Malin vs gravity
Jag tränar inte. Gymnastik i skolan var inte direkt min favoritlektion. Klarade inte förrän på tredje försöket av att "löpa" 5 km på 35 minuter under gymnasiet. Testade många olika aktiviteter som yngre - fotboll, simning, bågskytte m.fl. För drygt 1½ år sedan återgick jag till att simma, men motivationen är lika frånvarande som ursäkterna närvarande. Slutade då jag började min utbildning - det var ju 14h dagar inkl pendling, såklart man inte orkar simma då. Därefter var det ovanan att vakna så tidigt, flytten hemifrån och brist på pengar (brist på pengar !? yeah right, snarare brist på kunskap och erfarenhet av att handskas med pengar).
I somras köpte jag ett gymkort och trodde att min snålhet skulle få mig att gå dit. Så fel jag hade. Bokade en session för att gå igenom utrustningen, men då drabbes jag av extrem huvudvärk och tvingades avboka. Jag minns det så väl - för det var enda gången jag var ens i närheten att besöka gymmet den sommaren. Under hösten gjorde jag det klassiska misstaget : köp träningskläder du känner dig snygg i så är det större chans att du faktiskt tar dig till gymmet. 2000 kr fattigare och med både ett par ordentliga träningsskor och ett antal ombyten i garderoben så gick jag fortfarande inte till gymmet.
Till slut insåg jag att det inte var mig det var fel på, utan träningsformen. Jag vet, ännu en ursäkt - men jag gillar inte maskiner ! Eller, rättare sagt, jag har inte haft intresse nog att ge det en chans än och känner mig därför dålig och osäker. Och vem vill göra sig till åtlöje inför den mängd vältränade människor som samlas på ett gym? Nej, simning ihop med tjocka pensionärer är mer min grej. Snålheten peppade mig - hittade ett gammalt 10-kort som skulle gå ut i februari. Lyckades faktiskt få in vanan lagom till varningen om sista ansökningsdag för friskvårdsbidrag kom. Köpte mig istället ett simkort (årskort) och till och med en baddräkt för att slippa tanternas griniga stirrande.
Fast jag gottgör för min underkastelse genom att köra yoga både i vattnet och uppe på läktaren med rumpan i vädret efter att jag simmat klart ;) Yoga var något jag länge varit sugen på, och tyckte var urlöjligt att Wii gav ut ett spel med. Fast när jag först testade spelet hemma hos en god vän upptäckte jag hur vettigt det var med Wii Fit och att yoga verkligen var min grej ! Ni anar inte hur glad jag blev - antiträningsmalin gillade något :D Såklart köpte jag både en Wii-konsol och en Fit-board. Det var roligt ungefär lika länge som mitt träningskort.
Motivationen saknas. Jag kanske lyckas hålla intresset för både yoga och simning uppe i tre veckor, sedan slutar jag - en vecka, två veckor, en månad? Avbrottet brukar bli i samband med mens då jag tycker det är jobbigt att äta, vakna och framförallt onödig rörelse. Latheten slår på så det bara smäller om det med andra ord. Det är okej, jag blöder ju faktiskt ! Det är ett bra tag sedan jag simmade sist - tre veckor? Fast det beror ju givetvis på att jag har ett så oregelbundet schema numera. Ursäkterna finns som sagt alltid nära till hands ;) Det jag saknar är bastun som jag märkt ger bra effekt på min hy. Och vattenyogan - det är enormt mycket enklare att hålla balans där. Sedan min första vattenyoga har det även varit lättare att hålla positionerna på land.
