Majlinos

Det är så fel som något kan bli. Alla är vi olika, men det är inte könsbetingat - snarare inlärt.

Mannen från Jupiter, se den och berörs:
http://www.svtplay.se/video/174805/mannen-fran-jupiter

Filmen finns tillgänglig i 24 dagar till på SVT och jag vill krydda det hela med några kloka ord om livet:
"Var inte en förövare och inte ett offer. Men var framförallt inte en tyst åskådare"

http://www.youtube.com/watch?v=80_h3mVZN9k

Minns du hur enkelt det var när du var liten? När det bara var att springa över till kompisen som du ville leka med. Hur stort det kändes den dagen du började fråga om ni skulle "va" istället för att "leka", bara för att du hört din storebror säga så. Om det var någon du inte tyckte om, då lät du bli att leka med dem - förvisso manade fröken dig, men vad hjälpte det?

Jag älskar mina köksknackningar. Den senaste veckan långt mer än förut. Jag gillar spontana besök där jag accepteras hur det nu än må vara. Ostädat, odiskat, oduschad, osminkad. När inget förväntas utom lite sällskap. Kanske väntar jag med spänning på ett planerat besök. Vem vet?

Minns du hur länge du kunde sitta och fnissa med din bästa vän för just den veckan? Hur lång tid ni spenderade på att vara kära i samma kille och inte kunna tänka er något bättre än att njuta av det gemensamma trånandet. Hur enkelt ni blev ovänner ...

Jag känner mig väldigt nöjd med den stabila vänskap som mognaden bjuder på. Vetskapen om att man har varandra oavsett vad. Trots äckliga pojkvänner. Trots hemska och obefogade utbrott. Trots hennes "jag behöver fisa". Trots den torra humorn och det faktum att man går för långt ibland. Att man kan avsluta varandras meningar och förstår varandra utan ord. Att man kan sätta ord på den andres känslor när denne inte klarar det själv. Att man innerligt glädjs åt varandras välmående.

Minns du hur roligt ni hade på rasterna ? Cykla, bygga kojor, leka tagen - eller ännu hellre - pussleken. Hur alla flickor på dagis ville pussa samma rödhåriga pojke med fräknar. Han som var söt, snäll och roligast att leka med.

Jag avstår än idag från de här allmänna pusslekarna, som vanligt är jag bäst på att beundra på avstånd. Den fräknige pojken med rött hår har bytts ut mot en riktig man iklädd farfarströja. Gärna med brunt hår och lite skäggstubb. Farfarströjorna har länge varit något jag trånat efter. Det man idag vill ha är någon som kan roa en och samtidigt får en att känna sig trygg. Någon som det räcker att träffa för att trivas, utan att behöva slösa en massa onödiga ord.

Minns du hur ledsen du blev i skolan när någon snackade skit om dig? Jag är övertygad om att du samtidigt minns att du själv inte var världens snällaste alltid ... Du och din bästis kunde säkert sitta i timtal och viska om klasskompisarna.

Jag vet att inte mycket har förändrats här. Det snackas än idag lika mycket som under yngre år, om inte mer beroende på vem man umgås med. Den största, och viktigaste, skillnaden anser jag är självförtroendet. Oviljan att låta sig kuvas, säkerheten i sig själv och vetskapen om att man faktiskt duger som man är. Tryggheten i att äntligen ha ett humm om vem man är och vad man anser vara rätt och fel. Tillräckligt mycket stake för att säga ifrån när man inte håller med eller någon felbehandlas.

---

Jag gillar det barnsligt enkla. Det där man tillåts vara utan att tänka. Då man inte kan göra fel och inte heller tvunget rätt. Då man slipper tänka på alla jobbiga måsten och konsekvenser. Då man tillåter sig själv att leva i nuet och längta efter den man saknar. Då man mer än gärna förlorar några nätters sömn. Då man önskar att dygnet hade fler timmar. Då man tillåts vara sig själv !

http://www.youtube.com/watch?v=5KtKy0bdMC0&feature=related

: *

Har ni sett ICA's nya reklamfilm ? Skaparna är väldigt flitiga och kommer med en ny varje vecka. Ulf är puddingen och Stig bestämmer. Denna veckan möter vi nykomlingen Jerry.

Titta på filmen NU. Det gör du enklast här : http://www.youtube.com/watch?v=51xyUO0_lfM
YouTube, sidan som i princip alla använder för att snabbt komma åt videos eller bara roa sig en stund.

Reagerar ni ? Ni är inte ensamma... Filmen har fått mycket negativ kritik på nätet om att de bl.a. ska ha gått för långt när de driver med Downs syndrom. Andra har tolkat filmen som ett statement, enda problemet är att han är praktikant - en minst lika bra praktikant som vilken annan som helst. Vad tycker du ?

Har de gått för långt, är det okej eller kanske rentav genialt ?

---

 

Jag hörde talas om filmen idag och hoppade rakt in på ICA's egen hemsida för att ta del av materialet. Det gör ni här: http://www.ica.se/FrontServlet?s=butiker&state=butiker_dynamic&viewid=1549531&showMenu=butiker_4

Kanske inte det snabbaste alternativet, men det är här ni får den korrekta informationen som lyder:

"I våra senaste reklamfilmer finns en kille som heter Jerry med. Vi vill att fler som Jerry ska anställas i våra butiker och har tagit initiativ till ett projekt som heter Vi kan mer.

Projektet är ett samarbete med Samhall, FUB (Riksförbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning), SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) och Glada Hudik-teatern."

De ICA-butiker som jag helst besöker, ända sedan barnsben, går under namnet "OJ!". Butikerna finns i Åstorp och Helsingborg - för dem är projektet inget nytt. De har så länge jag kan minnas haft anställda i butik som har en eller annan utvecklingsstörning.

---

 

Så nej mina vänner, jag upphör aldrig att förvånas över andras dumhet... Gå till botten av det hela istället för att lita på andras antaganden och påståenden. Som bekant är de ju oftast felaktiga ändå !

Tillägg till Matteusevangeliet. Komplettering i NT. Matteusevangeliet, kapitel 2: De vise männen.

---

There are two days in every week about which we should not worry,
two days which should be kept free from fear and apprehension.

