Bubblan
Hans-Erik Norberg är den fantastiska man som dokumentären handlar om. Idag är sista dagen den går att se på SVT Play och missar du den, ja då har du verkligen missat något! Här kommer adressen igen http://www.svtplay.se/video/174805/mannen-fran-jupiter
Bild från: http://www.svt.se/content/1/c8/02/82/00/22/mannenfranjupiter-455.jpg
Hans-Erik hade en tuff barndom, bl.a. var han en ”blue baby” (allvarligt hjärtfel, många operationer) och hans far var hård mot honom. Nu som vuxen träffar Hans-Erik inga människor, för då finns det en risk att bli sviken och sårad. Han bor i en lägenhet i ett område som ser ut att ha ingått i miljonprogrammet och har gjort sitt bästa för att ”säkra” hemmet. Ytterdörren består av tre delar, varav den mittersta är ett galler. Badrumsfönstret är även det gallerförsett och fönstret har även ett hänglås. På toalettlocket står en tyngd och dessutom spjärnar han upp toalettdörren med en bräda inifrån lägenheten. Han har alla tänkbara fysiska skydd från omvärlden med andra ord. Och för egen del har han varken kunnat eller behövt bygga upp mentala sköldar mot människor utan istället fjärmat sig helt.
Det är till en början svårt för filmarna att med Hans-Erik upprätta kontakt och bygga upp ett förtroende. Senare under dokumentären får Hans-Erik en lång och varm kram av filmaren Frida. Det är tydligt att han inte vill släppa taget, och det framkom senare för filmarna att det är den enda kramen han fått av en kvinna…
Sten Levander, professor i rättspsykiatri, är Hans-Eriks kusin och de ses för första gången på 15 år i denna dokumentär. Sten hade några kloka ord att dela med sig av:
”Varje människa har en bubbla i vilken det finns ett inre bibliotek med alla människor man mött. Och ditt bibliotek, ditt inre bibliotek, är ju ganska tomt. Du har ett litet antal gestalter som tar all plats kan man säga. Då blir din förmåga att träffa nya människor ganska dålig därför att du har inga nyanser – du har inga att jämföra med. Utan antingen blir det mamma, eller blir det pappa, eller elaka kompisen – eller också blir det ingenting.”
Hans-Erik berättar att han inte fick lov att göra något som liten. Därefter konstaterar han kort att nu vill han inte längre för att han är så van vid att sitta i sin bubbla. Sten kontrar med att föräldrarna sitter i bubblan med honom, med alla sina förbud och pekfingrar. – Kasta ut dem!, säger Sten.
Bild från: http://2.bp.blogspot.com/_NpINLHeo8rM/SlbEk54WFKI/AAAAAAAAsmg/TDW6oFXS4vU/s400/2.jpg
Men Hans-Erik är rädd för att prova på nya saker, resa, och framförallt för att träffa människor. Så van vid att inte få lov, att vara förbjuden, att han som vuxen förbjuder sig själv. Han intalar sig att han inte är intresserad och konstaterar att han hellre låser in sig i Fittja, och stannar i bubblan livet ut. Trots detta, har resan ned till kusinen i Skåne fått Hans-Erik på andra tankar. De fortsätter vidare till Danmark med en tårögd och tagen man i framsätet. Senare i dokumentären åker de Finlandsfärjan, men tyvärr blir Hans-Erik dålig och får ta till sjukhus. Hans försämrade allmäntillstånd och sjukhuset är inte hinder nog längre, han gärna göra ett nytt försök med Finland!
Denna vackra dokumentär slutar tyvärr med att Hans-Erik går bort. Enligt dödsattesten var det den 9 januari som han dog. Konstigt nog hade han samma dag åkt med ambulans in till sjukhuset, väntat på behandling i nästan fem timmar och vid niotiden sagt att han kände sig bättre och tagit sig hem. Utan behandling. Några timmar senare dog han. Vårdcentralen (men inte sjukhuset) uppger att de nu ska ha ändrat sina rutiner, vilka fortsättningsvis ska ”anpassas efter patientens unika behov och personlighet”.
