Förvirrad
confusion is nothing new...
Jag väljer hellre själv att vika undan än att känna mig bortvald. Jag har inget emot att vara ensam, tycker det är rätt skönt ibland. Men att känna mig ensam när jag egentligen är i sällskap - det får allt att kännas så onödigt och meningslöst. Inte igen.
Kryper en bit tillbaka in i mitt skal. Tar ett steg bakåt, ökar avståndet och därmed säkerheten. Försvarsmekanismer.
Jag väljer hellre själv att vika undan än att känna mig bortvald. Jag har inget emot att vara ensam, tycker det är rätt skönt ibland. Men att känna mig ensam när jag egentligen är i sällskap - det får allt att kännas så onödigt och meningslöst. Inte igen.
Kryper en bit tillbaka in i mitt skal. Tar ett steg bakåt, ökar avståndet och därmed säkerheten. Försvarsmekanismer.
När det förflutna knackar på...
Ibland är det extra skönt att bo ensam. Det är ingen som behöver bry sig om att jag sitter ner i badkaret istället för att duscha. Ingen som behöver reflektera över att jag kravlat upp i hörnet och önskar innerligt att allting bara rinner av mig precis som vattnet. Ibland är det oerhört tråkigt att bo ensam. Det är ingen som vet om att jag inte vill lämna badkaret för att jag är ledsen. Det är ingen som tröstar.
Antar att det är lika bra att förklara det här grundligt. Tänk dig att du har en pojkvän, en hemlighetsfull pojkvän, en pojkvän som sysslar både med det ena och det andra. Du vet att han går lite för långt i sitt "oskuldsfulla" flörtande med andra, en av dessa andra är din egen kompis. Din egen kompis är också din rival för av någon konstig anledning "konkurrerar" ni om en gemensam vän. Den här bruden som ska föreställa din kompis, går på bio med din pojkvän och sover över där. Utan din vetskap. Bakom din rygg. En hel helg när han inte är nåbar. Det är i första hand självklart inte bruden det är fel på, utan pojkvännen. Fast just i detta fallet är det fel på bruden också, mycket fel. I flera månader anklagas du av din pojkvän för att vara paranoid och när du väl tar reda på fakta så är det istället hon som blir sur på dig.
Igår var jag på tjejmiddag med 80-talstema och hade det jättemysigt. Gillar sådana initiativ! Är personligen inte så förtjust i när mina gäster vill ha reda på vem som kommer innan de tackar ja, så igår stack jag dit utan en susning om umgänget. Förstod dock lite för sent att en i sällskapet var just hon. När hon väl kom så blev det alldeles tyst. Jag visste inte vad jag skulle säga och har egentligen inget riktigt intresse av att prata med henne eller involvera mig i hennes liv. Vilket är ganska svårt med tanke på att hon enbart pratar om sig själv, sina problem, sin vikt, sin pojkvän bla bla bla. Finns å andra sidan inte någon orsak att vara otrevlig mot henne, även om hon är en riktigt blåst bimbo. Där satt jag, illa till mods och fast med henne i fem timmar.
Hon beklagade sig över att hon sett en fd pojkvän till en kompis hångla upp en annan brud. Usch och fy vad dåligt hon, hade inte riktigt vetat vad hon skulle göra och kände sig skyldig att berätta om detta för kompisen. Hon fick ju nästan dåligt samvete. Oj oj oj. "Så du får dåligt samvete ändå?!" kunde jag inte låta bli att spydigt fråga. Svaret började med ett fnitter och sedan ett nonchalant klargörande om att samvetet låg ju nere några år... En annan kompis till henne hade tydligen blivit avvisad av sin pojkvän. Han hade dragit över någon annan brud istället och varit omöjlig att få tag på en hel helg. Det var ju väldans vad elakt av honom och så himla synd om hennes kompis. Men, vänta lite här nu, är inte det precis vad som hände mig? Och det var hon själv som var den där andra bruden?! Sa helt kallt: "Hon är inte den enda som råkat ut för det..."