One of these days is Yesterday with all its mistakes and cares,
its faults and blunders, its aches and pains.

Yesterday has passed forever beyond our control.
All the money in the world cannot bring back Yesterday.

We cannot undo a single act we performed;
we cannot erase a single word we said.
Yesterday is gone forever.

The other day we should not worry about is Tomorrow
with all its possible adversities, its burdens,
its large promise and its poor performance;
Tomorrow is also beyond our immediate control.

Tomorrow's sun will rise,
either in splendor or behind a mask of clouds, but it will rise.
Until it does, we have no stake in Tomorrow,
for it is yet to be born.

This leaves only one day, Today.
Any person can fight the battle of just one day.
It is when you and I add the burdens of those two awful eternities
Yesterday and Tomorrow that we break down.

It is not the experience of Today that drives a person mad,
it is the remorse or bitterness of something which happened Yesterday
and the dread of what Tomorrow may bring.

Let us, therefore, Live but one day at a time.

---

Jag snappade upp visdomen under en dokumentär på SVT. Inget jag tror herr Mattias ägnade sig åt? Här följer öppet brev till Mattias, alternativt tillägg till Matteusevangeliet ;P

I vilket fall minns jag inte vad dokumentären hette eller handlade om - men de verkade ganska alkoliserade. Citatet har jag funnit på flertalet sidor på nätet nu, ovan från http://www.yuni.com/library/docs/371.html. Verkar faktiskt vara ganska omtalat, men ingen vill riktigt berätta vem upphovsmannen är. Antar att det är ett citat som används flitigt både i tryck och tal. På en sida där citatet var något mer komplext och förlängt nämnde de författaren Henry David Thoreau. Troligast är väl att han myntat vårt stoff (i sitt litterära verk Walden?), som sedan moderniserats och anpassats. Mannen var filosoferande författare och abolitionist. En liten moralkaka till kaffet ?

Herr Henry föddes förvisso några årtionde för sent för att platsa i Bibeln. Men hans existens är bevisad, vilket ju än mer stärker hans malplacering i Bibeln. Men nu har jag officiellt gjort ett tillägg i min och Er Bibel. Varsågod ;)

---

http://www.geocities.com/backflipper5/inspire.html

Today, Tomorrow, and Yesterday

  There are 2 days in every week
 that we should not worry about
 two days that should be kept free 
 from fear and apprehension
 
 One is yesterday
 with its mistakes and cares,
 its faults and blunders
 its aches and pains
 
 Yesterday is past forever
 beyond our control
 
 all the money in the world
 cannot bring back yesterday.
 we cannot undo a certain act
 or take back a word we've said-
 
 Yesterday is gone!
 
 The other day we shouldn't 
 worry about is tomorrow-
 with its impossible adversaries,
 its burdens, its hopeful promises,
 and poor performance.
 
 Tomorrow's sun
 will either rise in splendor
 or behind a mask of clouds,
 but it will rise
 and until it does,
 we have no stake in tomorrow,
 for it is yet unknown.
 
 This leaves only one day-
 
 Today
 
 Any person can fight the battle
 for just one day
 it is only when we add 
 the burdens of yesterday
 and tomorrow that we break down
 
 the sadness comes not from
 the experience of today
 but the remorse of bitterness
 for something which happend
 yesterday
 and the dread of what 
 tomorrow may bring.


If one advances
confidently 
in the direction of his 
dreams 
and endeavors to live the life
which he has imagined,
he will meet with a 
success 
unexpected in common hours.
If you have built castles
in the air,
your work need not be lost;
Now put the foundations
under them.
-Henry David Thoreau

I fredagens Metro kunde vi läsa påståendet (avslöjandet?) om att det är brodern som mördat den 19-åriga tjejen nere i Vollsjö. Det var han som fann henne och larmade SOS. Tjejen ska ha utsatts för grovt yttre våld och blivit brutalt mördad. I onsdags greps brodern och idag ställs han inför häktningsdomstol skäligen misstänkt för mord. Han förnekar att så skulle vara fallet. Senast nästa helg måste åklagaren lägga fram bevis om att han faktiskt mördat sin egen syster.


Det känns inte helt okej. Media. Övergrepp? Varför gå ut med anklagelser mot brodern innan han ens är dömd? Är det någon alls som bryr sig om föräldrarna och andra anhöriga? Räcker det inte att de förlorat sin dotter? Måste de bli uthängda i media på en gång och påstås ha en flippad son? Givetvis vill ju ingen i efterhand få veta att de suttit och sörjt ihop med mördaren. Men vad tusan gör de om det visar sig att det inte är brodern? Alla hemma i Vollsjö vet vem tjejen är, och troligast känner de även till brodern.

Jag tror att man är tillräckligt uppriven efter att ha funnit sin syster mördad för att kunna göra en del irrationella saker och uttrycka sig på ett sätt som inte är helt genomtänkt. Förvisso antar jag att det krävs ganska stark bevisning för att gå från förhör till häkte. Fast jag tycker ändå inte att det är rätt av media att hänga ut honom redan. Tänk dig själv: Du har mördat din syster. Du vet det. Din syster är död. Alla är ledsna. Du vet. Du vet vad du har gjort. Kan inte skulden räcka fram tills han är dömd?

Kan inte media låta honom, och framförallt familjen, vara tills det är helt säkert? Om det nu visar sig att polisen gjort ett korrekt gripande så tycker jag ändå att media borde skämmas. Varför hänga ut en människa som fortfarande kan vara oskyldig? Då föredrar jag hur andra valt att formulerat sig: "en nära anhörig" eller "en släkting". Ska man inte ses som oskyldig tills motsatsen är bevisad? Jag hoppas innerligt att det visar sig vara någon annan som genomfört mordet!

---

Får man verkligen skriva vad som helst i egenskap av nyhetsmedie? Det de skriver är förvisso sant, han är anhållen och nu till och med häktad skäligen misstänkt för mord. Är det viktigare att uppdatera allmänheten än att ta hänsyn till individens integritet? Grabben är ju för tusan häktad nu, så vilken skada kan han göra omgivningen? Jag finner absolut ingen som helst orsak för massmedia att redan nu gå ut med informationen. Det känns skrämmande likt en skvallerblaska - ut med senaste nytt oavsett vad det är som berättas, bara ens egen tidning är först med att berätta om det...

