Väntan är värst...
Ovisshet är också rätt illa. Det är alltid jobbigt när man inte vet, ett negativt besked är bättre än inget alls. Då vet man åtminstone vad som gäller och får en chans att anpassa sig till det. Fast ibland vill man helt enkelt inte veta. Eller veta vill man ju, men att ställa frågan, det är det man inte vill. Av rädsla för det där negativa beskedet.
För att dra en extrem parallell så tänk dig att du plötsligt känner en knuta någonstans. Oron för cancer kommer direkt, men du intalar dig själv att det inte någon fara - doktorn behöver ju inte känna och klämma, det är ju inget ändå. Skulle du väl gå till doktorn måste du förbereda dig på risken att du har cancer. Förvisso hade det varit riktigt skönt att få höra att det verkligen inte är någon fara, men tänk om... Tänk om det är cancer då?! Du stannar hellre kvar i din egen lilla värld en stund till.
Så kändes det för mig. Många undrade vad som kommer hända, vad händer nu när han flyttar? I början var svaret lätt, cynikern i mig sade bestämt att distans-whatever är inget för ett par som just träffats. Fast ju längre tiden gick desto osäkrare blev jag. Osäker på hur jag vill ha det, osäker på hur han vill ha det. Framförallt osäker på om jag verkligen ville veta svaret. Ibland är det bättre att ta vara på tiden och tillfället än att tänka för långt fram och planera, så jag lät helt enkelt bli att ta upp det. Jag ville inte ta upp det. Ville inte riskera att förlora allt i förtid. Den extrema parallellen till cancer återkommer - varför förstöra innan tiden är slut, varför tänka längre än man måste och framförallt - varför ständigt vara så förnuftig och i behov av kontroll? Carpe diem. Gör det bästa av det du har, här och nu, ta vara på tiden, du vet aldrig när det är för sent.
Å andra sidan är det oviljan att prata om det som har fått mig att bli ledsen. Ovissheten som slukar mig. Nu råkade det ju bli så att känslorna tog överhand och vad jag till en början såg som något otänkbart för ett såhär "nytt" förhållande, blev plötsligt mitt enda alternativ. När jag inte vet hur framtiden ser ut så gör jag ständigt misstaget att anta att det sämsta kommer hända och tar ut sorgen i förtid. På så vis blir jag åtminstone inte negativt överraskad. Det hade jag inte behövt göra i det här fallet. Förvisso har vi pratat lite löst om det förut, om ledighet och besök. Men idag föll allt på plats. Vissa saker vet man bara, det behövs inga jobbiga diskussioner eller ord överhuvudtaget. Blicken sa allt, det handlade definitivt inte om tårar och avslut! <3
För att dra en extrem parallell så tänk dig att du plötsligt känner en knuta någonstans. Oron för cancer kommer direkt, men du intalar dig själv att det inte någon fara - doktorn behöver ju inte känna och klämma, det är ju inget ändå. Skulle du väl gå till doktorn måste du förbereda dig på risken att du har cancer. Förvisso hade det varit riktigt skönt att få höra att det verkligen inte är någon fara, men tänk om... Tänk om det är cancer då?! Du stannar hellre kvar i din egen lilla värld en stund till.
Så kändes det för mig. Många undrade vad som kommer hända, vad händer nu när han flyttar? I början var svaret lätt, cynikern i mig sade bestämt att distans-whatever är inget för ett par som just träffats. Fast ju längre tiden gick desto osäkrare blev jag. Osäker på hur jag vill ha det, osäker på hur han vill ha det. Framförallt osäker på om jag verkligen ville veta svaret. Ibland är det bättre att ta vara på tiden och tillfället än att tänka för långt fram och planera, så jag lät helt enkelt bli att ta upp det. Jag ville inte ta upp det. Ville inte riskera att förlora allt i förtid. Den extrema parallellen till cancer återkommer - varför förstöra innan tiden är slut, varför tänka längre än man måste och framförallt - varför ständigt vara så förnuftig och i behov av kontroll? Carpe diem. Gör det bästa av det du har, här och nu, ta vara på tiden, du vet aldrig när det är för sent.