Det handlar inte om att jag är ledsen över vad som hände eller ångrar hur saker och ting i slutändan tedde sig. Den biten har jag gått vidare från. Det jag däremot inte klarar av är att hon sitter där och leker prinsessa, den goda fen med det stora hjärtat. När hon egentligen är den största och mest falska subban jag någonsin träffat på! Visan går likdant nu som för fem år sedan. Allting handlar om henne, hennes ytlighet och hennes stora behov av uppmärksamhet från killar. Påfrestande är bara förnamnet för hur det var att spendera de fem timmarna med henne. Samtidigt som jag hade det roligt med alla andra.
Som tur var blev jag eskorterad ner till Malmö och fick min utgång där istället :) Jag fick dansat av mig lite av ilskan jag fått hålla inne med under kvällen och söp bort en del. Skrattade bort det mesta i sällskapet! Långt bort ifrån henne och långt bortifrån alla gamla sår. Ironiskt nog träffade jag på ett ex till en av mina närmsta vänner, ett ex från samma tid som allt detta hände. Fast honom blev jag bara glad över att se. För precis som jag sa så handlar det inte om allt som hände då, utan om hennes falska beteende och den hårda kampen mot magkänslan innan sanningen kröp fram. Numera litar jag alltid på magkänslan och förtrycker den aldrig.
Det brast för mig ikväll, nästan ett dygn senare. I vanliga fall så lämnar jag stället om där råkar vara någon som jag inte tål (vilket i princip bara är hon, men ändå). Igår var det bara att uthärda. Det är inte som att vi råkar i luven på varandra, men det blir rätt mycket undanträngda känslor och minnen som gör sig påminda.
Tyvärr har det som hände satt sina spår hos mig. Tystnaden är outhärdlig och skrämmer mig. Även när jag vet att det inte finns något att vara rädd för, så spökar ibland allt det gamla. Då behöver jag bli lugnad. Övertygad. Få höra allt det där som jag egentligen redan vet, men som vid sådana tilfällen är som ljuv musik för mina öron.
Antar att det är lika bra att förklara det här grundligt. Tänk dig att du har en pojkvän, en hemlighetsfull pojkvän, en pojkvän som sysslar både med det ena och det andra. Du vet att han går lite för långt i sitt "oskuldsfulla" flörtande med andra, en av dessa andra är din egen kompis. Din egen kompis är också din rival för av någon konstig anledning "konkurrerar" ni om en gemensam vän. Den här bruden som ska föreställa din kompis, går på bio med din pojkvän och sover över där. Utan din vetskap. Bakom din rygg. En hel helg när han inte är nåbar. Det är i första hand självklart inte bruden det är fel på, utan pojkvännen. Fast just i detta fallet är det fel på bruden också, mycket fel. I flera månader anklagas du av din pojkvän för att vara paranoid och när du väl tar reda på fakta så är det istället hon som blir sur på dig.
Igår var jag på tjejmiddag med 80-talstema och hade det jättemysigt. Gillar sådana initiativ! Är personligen inte så förtjust i när mina gäster vill ha reda på vem som kommer innan de tackar ja, så igår stack jag dit utan en susning om umgänget. Förstod dock lite för sent att en i sällskapet var just hon. När hon väl kom så blev det alldeles tyst. Jag visste inte vad jag skulle säga och har egentligen inget riktigt intresse av att prata med henne eller involvera mig i hennes liv. Vilket är ganska svårt med tanke på att hon enbart pratar om sig själv, sina problem, sin vikt, sin pojkvän bla bla bla. Finns å andra sidan inte någon orsak att vara otrevlig mot henne, även om hon är en riktigt blåst bimbo. Där satt jag, illa till mods och fast med henne i fem timmar.
Hon beklagade sig över att hon sett en fd pojkvän till en kompis hångla upp en annan brud. Usch och fy vad dåligt hon, hade inte riktigt vetat vad hon skulle göra och kände sig skyldig att berätta om detta för kompisen. Hon fick ju nästan dåligt samvete. Oj oj oj. "Så du får dåligt samvete ändå?!" kunde jag inte låta bli att spydigt fråga. Svaret började med ett fnitter och sedan ett nonchalant klargörande om att samvetet låg ju nere några år... En annan kompis till henne hade tydligen blivit avvisad av sin pojkvän. Han hade dragit över någon annan brud istället och varit omöjlig att få tag på en hel helg. Det var ju väldans vad elakt av honom och så himla synd om hennes kompis. Men, vänta lite här nu, är inte det precis vad som hände mig? Och det var hon själv som var den där andra bruden?! Sa helt kallt: "Hon är inte den enda som råkat ut för det..."