Om du är intresserad av en kille och vill upprätthålla hans intresse måste du släppa till. Inte för att det är stundens ingivelse eller du verkligen känner för det utan för att det helt enkelt är så det funkar. Grabben tappar intresset redan innan du hinner fundera över ifall du verkligen vill. Du ska inte tänka, du ska bara lägga dig på rygg och sära på benen. Ge ifrån dig lite stönande ljud fast det inte känns bra, för att han ska känna sig som kungen. Helst ska du gränsla honom och putta ned honom på rygg samtidigt som du går loss på öron, hals, nyckelben, midja, ljumskar, innanlår - och så vidare... Du ska vara ett djur, du ska vara den bästa han haft och du ska vara det inom fem minuter. Annars är han förlorad.

Vad hände med känslor? Ärlighet? Går han över din gräns ska du inte fundera på om det är okej att säga till honom att sluta pilla. Du ska inte behöva fundera på vilka konsekvenser det kan ge. Om det kanske är sista gången han är nära dig. Om han tar det som att du inte vill ha honom alls, eller om han tar det som det faktiskt är: att du inte vill ha honom hela vägen just nu. Hångla upp honom för att försäkra dig om att ni ses igen, eller förlora honom.

Jag orkar inte spelen. Förväntningarna. Kraven. Jag har precis lärt mig att världen inte går under för jag mespussas. Men vart är vi på väg om det plötsligt är ett tvång att gå längre? Om det inte alls beror på högljudda krav från våra egna sydligare regioner utan press från motparten eller omvärlden. Kanske kommer jag gå miste om mycket. Mycket som jag egentligen vill ha. Mycket som jag kommer känna mig otillräcklig utan. Det får helt enkelt vara så. Sex är inte till för att köpslå med. Inte för mig. Är det vad som krävs - så är du nog trots allt inte vad jag vill ha.


Jag måste inte släppa till. Du måste inte släppa till. Ingen måste släppa till. Förutom när det känns rätt. Förutom när man verkligen vill. Förutom när det humöret slår på. Det är inte du som förlorar på att låta bli. Det är alla andra som förlorar på att försöka få dig att göra något du egentligen inte vill.

När insatsen och riskerna ökar har jag den dåliga vanan att resignera. Älskar att knyta nya kontakter och bara ha kul. Så fort det finns något mer än "tillfälligt" bakom så blir jag plötsligt rädd. En tillfällig kontakt kvittar det egentligen om man kommer överens med eller inte. Det kvittar vad de tycker om dig, för du kommer aldrig behöva uppleva deras besvikelse. En tillfällig kontakt får mig inte att vilja överanalysera allt som sker. En tillfällig kontakt får mig att lysa upp och vara mig själv.

Så snart det finns något mer seriöst bakom så drar jag mig tillbaka, blir nästanpå blyg. Jag vet att jag har något att förlora på det hela. En kollega. En vän. En kille. Vill inte göra fel, vill inte säga något fel. Vill inte vara för på och inte heller för avvisande. Vill vara perfekt. Ingen är perfekt. Det är något inom mig som sätter igång. Som om jag håller ett vakande öga på mig själv och är redo att rycka in när som helst. Tänker för mycket, pratar för lite, delar inte med mig.

Jag är rädd för att tillåta mig själv att tycka om någon som jag sedan kan förlora. Det är så livet är, jag vet. Utveckling och ombyte. Det är skrämmande. Skrämmande att påbörja något som riskerar i att sluta med att motparten inser att jag inte var så intressant/rolig/hajpad som jag först verkade. Riskera att bli lämnad. Det är mycket enklare att vara ensam, vänja sig vid det och inte behöva vara rädd för att bli lämnad. Men man missar så ofantligt mycket då !


Av någon orsak blir jag äckligt nervös om jag träffar någon ute. Är jag ute är jag helt inställd på att ha roligt för kvällen, skratta med så många som möjligt. Tillfälligt. Inga besvikelser. Inga förväntningar. Jag är snygg. Jag känner mig snygg. Tänk sen när de träffar vardagsmalin ? Seriös, ansvarsfull, analyserande, lagomsöt med glasögon. Det är läskigt och jag känner mig totalt utlämnad varje gång det sker. Föredrar att träffa folk första gången när jag är vardagsmalin och sedan ge dem en positiv överraskning istället ;) Fast jag vet att det är dumt. Dumt att förutsätta att alla andra är ytliga. Ytliga, alltid pratglada och på gott humör (vilket ingen är).

---

En av mina söta vänner träffade jag faktiskt på en fest, som en tillfällig kontakt. Vi umgicks, skrattade och hade hur roligt som helst ! Av någon orsak så fortsatte vi prata efteråt och jag lyckades låta bli att överanalysera. Jag gjorde henne inte besviken. Tjejen som kallade "lillen" och vinkade med lillfingret mot mig. 

Den kärleksfulla kvinnan som tog med mig hem när jag strandade i Göteborg. Släppte in mig i deras hem, till deras familj, till värmen och gemenskapen. Som fick mig att känna tillit på en gång, utan att tveka. Sonen som är lätt att umgås med och accepterar vardagslivet utan att tveka. Familjen underbar :)

Det är insidan som räknas. Förvisso, men om man ser utsidan först så kan man alldeles för lätt bli besviken på vad man förväntade sig finna på insidan. Jag älskar mina undantag, de visar att det finns hopp. Att jag borde fortsätta gå emot min rädsla. Våga öppna mig. Vara mig själv - både rolig, och seriös. Både pryd och snuskig. Både ordentlig och slarvig. Både smart och blond. Både snygg och vardagslagom.

Be brave!

Varför ska alla vara så typiskt tråkigt svenska?

Ingen som kan se en i ögonen och le när man möts, ingen som låter en sitta brevid på bussen, ingen som kan starta ett samtal med någon de inte redan känner, en rädsla för att hälsa på bekanta då de kanske inte känner igen en. Vad är det vi är så rädda för? Jag säger vi eftersom jag själv inte alltid är så mycket bättre...

Är det pinsamt att skapa nya kontakter? Är vi så egoistiska att vi hellre låter andra stå än släppa dem innanför vårt säkerhetsavstånd? Förvisso vill man ju inte att någon ska stå och olla en i röven i kassakön på ICA - men på bussen har man ju ändå var sitt säte.

