acceptera att man sörjer. Då vet man åtminstone varför.
Plötsligt är det för sent. Plötsligt kan du inte få sagt det där du behövde få ur dig. Plötsligt kan du aldrig få svar på alla dina funderingar. Plötsligt kan du inte ringa det där samtalet längre. Plötsligt kan du inte längre agera - oavsett om det vore välkommet eller ovälkommet. Du väntade för länge. Ögonblicket passerade. Livet passerade?
Bakom stängda dörrar
Du tror att du känner någon och du tror att du vet hur de mår. Du tror att du vet hur familjen har det eller hur relationen är. Saken är den att du vet inte mer än vad du får berättat för dig. Och det är bara en bråkdel av verkligheten. Det finns de som förskönar verkligheten, som bara berättar godbitarna. De som lägger upp lyckliga statusar och romantiserande bilder på Facebook. De som ger dig prestationsångest och får dig att undra vad som egentligen är fel på dig och ditt liv. Sedan finns det den sorten som bara gnäller över allt, som aldrig är nöjda. Som vantrivs med sitt liv men inte vill göra något åt saken. Den sorten som får dig att gå hem med en känsla av tacksamhet över vad du har, och lite jävlar anamma att ta tag i det som inte fungerar.
Men… Se till dig själv nu. Har du en person i ditt liv som du kan berätta vad som helst för? En person som inte stoppat dig i ett fack och bestämt ska hålla fast vid sin bild av dig? En person som du kan vara dig själv med – hur ombytligt det än må vara? En person som inte dömer dig, en person som accepterar dig fast ni har olika åsikter och som inte ändrar uppfattning om dig för att du är ärlig? För om du kan vara ärlig mot en annan människa utan att de dömer dig, om du inte behöver censurera bort vissa delar innan du öppnar munnen – då kan du vara lycklig. Då har du någon i ditt liv som är riktigt värdefull.
Vi pratar med våra vänner, berättar hur vi har det och hur vi mår – men vi kan aldrig, någonsin, veta vad som försiggår i ett annat hem. Eller i en annan relation. Även om man delar med sig av vad som sker eller hur man mår – så är det svårt för någon annan att verkligen förstå. Dels för att de inte har samma förförståelse, de har inte varit i hela relationen själv och de vet heller inte med säkerhet hur den andra parten egentligen beter sig. Alla andra sitter bara på andrahandsuppgifter (eller bara sådant de tar del av via Facebook eller bloggar).
I livet så händer saker. Saker som man inte alltid kan styra eller ens förstå. Man får göra det som man tror är bäst, just då. Ibland för allas skull, och ibland bara för ens egen skull. Ibland är besluten bra, och ibland är de mindre lyckade - det vet man aldrig riktigt förrän i efterhand. Men man gör det som man tror är bäst. Och ibland tar man den lätta vägen, skiter i rätt eller fel och väljer enklast. För att man är så trött på att kämpa. För att man behöver få andas ut, slappna av och vila. För att man behöver få flyta med lite.
Det är så himla enkelt att som utomstående ta fram sin pekpinne och orda om hur livet ska levas. Men varför? Du vet ju inte. Du vet inte vad som har försiggått, all historia som delas eller egentligen vad som har hänt. Det är alltid någon som står mer sårad än den andra, det är alltid någon som är mer drivande. Så är det. Sånt är livet. Men då hjälper det inte att ”välja sida” eller hänga ut någon annan. Jag tror Facebook är en stor bov vad gäller privatliv och personlig utveckling. Vi glömmer nog bort för vems skull vi lever. Och oss själva.
Men vad har vi egentligen med andras liv att göra? Om något går snett i en annan människas liv så borde vi väl göra vad vi kan för att hjälpa dem upp igen. Alla inblandade. Utan att döma dem. Deras egna samvetskval är nog tillräckligt ändå… För det viktiga är egentligen inte vad alla andra tycker – utan vad du själv tycker. Att du inte dömer dig själv. Utan låter dig hållas. Hoppas på att allt ska ordna sig i slutändan. På ett eller annat sätt.
Fördomar - begränsningar
Du vet hur det är... Du vet själv att du har fördomar.
Jag vet inte hur du känner - men jag älskar ögonblicken när det visar sig att jag har fel. När det visar sig att någon inte alls är som mina fördomar fått mig att tro. Eller, som jag faktiskt låtit mina fördomar få mig att tro. När de är så himla mycket bättre. När verkligheten är bättre än mitt huvud kunnat greppa.
Men när det är tvärtom då? Med någon du lärt känna och tror dig ha koll på. Fast då handlar det nog inte riktigt om fördomar - utan snarare förväntningar och det faktum att man stoppat in någon i ett fack och därför tror att de ska bete sig på ett visst sätt. Varför gör vi det? Varför begränsar vi andra människor?
Varför gör jag det?
Bubblan
Hans-Erik Norberg är den fantastiska man som dokumentären handlar om. Idag är sista dagen den går att se på SVT Play och missar du den, ja då har du verkligen missat något! Här kommer adressen igen http://www.svtplay.se/video/174805/mannen-fran-jupiter
Bild från: http://www.svt.se/content/1/c8/02/82/00/22/mannenfranjupiter-455.jpg
Hans-Erik hade en tuff barndom, bl.a. var han en ”blue baby” (allvarligt hjärtfel, många operationer) och hans far var hård mot honom. Nu som vuxen träffar Hans-Erik inga människor, för då finns det en risk att bli sviken och sårad. Han bor i en lägenhet i ett område som ser ut att ha ingått i miljonprogrammet och har gjort sitt bästa för att ”säkra” hemmet. Ytterdörren består av tre delar, varav den mittersta är ett galler. Badrumsfönstret är även det gallerförsett och fönstret har även ett hänglås. På toalettlocket står en tyngd och dessutom spjärnar han upp toalettdörren med en bräda inifrån lägenheten. Han har alla tänkbara fysiska skydd från omvärlden med andra ord. Och för egen del har han varken kunnat eller behövt bygga upp mentala sköldar mot människor utan istället fjärmat sig helt.