Yogan å andra sidan är något som jag inte kan ursäkta mig för att skippa. Jag måste inte starta mitt Wii för att kunna köra, jag kan rörelserna utantill nu. Så idag, efter några timmars degande i soffan istället för att ta hand om min skabbiga uteplats som jag bestämt mig för, kom spänningshuvudvärken. Istället för att låta den ta över som jag alltid brukat göra förut så utmanade jag den. Med yoga ! Blev drygt 30 minuters sträckande och bändande. Avslutade med att lyckas gå upp i brygga och därefter fastna i en bakåtkullerbytta. Jag säger inte att jag är vig, extremt stabil eller ens flexibel - men framstegen sedan förra sommaren är enorma ! Det är kanske det som gör yoga intressant för mig, jag kan verkligen märka att något händer. Inte på mer muskler eller mindre fett (who would notice?) utan på bättre flexibilitet. Makes me feel good :)
ingen som kan beundra min vighet när jag är själv, så jag kastar upp en bild tagen för snart 2 år sedan av Polski
Så... fortsätt leta efter just din träningsform. Skippa dyra gymkort och träningskläder tills du är säker på att det verkligen är något du vill syssla med ! Kan till och med jag lyckas hitta något som jag gillar, ja - då finns det nog hopp för alla :) Jag tänker utan tvekan fortsätta med min yoga i kampen mot gravitationen - vilket även dessa grabbarna gör :
http://www.youtube.com/watch?v=-5YnkzRHYMA
(tittade som sagt på TV idag, antagligen lite för mycket)
I somras köpte jag ett gymkort och trodde att min snålhet skulle få mig att gå dit. Så fel jag hade. Bokade en session för att gå igenom utrustningen, men då drabbes jag av extrem huvudvärk och tvingades avboka. Jag minns det så väl - för det var enda gången jag var ens i närheten att besöka gymmet den sommaren. Under hösten gjorde jag det klassiska misstaget : köp träningskläder du känner dig snygg i så är det större chans att du faktiskt tar dig till gymmet. 2000 kr fattigare och med både ett par ordentliga träningsskor och ett antal ombyten i garderoben så gick jag fortfarande inte till gymmet.
snålheten "personifierad"
Till slut insåg jag att det inte var mig det var fel på, utan träningsformen. Jag vet, ännu en ursäkt - men jag gillar inte maskiner ! Eller, rättare sagt, jag har inte haft intresse nog att ge det en chans än och känner mig därför dålig och osäker. Och vem vill göra sig till åtlöje inför den mängd vältränade människor som samlas på ett gym? Nej, simning ihop med tjocka pensionärer är mer min grej. Snålheten peppade mig - hittade ett gammalt 10-kort som skulle gå ut i februari. Lyckades faktiskt få in vanan lagom till varningen om sista ansökningsdag för friskvårdsbidrag kom. Köpte mig istället ett simkort (årskort) och till och med en baddräkt för att slippa tanternas griniga stirrande.
Fast jag gottgör för min underkastelse genom att köra yoga både i vattnet och uppe på läktaren med rumpan i vädret efter att jag simmat klart ;) Yoga var något jag länge varit sugen på, och tyckte var urlöjligt att Wii gav ut ett spel med. Fast när jag först testade spelet hemma hos en god vän upptäckte jag hur vettigt det var med Wii Fit och att yoga verkligen var min grej ! Ni anar inte hur glad jag blev - antiträningsmalin gillade något :D Såklart köpte jag både en Wii-konsol och en Fit-board. Det var roligt ungefär lika länge som mitt träningskort.
Motivationen saknas. Jag kanske lyckas hålla intresset för både yoga och simning uppe i tre veckor, sedan slutar jag - en vecka, två veckor, en månad? Avbrottet brukar bli i samband med mens då jag tycker det är jobbigt att äta, vakna och framförallt onödig rörelse. Latheten slår på så det bara smäller om det med andra ord. Det är okej, jag blöder ju faktiskt ! Det är ett bra tag sedan jag simmade sist - tre veckor? Fast det beror ju givetvis på att jag har ett så oregelbundet schema numera. Ursäkterna finns som sagt alltid nära till hands ;) Det jag saknar är bastun som jag märkt ger bra effekt på min hy. Och vattenyogan - det är enormt mycket enklare att hålla balans där. Sedan min första vattenyoga har det även varit lättare att hålla positionerna på land.