Vi är rädda för främlingar, men ändå har majoriteten inga problem med att spela hög musik som hörs utanför hörlurarna (om ens sådana bärs) eller kaxigt blåsa cigarettrök på icke-rökare omkring. Prata högt och tydligt på bussen så att alla andra hör - men är det någon som skulle reagera så tjuvlyssnar de givetvis. Ta plats och synas, men skulle någon lägga märke till oss undrar vi vad deras problem är.

Tog bussen upp till Stockholm igår och kom i god tid som alltid (eller ja, snarare 5 minuter innan avgång). I nästan alla dubbelsäte satt EN person, som omtänksamt nog placerat sin väska på sätet brevid. Det här var långfärdsbuss utan platsreservation. Jag skulle bli mycket förvånad om det visade sig att någon av alla dessa supersvenskar betalt för två platser... Frågade en tjej, som givetvis även hon hade väskan brevid, om jag kunde slå mig ner där. Hon tittade ganska vänligt upp, men såg ändå besvärad ut. "Ähh, skit samma" sa jag och slog mig istället ner längst bak i mitten. Först att dö !! Hade en kille på var sida om mig, som självklart även de hade väskor på sätena brevid - för att slippa sitta intill en annan människa.

Jag smackade upp mitt handbagage på hatthyllan och lät bli att säga något otrevligt till killarna. Det verkade som om de flesta av oss reste solo. I sju timmar. Ändå var det ingen som verkade det minsta intresserad av att ha lite roligt. Prata, dela erfarenheter, spela nåt spel. Sju timmar på bussen blev precis lika trist som jag blivit varnad för. Svårt att bara skylla ifrån sig, för jag bjöd väl inte direkt själv in till något heller - men nog lockande när alla stirrar rakt fram med en hand på väskan i sätet intill. Det skriker om dem att de inte vill bli störda, att de inte är intresserade av någon annan än sig själva. Varför kan inte buss vara roligt ??

Så kom vi då till Jönköping där den ena grabben gick av och jag givetvis flyttade in till fönstret. Det dröjde inte länge innan ett äldre asiatiskt par placerat sig brevid mig. Luktandes underbar fiskolja och halvbränd hud kunde jag inte önskat mig mer. Fast det fick jag - hennes arm då hon läste tidningen över mina ben. Fortfarande höll jag tyst - lönt att tjafsa med äldre asiater som ska ha så himla mycket respekt...

Nåja, i Linköping rusade de fram till ett ledigt två-säte och jag kunde äntligen andas lite. Min lycka varade inte länge. Istället kom det på en miljon studenttjejer. Som om de inte var tillräckligt glada över att sluta skolan, skulle de till på köpet åka utomlands. Bruden som placerade sig intill mig var väldigt artig och söt, men sen kom resten som var glada, högljudda och mest pratade alkohol. Jippie, jättespännande. Slet upp min bok och hörlurarna som fått vila i väskan under den tidigare så lugna bussresan. Hjälpte det? Nej. Hennes ettriga röst sökte sig in i mina öron ändå. Två och en halv timme...

Varför är det såhär? Vi vill inte släppa in andra människor. Vi vill inte säga ifrån när någon annan beter sig illa. Konflikträdsla kan det omöjligt vara, eftersom vi inte tar hänsyn till våra medmänniskor. Sveriges nationaldag på lördag - känns det lönt att fira vårt typiskt svenska beteende ?!

http://www.youtube.com/watch?v=6pXnaJA_eRs

Där satt jag alltså, lite till höger om scenen med morsan brevid. Ni vet själva hur det känns när man tittar på film med föräldrarna och det plötsligt blir intima scener. Obehaget kryper sig på och man börjar undra varför man gång på gång utsätter sig för den här risken.

Istället var det som att ha första parkett för hela ståhejet. Scenen var igår högst tio meter bort. Skådespelarna "onanerade" för fullt på scen och hade "sex". Väldigt modigt tycker jag! Kände mig faktiskt inte alls lika malplacerad som jag brukar göra när det är intima scener på film. Det här var en annan grej, mer verkligt. Mer befogat.

Vad jag satt bänkad framför var musikalen Spring Awakening som handlar om föräldrars tvång, skolans press, framförallt pubertet och allt vad det kan innebära! Kan inte riktigt bestämma mig för om det är något jag rekommenderar till folk i min ålder, som redan gått igenom allt. Förvisso var den bra och sångarna mycket skickliga. För yngre ungdomar och deras föräldrar kan det däremot vara mycket vettigt att uppleva - ett bra sätt för att sedan börja diskutera allt.


Bäst var det när de två unga männen började kela. Plötsligt var närvaron av niondeklassarna så påtaglig. "Öh" "Buuu" "Men fy fan" - jag började istället vilt applådera. Applådera för att visa mitt missnöje mot killarna bakom mig och för att inte vara en "i det tysta" som låter det ske. Överraskande många satt tysta och lät killarna låta - endast EN av deras lärare sa till dem. Och då var det inte uppenbart vad de gjort fel, förutom att störa oss andra i musikalen... Killar i nian vet ingenting. Clueless. Allt de vet är hur de förväntas agera och hur de måste agera för att ingen ska stöta ut dem. Jag är så glad att min högstadietid är över! Nu finns det (oftast) något vi kallar hänsyn och respekt.

Palla grupptryck och trångsynthet ...

Ni vet hur det är. Långsamt närmar han sig. Du hoppas innerligt att det inte är dig han är på väg mot. Men du ser det i hans blick. Du vet att det är kört. Vilken undanflykt ska du använda den här gången?

Inte kan du väl bara vända på klacken och springa din väg? Nej, inte igen. Du har redan försökt tala förstånd med honom och säga att du jobbar. Det snäsiga svaret du fick var "ja, det gör jag också". Med andra ord är det lite fel att söka hans förståndiga sida, den finns helt enkelt inte. Kanske ska du låtsas att du är döv? Men... tänk om han kan teckenspråk då!? Du känner dig så desperat att du till och med funderar på att använda din icke-existerande skådespelartalang. Antingen låtsas att han förföljer dig eller slå på stort med värsta gråtscenen och på så sätt få honom att känna sig illa till mods vilket gör att han lämnar dig ifred.