Det handlar inte om att jag är ledsen över vad som hände eller ångrar hur saker och ting i slutändan tedde sig. Den biten har jag gått vidare från. Det jag däremot inte klarar av är att hon sitter där och leker prinsessa, den goda fen med det stora hjärtat. När hon egentligen är den största och mest falska subban jag någonsin träffat på! Visan går likdant nu som för fem år sedan. Allting handlar om henne, hennes ytlighet och hennes stora behov av uppmärksamhet från killar. Påfrestande är bara förnamnet för hur det var att spendera de fem timmarna med henne. Samtidigt som jag hade det roligt med alla andra.
Som tur var blev jag eskorterad ner till Malmö och fick min utgång där istället :) Jag fick dansat av mig lite av ilskan jag fått hålla inne med under kvällen och söp bort en del. Skrattade bort det mesta i sällskapet! Långt bort ifrån henne och långt bortifrån alla gamla sår. Ironiskt nog träffade jag på ett ex till en av mina närmsta vänner, ett ex från samma tid som allt detta hände. Fast honom blev jag bara glad över att se. För precis som jag sa så handlar det inte om allt som hände då, utan om hennes falska beteende och den hårda kampen mot magkänslan innan sanningen kröp fram. Numera litar jag alltid på magkänslan och förtrycker den aldrig.
Det brast för mig ikväll, nästan ett dygn senare. I vanliga fall så lämnar jag stället om där råkar vara någon som jag inte tål (vilket i princip bara är hon, men ändå). Igår var det bara att uthärda. Det är inte som att vi råkar i luven på varandra, men det blir rätt mycket undanträngda känslor och minnen som gör sig påminda.
Tyvärr har det som hände satt sina spår hos mig. Tystnaden är outhärdlig och skrämmer mig. Även när jag vet att det inte finns något att vara rädd för, så spökar ibland allt det gamla. Då behöver jag bli lugnad. Övertygad. Få höra allt det där som jag egentligen redan vet, men som vid sådana tilfällen är som ljuv musik för mina öron.
Grumpy
Igår var jag sådär löjligt gnällig. Det är trots allt ganska sällan som det händer. Kinkig, osocial och cynisk. Kände mig som värsta snorungen, men ändå kunde jag inte låta bli. Hade knappt fått någon sömn under natten, oron och cynismen var på topp, skoskav av mina nya dojor, hunger, det var stängt i affären där jag tänkt köpa vykort och efter att ha köat en timme (ja, faktiskt en timme) för att få råd angående mina mediciner fick jag veta att jag inte var välkommen. Tack. Humöret var bara helt fel. Å andra sidan var det ju faktiskt internationella barndagen igår, så då var det kanske okej att vara barnslig? Nej, vad jag hade behövt var någon som skrattade åt mig för att jag var så tramsig och sedan höll om mig medan jag fick gråta ut.
Fast det var ju inget egentligt alternativ. Så istället drog jag mig undan och försökte låta bli att prata med folk. Av någon konstig anledning fanns det de som försökte ändå, ingen aning om varför. Eller jo, en viss aning har jag väl - omtanke och kärlek till exempel. Det som fick hjärtat att tina lite första gången igår var en pep-talk-mening för att bli frisk: "I AM a swedish viking!" Kunde inte ha kommit vid ett lämpligare tillfälle ;)
Det är faktiskt tomt här hemma. Får känslan av att halva Sverige plötsligt emigrerade till Storbrittanien. Här är jag, med samma vardag som förut - fast några färre att dela den med. Här är det precis som vanligt, fast ni är inte här. Där borta är de. Med en helt ny vardag, helt nya upplevelser och helt nytt umgänge. Upptagna och underhållna, gissa vem som lider störst risk att finna tomrum och känna saknad?
...
