Majlinos

Klockan är halv fyra och jag vaknar orolig, ångestfylld och illamående. Migränen är ett faktum. Kallsvettig och med en känsla av att inte kunna andas. Öppnar fönstret trots att jag inte får, men ju mer luft jag får i mig desto mer vaknar jag till och tankarna snurrar fortare... Bestämmer mig till sist för att ta mig ut i korridoren, vrider dörrhandtaget 180 grader och stiger ut på heltäckningsmattan. Tyst, ensamt, underligt och lite läskigt. Är det inte såhär många skräckfilmer börjar? Vågar mig ut till hisshallen och stiger in. Trycker på 0 och kommer till välbekanta entréplan. So far, so good... Stendött, inte en människa är uppe. Till och med receptionisten sover. Smyger runt, nåja - så mycket man nu kan smyga i flipflops, och tittar på saker jag inte sett förut... Till sist bestämmer jag mig för att det får räcka och ropar in mot den öppna dörren i receptionen. "Heallou?", ut kommer en sömndrucken kvinna som vi stötte på redan igår em - har de inget fack här eller!? Frågar efter WiFi och får en nätverkssladd. Till mobilen? Njäe då fungerade det visst bara i entrén... Så nu sitter jag här, i en mörkgrön lädersoffa mitt emot receptionsdisken och tittar på när tidningsbärarna kommer... Och sen då? Vad vill jag med detta? Den som det visste... Sova törs jag inte! Drömde att jag var sen till rättegången. Kvart i åtta på morgonen slog det mig att jag skulle dit. Panik! Ingen som ringt och påmint mig, varför skulle det behövas? Jag har ju koll... Innan vi väl körde iväg skulle min bror hittas, han hade varit försvunnen en längre tid. Samtidigt som mor ringer moster kommer han gående i trädgården. Det är riktigt skönt att få en bamsekram och veta att han är hemma igen. Mitt i all stress och ståhej... Hjulet fortsätter snurra - rättegången var inställd, det visste väl jag? Tydligen hade hon träffat en egyptier och funderade på att flytta till USA. Det räcker visst i Danmark för att slippa ställas till svars... Ändå blev jag ifrågasatt av åklagarbiträdet när jag kom, det var hon som tog emot mig i korridoren. Hon undrade om jag skulle se ut sådär, ingen skulle ta mig på allvar, hade jag inget smink med mig? Min biståndsadvokat bytte jag inte ett enda ord med. Ensam steg jag in i rätten och såg på en projektorduk uppgifterna om hennes nya kärlek... Jag var uppjagad, pressad och ifrågasatt hela vägen dit, och hon - hon var inte ens där!