Å andra sidan är det oviljan att prata om det som har fått mig att bli ledsen. Ovissheten som slukar mig. Nu råkade det ju bli så att känslorna tog överhand och vad jag till en början såg som något otänkbart för ett såhär "nytt" förhållande, blev plötsligt mitt enda alternativ. När jag inte vet hur framtiden ser ut så gör jag ständigt misstaget att anta att det sämsta kommer hända och tar ut sorgen i förtid. På så vis blir jag åtminstone inte negativt överraskad. Det hade jag inte behövt göra i det här fallet. Förvisso har vi pratat lite löst om det förut, om ledighet och besök. Men idag föll allt på plats. Vissa saker vet man bara, det behövs inga jobbiga diskussioner eller ord överhuvudtaget. Blicken sa allt, det handlade definitivt inte om tårar och avslut! <3
Försvarsmekanismer
Om någon slår dig är det klart att du försvarar dig, eller hur? Nästa gång en liknande situation dyker upp kanske du till och med kan förebygga det där första slaget eftersom du minns hus visan gick sist. Det gör jag i varje fall. Jag vet att det är många fler än jag som har samma infekterade syn. På förhållande. Man har blivit lurad förut och har många i sin omgivning som blir/har blivit det vilket gör att man har svårt att släppa alla murar. Går hellre miste om något underbart än att ta risken, right?
Well, jag kunde inte låta mig själv gå miste om det här. Trots allt vad mitt förnuft sa: "He's leaving, you're gonna get hurt". Nej nej nej, tänkte jag och trodde att jag skulle kunna hålla det på en "lagom" nivå. Det finns inte något sådant som "lagom" när det gäller kärlek. Kärlek är kärlek, det är det som gör den så underbar. Kärlek går helt enkelt inte att kontrollera, den följer hjärtat.
Jag är jävligt kräsen när det gäller förhållande, inte heller är jag typen som hånglar upp någon när jag är ute och festar. Visst, jag gillar att träffa nytt folk och knyta kontakter - men det är på vänskapsnivå. Jag letar fel. Konstant. Med oro för att bli lurad igen, vare sig det gäller vänner eller killar, så vill jag ligga ett steg före. Jag är van vid att kunna förutse vad som komma skall. Dessutom har jag en förmåga att vända och vrida på allt som sägs/görs så att det blir negativt för mig själv oavsett hur verkligheten är. Jag är så inställd på att det inte går, att jag helt enkelt får allt att passa min bild. Förvisso handlar det om att jag skämtar, men bakom de skämten ligger min rädsla. Rädsla för att bli lämnad, framförallt rädsla för att bli lurad. Alla luras inte, alla är inte svin. There are good guys left. But hey, he's leaving...
För ett par veckor sedan hade jag det extremt körigt. På jobbet krockade vi, jag hamnade i onödig incident och min provanställning var på väg att gå över till fast. Krocken var inte så farlig, incidenten var förvisso pinsam men det är bara att inse - vi gör alla misstag. Provanställningen var inget jag egentligen behövde oroa mig för, och hade heller inte gjort det förut, men sådär sista veckan var det lite för påtagligt. Dessutom kunde jag inte låta bli att tänka på att tiden börjar ta slut. Fredag kväll och ledig helg. "Jag ska bli full!" Kompisarna undrade ifall pojkvännen skulle komma, men honom tänkte jag minsann inte fråga - jag skulle bara supa o dansa. Jo, visst, det var ju inte alls som så att jag var ledsen över att han snart ska försvinna och ville glömma? Har aldrig tidigare förstått mig på personer som super i syftet att glömma, problemen är ju kvar dagen efter också... Det var inte förrän senare som jag förstod att det var just därför som jag också ville supa, för att glömma. Det gav inte så värst bra resultat. Kvällen i sig är det enda jag lyckades glömma. Minnesluckorna hånskrattar. Mitt i princip enda minne är att pojkvännen såklart kom till undsättning och att vi satt utanför Tivoli och jag storgrät. Över det faktum att han ska åka, över det faktum att han är en bra kille, över det faktum att han inte kommer subba och såra vilket hade underlättat nu när han åker...