Det är till en början svårt för filmarna att med Hans-Erik upprätta kontakt och bygga upp ett förtroende. Senare under dokumentären får Hans-Erik en lång och varm kram av filmaren Frida. Det är tydligt att han inte vill släppa taget, och det framkom senare för filmarna att det är den enda kramen han fått av en kvinna…
Sten Levander, professor i rättspsykiatri, är Hans-Eriks kusin och de ses för första gången på 15 år i denna dokumentär. Sten hade några kloka ord att dela med sig av:
”Varje människa har en bubbla i vilken det finns ett inre bibliotek med alla människor man mött. Och ditt bibliotek, ditt inre bibliotek, är ju ganska tomt. Du har ett litet antal gestalter som tar all plats kan man säga. Då blir din förmåga att träffa nya människor ganska dålig därför att du har inga nyanser – du har inga att jämföra med. Utan antingen blir det mamma, eller blir det pappa, eller elaka kompisen – eller också blir det ingenting.”
Hans-Erik berättar att han inte fick lov att göra något som liten. Därefter konstaterar han kort att nu vill han inte längre för att han är så van vid att sitta i sin bubbla. Sten kontrar med att föräldrarna sitter i bubblan med honom, med alla sina förbud och pekfingrar. – Kasta ut dem!, säger Sten.
Bild från: http://2.bp.blogspot.com/_NpINLHeo8rM/SlbEk54WFKI/AAAAAAAAsmg/TDW6oFXS4vU/s400/2.jpg
Men Hans-Erik är rädd för att prova på nya saker, resa, och framförallt för att träffa människor. Så van vid att inte få lov, att vara förbjuden, att han som vuxen förbjuder sig själv. Han intalar sig att han inte är intresserad och konstaterar att han hellre låser in sig i Fittja, och stannar i bubblan livet ut. Trots detta, har resan ned till kusinen i Skåne fått Hans-Erik på andra tankar. De fortsätter vidare till Danmark med en tårögd och tagen man i framsätet. Senare i dokumentären åker de Finlandsfärjan, men tyvärr blir Hans-Erik dålig och får ta till sjukhus. Hans försämrade allmäntillstånd och sjukhuset är inte hinder nog längre, han gärna göra ett nytt försök med Finland!
Denna vackra dokumentär slutar tyvärr med att Hans-Erik går bort. Enligt dödsattesten var det den 9 januari som han dog. Konstigt nog hade han samma dag åkt med ambulans in till sjukhuset, väntat på behandling i nästan fem timmar och vid niotiden sagt att han kände sig bättre och tagit sig hem. Utan behandling. Några timmar senare dog han. Vårdcentralen (men inte sjukhuset) uppger att de nu ska ha ändrat sina rutiner, vilka fortsättningsvis ska ”anpassas efter patientens unika behov och personlighet”.
Senast den 21 december hade vårdcentralen träffat honom. I början av januari gjorde vårdpersonal ett försök till hembesök och upptäckte då en tänd kökslampa, vilket inte klingar väl med posthögen som de också fann. Ändå slog man inte larm. Det är först när dokumentärfilmarna kommer den 11 januari som polis tillkallas och dörren bryts upp. Det var en mycket trött Hans-Erik som dokumentärfilmarna hade träffat den 23 december. Och om jag förstår filmen rätt var det också dokumentärfilmarna, som träffade honom sist. Dokumentärfilmarna som förändrade hans syn på livet och fick honom att våga. Fantastiska människor!
Foto och regi stod Erik Strömdahl i samarbete med Jasmine Alakari och Frida Ekstrand-Elmström för. Klippte gjorde Erik själv. Skapad av ES Film, 2012. På deras hemsida finns följande text att läsa:
Varför har Hans-Erik levt isolerad i en bubbla i 45 år?
Bakom de gallerförsedda fönstren i svarar han varken i telefon eller öppnar dörren - om nu någon skulle få för sig att ringa på. Beslutet att inte ha några vänner tog han som 16 åring, efter en konflikt med sin ende vän Gunnar. Den fullständiga isoleringen inträdde när mamman dog några år senare. Hans uppväxt präglades starkt av en överbeskyddande mamma, en våldsam pappa, samt en trasslig skoltid med svår mobbning.
Han är en så kallad ”blue baby” och hans medfödda hjärtfel hindrade honom från att leka som andra barn. Att han dessutom hade en mindre hjärnskada efter hjärtoperationer och var rödhårig, blåblek och smal som en sticka, gjorde inte hans liv lättare.
Men det som fortfarande får honom att vilja stiga ur sängen varje morgon är hans stora modellbåtsbygge som pågått i 9 år och upptar hela vardagsrummet.
Filmen är en spännande resa i ett psykologiskt landskap som vi filmare kom att dras in i allt mer. Hans-Eriks medverkan i filmen gör att han för första gången på 45 år känner sig sedd, och händelser under inspelningens gång har fått avgörande betydelse. Motvilligt börjar han ompröva sitt beslut att isolera sig och tittar trevande fram ur bubblan…
Filmen finns nu i en 57 minutersversion för TV. En 70 minutersversion beräknas bli klar när modellbåten är färdigbyggd och förhoppningsvis såld, någon gång under 2012.
http://www.esfilm.se/Start.html
Bild från: http://www.svt.se/content/1/c8/02/82/00/22/mannenfranjupiter-455.jpg
Hans-Erik hade en tuff barndom, bl.a. var han en ”blue baby” (allvarligt hjärtfel, många operationer) och hans far var hård mot honom. Nu som vuxen träffar Hans-Erik inga människor, för då finns det en risk att bli sviken och sårad. Han bor i en lägenhet i ett område som ser ut att ha ingått i miljonprogrammet och har gjort sitt bästa för att ”säkra” hemmet. Ytterdörren består av tre delar, varav den mittersta är ett galler. Badrumsfönstret är även det gallerförsett och fönstret har även ett hänglås. På toalettlocket står en tyngd och dessutom spjärnar han upp toalettdörren med en bräda inifrån lägenheten. Han har alla tänkbara fysiska skydd från omvärlden med andra ord. Och för egen del har han varken kunnat eller behövt bygga upp mentala sköldar mot människor utan istället fjärmat sig helt.