min oklanderliga uteplats. Det är faktiskt rosor där - såna kan man väl inte bara ta bort hur som !? ;)
Yogan å andra sidan är något som jag inte kan ursäkta mig för att skippa. Jag måste inte starta mitt Wii för att kunna köra, jag kan rörelserna utantill nu. Så idag, efter några timmars degande i soffan istället för att ta hand om min skabbiga uteplats som jag bestämt mig för, kom spänningshuvudvärken. Istället för att låta den ta över som jag alltid brukat göra förut så utmanade jag den. Med yoga ! Blev drygt 30 minuters sträckande och bändande. Avslutade med att lyckas gå upp i brygga och därefter fastna i en bakåtkullerbytta. Jag säger inte att jag är vig, extremt stabil eller ens flexibel - men framstegen sedan förra sommaren är enorma ! Det är kanske det som gör yoga intressant för mig, jag kan verkligen märka att något händer. Inte på mer muskler eller mindre fett (who would notice?) utan på bättre flexibilitet. Makes me feel good :)
ingen som kan beundra min vighet när jag är själv, så jag kastar upp en bild tagen för snart 2 år sedan av Polski
Så... fortsätt leta efter just din träningsform. Skippa dyra gymkort och träningskläder tills du är säker på att det verkligen är något du vill syssla med ! Kan till och med jag lyckas hitta något som jag gillar, ja - då finns det nog hopp för alla :) Jag tänker utan tvekan fortsätta med min yoga i kampen mot gravitationen - vilket även dessa grabbarna gör :
http://www.youtube.com/watch?v=-5YnkzRHYMA
(tittade som sagt på TV idag, antagligen lite för mycket)
Jag tränar .
Solo-boende
Det bästa med att bo själv är att det är precis som man vill ha det. Ingen som tjatar om disken, ingen att tjata på om disken. Dörrar är stängda, det är tyst och ingen försöker stissa upp en när man vill sova.
Det absolut sämsta med att bo ensam är att man inte kan kurra ihop sig, burra in sig hos den andra, när man vaknar av en mardröm. Att det inte finns någon som puttar av en från sängen när man inte vill gå upp.
Det absolut sämsta med att bo ensam är att man inte kan kurra ihop sig, burra in sig hos den andra, när man vaknar av en mardröm. Att det inte finns någon som puttar av en från sängen när man inte vill gå upp.
Närhet...
okej, så har man då väl bestämt sig för en sak. Då ångrar man sig givetvis. *suckar* om jag åtminstone själv kunde bestämma mig för något och sedan hålla mig till det - tänk vad mycket enklare allt hade varit!
Närhet vill man ju ha för det känns bra, för det får en att känna sig speciell och uppskattad åtminstone för stunden, för att få bort den envisa känslan av ensamhet. Just därför vill man ju inte veta om att denna närheten delas ut även till andra. Då försvinner ju känslan av att vara speciell.
Å andra sidan så måste man ju vara extra speciell, om motparten trots flertalet alternativ valt att ge just en själv närhet i denna stund. Men vadå - ska man vara tacksam för att vara en i mängden? Fast hur farligt är det egentligen att ha "flera bollar i luften" när det inte finns EN speciell boll? Vem är jag att lägga mig i det !?
Som alltid annars så är det mer fascinerande och lockande då man vet att det inte är bra för en. Då man vet att man är alldeles för sårbar och lättköpt för tillfället. Då man vet att det man egentligen behöver är en översnygg, needy, uppskattande, rebound att kasta i soporna om en vecka. Hellre det än att vara den där needy, krävande och klistriga personen själv. För tänk om jag skulle bli kastad i soporna !! :-O
Jag vet att risken är minimal att jag skulle kirra en rebound. Förnuftet säger att det skulle hjälpa medan oslampigheten i mig säger att det inte är min grej. Men det är ju så mycket roligare med uppskattning! Det var ju så mycket roligare innan han också bestämde sig för att skita i det. Även om jag vet att det är bättre såhär.
Rädslan för att förhastat hoppa in i något nytt, egentligen mediokert, och fastna där är stor. Rädslan för att hoppa från kille till kille och vara obeskrivligt förälskad i de allihopa är större. Den största rädslan av alla är att göra om någon annans misstag, att vara en pina för omvärlden, att bli blind för min egen desperation.