Igår var det fredag igen och inget jobb som väntar. Istället för att vilja supa eller vilja glömma kände jag mig bara helt off och ville krypa under täcket för att komma undan. Träffade på min Onkel, älskade Onkel. Är det något som inte stämmer, även om jag inte själv är fullt medveten om det, så märks det när jag träffar honom. Hans trygga famn får det att brista för mig. Det var precis vad som hände igår. Det är inte bara för att tiden börjar ta slut, utan på någon konstig vänster är det också för att jag vet att han uppriktigt bryr sig och att jag uppskattar honom till max. Alltså lite glädjetårar också om man nu kan uttrycka det så. Han är och har alltid varit min fasta punkt, min riktiga trygghet, min Onkel. Här behövs inga murar eller försvarsmekanismer - här behövs bara kärlek.
När jag sedan kom hem flyttade grannens fest över till min lägenhet och här var full kalabalik till två på natten. Jag gick ut och satte mig på en bänk. Jag låg på min uteplats. Jag ville komma undan, men det var rätt svårt när festen var här. Ville heller inte kasta ut folk för varför ska deras roliga ta slut bara för att jag är off? Det hade liksom inte hjälpt om de gick, jag hade inte blivit gladare på något sätt. Det var snarare bara väldigt skönt att ha goda vänner i närheten även om inte jag var på världens mest happening humör. Fick världens sötaste sms, som fick mig att börja gråta igen, lite senare på kvällen: "Det finns bara en sak jag älskar mer än dig, det är att få vara din onkel" Om inte det är guld värt - så säg!
Well, jag kunde inte låta mig själv gå miste om det här. Trots allt vad mitt förnuft sa: "He's leaving, you're gonna get hurt". Nej nej nej, tänkte jag och trodde att jag skulle kunna hålla det på en "lagom" nivå. Det finns inte något sådant som "lagom" när det gäller kärlek. Kärlek är kärlek, det är det som gör den så underbar. Kärlek går helt enkelt inte att kontrollera, den följer hjärtat.
Jag är jävligt kräsen när det gäller förhållande, inte heller är jag typen som hånglar upp någon när jag är ute och festar. Visst, jag gillar att träffa nytt folk och knyta kontakter - men det är på vänskapsnivå. Jag letar fel. Konstant. Med oro för att bli lurad igen, vare sig det gäller vänner eller killar, så vill jag ligga ett steg före. Jag är van vid att kunna förutse vad som komma skall. Dessutom har jag en förmåga att vända och vrida på allt som sägs/görs så att det blir negativt för mig själv oavsett hur verkligheten är. Jag är så inställd på att det inte går, att jag helt enkelt får allt att passa min bild. Förvisso handlar det om att jag skämtar, men bakom de skämten ligger min rädsla. Rädsla för att bli lämnad, framförallt rädsla för att bli lurad. Alla luras inte, alla är inte svin. There are good guys left. But hey, he's leaving...