Jag skulle kunna komma med tusen orsaker och ursäkter till min cynism. Fast i slutändan handlar det nog bara om mig själv ändå. Rädsla. Osäkerhet. Önskningar. Ovana. Jag är inte van vid total ärlighet, men jag uppskattar det även om jag inte alltid hoppar jämfota över informationen. Jag är rädd att skrämma bort ärligheten, det där oförstörda och genuina. Dit vill jag också nå igen.
Försöker att ha en enkel syn på livet. Låta bli att älta och inte vara långsint. Ibland är det svårt. Men det är ju så onödigt att "gråta över spilld mjölk" - det går inte att i efterhand förändra det som varit, så det hjälper inte heller att tänka ut hur allt borde gått till. Däremot kan man ta lärdom av det som varit och fundera ut hur det istället bör vara i framtiden. Helt enkelt göra det bästa av situationen.
Fast det var ju inget egentligt alternativ. Så istället drog jag mig undan och försökte låta bli att prata med folk. Av någon konstig anledning fanns det de som försökte ändå, ingen aning om varför. Eller jo, en viss aning har jag väl - omtanke och kärlek till exempel. Det som fick hjärtat att tina lite första gången igår var en pep-talk-mening för att bli frisk: "I AM a swedish viking!" Kunde inte ha kommit vid ett lämpligare tillfälle ;)
Det är faktiskt tomt här hemma. Får känslan av att halva Sverige plötsligt emigrerade till Storbrittanien. Här är jag, med samma vardag som förut - fast några färre att dela den med. Här är det precis som vanligt, fast ni är inte här. Där borta är de. Med en helt ny vardag, helt nya upplevelser och helt nytt umgänge. Upptagna och underhållna, gissa vem som lider störst risk att finna tomrum och känna saknad?
...
Jag skulle kunna komma med tusen orsaker och ursäkter till min cynism. Fast i slutändan handlar det nog bara om mig själv ändå. Rädsla. Osäkerhet. Önskningar. Ovana. Jag är inte van vid total ärlighet, men jag uppskattar det även om jag inte alltid hoppar jämfota över informationen. Jag är rädd att skrämma bort ärligheten, det där oförstörda och genuina. Dit vill jag också nå igen.
Försöker att ha en enkel syn på livet. Låta bli att älta och inte vara långsint. Ibland är det svårt. Men det är ju så onödigt att "gråta över spilld mjölk" - det går inte att i efterhand förändra det som varit, så det hjälper inte heller att tänka ut hur allt borde gått till. Däremot kan man ta lärdom av det som varit och fundera ut hur det istället bör vara i framtiden. Helt enkelt göra det bästa av situationen.
Slap me!
Hur gör man för att ändra sitt tankemönster? Bryta sina negativa föreställningar och sluta förvänta sig det värsta? Knäckte mig ganska rejält med hans önskefulla dubbelkörande och det ibland faktiska dubbelkörandet. Hans konstanta försök att göra om mig till någon annan. Vanan sitter kvar: "var alltid steget före, så att du inte blir överraskad"; "behåll kontrollen" och framförallt "they're all the same". Jag hatar det, jag vill inte tänka så negativt. Jag kan inte sova. Jag är rädd att det ska hända igen.
Uppenbarligen så är jag bara cynisk nog att inse sanningen. Och sanningen är inte alltid ljuv. Flashback!
Help me snap out of it, proove me wrong. I need it.
Or just treat me like a band-aid: do it quick and make it less painful!
Home sweet home
För första gången kände jag mig nervös inför flygningen och funderade på att åka hem igen. Sådär brukar det aldrig kännas, men någon sorts oro infann sig. Väl på planet lyfte vi aldrig, istället kom piloten ut och sa något i stil med: "As you probably can guess since I'm out here I don't have good news." Tydligen var det något problem med Londons radarsystem så planen fick varken lyfta eller landa. Plötsligt kände jag mig lugn igen, oron var befogad men inte så farlig. Personligen står jag hellre på fast mark än cirkulerar i luften otaliga timmar. Konstigt nog höll alla sig lugna ombord, ingen blev orolig eller aggressiv. Jag däremot blev väldigt förvånad. Förväntade mig att åtminstone några passagerare skulle flippa ut, det är jag ju van vid.