Det är till en början svårt för filmarna att med Hans-Erik upprätta kontakt och bygga upp ett förtroende. Senare under dokumentären får Hans-Erik en lång och varm kram av filmaren Frida. Det är tydligt att han inte vill släppa taget, och det framkom senare för filmarna att det är den enda kramen han fått av en kvinna…
Sten Levander, professor i rättspsykiatri, är Hans-Eriks kusin och de ses för första gången på 15 år i denna dokumentär. Sten hade några kloka ord att dela med sig av:
”Varje människa har en bubbla i vilken det finns ett inre bibliotek med alla människor man mött. Och ditt bibliotek, ditt inre bibliotek, är ju ganska tomt. Du har ett litet antal gestalter som tar all plats kan man säga. Då blir din förmåga att träffa nya människor ganska dålig därför att du har inga nyanser – du har inga att jämföra med. Utan antingen blir det mamma, eller blir det pappa, eller elaka kompisen – eller också blir det ingenting.”
Hans-Erik berättar att han inte fick lov att göra något som liten. Därefter konstaterar han kort att nu vill han inte längre för att han är så van vid att sitta i sin bubbla. Sten kontrar med att föräldrarna sitter i bubblan med honom, med alla sina förbud och pekfingrar. – Kasta ut dem!, säger Sten.
Bild från: http://2.bp.blogspot.com/_NpINLHeo8rM/SlbEk54WFKI/AAAAAAAAsmg/TDW6oFXS4vU/s400/2.jpg
Men Hans-Erik är rädd för att prova på nya saker, resa, och framförallt för att träffa människor. Så van vid att inte få lov, att vara förbjuden, att han som vuxen förbjuder sig själv. Han intalar sig att han inte är intresserad och konstaterar att han hellre låser in sig i Fittja, och stannar i bubblan livet ut. Trots detta, har resan ned till kusinen i Skåne fått Hans-Erik på andra tankar. De fortsätter vidare till Danmark med en tårögd och tagen man i framsätet. Senare i dokumentären åker de Finlandsfärjan, men tyvärr blir Hans-Erik dålig och får ta till sjukhus. Hans försämrade allmäntillstånd och sjukhuset är inte hinder nog längre, han gärna göra ett nytt försök med Finland!
Denna vackra dokumentär slutar tyvärr med att Hans-Erik går bort. Enligt dödsattesten var det den 9 januari som han dog. Konstigt nog hade han samma dag åkt med ambulans in till sjukhuset, väntat på behandling i nästan fem timmar och vid niotiden sagt att han kände sig bättre och tagit sig hem. Utan behandling. Några timmar senare dog han. Vårdcentralen (men inte sjukhuset) uppger att de nu ska ha ändrat sina rutiner, vilka fortsättningsvis ska ”anpassas efter patientens unika behov och personlighet”.
Senast den 21 december hade vårdcentralen träffat honom. I början av januari gjorde vårdpersonal ett försök till hembesök och upptäckte då en tänd kökslampa, vilket inte klingar väl med posthögen som de också fann. Ändå slog man inte larm. Det är först när dokumentärfilmarna kommer den 11 januari som polis tillkallas och dörren bryts upp. Det var en mycket trött Hans-Erik som dokumentärfilmarna hade träffat den 23 december. Och om jag förstår filmen rätt var det också dokumentärfilmarna, som träffade honom sist. Dokumentärfilmarna som förändrade hans syn på livet och fick honom att våga. Fantastiska människor!
Foto och regi stod Erik Strömdahl i samarbete med Jasmine Alakari och Frida Ekstrand-Elmström för. Klippte gjorde Erik själv. Skapad av ES Film, 2012. På deras hemsida finns följande text att läsa:
Varför har Hans-Erik levt isolerad i en bubbla i 45 år?
Bakom de gallerförsedda fönstren i svarar han varken i telefon eller öppnar dörren - om nu någon skulle få för sig att ringa på. Beslutet att inte ha några vänner tog han som 16 åring, efter en konflikt med sin ende vän Gunnar. Den fullständiga isoleringen inträdde när mamman dog några år senare. Hans uppväxt präglades starkt av en överbeskyddande mamma, en våldsam pappa, samt en trasslig skoltid med svår mobbning.
Han är en så kallad ”blue baby” och hans medfödda hjärtfel hindrade honom från att leka som andra barn. Att han dessutom hade en mindre hjärnskada efter hjärtoperationer och var rödhårig, blåblek och smal som en sticka, gjorde inte hans liv lättare.
Men det som fortfarande får honom att vilja stiga ur sängen varje morgon är hans stora modellbåtsbygge som pågått i 9 år och upptar hela vardagsrummet.
Filmen är en spännande resa i ett psykologiskt landskap som vi filmare kom att dras in i allt mer. Hans-Eriks medverkan i filmen gör att han för första gången på 45 år känner sig sedd, och händelser under inspelningens gång har fått avgörande betydelse. Motvilligt börjar han ompröva sitt beslut att isolera sig och tittar trevande fram ur bubblan…
Filmen finns nu i en 57 minutersversion för TV. En 70 minutersversion beräknas bli klar när modellbåten är färdigbyggd och förhoppningsvis såld, någon gång under 2012.
http://www.esfilm.se/Start.html
Horoskop?!
