Sambolivet (?)
Ja, var börjar man? Plötsligt är det inte bara ens egen vilja, behov och önskningar att ta hänsyn till. Det underlättar om man kommunicerar och är ärlig. Måste man ha staplat upp hela sin framtid: "innan jag är 25 vill jag gifta mig, innan 30 skaffa barn - två ska det bli och vid 40 ska jag vara världens bästa klassmamma"? Var är symbiosen där egentligen? Handlade inte alla önskemålen om mina egoistiska mål, min möjlighet att hävda mig själv inför andra och visa att jag kan vara en grym mamma. Eller möjligen bevisa det för mig själv...
Det är mycket som händer, som tidigare nämnt har jag börjat träna och mår faktiskt bra av det. Annars är inte mycket självklart längre. Det är mycket som ska fixas, samtidigt som jag ska hinna jobba med mig själv. Lita på andras förmåga att fixa saker, släppa på lite istället för att kontrollera allt. Ta mig tid till avslappning och yoga, se till att släppa fram känslor. Notera och erkänn vad som finns där.
Jobba, plugga till den där distanskursen (vars stress ursäktas med att den är åh så användbar för mig), närvara på läxhjälpen, styr upp saker inför kommande rättegång - way over my head, för övrigt - träna, träffa släkt och vänner (eller ja, i urval, hur länge sen är det inte jag pratade med Kinesen?! ångest), finn tid för dig själv och framförallt din kärleksrelation. Hur ska allt detta prioriteras? Och hur får jag tiden att räcka till ?!
Det är mycket som hänger löst. Förra året var väldigt underligt och krävande på alla sätt och vis, konsekvenserna hänger till stor del kvar. Som ett riktigt brakavslut blev jag slagen under hösten och ballade väl mer eller mindre ur under december. Hemma och vila en vecka, ytterligare psykologbesök och sedan lite bättre. Miljöombyte och bra arbetspass börjar nu komma till sin rätt. Oerhört glad för denna flytt, även om den innebar att lämna hela umgänget... Är det klart nu då, får man lugn och ro nu? Nej. Nu ska det vara rättegång. Upp med allt igen.
I vanliga fall när något är jobbigt och känns övermäktigt stänger jag av. Jag träffar ingen, jag tar inte hand om mig själv eller mitt hem. Idag ska jag åka till Polen på SPA-resa med 3 urfina tjejkompisar och jag LÄNGTAR. Även om inte jag tar hand om mig själv så gör min sambo det - lagar soppa, bakar bröd, ser till att jag vilar lite och kramar mig mysigt. Hemmet, ja - gissa? Vem är det som varit och handlat på sistone, lagat mat och sett till att annat fungerar? Precis, sambon. Jag älskar honom för hans fina hjärta och omtanke, att han orkar lyfta mig. Hur länge orkar han lyfta mig? Hur länge vill han? Finns det någon tidsbegränsning för hur länge man får tycka synd om sig själv?
Samtidigt känner jag mig mer sorglös än någonsin förr, inte så många måsten eller tvång. Tidigare önskade jag ombytta roller hemma och att min sambo skulle få göra allt det jag anser mig göra som inte han märker. Likaså gör ju han en hel hög saker som inte jag lagt märke till - som att tömma tandborstmuggen på äckligt slemvatten. Vi är egoistiska varelser som vill ha beröm och bekräftelse för allt vi gör - men det alla andra gör då? Har vi ens tid att lägga märke till det eller är vi så upptagna av oss själva? Tillbaka till det här med ombytta roller - det är som sagt mer eller mindre så nu. Jag lever. Jag är inte fångad. Jag reflekterar i vardagen knappt över allt det som görs. Det händer ju bara. Hur smidigt som helst ! Eller är det helt enkelt så att jag försökt distansera mig från verkligheten i stort och missar en hel del för tillfället? Försöker vara upptagen för att slippa vila - och därmed känna efter...
Ja, sambolivet - eller kanske mer rättvist benämnt: min egoistiska upplevelse och mina behov.
Det är mycket som händer, som tidigare nämnt har jag börjat träna och mår faktiskt bra av det. Annars är inte mycket självklart längre. Det är mycket som ska fixas, samtidigt som jag ska hinna jobba med mig själv. Lita på andras förmåga att fixa saker, släppa på lite istället för att kontrollera allt. Ta mig tid till avslappning och yoga, se till att släppa fram känslor. Notera och erkänn vad som finns där.
Jobba, plugga till den där distanskursen (vars stress ursäktas med att den är åh så användbar för mig), närvara på läxhjälpen, styr upp saker inför kommande rättegång - way over my head, för övrigt - träna, träffa släkt och vänner (eller ja, i urval, hur länge sen är det inte jag pratade med Kinesen?! ångest), finn tid för dig själv och framförallt din kärleksrelation. Hur ska allt detta prioriteras? Och hur får jag tiden att räcka till ?!