Senast den 21 december hade vårdcentralen träffat honom. I början av januari gjorde vårdpersonal ett försök till hembesök och upptäckte då en tänd kökslampa, vilket inte klingar väl med posthögen som de också fann. Ändå slog man inte larm. Det är först när dokumentärfilmarna kommer den 11 januari som polis tillkallas och dörren bryts upp. Det var en mycket trött Hans-Erik som dokumentärfilmarna hade träffat den 23 december. Och om jag förstår filmen rätt var det också dokumentärfilmarna, som träffade honom sist. Dokumentärfilmarna som förändrade hans syn på livet och fick honom att våga. Fantastiska människor!
Foto och regi stod Erik Strömdahl i samarbete med Jasmine Alakari och Frida Ekstrand-Elmström för. Klippte gjorde Erik själv. Skapad av ES Film, 2012. På deras hemsida finns följande text att läsa:
Varför har Hans-Erik levt isolerad i en bubbla i 45 år?
Bakom de gallerförsedda fönstren i svarar han varken i telefon eller öppnar dörren - om nu någon skulle få för sig att ringa på. Beslutet att inte ha några vänner tog han som 16 åring, efter en konflikt med sin ende vän Gunnar. Den fullständiga isoleringen inträdde när mamman dog några år senare. Hans uppväxt präglades starkt av en överbeskyddande mamma, en våldsam pappa, samt en trasslig skoltid med svår mobbning.
Han är en så kallad ”blue baby” och hans medfödda hjärtfel hindrade honom från att leka som andra barn. Att han dessutom hade en mindre hjärnskada efter hjärtoperationer och var rödhårig, blåblek och smal som en sticka, gjorde inte hans liv lättare.
Men det som fortfarande får honom att vilja stiga ur sängen varje morgon är hans stora modellbåtsbygge som pågått i 9 år och upptar hela vardagsrummet.
Filmen är en spännande resa i ett psykologiskt landskap som vi filmare kom att dras in i allt mer. Hans-Eriks medverkan i filmen gör att han för första gången på 45 år känner sig sedd, och händelser under inspelningens gång har fått avgörande betydelse. Motvilligt börjar han ompröva sitt beslut att isolera sig och tittar trevande fram ur bubblan…
Filmen finns nu i en 57 minutersversion för TV. En 70 minutersversion beräknas bli klar när modellbåten är färdigbyggd och förhoppningsvis såld, någon gång under 2012.
http://www.esfilm.se/Start.html
Bild från: http://www.svt.se/content/1/c8/02/82/00/22/mannenfranjupiter-455.jpg
Hans-Erik hade en tuff barndom, bl.a. var han en ”blue baby” (allvarligt hjärtfel, många operationer) och hans far var hård mot honom. Nu som vuxen träffar Hans-Erik inga människor, för då finns det en risk att bli sviken och sårad. Han bor i en lägenhet i ett område som ser ut att ha ingått i miljonprogrammet och har gjort sitt bästa för att ”säkra” hemmet. Ytterdörren består av tre delar, varav den mittersta är ett galler. Badrumsfönstret är även det gallerförsett och fönstret har även ett hänglås. På toalettlocket står en tyngd och dessutom spjärnar han upp toalettdörren med en bräda inifrån lägenheten. Han har alla tänkbara fysiska skydd från omvärlden med andra ord. Och för egen del har han varken kunnat eller behövt bygga upp mentala sköldar mot människor utan istället fjärmat sig helt.
Det är till en början svårt för filmarna att med Hans-Erik upprätta kontakt och bygga upp ett förtroende. Senare under dokumentären får Hans-Erik en lång och varm kram av filmaren Frida. Det är tydligt att han inte vill släppa taget, och det framkom senare för filmarna att det är den enda kramen han fått av en kvinna…
Sten Levander, professor i rättspsykiatri, är Hans-Eriks kusin och de ses för första gången på 15 år i denna dokumentär. Sten hade några kloka ord att dela med sig av:
”Varje människa har en bubbla i vilken det finns ett inre bibliotek med alla människor man mött. Och ditt bibliotek, ditt inre bibliotek, är ju ganska tomt. Du har ett litet antal gestalter som tar all plats kan man säga. Då blir din förmåga att träffa nya människor ganska dålig därför att du har inga nyanser – du har inga att jämföra med. Utan antingen blir det mamma, eller blir det pappa, eller elaka kompisen – eller också blir det ingenting.”