Vad i hela fridens namn är det jag ser? I NSK idag kan man under vädurens horoskop läsa följande:
"Du hamnar i rampljuset av någon anledning i dag. Var medveten om det. Tänk på ditt utseende!"
När till och med våra stjärnor blivit utseendefixerade har det nog gått lite långt, eller? Tur iaf att de avslutar med "!" så man vet att de menar allvar...
Home is where the heart is...
Ångest
Klockan är halv fyra och jag vaknar orolig, ångestfylld och illamående. Migränen är ett faktum. Kallsvettig och med en känsla av att inte kunna andas. Öppnar fönstret trots att jag inte får, men ju mer luft jag får i mig desto mer vaknar jag till och tankarna snurrar fortare...
Bestämmer mig till sist för att ta mig ut i korridoren, vrider dörrhandtaget 180 grader och stiger ut på heltäckningsmattan. Tyst, ensamt, underligt och lite läskigt. Är det inte såhär många skräckfilmer börjar? Vågar mig ut till hisshallen och stiger in. Trycker på 0 och kommer till välbekanta entréplan. So far, so good...
Stendött, inte en människa är uppe. Till och med receptionisten sover. Smyger runt, nåja - så mycket man nu kan smyga i flipflops, och tittar på saker jag inte sett förut... Till sist bestämmer jag mig för att det får räcka och ropar in mot den öppna dörren i receptionen. "Heallou?", ut kommer en sömndrucken kvinna som vi stötte på redan igår em - har de inget fack här eller!? Frågar efter WiFi och får en nätverkssladd. Till mobilen? Njäe då fungerade det visst bara i entrén... Så nu sitter jag här, i en mörkgrön lädersoffa mitt emot receptionsdisken och tittar på när tidningsbärarna kommer... Och sen då? Vad vill jag med detta? Den som det visste... Sova törs jag inte!
Drömde att jag var sen till rättegången. Kvart i åtta på morgonen slog det mig att jag skulle dit. Panik! Ingen som ringt och påmint mig, varför skulle det behövas? Jag har ju koll... Innan vi väl körde iväg skulle min bror hittas, han hade varit försvunnen en längre tid. Samtidigt som mor ringer moster kommer han gående i trädgården. Det är riktigt skönt att få en bamsekram och veta att han är hemma igen. Mitt i all stress och ståhej... Hjulet fortsätter snurra - rättegången var inställd, det visste väl jag? Tydligen hade hon träffat en egyptier och funderade på att flytta till USA. Det räcker visst i Danmark för att slippa ställas till svars... Ändå blev jag ifrågasatt av åklagarbiträdet när jag kom, det var hon som tog emot mig i korridoren. Hon undrade om jag skulle se ut sådär, ingen skulle ta mig på allvar, hade jag inget smink med mig? Min biståndsadvokat bytte jag inte ett enda ord med. Ensam steg jag in i rätten och såg på en projektorduk uppgifterna om hennes nya kärlek... Jag var uppjagad, pressad och ifrågasatt hela vägen dit, och hon - hon var inte ens där!
Sambolivet (?)
Ja, var börjar man? Plötsligt är det inte bara ens egen vilja, behov och önskningar att ta hänsyn till. Det underlättar om man kommunicerar och är ärlig. Måste man ha staplat upp hela sin framtid: "innan jag är 25 vill jag gifta mig, innan 30 skaffa barn - två ska det bli och vid 40 ska jag vara världens bästa klassmamma"? Var är symbiosen där egentligen? Handlade inte alla önskemålen om mina egoistiska mål, min möjlighet att hävda mig själv inför andra och visa att jag kan vara en grym mamma. Eller möjligen bevisa det för mig själv...
Det är mycket som händer, som tidigare nämnt har jag börjat träna och mår faktiskt bra av det. Annars är inte mycket självklart längre. Det är mycket som ska fixas, samtidigt som jag ska hinna jobba med mig själv. Lita på andras förmåga att fixa saker, släppa på lite istället för att kontrollera allt. Ta mig tid till avslappning och yoga, se till att släppa fram känslor. Notera och erkänn vad som finns där.
Jobba, plugga till den där distanskursen (vars stress ursäktas med att den är åh så användbar för mig), närvara på läxhjälpen, styr upp saker inför kommande rättegång - way over my head, för övrigt - träna, träffa släkt och vänner (eller ja, i urval, hur länge sen är det inte jag pratade med Kinesen?! ångest), finn tid för dig själv och framförallt din kärleksrelation. Hur ska allt detta prioriteras? Och hur får jag tiden att räcka till ?!
Det är mycket som hänger löst. Förra året var väldigt underligt och krävande på alla sätt och vis, konsekvenserna hänger till stor del kvar. Som ett riktigt brakavslut blev jag slagen under hösten och ballade väl mer eller mindre ur under december. Hemma och vila en vecka, ytterligare psykologbesök och sedan lite bättre. Miljöombyte och bra arbetspass börjar nu komma till sin rätt. Oerhört glad för denna flytt, även om den innebar att lämna hela umgänget... Är det klart nu då, får man lugn och ro nu? Nej. Nu ska det vara rättegång. Upp med allt igen.
I vanliga fall när något är jobbigt och känns övermäktigt stänger jag av. Jag träffar ingen, jag tar inte hand om mig själv eller mitt hem. Idag ska jag åka till Polen på SPA-resa med 3 urfina tjejkompisar och jag LÄNGTAR. Även om inte jag tar hand om mig själv så gör min sambo det - lagar soppa, bakar bröd, ser till att jag vilar lite och kramar mig mysigt. Hemmet, ja - gissa? Vem är det som varit och handlat på sistone, lagat mat och sett till att annat fungerar? Precis, sambon. Jag älskar honom för hans fina hjärta och omtanke, att han orkar lyfta mig. Hur länge orkar han lyfta mig? Hur länge vill han? Finns det någon tidsbegränsning för hur länge man får tycka synd om sig själv?