För ett par veckor sedan hade jag det extremt körigt. På jobbet krockade vi, jag hamnade i onödig incident och min provanställning var på väg att gå över till fast. Krocken var inte så farlig, incidenten var förvisso pinsam men det är bara att inse - vi gör alla misstag. Provanställningen var inget jag egentligen behövde oroa mig för, och hade heller inte gjort det förut, men sådär sista veckan var det lite för påtagligt. Dessutom kunde jag inte låta bli att tänka på att tiden börjar ta slut. Fredag kväll och ledig helg. "Jag ska bli full!" Kompisarna undrade ifall pojkvännen skulle komma, men honom tänkte jag minsann inte fråga - jag skulle bara supa o dansa. Jo, visst, det var ju inte alls som så att jag var ledsen över att han snart ska försvinna och ville glömma? Har aldrig tidigare förstått mig på personer som super i syftet att glömma, problemen är ju kvar dagen efter också... Det var inte förrän senare som jag förstod att det var just därför som jag också ville supa, för att glömma. Det gav inte så värst bra resultat. Kvällen i sig är det enda jag lyckades glömma. Minnesluckorna hånskrattar. Mitt i princip enda minne är att pojkvännen såklart kom till undsättning och att vi satt utanför Tivoli och jag storgrät. Över det faktum att han ska åka, över det faktum att han är en bra kille, över det faktum att han inte kommer subba och såra vilket hade underlättat nu när han åker...
Igår var det fredag igen och inget jobb som väntar. Istället för att vilja supa eller vilja glömma kände jag mig bara helt off och ville krypa under täcket för att komma undan. Träffade på min Onkel, älskade Onkel. Är det något som inte stämmer, även om jag inte själv är fullt medveten om det, så märks det när jag träffar honom. Hans trygga famn får det att brista för mig. Det var precis vad som hände igår. Det är inte bara för att tiden börjar ta slut, utan på någon konstig vänster är det också för att jag vet att han uppriktigt bryr sig och att jag uppskattar honom till max. Alltså lite glädjetårar också om man nu kan uttrycka det så. Han är och har alltid varit min fasta punkt, min riktiga trygghet, min Onkel. Här behövs inga murar eller försvarsmekanismer - här behövs bara kärlek.
När jag sedan kom hem flyttade grannens fest över till min lägenhet och här var full kalabalik till två på natten. Jag gick ut och satte mig på en bänk. Jag låg på min uteplats. Jag ville komma undan, men det var rätt svårt när festen var här. Ville heller inte kasta ut folk för varför ska deras roliga ta slut bara för att jag är off? Det hade liksom inte hjälpt om de gick, jag hade inte blivit gladare på något sätt. Det var snarare bara väldigt skönt att ha goda vänner i närheten även om inte jag var på världens mest happening humör. Fick världens sötaste sms, som fick mig att börja gråta igen, lite senare på kvällen: "Det finns bara en sak jag älskar mer än dig, det är att få vara din onkel" Om inte det är guld värt - så säg!
Säkerhetsdörr
Många har troligen hört talas om den här typen av dörr, men för er som inte har en aning om vad jag pratar om ska jag förklara lite. Dörren är i stål istället för trä, likaså dörrkarmen. Stålbultar från dörren går in i dörrposten för att dörren inte ska gå att lyfta av (något som både misshandlare och inbrottstjuvare brukar göra). Handtaget måste lyftas upp innan det går att låsa, det finns på insidan både nyckel och vred (vilket gör att man inte kan låsa någon inne). Kolven som går in i dörrkarmen vid nyckelhålet är inte den enda, det finns även en högre upp och en längre ner för att regla dörren ordentligt. Brevinkastet är borta och istället sitter en brevlåda brevid dörren.
Jag fick min säkerhetsdörr för drygt en månad sedan, och den är så pass säker att inte ens jag kan komma härifrån... Idag när jag skulle till jobbet vid halv sex på morgonen gick inte nyckeln att vrida, men som jag nämnde finns det även ett vred - så jag kom ut åtminstone. Inte heller från utsidan gick nyckeln att vrida, det var helt stumt. Inte så oväntat gick jag helt upp i varv direkt: jobba och riskera att hela lägenheten töms, eller vakta lägenheten tills någon ordnar låset och få negativa konsekvenser på jobb? Nog för att jag tar jobbet på högsta allvar, men att lämna lägenheten olåst en hel dag var inget egentligt alternativ. Försökte rätt länge med dörren innan jag gav upp och ringde jobbet för att förklara att jag inte kan komma, trots att jag fortfarande var väldigt ambivalent om jag verkligen skulle "skita i" jobbet. Fick väldigt bra bemötande från jobb, inte heller han ville se att jag får ogiltig frånvaro för något som jag absolut inte kan påverka så han ordnade det så fint att jag fick en av mina semesterdagar istället :) Uppskattas till max!