Pratade med en av flygvärdinnorna och fick till min besvikelse veta att de inte får någon övertid utan bara betalt för själva flygningen. Hur snålt är inte det? I mina ögon är de definitivt värda extra pengar för tillfällen som detta, då deras tålamod och servicekänsla prövas till det yttersta. Förklaringen till biljettens låga pris låg plötsligt klar för mig. Givetvis är det bättre för dem att ha ett jobb än att gå arbetslösa, men med sådana villkor? Det är nästan så man vill sluta flyga budget och stödja bolag som detta. Jag vet inte hur de andra lågprisflygbolagen har det, men jag flög med EasyJet. Det vill jag nog inte göra igen.
Servicen ombord var makabert bra och bara det faktum att piloten kom ut och visade sig vid ett flertal tillfällen gjorde mig glad. Han var inte där bara för att ta oss från punkt A till B, han var också en av oss. Det är knappt att jag kan tro det själv - men vi stod kvar i Köpenhamn två timmar innan vi väl kom iväg. Under tiden hann piloten fixa en buss till oss som skulle ta oss tillbaka till terminalen, allt för att vi skulle ha det så bra som möjligt. Ironiskt nog började folk gå av bussarna igen så snart de var fyllda - tydligen skulle vi få lyfta snart. När det så väl var dags så gick allt hur smidigt som helst, lyftning och landning märkte jag knappast av.
Framme i London blev jag intervjuad angående förseningen, och jag såg till att understryka servicen ombord och den goda informationen - istället för att fokusera på de där två timmarna. Ska försöka ha detta i åtanke när jag kommer tillbaka till jobbet. Fast å andra sidan var alla passagerare lugna och trevliga här, så brukar det sällan vara för mig. När jag med bussen kom fram till Stratford tittade jag ut genom fönstret för att se Kinesen. Istället såg jag Nicokick med en "Svensson"-skylt; hur gulligt är inte det?! Kinesen var såklart också där, hon hade bara gömt sig bakom en stolpe ;) Så himla mysig start på min vistelse!
På sätt och vis tyckte jag att det skulle bli skönt att komma iväg, för då skulle det inte kännas så tomt och ensamt i min säng. Kanske skulle jag inte sakna hans närhet så mycket. Fast jag märkte att det hjälper inte att byta säng, och insåg att det nog inte är sängen det sitter i ändå. Redan första natten fick jag lite hemlängtan och saknade min säng. Vaknade (alldeles för tidigt) på morgonen och kände mig helt nere. Så nära, men ändå så långt borta.
I vanliga fall när jag är bortrest är det en frihetskänsla som infinner sig. Aldrig att jag har haft hemlängtan förut, snarare tvärtom. Varje gång jag kommit hem har jag istället längtat tillbaka och känt mig allmänt besviken på vardagen. Jag tar det som ett gott tecken att det inte var så den här gången. Äntligen har jag skapat trygghet och trivs i mitt hem, funnit trygghet i mig själv. Saknade jobbet och känslan av att vara behövd som man ibland kan få där. Jag saknade Helsingborg som stad och allt vad det nu innebär.
En av de viktigaste sakerna det innebär är Onkel, vi kan träffas ofta och har kommit varann nära igen. Ofta när jag var liten var vi och badade ihop. Precis som med alla småttingar så kastas man runt i vattnet, jag älskade det! Blev alltid kånkad på som liten, tror det är därför jag fortfarande är så förtjust i det - får mig att känna trygghet. Jag minns när jag fick höra att han hade skaffat sambo och hela köret. Jag minns rädslan jag kände, oron för att han plötsligt skulle tas ifrån oss och försvinna ur våra liv. Ritade en teckning i skolan på oss när vi badade och lekte, kanske skulle vi aldrig få göra det igen? Han försvann aldrig ur våra liv och togs absolut inte ifrån oss, men nu när vi bor i samma stad är allting så mycket enklare. Vi kan ses oftare och hittar på saker ihop, ta till exempel vår traditionella söndagsbrunch på Brooklyn - I love it :) Förvisso har min relation till de flesta förbättrats sedan jag flyttade hemifrån, framförallt den till mor. Förut kunde vi knappast vara i samma rum...