Nej jag pratar inte om din pappa. Fel igen, det är inte din jobbiga kollega jag menar heller. Verkligen inte, så skulle jag inte våga säga om din pojkvän (fast vi alla vet att det stämmer ändå). Jag pratar om telefonförsäljarna som invaderat våra allmänna utrymmen. Telefonförsäljarna som varken låter dig köpa ditt kaffe ifred, gå ner till tåget utan att bli störd, stressat handla den där åh så akuta toarullen.

Det är han som får dig att fundera på att sluta dricka kaffe. Köra bil till jobbet. Å andra sidan är det också honom du kan tacka för att du numera har en årsförbrukning toalettpapper hemma.
Lutar sig överlägset mot sin fula "vägg" med företagets logga. Vad är det idag? 3? Telenor? Tele2? Glocalnet? Viktväktarna? Förvisso försöker väl inte viktväktarna sälja mobiler (hoppas jag!) men de finns där. Bland drägget. Vi har nog alla träffat på dem någon gång. De aggressiva, men ändå charmiga, försäljarna som inte tvekar inför att ta till fula knep.

Idag var det Telenor. Jag ringer redan med Telenor. Jag är redan en av Telenors missnöjda kunder. Jag är redan en av alla de som ångrar att de band upp sig för 2 år. Jag vill inte ha en ny mobil. Den jag fick förra gången fungerar ju inte. Jag vill inte betala en högre fast månadsavgift, bara för att det är där jag "oftast brukar hamna ändå". Jag är inte intresserad av att lyssna på dig! Jag vill inte bli lurad igen! Och nej, jag har ingen laptop - så tänk inte ens tanken att lura på mig mobilt bredband i ett sista desperat försök!

De vägrar ta ett vänligt nej. De fortsätter tjata tills medmänskligheten tvingar oss alla att stanna. Så. Nu har jag bestämt mig. Jag ska nappa på varenda en. Om inte de tar kontakt med mig ska jag gå fram och prata med dem. Utan minsta skam i kroppen ska jag ta upp deras tid. Ställa frågor och låtsas vara intresserad. Vad är skillnaden på deras olika abonnemang? Vad är fördelarna med den här nya mobilen? Har ni kanske mobilt bredband också? Men jag ska aldrig, aldrig skriva på något. De ska få smaka på sin egen medicin.

Trägen vinner, eller?

Där sitter du, dag ut och dag in. Bläddrar i skvallertidningen, läser artiklar om kändisarnas liv. Tittar på bilder som är tagna av ofta ovälkomna gäster. Paparazzi. Kändisarna ser dem som drägg. Men det är vår efterfrågan som har skapat den ofantliga tillgången på insyn i deras liv. Egentligen är det nog vi som är drägg. Fast det skulle kändisarna aldrig våga erkänna, för det är på sätt och vis vi som försörjer dem.

Framför datorskärmen - inne på kvällstidningarnas hemsidor och "mode"bloggarnas pladder. Det behöver inte längre vara en fashionista som driver en blogg, alla med lite datorvana kan slänga upp ett inlägg. Till och med jag! Majoriteten av bloggarna handlar om vardagsliv - vad du åt till frukost, hur din dag varit, bilder på vad du har på dig, en episod ur ditt otroligt spännande liv eller helt enkelt en beklagan om hur tråkigt du har. Många läser, både folk som ger sig till känna och typer som vill vara anonyma. Därmed inte sagt att någon av dessa bryr sig.


Vad är det som driver läsarna, bläddrarna att hålla koll på folk de absolut inte känner? Nyfikenhet? Drömmar? Okunskap? Jakten på skadeglädje? Jag har ingen aning. Bilderna räcker för mig - jag spenderar inte tid på att läsa text som säger mig absolut ingenting. "Brangelina har gift sig" "Vi har första bilderna på Tomkats baby" Vem bryr sig?! Men det är upp till var och en ifall man intresserar sig för sådant eller inte. Jag läste varenda skvallertidning jag kom över när jag var yngre, det var höjdpunkten av tandläkarbesöket. Prenumerationer på "Frida", "OKEJ!" och "hennes" fyllde både min tid och mitt rum. Någon stans på vägen insåg jag att det inte ger mig något. Det är förvisso ett tidsfördriv, men då finns det säkerligen bättre saker att göra.

Till det som stör mig? TV-tablån - jag vet, det är inte så mycket bättre att hänga i soffan framför TV:n än att läsa en skvallertidning, men nu gör jag det - avbryts för att prata om att Victoria och Daniel har förlovat sig och därmed ska gifta sig nästa år. Trevlig att det finns någon som håller på traditionerna, men det räcker väl att berätta det en gång? Nyhetsankarna upprepar samma sak gång på gång hela tiden eftersom det egentligen inte finns något att säga. Hovet har lagt ut en film på sin hemsida och media åker till Ockelbo (tydligen kommer Daniel därifrån) för att samla åsikter om det som sker och Daniel som person. Självklart - jättekul att de ska förlova sig. Grattis, typ. Men det är inget som förändrar mitt liv markant. Så ge mig That 70's Show, det är väl för tusan det jag betalar licens för!?

Såg en bit från videon som kungafamiljen då tydligen lagt upp på sin hemsida (visste ni att de ens har en sån?). Där talar alla om varandra i tredje person och är inte särskilt familjära. Så som det alltid är i kungliga sammanhang. En klok sak hörde jag däremot Daniel säga: "Förtroende det ges inte, det förtjänas". Och sedan fortsätter det i stil med att han ska göra sitt bästa för att förtjäna vårt förtroende. Jisses. Jag vet att en del verkligen intresserar sig för kungafamiljen, men som sagt - de kan inte göra så mycket. Förutom att skapa och upprätthålla goda relationer med andra länder vilket i sig är väldigt viktigt. Men ändåååååååå! That 70's Show - nu!

Det här väcker traumatiska minnen till liv. Jag var fem år. Förväntningarna var stora, drömmarna än större. Där sitter jag, lyckligt ovetande om vad som komma skall. Jag väntar mig sång och glada färger. Istället får jag ett ansikte uppmosat mot sargen i en hockeymatch. Vilken hjärtlös människa bestämde sig för att ersätta barnprogram med ishockey? Huvaligen... Varför ersätter ingen skvallret istället?