Om man inte kan resa sig upp SJÄLV efter ett brustet förhållande, vänja sig vid ensamheten och trivas i sitt eget sällskap - då är det rätt kört. Jag fattar det inte: ett distansförhållande i cirka 9 månader, utan någon större gemenskap eller för den delen närhet majoriteten av tiden - då borde det väl vara enkelt att resa sig? Då borde man väl få slippa våndas av ensamhet? Är man verkligen stark om man klarar sig själv, eller är man svag som lät bli att be om hjälp?
Jisses, jag hade glömt hur många ologiska tankar som far runt i skallen efter att man gjort slut :S Vi får väl se hur länge det dröjer innan jag tar mitt förnuft till fånga och lägger ALLT på hyllan ett år igen.
Närhet vill man ju ha för det känns bra, för det får en att känna sig speciell och uppskattad åtminstone för stunden, för att få bort den envisa känslan av ensamhet. Just därför vill man ju inte veta om att denna närheten delas ut även till andra. Då försvinner ju känslan av att vara speciell.
Å andra sidan så måste man ju vara extra speciell, om motparten trots flertalet alternativ valt att ge just en själv närhet i denna stund. Men vadå - ska man vara tacksam för att vara en i mängden? Fast hur farligt är det egentligen att ha "flera bollar i luften" när det inte finns EN speciell boll? Vem är jag att lägga mig i det !?
Som alltid annars så är det mer fascinerande och lockande då man vet att det inte är bra för en. Då man vet att man är alldeles för sårbar och lättköpt för tillfället. Då man vet att det man egentligen behöver är en översnygg, needy, uppskattande, rebound att kasta i soporna om en vecka. Hellre det än att vara den där needy, krävande och klistriga personen själv. För tänk om jag skulle bli kastad i soporna !! :-O
Jag vet att risken är minimal att jag skulle kirra en rebound. Förnuftet säger att det skulle hjälpa medan oslampigheten i mig säger att det inte är min grej. Men det är ju så mycket roligare med uppskattning! Det var ju så mycket roligare innan han också bestämde sig för att skita i det. Även om jag vet att det är bättre såhär.
Rädslan för att förhastat hoppa in i något nytt, egentligen mediokert, och fastna där är stor. Rädslan för att hoppa från kille till kille och vara obeskrivligt förälskad i de allihopa är större. Den största rädslan av alla är att göra om någon annans misstag, att vara en pina för omvärlden, att bli blind för min egen desperation.
Om man inte kan resa sig upp SJÄLV efter ett brustet förhållande, vänja sig vid ensamheten och trivas i sitt eget sällskap - då är det rätt kört. Jag fattar det inte: ett distansförhållande i cirka 9 månader, utan någon större gemenskap eller för den delen närhet majoriteten av tiden - då borde det väl vara enkelt att resa sig? Då borde man väl få slippa våndas av ensamhet? Är man verkligen stark om man klarar sig själv, eller är man svag som lät bli att be om hjälp?
Jisses, jag hade glömt hur många ologiska tankar som far runt i skallen efter att man gjort slut :S Vi får väl se hur länge det dröjer innan jag tar mitt förnuft till fånga och lägger ALLT på hyllan ett år igen.
När ensamheten tränger sig på ...
Jag är typen som njuter av mitt eget sällskap. Som ibland inte kan bärga mig till att få komma hem till tystnaden och lugnet. Utan tvekan behöver jag verkligen min ensamhet. Min egen-tid. Kanske är det för att jag träffar så många människor varje dag på jobb, för att jag måste prata och hålla humöret uppe. Fast så vitt jag kan minnas har jag alltid varit såhär.
Vänner som står mig nära finns det ingen orsak att ringa varje dag om jag inte har något speciellt att säga. Bandet finns kvar ändå. Allra främst med favoritkinesen från London, det går månader utan att vi ses - veckor utan att vi pratar. Ändå är allt precis som det ska vara när vi väl ses :) Det är kärlek det ! Givetvis är det inte något som kommer efter en veckas umgänge, men jag gillar det.
