"Ok"
Han sms liknar andras i hans generation.
En pappa som alla andra :)
att Förtäras
Ska man verkligen låta sig bli så uppfylld av det som kunde ha varit, eller kanske kommer, att man glömmer bort vardagen? Att man helt enkelt lever i väntan eller längtan istället för att uppleva det som finns här och nu. Är det ett vettigt alternativ? Som John Lennon så träffande uttryckte det: "Life is what happens to you while you're busy making other plans"
Igår var jag ledig. Vaknade arg som ett bi och kände mig så besviken på allt. Önskade mig bara bort härifrån. Till något enklare, till något mer självklart. Till något utan ovisshet och osannolika drömmar. Tog på mig gympadojorna och gick ut. Kände, som alltid vid ilska som inte går att göra något åt, tårarna bränna bakom ögonlocken. Något fick mig snart att hejda mig. Jag mötte en mystjock äldre man iklädd en oklädsam keps och sittande i permobil. Han gav mig något som jag ytterst sällan får i Helsingborg. Ett leende. Dessutom ett genuint, välmenande och uppriktigt leende. Jag fylldes av hans värme och tvingades släppa ilskan lite...
"Carpe Diem" fick jag höra så ofta i skolan att jag höll på att kräka. - Vadå "Carpe Diem" ? Hur ska man inte kunna fånga dagen när det är den man lever? Fast betyder det tvunget att man upplever den? Antagligen är det just det som menas - att man ska ta tillvara på det som finns här och nu, istället för att bara skynda vidare. Ni har säkert precis som jag många gånger hört att "det är inte målet som är det viktiga, utan vägen dit". Jag tror det ligger något i det, något stort !
Är det värdigt att må dåligt idag för att jag inte vet vad framtiden har att erbjuda? Är framtiden verkligen så viktig i förhållande till nutid att nutiden förtjänar att förtäras? Som min kloka kusin svarade när jag frågade vad Tid är: "Tid finns icke - då är borta, sen har inte kommit än". Detta var över fem år sedan men det har fastnat. Kanske borde jag anamma det också istället för att bara minnas orden?
Efter att ha erkänt för mig själv att jag inte stortrivs så som livet är nu har något hänt. Jag försöker likt vid meditation att bara notera, inte tillåta så mycket känslor och tankar. Det är svårt. Nästintill omöjligt. Allra helst när jag är van vid att bara låta sådant flöda... Förändring vore bra, och det är efterlängtat. Några steg har tagits - men ska man för det bli så uppfylld av det som kanske blir, att det blir allt man tänker på? För när det har blivit allt man tänker på, så växer känslan av att inte trivas i nuläget. Längtan efter framtiden blir större och vardagen bara försvinner.
Varenda mail man får hoppas man ska vara det man väntar på. Varenda ting som inte är helt rätt hemma belönas med gnäll. Fritiden ägnas åt drömmar och planering för framtiden. Ta vara på den lediga tiden med vänner och varandra glöms helt bort... Att gå till arbetet känns som en ren plåga ibland faktiskt. Väl där önskar man sig tillbaka till det gamla - välkända ansikten, rutiner, liknande arbetstider varje dag. Kanske är jag helt enkelt en tråkig person som inte pallar omställning och spontanitet! Väl där sysselsätts jag med något som jag vet att jag är bra på och har kunskap om. Väl där stöter jag på fina människor som får mig tillbaka till nutiden.
Igår kväll fanns åter nutid och inte bara framtid. Jag tror att vi tillsammans lyckades återgå till verkligheten, fånga dagen och inte bara drömma oss bort. Ensam är inte stark, vilket var vad jag ständigt blev itutad som liten. Imorse vaknade jag på väldigt mycket bättre humör. Tog för första gången på länge på mig morgonrocken och åt frukost i lugn och ro. Det finns till och med tid över att reflektera och njuta av stillheten.
Nu till den verkliga utmaningen: att bli kvar i detta sinnestillstånd... Se där, tänkte jag återigen framtid nu?