Det är mycket som hänger löst. Förra året var väldigt underligt och krävande på alla sätt och vis, konsekvenserna hänger till stor del kvar. Som ett riktigt brakavslut blev jag slagen under hösten och ballade väl mer eller mindre ur under december. Hemma och vila en vecka, ytterligare psykologbesök och sedan lite bättre. Miljöombyte och bra arbetspass börjar nu komma till sin rätt. Oerhört glad för denna flytt, även om den innebar att lämna hela umgänget... Är det klart nu då, får man lugn och ro nu? Nej. Nu ska det vara rättegång. Upp med allt igen.
I vanliga fall när något är jobbigt och känns övermäktigt stänger jag av. Jag träffar ingen, jag tar inte hand om mig själv eller mitt hem. Idag ska jag åka till Polen på SPA-resa med 3 urfina tjejkompisar och jag LÄNGTAR. Även om inte jag tar hand om mig själv så gör min sambo det - lagar soppa, bakar bröd, ser till att jag vilar lite och kramar mig mysigt. Hemmet, ja - gissa? Vem är det som varit och handlat på sistone, lagat mat och sett till att annat fungerar? Precis, sambon. Jag älskar honom för hans fina hjärta och omtanke, att han orkar lyfta mig. Hur länge orkar han lyfta mig? Hur länge vill han? Finns det någon tidsbegränsning för hur länge man får tycka synd om sig själv?
Samtidigt känner jag mig mer sorglös än någonsin förr, inte så många måsten eller tvång. Tidigare önskade jag ombytta roller hemma och att min sambo skulle få göra allt det jag anser mig göra som inte han märker. Likaså gör ju han en hel hög saker som inte jag lagt märke till - som att tömma tandborstmuggen på äckligt slemvatten. Vi är egoistiska varelser som vill ha beröm och bekräftelse för allt vi gör - men det alla andra gör då? Har vi ens tid att lägga märke till det eller är vi så upptagna av oss själva? Tillbaka till det här med ombytta roller - det är som sagt mer eller mindre så nu. Jag lever. Jag är inte fångad. Jag reflekterar i vardagen knappt över allt det som görs. Det händer ju bara. Hur smidigt som helst ! Eller är det helt enkelt så att jag försökt distansera mig från verkligheten i stort och missar en hel del för tillfället? Försöker vara upptagen för att slippa vila - och därmed känna efter...
Ja, sambolivet - eller kanske mer rättvist benämnt: min egoistiska upplevelse och mina behov.
Häftig vuxen?
Hackar vant en halv gul och en halv röd lök, tar några centimeter av purjon. Smälter smör i en kastrull och kastar ner löken. River snabbt en tjock morot mot skärbrädan och låter även den gotta sig i smöret. Drar ut en stol och sträcker mig ovan kylen och tar en titt i sambons skafferi. Grasshopper. Det blir bra. Välj på etikett eller namn, så klarar du dig alltid!
Häller i en skvätt och drar snart i även en firre-buljong. Häller på lite vatten för att jämna ut. Bestämmer mig för att (de nästan för gamla) vårlökarna också platsar, hackar lite snabbt. I med en klyfta pressad vitlök. För att fördriva tiden drar jag upp trådsaffran från lådan och mortlar med socker. Låter peppar, torkad timjan & basilika få ett hett bad. Drar i en slurk grädde och ett halvt paket creme fraiche.
Går ifrån lagom länge för att sakna doften och återvänder sedan för att skära laxen i små bitar och kasta i. SIMMA nu då ! Jaja, han får ändå sällskap av en box räkor några minuter senare. Orkar inte vänta så länge och bestämmer mig för att maten är klar. Häller upp lite Grasshopper till mig själv, drar fram en sopptallrik från längst in i skåpet. Allt för mig själv. Det doftar ljuvligt och jag slår mig ner med en het tallrik soppa.
Är jag en sån där häftig vuxen nu? En sån som häller i en skvätt vin och låter maten puttra? En sån som pratar i telefon under tiden. En sån som inte följer recept till punkt och pricka? Är jag självständig nu?
Häller i en skvätt och drar snart i även en firre-buljong. Häller på lite vatten för att jämna ut. Bestämmer mig för att (de nästan för gamla) vårlökarna också platsar, hackar lite snabbt. I med en klyfta pressad vitlök. För att fördriva tiden drar jag upp trådsaffran från lådan och mortlar med socker. Låter peppar, torkad timjan & basilika få ett hett bad. Drar i en slurk grädde och ett halvt paket creme fraiche.
Går ifrån lagom länge för att sakna doften och återvänder sedan för att skära laxen i små bitar och kasta i. SIMMA nu då ! Jaja, han får ändå sällskap av en box räkor några minuter senare. Orkar inte vänta så länge och bestämmer mig för att maten är klar. Häller upp lite Grasshopper till mig själv, drar fram en sopptallrik från längst in i skåpet. Allt för mig själv. Det doftar ljuvligt och jag slår mig ner med en het tallrik soppa.
Är jag en sån där häftig vuxen nu? En sån som häller i en skvätt vin och låter maten puttra? En sån som pratar i telefon under tiden. En sån som inte följer recept till punkt och pricka? Är jag självständig nu?