Det bästa med att bo själv är att man gör precis det man känner för. Risken att bli störd eller störa någon annan är väldigt liten (men det finns ju trots allt grannar). Man inreder precis så som man själv vill ha det och med de möblerna man gillar. Trängsel och väntan på badrummet är ett minne blott, jag har äntligen ett badkar igen. Jag gör precis det jag känner för, här är tyst när jag vill sova och levande ljus kan jag tända så ofta jag vill. Maten i kylen tycker man förhoppningsvis om, med tanke på att det är man själv som köpt den. Man lagar precis den maten man känner för, och tittar på det programmet man själv vill.
För all del, det finns stora nackdelar också. När man lagat den där maten så måste man ju diska. Måste är väl lite fel ord, i varje fall för mig - för jag har verkligen insett att man inte måste. Tyvärr ;) Har förvisso också insett att det inte alltid enbart handlar om lathet, är jag bekymrad eller nere så har jag väldigt svårt att bry mig om disken. En annan nackdel är att man alltid är ensam. Det är ingen som bara sitter där brevid en i soffan utan att säga ett ord eller kräva något socialt engagemang. Det är ingen som gör lite te åt en eller tar hand om en när man är sjuk. Jag har ingen att rå om, allting jag gör är för mig själv. På ett sätt är det skönt, men å andra sidan är det den ultimata ensamheten. Det är bara jag som bor här.
Tillbaka i Sverige blev ju inte allt sådär helylle och mysigt som jag hade tänkt mig. Stötte på ett stort hinder på vägen, men väl hemma i min säng kändes det bara så rätt!
Player
We all know how it starts, don't we? Killen ligger på golvet och låter någon brud dra sina fingrar genom hans hår. Det är där allting börjar gå snett. Plaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaayer!
There we go. It's in writing. Online.
In your face!
Okej, riktigt så illa är det kanske inte. Och inte riktigt så enkelt att lokalisera var det hela börjar. Fast jag är rätt övertygad om att det inte börjar med att låta någon pilla i ens hår. Världen går nog inte under på grund av det. Jag tror snarare det handlar om en inställning till livet, värderingar man har skapat. Vad som är okej och vad som inte är okej. Hänsyn eller egoism, relation eller singel. Egentligen handlar det nog inte så mycket om specifika händelser och situationer utan snarare om stämningen - den eventuellt sexuella laddningen mellan två individer. Förvisso kan de där händelserna också vara det centrala, jag menar hur tungt väger argumentet: "Men det var ju bara en kyss/ett ligg/whatever, det betydde ingenting - det är ju dig jag vill vara med".
Nej, vad det handlar om är att jag önskar att det hade varit jag. Det finns få saker jag uppskattar så mycket som närhet, och det där hårpillandet är något av det mysigaste jag vet. "Om man står sig själv närmast, då ligger jag hellre ner - nära någon annan" som Emil Jensen så klokt sa igår. Känns bara tråkigt att någon annan faktiskt kunde göra det. När inte jag kan, när jag så gärna vill. När allt jag kan göra är att ... vänta
There we go. It's in writing. Online.
In your face!
Okej, riktigt så illa är det kanske inte. Och inte riktigt så enkelt att lokalisera var det hela börjar. Fast jag är rätt övertygad om att det inte börjar med att låta någon pilla i ens hår. Världen går nog inte under på grund av det. Jag tror snarare det handlar om en inställning till livet, värderingar man har skapat. Vad som är okej och vad som inte är okej. Hänsyn eller egoism, relation eller singel. Egentligen handlar det nog inte så mycket om specifika händelser och situationer utan snarare om stämningen - den eventuellt sexuella laddningen mellan två individer. Förvisso kan de där händelserna också vara det centrala, jag menar hur tungt väger argumentet: "Men det var ju bara en kyss/ett ligg/whatever, det betydde ingenting - det är ju dig jag vill vara med".
Nej, vad det handlar om är att jag önskar att det hade varit jag. Det finns få saker jag uppskattar så mycket som närhet, och det där hårpillandet är något av det mysigaste jag vet. "Om man står sig själv närmast, då ligger jag hellre ner - nära någon annan" som Emil Jensen så klokt sa igår. Känns bara tråkigt att någon annan faktiskt kunde göra det. När inte jag kan, när jag så gärna vill. När allt jag kan göra är att ... vänta