Det är givetvis en helt annan sak med förhållande, och har alltid varit. Går det för lång tid utan att man ses, eller än värre: utan att man pratar - då dör det ut. Då finns det inget kvar att satsa på. Känslorna tynar bort. Som en av mina mest brutalt ärliga kollegor uppmärksammande mig på: man är ju tillsammans för att man trivs ihop, för att träffas. Jag kunde ju onekligen säga emot. Förhållande kräver underhåll, kommunikation, ömhet och en extrem öppenhet som tillåter sårbarhet. Annars går det inte. Är det då en som inte kommunicerar och en som inte är öppen - då förstår ni kanske att ekvationen inte går så bra ihop.
"Är du rädd för hundar!?" Fick mig att bli säker. http://www.youtube.com/watch?v=o32x-kHGaTo&feature=related
Jag har aldrig förr (i varje fall inte vad jag kan erinra) känt mig ensam. Den har alltid varit välkommen. I mitten på månaden var Bästis här och lekte med mig. Sågs nästan varje dag och hade hur roligt som helst. Kärlekstrubbel-samtal långt in på natten (för mig i varje fall som i vanliga fall sover vid åtta :P). Luncher och bakelsekräng avlöste varandra, cykelturen skulle gottgöra för allt frossande. Men där, mitt i allt, i slutet på veckan kände jag mig ensam. För jag visste att det roliga snart skulle ta slut, att min lekkamrat snart skulle åka hem. Jag är rätt skicklig på det, att ta ut sorger i förskott...
Förra helgen var det utgång planerat och för första gången i mitt liv önskade jag hitta lite närhet. Efter 30 minuter hemifrån vände känslan till extrem ensamhet och "jag vill hem". Så hemåt bar det relativt tidigt och med en ganska så trist känsla. Ensam, ensam, ensam. Vägrade gå och lägga mig. Satte mig i soffan med min självömkan tills mina kära vänner kom hem de också. Kom en relativt bra, intressant låt under tiden jag satt där: http://www.youtube.com/watch?v=pV11oDLtlmc Satt kvar mitt emellan dem efter de lagt sig, bara för att få lite närhet. Ensam, ensam, ensam.
Denna ganska obehagliga, ovana, känslan satt kvar flera dagar. Först i onsdags ville den försvinna. I både gamla och nya bekantskapers sällskap och en hel del genuin uppskattning så kände jag mig äntligen bekväm igen. Med en övernattning med 6 personer på 19 kvm så kunde jag omöjligt känna mig ensam. Närhet var just det jag behövde. Inget sleazy hångel eller ligg, bara närhet. Närhet var det jag (äntligen) fick också.
Är det kanske så, att alla människor behöver närhet för att fungera som de ska? Inte tvunget fysisk närhet, men åtminstone psykisk? Jag brukar nämligen inte bry mig, klarar mig utan hur länge som helst. Bara för att jag vill. Bara för att jag behöver min egen-tid. Tydligen kan det bli för mycket av det goda även för mig. Känslan av ensamhet suger. Ändå är den ganska självvald. Jag är hellre själv, utan närhet, än en i mängden för den som ger mig närhet. Sleazy hångel en våt utekväll är definitivt inte min grej. Tråkig, enlig vissa. Pryd, enligt andra. Trist för er, säger jag, för det är helt enkelt inte min grej. Å andra sidan är ingenting omöjligt - men än så länge så har det bara känts sleazy.
Självvald ensamhet är något av det bästa som finns. Men ensamhet i brist på sällskap, närhet eller trots sällskap och närhet är riktigt illa. Nu känns det plötsligt mer självvalt än förra helgen. Som sagt: hellre ensam, än en i mängden för motparten - även om det inte handlar om förhållandenivå ... Så förvånansvärt nog - tack farmerboy ;)
Bror är bra att ha ! <3
Vänner som står mig nära finns det ingen orsak att ringa varje dag om jag inte har något speciellt att säga. Bandet finns kvar ändå. Allra främst med favoritkinesen från London, det går månader utan att vi ses - veckor utan att vi pratar. Ändå är allt precis som det ska vara när vi väl ses :) Det är kärlek det ! Givetvis är det inte något som kommer efter en veckas umgänge, men jag gillar det.