Hans-Erik berättar att han inte fick lov att göra något som liten. Därefter konstaterar han kort att nu vill han inte längre för att han är så van vid att sitta i sin bubbla. Sten kontrar med att föräldrarna sitter i bubblan med honom, med alla sina förbud och pekfingrar. – Kasta ut dem!, säger Sten.
Bild från: http://2.bp.blogspot.com/_NpINLHeo8rM/SlbEk54WFKI/AAAAAAAAsmg/TDW6oFXS4vU/s400/2.jpg
Men Hans-Erik är rädd för att prova på nya saker, resa, och framförallt för att träffa människor. Så van vid att inte få lov, att vara förbjuden, att han som vuxen förbjuder sig själv. Han intalar sig att han inte är intresserad och konstaterar att han hellre låser in sig i Fittja, och stannar i bubblan livet ut. Trots detta, har resan ned till kusinen i Skåne fått Hans-Erik på andra tankar. De fortsätter vidare till Danmark med en tårögd och tagen man i framsätet. Senare i dokumentären åker de Finlandsfärjan, men tyvärr blir Hans-Erik dålig och får ta till sjukhus. Hans försämrade allmäntillstånd och sjukhuset är inte hinder nog längre, han gärna göra ett nytt försök med Finland!
Denna vackra dokumentär slutar tyvärr med att Hans-Erik går bort. Enligt dödsattesten var det den 9 januari som han dog. Konstigt nog hade han samma dag åkt med ambulans in till sjukhuset, väntat på behandling i nästan fem timmar och vid niotiden sagt att han kände sig bättre och tagit sig hem. Utan behandling. Några timmar senare dog han. Vårdcentralen (men inte sjukhuset) uppger att de nu ska ha ändrat sina rutiner, vilka fortsättningsvis ska ”anpassas efter patientens unika behov och personlighet”.
Senast den 21 december hade vårdcentralen träffat honom. I början av januari gjorde vårdpersonal ett försök till hembesök och upptäckte då en tänd kökslampa, vilket inte klingar väl med posthögen som de också fann. Ändå slog man inte larm. Det är först när dokumentärfilmarna kommer den 11 januari som polis tillkallas och dörren bryts upp. Det var en mycket trött Hans-Erik som dokumentärfilmarna hade träffat den 23 december. Och om jag förstår filmen rätt var det också dokumentärfilmarna, som träffade honom sist. Dokumentärfilmarna som förändrade hans syn på livet och fick honom att våga. Fantastiska människor!
Foto och regi stod Erik Strömdahl i samarbete med Jasmine Alakari och Frida Ekstrand-Elmström för. Klippte gjorde Erik själv. Skapad av ES Film, 2012. På deras hemsida finns följande text att läsa:
Varför har Hans-Erik levt isolerad i en bubbla i 45 år?
Bakom de gallerförsedda fönstren i svarar han varken i telefon eller öppnar dörren - om nu någon skulle få för sig att ringa på. Beslutet att inte ha några vänner tog han som 16 åring, efter en konflikt med sin ende vän Gunnar. Den fullständiga isoleringen inträdde när mamman dog några år senare. Hans uppväxt präglades starkt av en överbeskyddande mamma, en våldsam pappa, samt en trasslig skoltid med svår mobbning.
Han är en så kallad ”blue baby” och hans medfödda hjärtfel hindrade honom från att leka som andra barn. Att han dessutom hade en mindre hjärnskada efter hjärtoperationer och var rödhårig, blåblek och smal som en sticka, gjorde inte hans liv lättare.
Men det som fortfarande får honom att vilja stiga ur sängen varje morgon är hans stora modellbåtsbygge som pågått i 9 år och upptar hela vardagsrummet.
Filmen är en spännande resa i ett psykologiskt landskap som vi filmare kom att dras in i allt mer. Hans-Eriks medverkan i filmen gör att han för första gången på 45 år känner sig sedd, och händelser under inspelningens gång har fått avgörande betydelse. Motvilligt börjar han ompröva sitt beslut att isolera sig och tittar trevande fram ur bubblan…
Filmen finns nu i en 57 minutersversion för TV. En 70 minutersversion beräknas bli klar när modellbåten är färdigbyggd och förhoppningsvis såld, någon gång under 2012.
http://www.esfilm.se/Start.html