Samtidigt känner jag mig mer sorglös än någonsin förr, inte så många måsten eller tvång. Tidigare önskade jag ombytta roller hemma och att min sambo skulle få göra allt det jag anser mig göra som inte han märker. Likaså gör ju han en hel hög saker som inte jag lagt märke till - som att tömma tandborstmuggen på äckligt slemvatten. Vi är egoistiska varelser som vill ha beröm och bekräftelse för allt vi gör - men det alla andra gör då? Har vi ens tid att lägga märke till det eller är vi så upptagna av oss själva? Tillbaka till det här med ombytta roller - det är som sagt mer eller mindre så nu. Jag lever. Jag är inte fångad. Jag reflekterar i vardagen knappt över allt det som görs. Det händer ju bara. Hur smidigt som helst ! Eller är det helt enkelt så att jag försökt distansera mig från verkligheten i stort och missar en hel del för tillfället? Försöker vara upptagen för att slippa vila - och därmed känna efter...
Ja, sambolivet - eller kanske mer rättvist benämnt: min egoistiska upplevelse och mina behov.
Det är mycket som händer, som tidigare nämnt har jag börjat träna och mår faktiskt bra av det. Annars är inte mycket självklart längre. Det är mycket som ska fixas, samtidigt som jag ska hinna jobba med mig själv. Lita på andras förmåga att fixa saker, släppa på lite istället för att kontrollera allt. Ta mig tid till avslappning och yoga, se till att släppa fram känslor. Notera och erkänn vad som finns där.
Jobba, plugga till den där distanskursen (vars stress ursäktas med att den är åh så användbar för mig), närvara på läxhjälpen, styr upp saker inför kommande rättegång - way over my head, för övrigt - träna, träffa släkt och vänner (eller ja, i urval, hur länge sen är det inte jag pratade med Kinesen?! ångest), finn tid för dig själv och framförallt din kärleksrelation. Hur ska allt detta prioriteras? Och hur får jag tiden att räcka till ?!
Det är mycket som hänger löst. Förra året var väldigt underligt och krävande på alla sätt och vis, konsekvenserna hänger till stor del kvar. Som ett riktigt brakavslut blev jag slagen under hösten och ballade väl mer eller mindre ur under december. Hemma och vila en vecka, ytterligare psykologbesök och sedan lite bättre. Miljöombyte och bra arbetspass börjar nu komma till sin rätt. Oerhört glad för denna flytt, även om den innebar att lämna hela umgänget... Är det klart nu då, får man lugn och ro nu? Nej. Nu ska det vara rättegång. Upp med allt igen.
I vanliga fall när något är jobbigt och känns övermäktigt stänger jag av. Jag träffar ingen, jag tar inte hand om mig själv eller mitt hem. Idag ska jag åka till Polen på SPA-resa med 3 urfina tjejkompisar och jag LÄNGTAR. Även om inte jag tar hand om mig själv så gör min sambo det - lagar soppa, bakar bröd, ser till att jag vilar lite och kramar mig mysigt. Hemmet, ja - gissa? Vem är det som varit och handlat på sistone, lagat mat och sett till att annat fungerar? Precis, sambon. Jag älskar honom för hans fina hjärta och omtanke, att han orkar lyfta mig. Hur länge orkar han lyfta mig? Hur länge vill han? Finns det någon tidsbegränsning för hur länge man får tycka synd om sig själv?
Samtidigt känner jag mig mer sorglös än någonsin förr, inte så många måsten eller tvång. Tidigare önskade jag ombytta roller hemma och att min sambo skulle få göra allt det jag anser mig göra som inte han märker. Likaså gör ju han en hel hög saker som inte jag lagt märke till - som att tömma tandborstmuggen på äckligt slemvatten. Vi är egoistiska varelser som vill ha beröm och bekräftelse för allt vi gör - men det alla andra gör då? Har vi ens tid att lägga märke till det eller är vi så upptagna av oss själva? Tillbaka till det här med ombytta roller - det är som sagt mer eller mindre så nu. Jag lever. Jag är inte fångad. Jag reflekterar i vardagen knappt över allt det som görs. Det händer ju bara. Hur smidigt som helst ! Eller är det helt enkelt så att jag försökt distansera mig från verkligheten i stort och missar en hel del för tillfället? Försöker vara upptagen för att slippa vila - och därmed känna efter...
Ja, sambolivet - eller kanske mer rättvist benämnt: min egoistiska upplevelse och mina behov.
Svinalängorna
Är det någon som tröttnat på att höra filmen hyllas?
Då föreslår jag att du går och ser den istället...
Ni vet hur det är i vanliga fall när man ser en riktigt bra film - man dras med i känslostormarna och kanske till och med gråter en skvätt. Vi pratar inte något Lassie-gråt nu, utan mer min-mamma-brukade-sitta-i-soffan-och-lipa-till-siamesiska-tvillingar-gråt. Den sortens gråt !
När vi nu skulle se den här filmen var det precis som att alla förväntningar, krossade drömmar och farhågor byggdes upp hos mig också - men inga tårar.