Kvart i åtta på morgonen kom min fastighetsvärd förbi för att hjälpa mig. Nackdelen med att börja jobba så tidigt som jag gör är att ingen annan gör det, så i drygt två timmar satt jag ensam och hetsade upp mig själv. Pratade med mor som fick lyssna, förklara och lugna. Jouren rådde mig att vänta tills fastighetsvärden började för att inte behöva byta lås två gånger. Precis som jag befarade så hade dörren "lagat sig själv" när värden kom och jag stod där och såg dum ut. Tydligen har de haft samma problem innan pga produktionsfel på dörrarna (varför inte byta direkt så folk slipper missa jobb etc?!) så han förstod ju grejen ändå. Han bytte cylindern, vilket på svenska är "burken" där man sätter nycklen. Han provade låset hur många gånger som helst för att försäkra sig om att detta nya fungerade. Fick fyra nya nycklar och med den gamla cylindern i näven märker han att en del trillar av - vilket han tycker förklarar problemet. Jag står där och känner mig lite osäker på ifall detta verkligen räcker, eftersom även vredet slutade fungera och de extra kolvarna fastnade ute. Men visst, vill han prova såhär så gör vi det. "Håll koll och hör av dig om det är något" avslutar han med innan han går. Jag har inte haft några som helst problem med min dörr förrän imorse, så vad ska jag egentligen hålla koll på? Ajaa, vi säger hejdå och han går. Stänger dörren och ska låsa om mig - nycklen går inte att vrida. YES ! Ringer direkt upp honom igen och han kommer tillbaka och får prova själv, då förstår han att det är hela låslådan som måste bytas. Handtag, vred, cylinder och extra kolvar. Bra för mig så jag slipper missa jobbet fler gånger på grund av att min säkerhetsdörr håller mig fast... Nackdelen är att jag måste hålla mig hemma, jag kan ju inte lämna lägenheten olåst.
Nu är det drygt fyra timmar sedan jag skulle ha cyklat till jobb, så jag börjar bli lite smått rastlös... Tänker i varje fall utnyttja tiden till max, håller just nu på att städa mitt badrum med förhoppning att det ska sluta lukta någon gång. Ända sedan jag flyttade in har det luktat kattpiss, trots en spolning utförd av yrkesmän. Kattsanden från tidigare hyresgäster sitter fast i avloppet så det är det jag hoppas bli av med nu. En kille är här och målar mina altandörrar/trösklar och om några timmar kommer en annan kille som fixar klädkammaren åt mig. Personligen ska jag ta mig an diskberget snart. Därefter blir det väl en del städande och småplock :) Som sagt måste jag ju vara kvar hemma.
Just det ja, hade för någon månad sedan vattenläcka också. Tanten i lägenheten ovanför hade lämnat kranen på och fyllt både badkar och lägenhet ;) Så jag fick en mysig lite inomhuspool i min hall. Då var det Onkel som fick lugna mig och ge råd. Blev ingen fuktskada och tack vare Onkels tips om att jag konstant skulle moppa så blev det heller inga fuktfläckar. Fast det var rätt läskigt det också, som tur var så var jag hemma och kunde upptäcka det. Tanten ovanför och hennes son hade som förhoppning att ingen skulle märka, de släppte inte in fastighetsvärden på en timme!
Tips från coachen: dra aldrig fram badkaret för att städa bakom och låt för tusan den lilla hängpungen vara under handfatet! Det är äckligt, det luktar och det framkallar kväljningar. Badkaret ordnade jag sist jag städade där inne och handfatspungen tog jag hand om idag... Det som är värst är att det inte är min smuts, det är från han som bodde här förut - och vem vet om han någonsin städade efter hyresgästerna innan...