Ni som känner mig, vet att Alla hjärtans dag inte är något kärt återseende för mig. Ungefär som julafton. Det är inte det att jag egentligen ogillar det, bara hela syftet bakom. Pengar. Förvisso är det mysigt att se kärleken sprudla, en gång om året... Att få en bukett rosor, ett smycke eller hjärtformat godis gör mig gladare en annan dag. För då är det spontant, inte för att det är framtvingat av omgivningen. Såklart - får man rosor skickade till sig så kan man ju inte annat än uppskatta dem. Men ändå, det är för att "alla andra" gör så. För att handeln lyckats få oss att tro att vi gör det för varandra - när den enda vi egentligen gör det för är dem. De som tjänar pengar på att vi har dåligt samvete för att vi kanske försummat varandra/inte vill att omgivningen tror att vi försummar varandra.


Gick upp vid tre som vanligt för att cykla till jobb. Satt av tiden (jäy!), och sedan begav jag mig hemåt igen för att gömma mig under täcket ett par timmar. Nu har jag duschat o fixat till mig, redo för kvällens äventyr. Pojkvänslös, vad gör man en dag som denna? Kärlek är kärlek, så då kvittar det väl vem man ger den till? Vänskap är hållbart :) Makalös som jag är - kan inget gå fel :P Förra året lagade jag fin middag för nyckelpersoner i mitt liv, för att visa uppskattning och kärlek. Ikväll blir det en mysig italiensk middag ute, därefter troligen ett par (?) drinkar. Kanske en promenad i staden för att ta en titt på ljusinstallionen "Love light". Även om vi stödjer det kommersiella jippot genom att göra det ute, så kan detta bara bli bra! Förvisso hade jag väl - nej, definitivt - uppskattat hans närvaro idag.

När jag vaknade imorse hade jag fått ett meddelande en stund tidigare - det blir ju så, när jag går upp samtidigt som andra går och lägger sig. "There's an e-mail waiting for you ;)" Det här var allt annat än ett kommersiellt-handeln-tjänar-på-vårt-dåliga-samvete syfte. Ett ljudklipp med akustisk gitarr och sång, hur kan man inte smälta lite då? Jag veeet, jag är lätt, lätt att göra lite mindre grumpy igen. Men - någon som inte slänger ut pengar på något flyktigt bara för att. Någon som gör något för mig på riktigt :) Sött! Dessvärre har cynismen drabbat mig för hårt på sistone och hindrar mina kreativa fingar från att spela instrument. Vilket jag ju i vanliga fall är kung på, haha! Puss

Ge mig kärlek!

---

"Dina smilande ögon, ljyser som Soluppgången där för vinter mörket att drå sig till backa.
Ditt varma smil för vinterkylan att känners som den skönnaste sommarvarmen"

Okej, kanske inte Du, men ni andra får gärna förse mig med kärlek! :P

by Neil Strauss


Step III: Chapter IV:

[...]

About fifteen minutes into the whole thing, I was thinking, "This fucking sucks. This is fucking sex? I hate this. I want to leave." I legitimately wanted to leave. I was thinking, "I busted my fucking balls for months for this?"

I was sitting there pumping this girl missionary style for fifteen minutes getting no feeling.

She was moaning and shit, and I'm just pumping away like a tool.

[...]

So she was on top of me and I was thinking, "Holy shit, this fucking hurts. My cock is gonna fucking snap off."

After about two minutes I changed positions because it hurt so much. I got her doggy-style position. [...] I couldn't find the hole. She started to whine because of the long delay. I was thinking, "You're whining? Calm it down, China - seriously."

[...]

I know this. So from here on in, any girl I chat with, I'll be even more like, "Who gives a fuck? I don't need what you got."

---

Galet roligt att komma till just den delen av boken efter gårdagens tanke. Stackars kille! Det är inte bara vi brudar som lider av att bli spikade - tydligen kan det kännas lika monotont avtändande för killen med. Who knew?

Varför känner vi tjejer oss så ofta exploaterade efter sex? Blir vi verkligen utnyttjade? Ses vi som sexobjekt? Jag hörde för någon dag sedan en teori om att vi är lika sexsugna som killar. Enda skillnaden är att vi inte vill känna oss pressade, utnyttjade eller tagna för givet. Risken är med andra ord ganska stor att vårt sug försvinner ju större killens är. Så snart sex känns som den övervägande orsaken till en relation tar man som tjej lätt avstånd. För att spinna vidare på fördomarna så är det ju kärlek och närhet vi söker. "Tjejer ger sex för kärlek medan killar ger kärlek för sex" har man ju hört. Stämmer det då? Är vi verkligen så olika? Eller är det faktiskt så att vårt behov är lika stort?

Gränsen mellan att känna sig åtrådd och utnyttjad är hårfin. Ni kankse är på samma nivå, vill lika mycket. Det var ingen press, så du kanske till och med tog initiativet. Men efteråt... - ingenting. Har du missat något? Vad hände egentligen? Kanske har du till på köpet sökt kontakt, utan framgång. Helt tyst. Helt dött. Flera dagar... Är det därför du i vanliga fall är så avvaktande? Av rädsla för att bli ignorerad efteråt. Av rädsla för att känna "jaja, då fick han det han ville väl"... Av rädsla för att inte få den uppskattning, uppvaktning och närhet som du vet att du behöver. Av rädsla för att börja överanalysera hela situationen. Var det på riktigt? Var det ett skådespel, för att ge honom det han ville ha?

Vi vill inte att allt ska handla om sex, vi vill ha uppskattning och närhet ändå. Men är det egentligen inte vårt eget fel att det känns som att allt handlar om sex? Det är ju vi som envisas med att hela tiden återkomma till just sex. Överanalyserar. Vi som blir lite avskräckta så fort det är "för ofta" eller "hela tiden" på hans initiativ. Vi som blir arga för att "han städade/diskade/lagade mat bara för att han förväntar sig att jag släpper till då". Vi som inte vill dricka för att vi vet att det ofta slutar i sängkammaren - om man ens hinner så långt ;) Vad är egentligen problemet? Kan man ha sex för ofta? Spelar det någon roll vems initiativet var - så länge båda uppskattar resultatet? Borde vi inte bara bli glada över att hushållssysslorna delas?