Starka flickor gråter inte... Starka flickor mår alltid bra. Starka flickor låtsas inte om problem, men gör sitt absolut yttersta för att ingen annan heller ska märka dem. Starka flickor väger upp där andra misslyckas. Starka flickor ser efter andra som har det sämre istället för sig själv. Starka flickor mår inte så himla dåligt egentligen. Starka flickor är envisa och självständiga. Starka flickor skaffar sig ett förhållningssätt till allt och alla som är jobbiga. Starka flickor ser till att alla andra också använder sig av det för att undvika obehagliga överraskningar. Starka flickor blir inte besvikna på förebilder, de intalar sig att de var oviktiga från början och inte alls några förebilder. Starka flickor vet alltid bäst och behöver inte råd. Starka flickor behöver inte acceptera omvärldens idioti utan kan istället hur enkelt som helst omvända dem alla. Starka flickor behöver inget stöd, de är till för att stötta. Starka flickor behöver framförallt ingen förståelse, för de är stora nog att klara sig själva. Starka flickor får lov att tro på ödet, men måste samtidigt inse att man får vad man förtjänar. Starka flickor är kloka nog att förstå att lycka inte är något som kommer till en, utan något som man själv skapar. Starka flickor behöver inte berätta vad som är fel utan går och simmar istället.
När filmen var slut och vi skulle gå stortjöt jag. Hejdå, jag går och simmar nu !
Då föreslår jag att du går och ser den istället...
Ni vet hur det är i vanliga fall när man ser en riktigt bra film - man dras med i känslostormarna och kanske till och med gråter en skvätt. Vi pratar inte något Lassie-gråt nu, utan mer min-mamma-brukade-sitta-i-soffan-och-lipa-till-siamesiska-tvillingar-gråt. Den sortens gråt !
När vi nu skulle se den här filmen var det precis som att alla förväntningar, krossade drömmar och farhågor byggdes upp hos mig också - men inga tårar.
Starka flickor gråter inte... Starka flickor mår alltid bra. Starka flickor låtsas inte om problem, men gör sitt absolut yttersta för att ingen annan heller ska märka dem. Starka flickor väger upp där andra misslyckas. Starka flickor ser efter andra som har det sämre istället för sig själv. Starka flickor mår inte så himla dåligt egentligen. Starka flickor är envisa och självständiga. Starka flickor skaffar sig ett förhållningssätt till allt och alla som är jobbiga. Starka flickor ser till att alla andra också använder sig av det för att undvika obehagliga överraskningar. Starka flickor blir inte besvikna på förebilder, de intalar sig att de var oviktiga från början och inte alls några förebilder. Starka flickor vet alltid bäst och behöver inte råd. Starka flickor behöver inte acceptera omvärldens idioti utan kan istället hur enkelt som helst omvända dem alla. Starka flickor behöver inget stöd, de är till för att stötta. Starka flickor behöver framförallt ingen förståelse, för de är stora nog att klara sig själva. Starka flickor får lov att tro på ödet, men måste samtidigt inse att man får vad man förtjänar. Starka flickor är kloka nog att förstå att lycka inte är något som kommer till en, utan något som man själv skapar. Starka flickor behöver inte berätta vad som är fel utan går och simmar istället.
När filmen var slut och vi skulle gå stortjöt jag. Hejdå, jag går och simmar nu !
Fan vad jag hatar Facebook, man kan ju verkligen hitta ALLT där...
Hon liknar farmor.
Fan vad jag är tacksam för Facebook !
Hon liknar farmor.
Fan vad jag är tacksam för Facebook !
"Ok"
Han sms liknar andras i hans generation.
En pappa som alla andra :)
En vintersaga
Vintern. Mörk. Trött. Reflekterande. Dyster. Lugn. Melankolisk.
Du ser en strimma av ljus och känner hoppet. Kanske är våren snart här? Varje dag längtar du efter att få skymta solen och hoppas på att något roligt ska inträffa. Vintern är så menlös. Ingenting händer, men samtidigt orkar man inte ta något initiativ heller. Man bara är. Är i slasket, är i väntan på en riktig årstid. Denna vintern är förvisso ett undantag med riktig snö och kyla.
Vinterdepression och accepterad nedstämdhet i all ära, men det är så mycket bättre att dela på ! Det är så mycket bättre att "bara vara" i sällskap. Vintern är inte så trist som den brukar vara och dagarna känns lättare. Jag föredrar vår vintersaga hundra gånger framför en sommarflört, vädret till trots. Sommaren är så enkel, enkel och glad. Det krävs ingen större ansträngning för att det ska kännas bra då. But sweet is short, och oftast blir det väl inget mer än en flyktig och kortvarig flört.
Jag upplever just nu, utan tvekan, min bästa vinter någonsin. Det är roligare att gå upp på morgonen när man kan krama sig vaken. Vardagen ger mer när det finns någon som lagar god mat (hurra! <3) och håller mig sällskap när jag behöver soffhäng. Någon att kura ihop sig med under täcket i det dova skenet av levande ljus. Någon som slåss med mig i snön och spelar olika sällskapsspel med mig.
Någon som lyssnar uppmärksamt och faktiskt lägger saker på minnet. Någon som skrattar med mig när vi är galna och håller om mig när jag är nere. Någon som köper hem havregryn till mig och till och med lyckas ta rätt sort. Någon som skäggar mig, vilket erinrar mig om barndomsår med roliga, bråkiga, underbara och mysiga släktingar. Vintern är en period då det krävs lite extra för att få upp humöret, man är ganska slö och vill inte behöva anstränga sig för mycket. Jag har verkligen hittat det där lilla extra!
Det där lilla extra som får mig att våga hoppas, och framförallt vilja. Så det verkar inte bättre än att cynikern i mig har återfått tron på kärleken. Åtminstone min egen... För en gångs skull trivs jag i vardagen tillsammans och har inget behov av att det ständigt ska hända något. Jag är nöjd. Att bara få vara nära och dela tiden är tillräckligt. För en gångs skull känns det som att jag kan vara mig själv fullt ut - inga orimliga krav eller föreställningar om hur jag borde vara eller bete mig.