Det är givetvis en helt annan sak med förhållande, och har alltid varit. Går det för lång tid utan att man ses, eller än värre: utan att man pratar - då dör det ut. Då finns det inget kvar att satsa på. Känslorna tynar bort. Som en av mina mest brutalt ärliga kollegor uppmärksammande mig på: man är ju tillsammans för att man trivs ihop, för att träffas. Jag kunde ju onekligen säga emot. Förhållande kräver underhåll, kommunikation, ömhet och en extrem öppenhet som tillåter sårbarhet. Annars går det inte. Är det då en som inte kommunicerar och en som inte är öppen - då förstår ni kanske att ekvationen inte går så bra ihop.
"Är du rädd för hundar!?" Fick mig att bli säker. http://www.youtube.com/watch?v=o32x-kHGaTo&feature=related
Jag har aldrig förr (i varje fall inte vad jag kan erinra) känt mig ensam. Den har alltid varit välkommen. I mitten på månaden var Bästis här och lekte med mig. Sågs nästan varje dag och hade hur roligt som helst. Kärlekstrubbel-samtal långt in på natten (för mig i varje fall som i vanliga fall sover vid åtta :P). Luncher och bakelsekräng avlöste varandra, cykelturen skulle gottgöra för allt frossande. Men där, mitt i allt, i slutet på veckan kände jag mig ensam. För jag visste att det roliga snart skulle ta slut, att min lekkamrat snart skulle åka hem. Jag är rätt skicklig på det, att ta ut sorger i förskott...
Förra helgen var det utgång planerat och för första gången i mitt liv önskade jag hitta lite närhet. Efter 30 minuter hemifrån vände känslan till extrem ensamhet och "jag vill hem". Så hemåt bar det relativt tidigt och med en ganska så trist känsla. Ensam, ensam, ensam. Vägrade gå och lägga mig. Satte mig i soffan med min självömkan tills mina kära vänner kom hem de också. Kom en relativt bra, intressant låt under tiden jag satt där: http://www.youtube.com/watch?v=pV11oDLtlmc Satt kvar mitt emellan dem efter de lagt sig, bara för att få lite närhet. Ensam, ensam, ensam.
Denna ganska obehagliga, ovana, känslan satt kvar flera dagar. Först i onsdags ville den försvinna. I både gamla och nya bekantskapers sällskap och en hel del genuin uppskattning så kände jag mig äntligen bekväm igen. Med en övernattning med 6 personer på 19 kvm så kunde jag omöjligt känna mig ensam. Närhet var just det jag behövde. Inget sleazy hångel eller ligg, bara närhet. Närhet var det jag (äntligen) fick också.
Är det kanske så, att alla människor behöver närhet för att fungera som de ska? Inte tvunget fysisk närhet, men åtminstone psykisk? Jag brukar nämligen inte bry mig, klarar mig utan hur länge som helst. Bara för att jag vill. Bara för att jag behöver min egen-tid. Tydligen kan det bli för mycket av det goda även för mig. Känslan av ensamhet suger. Ändå är den ganska självvald. Jag är hellre själv, utan närhet, än en i mängden för den som ger mig närhet. Sleazy hångel en våt utekväll är definitivt inte min grej. Tråkig, enlig vissa. Pryd, enligt andra. Trist för er, säger jag, för det är helt enkelt inte min grej. Å andra sidan är ingenting omöjligt - men än så länge så har det bara känts sleazy.
Självvald ensamhet är något av det bästa som finns. Men ensamhet i brist på sällskap, närhet eller trots sällskap och närhet är riktigt illa. Nu känns det plötsligt mer självvalt än förra helgen. Som sagt: hellre ensam, än en i mängden för motparten - även om det inte handlar om förhållandenivå ... Så förvånansvärt nog - tack farmerboy ;)
Bror är bra att ha ! <3
. . .
finns inget bra tillfälle .