Kanske var det just glada vi blev - och belönade med sex. För att vi antar att det var det som var syftet bakom assistansen. Undrar vem som egentligen har bestämt det, att allt killar gör är för att få sex. Antagligen vi själva. Vems fel är det då att vi ständigt får känslan av att det är "allt han vill ha"? Det är kanske inte allt han vill ha. Det kanske är allt vi tror att han vill ha. Ifall sprit är det som behövs för att man ska våga ta det man vill ha är kanske inte relationen så sund. Å andra sidan är det säkerligen på tiden att något händer! Är det vi som får det hela att handla om sex? Är det vårt eget fel att vi känner oss exploaterade? Killen ifråga kanske inte ser det som en så stor grej, medan vi är väldigt förtjusta i att blåsa upp det hela och leta förklaringar.

Sexig eller sexobjekt? Faktum eller föreställning? Flickvän eller bootycall? Oavsett vem som är orsak till känslan så kan det väl inte vara så himla svårt att ge lite uppmärksamhet efteråt? Minns hur mycket jag uppskattade natten då jag blev omhållen utan några försök till mer. http://majlinos.blogg.se/2008/july/guld.html Att någon lät det vara närhet istället för något sexuellt. Vem bestämmer när det övergår till att vara sexuellt? Är det min uppfattning eller hans uppsåt? För där kan finnas markanta skillnader!

Handlar det om att vi alla resonerar olika, eller om att vissa på sätt och vis ger upp vilket gör att de istället börjar grabba tag i allt de kan i ren desperation?

Släpper du till första kvällen? Handlar det om att sex helt enkelt inte är en så stor grej för dig? Eller gör du det som ett desperat försök att hålla killen kvar? Är det för att du tidigare förlorat någon innan ni hann dit? Kanske är du lite äldre och har intalat dig själv att chansen att än en gång få vara i ett förhållande är liten, så du gör allt du kan? Har ålder egentligen något med saken att göra? Det finns många yngre som beter sig likadant.



Låt oss vända på det. Varför släpper du inte till första kvällen? Är det för att du inbillar dig att det inte kan handla om kärlek då? Eller för att någon tutat i dig att det bara är slampiga tjejer som gör det?

Finns det egentligen desperation? Det handlar såklart inte bara om sex. Det handlar om ett tillstånd då man frenetiskt söker och saligt accepterar allt. Jag tror att jag just insett att det bara handlar om konformitet. Om ditt beteende avviker från majoritetens så kommer du uppfattas som desperat. Enkelt. Men låt oss vara ärliga: ditt beteende behöver bara avvika från en enda persons. Denna personen kommer då uppfatta dig som desperat och anse att du har besynnerliga värderingar. Frågan är hur mycket du bryr dig?

Diskar inte förrän det verkligen är kris, städar bara innan det kommer besök, bränner bullarna i ugnen, klarar inte ens av att poppa popkorn på egen hand och säger ständigt "Det gör inget, vi är ju hos mig". Jo ja, hon har ju rätt - den där kloka Johanna. Det är ju så det är. Hemma hos mig ;) En sak hon däremot inte har helt rätt i (hoppas jag :P) är att jag skulle bli en utmärkt pappa. Är i vanliga fall inte så värst förtjust i fördomar och traditionella könsroller, men om någon säger att jag kommer bli en bra förälder (eller, var det inte det hon menade? haha) kan jag ju inte säga emot ;)

Det sades många kloka saker igår, vilket det väl alltid gör med lite alkohol i kroppen?

"Du är typ ansvarsfull, fast ändå inte. Ordentlig... Fast ändå inte! Du är mogen, haha, fast verkligen inte. Allting känns liksom mer okej nu när man vet att du också är mänsklig."
Well, I am here to please :P

---

Många förvånas över situationen här. Det är egentligen inte alls illa. Det är bara lite sämre än vad omgivningen trodde. Kliniskt rent och undanplockat var vad de önskade. Troligen det majoriteten tror. Tyvärr är det inget jag har att erbjuda ;) Klart jag har ordning, men det är inte direkt helt undanplockat. Här är rent, men spiller någon så går ju inte världen under - det är bara att torka upp, vi är ju hemma hos mig. ;) Personligen är jag väl inte helt nöjd med att disken ibland får vänta. Å andra sidan så finns det ingen orsak att diska om jag inte känner för det, vill sova eller har bråttom iväg. Disken försvinner inte av sig själv ändå (tyvärr). Jag har väl för mycket grejer eller nåt. Onkel skulle jubla om han läste det här, att flytta ut mig hemifrån till min första lägenhet i en överfylld flyttbil var väl inte riktigt hans drömscenario :P

Feng shui on you!

Jag hade turen att bli insläppt i en okänd människas hem för inte så länge sedan. Karma, tänkte jag först. Underbara människor, fastslog jag snabbt. Karma? Ödet.

Jag tror på ödet. Inte på att allt är förutbestämt, men på att allt har en mening och händer av en orsak. Ett större syfte än vad vi kanske förstår. Tron på att allt har en mening och händer av en orsak leder till tron på karma. Karma är nästan ett måste i en värld som denna. Med så mycket press, krav och materialism är det skönt att få tro på en god kraft också. Precis som med religion så finns det inget egentligt bevis på att min tro är sann, men det får mig att känna hopp och mening. Mening med att fortsätta vara en omtänksam människa, mening med att försöka leva efter den gyllene reglen "Så som du vill att andra ska vara mot dig ska du också vara mot dem".

Idag fick jag tesen "Människor är i grunden själviska och individens handlingar styrs av jakten på personlig vinst" slängd framför mig. Vid en första anblick kan det låta väldigt pessimistiskt. Jag måste erkänna att jag faktiskt har tänkt tanken att vissa aldrig gör något om de inte själva tjänar på det. Sånt är livet, vissa är egoister helt enkelt. Men tänk efter nu. Vad är grundtanken i begreppet karma? Dina goda handlingar ger dig utdelning senare i livet. Det måste ju betyda att karma är en del i jakten på personlig vinst. Tesen han lagt framför mig blev väldigt intressant när jag blandade in karma i det hela. Plötsligt känns karma inte längre så altruistiskt - det är ju höjden av själviskhet, förklätt till omtanke. Du är omtänksam nu i förhoppningen att någon annan är omtänksam mot dig sen.