Såhär bra, enkelt och självklart brukar det bara kännas med min familj. Min familj är inte den klassiska som ni nog tänker på utan innefattar även Morfar, Onkel och ett fåtal riktigt nära vänner som kan räknas på en hand. Minus en far...
Tid är allt ni har mina vänner så se till att ta vara på den :)
Du ser en strimma av ljus och känner hoppet. Kanske är våren snart här? Varje dag längtar du efter att få skymta solen och hoppas på att något roligt ska inträffa. Vintern är så menlös. Ingenting händer, men samtidigt orkar man inte ta något initiativ heller. Man bara är. Är i slasket, är i väntan på en riktig årstid. Denna vintern är förvisso ett undantag med riktig snö och kyla.
Vinterdepression och accepterad nedstämdhet i all ära, men det är så mycket bättre att dela på ! Det är så mycket bättre att "bara vara" i sällskap. Vintern är inte så trist som den brukar vara och dagarna känns lättare. Jag föredrar vår vintersaga hundra gånger framför en sommarflört, vädret till trots. Sommaren är så enkel, enkel och glad. Det krävs ingen större ansträngning för att det ska kännas bra då. But sweet is short, och oftast blir det väl inget mer än en flyktig och kortvarig flört.
Jag upplever just nu, utan tvekan, min bästa vinter någonsin. Det är roligare att gå upp på morgonen när man kan krama sig vaken. Vardagen ger mer när det finns någon som lagar god mat (hurra! <3) och håller mig sällskap när jag behöver soffhäng. Någon att kura ihop sig med under täcket i det dova skenet av levande ljus. Någon som slåss med mig i snön och spelar olika sällskapsspel med mig.
Någon som lyssnar uppmärksamt och faktiskt lägger saker på minnet. Någon som skrattar med mig när vi är galna och håller om mig när jag är nere. Någon som köper hem havregryn till mig och till och med lyckas ta rätt sort. Någon som skäggar mig, vilket erinrar mig om barndomsår med roliga, bråkiga, underbara och mysiga släktingar. Vintern är en period då det krävs lite extra för att få upp humöret, man är ganska slö och vill inte behöva anstränga sig för mycket. Jag har verkligen hittat det där lilla extra!
Det där lilla extra som får mig att våga hoppas, och framförallt vilja. Så det verkar inte bättre än att cynikern i mig har återfått tron på kärleken. Åtminstone min egen... För en gångs skull trivs jag i vardagen tillsammans och har inget behov av att det ständigt ska hända något. Jag är nöjd. Att bara få vara nära och dela tiden är tillräckligt. För en gångs skull känns det som att jag kan vara mig själv fullt ut - inga orimliga krav eller föreställningar om hur jag borde vara eller bete mig.
Såhär bra, enkelt och självklart brukar det bara kännas med min familj. Min familj är inte den klassiska som ni nog tänker på utan innefattar även Morfar, Onkel och ett fåtal riktigt nära vänner som kan räknas på en hand. Minus en far...
Tid är allt ni har mina vänner så se till att ta vara på den :)
sexordsnovell
Blank... Inga tankar. Inga ord. Lycklig ?!
"Du är fan dum i huvudet"
"Ja, det kanske jag är - jag umgås ju med dig ! Man blir ju som man umgås."
http://www.youtube.com/user/leonalewis?blend=1&ob=4#p/u/16/VrNoDUblAtE
This is a sucky day.
När du fick förklaringen att han inte blir kär, så glömde du reflektera över vad meningen då är?
Undermedvetet fortsatte nog tanken att gro, och du lyckades inte åter finna ro.
Började ifrågasätta och analysera allt han sa och gjorde,
fast du visste att du egentligen varken ville eller borde...
http://www.youtube.com/user/leonalewis?blend=1&ob=4#p/u/16/VrNoDUblAtE
This is a sucky day.
Antagligen mest för att jag tillåter den att vara det. För att jag vill må dåligt. För att jag mår dåligt. För att jag känner mig som en "sucky person"... Då förtjänar man inte att må bra. Inte bättre än vad man får andra att må.
Sakna det som var, men inte vilja vara kvar? Hur kan man tröttna på en relation, men inte en person? Det är nog egentligen rätt enkelt mina vänner. Tillför inte relationen det i ditt liv som du behöver eller förväntar dig av den, så är det inte värt. Personen ifråga är kanske en av de roligaste, tryggaste och finaste människor du träffat. Inte kanske. Bara är.
Sakna det som var, men inte vilja vara kvar? Hur kan man tröttna på en relation, men inte en person? Det är nog egentligen rätt enkelt mina vänner. Tillför inte relationen det i ditt liv som du behöver eller förväntar dig av den, så är det inte värt. Personen ifråga är kanske en av de roligaste, tryggaste och finaste människor du träffat. Inte kanske. Bara är.
När du fick förklaringen att han inte blir kär, så glömde du reflektera över vad meningen då är?
Undermedvetet fortsatte nog tanken att gro, och du lyckades inte åter finna ro.
Började ifrågasätta och analysera allt han sa och gjorde,
fast du visste att du egentligen varken ville eller borde...
*suck*
just as bad as anyone else...
"Och jag reste runt jorden, men du fanns här mitt framför mig"
http://www.youtube.com/watch?v=R8JpnS4l8A0&hl=sv
Vissa kvällar vill man inget hellre än att få vara för sig själv, plocka lite i lägenheten, andas ut och tänka. Det behövs. Åtminstone för mig, jag har ett behov av ensamhet ibland. Samtidigt önskar jag egentligen att jag hade sällskap just nu. Här med mitt kanelljus och suget efter te...
sanning.
Jag vill inte veta. Varför tvingar du mig att inse sanningen? Lär dig acceptera verkligheten istället, det blev jag tvungen till i början. Minns den övergivna känslan jag fick när jag först hörde att du var upptagen. När du motvilligt erkände det. Jag som trodde... Bättre att få reda på det innan det var för sent i varje fall.
Den sämsta jävla kärleksförklaring jag har fått. Troligen kommer den ligga i topp resten av mitt liv. "Du är så trög, du är så jävla dum i huvudet om du inte fattar - riktigt blond" Ja, tack älskling, precis vad jag ville höra ! Jag har fattat, men jag vill inte godta det. Ville fortsätta tro att det var min inbillning, förhoppning och dumma önskan om den ultimata komplimangen. Eller - är det verkligen det ?
Vill man verkligen åtrås av någon som är upptagen? Till vilken nytta? Samvetet är för stort för att någonsin ta ett steg längre. Jag har inte där att göra. Inte han heller tydligen... Var han så brutal i sitt ordval för att han är frustrerad? Han har ingen rätt att vara frustrerad. Det är inget pucko vi snackar om, så troligare är väl snarare att han var så brutal för att han visste att det skulle ge resultat. För att han vet vad det påminner mig om, och att jag inte klarar av det. Ett enkelt sätt att få mig att lyssna. Ofrivilligt, tomt och i tårar. Men jag lyssnade åtminstone...
Därefter följde t o t a l förvirring.
Jag har väldigt svårt att förstå varför det är så många som beter sig såhär. Som inte trivs med vad de har, men ändå stannar. Stannar tills de är säkra på att de har någon annan som väntar. Är ni så rädda för att vara ensamma att ni hellre är i dåligt sällskap? Patetiskt är vad det är. Är den du är med just nu "näst bäst" och du bara råkar ha hittat den som skulle göra dig hel? Vad är det som garanterar dig att du blir hel? Ingenting. Inte ett jävla piss. Jag kan nästan lova dig att livet skulle bli svårare och tristare. Ofta är det längtan som vi gillar, inte resultatet. Längtan tillåter oss att drömma.
Det finns en person i min närhet som åtminstone två gånger i sitt liv lyckats. Lyckats luras. Innan du låter din nuvarande förstå att det är helt över, ser du till att hitta en ny. Samtidigt som du försöker snärja denna nya tjej anstränger du dig för att "lappa ihop det" med din förra. Allt för att inte stå utan varken närhet, sällskap eller sex. Det vore ju för hemskt. För varje ny lägenhet är det en ny tjej. För varje ny tjej fortsätter jag förvånas av både ålder, personlighet och intelligens. Hur lyckas han? Vad är det som gör honom så speciell? Vad är det som gör oss så naiva? Det är så uppenbart, frågan är bara om man vill se det eller inte. Jag valde att se det. Andra... Har tyvärr valt att leva i blindo.
Men varför kände du dig tvungen att göra mig till den andra? Lägga bollen hos mig. F e g t. Jag kommer inte anstränga mig, inte ens försöka. Jag vill inte vara den andra. Du gjorde mig till någon jag inte vill vara. Inte just nu i alla fall.
Den sämsta jävla kärleksförklaring jag har fått. Troligen kommer den ligga i topp resten av mitt liv. "Du är så trög, du är så jävla dum i huvudet om du inte fattar - riktigt blond" Ja, tack älskling, precis vad jag ville höra ! Jag har fattat, men jag vill inte godta det. Ville fortsätta tro att det var min inbillning, förhoppning och dumma önskan om den ultimata komplimangen. Eller - är det verkligen det ?
Vill man verkligen åtrås av någon som är upptagen? Till vilken nytta? Samvetet är för stort för att någonsin ta ett steg längre. Jag har inte där att göra. Inte han heller tydligen... Var han så brutal i sitt ordval för att han är frustrerad? Han har ingen rätt att vara frustrerad. Det är inget pucko vi snackar om, så troligare är väl snarare att han var så brutal för att han visste att det skulle ge resultat. För att han vet vad det påminner mig om, och att jag inte klarar av det. Ett enkelt sätt att få mig att lyssna. Ofrivilligt, tomt och i tårar. Men jag lyssnade åtminstone...
Därefter följde t o t a l förvirring.
Jag har väldigt svårt att förstå varför det är så många som beter sig såhär. Som inte trivs med vad de har, men ändå stannar. Stannar tills de är säkra på att de har någon annan som väntar. Är ni så rädda för att vara ensamma att ni hellre är i dåligt sällskap? Patetiskt är vad det är. Är den du är med just nu "näst bäst" och du bara råkar ha hittat den som skulle göra dig hel? Vad är det som garanterar dig att du blir hel? Ingenting. Inte ett jävla piss. Jag kan nästan lova dig att livet skulle bli svårare och tristare. Ofta är det längtan som vi gillar, inte resultatet. Längtan tillåter oss att drömma.
Det finns en person i min närhet som åtminstone två gånger i sitt liv lyckats. Lyckats luras. Innan du låter din nuvarande förstå att det är helt över, ser du till att hitta en ny. Samtidigt som du försöker snärja denna nya tjej anstränger du dig för att "lappa ihop det" med din förra. Allt för att inte stå utan varken närhet, sällskap eller sex. Det vore ju för hemskt. För varje ny lägenhet är det en ny tjej. För varje ny tjej fortsätter jag förvånas av både ålder, personlighet och intelligens. Hur lyckas han? Vad är det som gör honom så speciell? Vad är det som gör oss så naiva? Det är så uppenbart, frågan är bara om man vill se det eller inte. Jag valde att se det. Andra... Har tyvärr valt att leva i blindo.
Men varför kände du dig tvungen att göra mig till den andra? Lägga bollen hos mig. F e g t. Jag kommer inte anstränga mig, inte ens försöka. Jag vill inte vara den andra. Du gjorde mig till någon jag inte vill vara. Inte just nu i alla fall.