Du är alltid trevlig när du möter någon för första gången. Du ger mat till mannen som ber om pengar. Du skyddar och hjälper alltid den svage. Du frågar hur det är med tjejen som sitter ensam på en bänk och storgråter. Du släpper in två relativt okända vilsna killar i ditt hem, ser till att de får mat i sig och hjälper dem att lösa sina problem. Omtänksam, eller i förhoppning om att själv bli bemött på samma sätt? Troligen både och. Han har teorin att vi gör osjälviska handlingar för att hålla oss på plussidan hos andra så att vi kan fortsätta dra nytta av relationen. Att vi inte vill investera mer i en relation än vi är villiga att förlora, och förväntar oss att vinna. Det låter ju som karma (om än lite hårt uttryckt), i en specifik relation.

Fast jag vill faktiskt skilja på egoism och själviskhet. För mig är själviskhet att tänka på sig själv och sitt eget välmående, men inte tvunget sätta sig själv främst alltid. Det kan vara själviskt att stanna hemma för att du mår dåligt när du egentligen skulle haft en helkväll med tjejkompisarna. Men vem hade egentligen tjänat på att du varit där när du inte mår bra? Egoism däremot innebär att du gärna hänger med ut på den där tjejkvällen men surar och drar ner stämningen rejält - alla måste ägna dig sin uppmärksamhet. Det bär dig emot att göra något omtänksamt för en annan person. Det ger inte dig utdelning direkt, så karma är nog inte riktigt din grej.

För mig är det inte fult att vara självisk, tvärtom. Dessvärre har ordet fått en väldigt negativ klang och används ofta istället (eller till och med synonymt) för egoist. Du måste tänka på dig själv, för det finns inget som säger att någon annan i hela världen gör det. Som egoist gör du inte något som du inte själv tjänar på, medan du som självisk ser till helheten och allas bästa - men avstår från att göra saker som känns direkt obehagliga för dig.

Att neka själviskheten som drivkraft och gå så långt som att bli upprörd över tesen för mina tankar till citatet "När du pekar på andra, så pekar tre fingrar tillbaka". Det syftar till att egenskaper hos andra som gör dig irriterad antagligen är egenskaper som du själv befarar att få eller till och med redan besitter. Med andra ord: rädslan för att inse sanningen. Sanningen är inte alltid så behaglig att höra, men det är ingen orsak till att förneka den.



Han hade också en annan mycket intressant tanke: Hur går tesen "Människor är i grunden själviska och individens handlingar styrs av jakten på personlig vinst" ihop med t.ex. poliser och brandmän? För det första kan vi se det som rent själviska handlingar. De slipper personligen att bli rånade eller brinna upp. För det andra så kan vi sätta karma i ett lite större perspektiv. Istället för att bara tänka på mig och dig - så låt oss tänka på samhället i stort. Tjänstemän som dem tar en del av samhällsansvaret i förhoppning och förväntan att andra tar sin del av ansvaret. De ger lite, och hoppas kunna ta lite. Vi kan omöjligt fungera som individer om inte världen omkring oss fungerar, det har de förstått. Men drivs de verkligen av själviskhet i sitt yrkesutövande? Jag tror att det de ger - med livet som insats - i deras värld inte är mer än vad de är beredda att förlora. Med den fart och spänning de lever sina liv så ser de säkerligen inte på världen som vi med liv i tristess. Det tredje själviska argumentet är alltså att adrenalinet rusar, de vet att de just räddade livet på en annan människa, uppskattningen kommer från både höger och vänster - vilken ego-boost! Det är nog deras största vinst. Vetskapen om att de gör skillnad. Men det är nog detsamma som vi alla söker... Bekräftelse.

Det skrämmer mig. Jag tycker inte att man slår sina barn för att uppfostra dem. Punkt.

Hörde att något bankade i min ytterdörr, så jag gick dit och utnyttjade mitt titthål. Det var mina grannar som höll på att ställa in saker i förrådet. Vet inte riktigt om de bar saker och råkade snubbla eller ifall det var pappa som puttade in min sötaste lilla granne i dörren. Han slet runt henne, hade ett väldigt aggressivt kroppsspråk och skrek en massa. Ser hur han trycker in henne i förrådet och stänger dörren bakom dem medan hon börjar skrika. Vad i helvete!!!



Öppnar snabbt ytterdörren och ropar "Hallå, vad händer?!?!??!" varpå pappa öppnar dörren igen och ursäktar sig för att de smällde in i min dörr. Som om det skulle vara problemet, snälla! Jag sa inget om det jag sett utan stod bara kvar. Pappa och min favorit stökade på inne i förrådet med att få in alla grejer medan jag stod i korridoren och pratade med lillebror på cykeln. Stod kvar i åtminstone tio minuter tills jag hörde att deras tonläge lugnat sig och det kändes safe att stänga dörren och gå in igen. Jag vet inte, vad gör man egentligen?!

Tog ett steg in i förrådet och fångade pappas uppmärksamhet. Sa att det inte gör något ifall de råkar stöta i min dörr, och att han inte behöver bli arg på barnen för det. Gick in till mig igen och lät de fortsätta med sitt i förrådet. Jag vet inte, sitter här med en riktigt obehaglig känsla. Vad vet jag om vad som händer just nu, hemma hos dem? Han blev säkerligen inte överlycklig av det faktum att jag kom ut mitt i hans "uppfostran"... Så fan heller, det där var inte ens lite smisk eller aga - det där var slå på allvar! Så det där var inte att tänja lite på gränserna eller ha en annan syn på rätt och fel, det där var bara FEL! Skulle inte förvåna mig ifall han slår frun också...

Han får mer än gärna tycka illa om mig och anse att jag la mig i. Det gjorde jag ju. Fast det är okej med mig, det var mitt eget val. Jag är inte hans dotter som är tvungen att vara där och inte kan välja när hon vill riskera att bli slagen. Jag valde att ta den risken, för jag är inte typen som sitter kvar och låtsas som ingenting! Glöm det.