Reality check
Ett flyttkort. Det är tydligen allt som krävs. Personer som man sedan länge slutat tänka på och än mindre förväntat sig ska vilja ta del i ens liv. Måste de göra sig påminda? Istället för att skicka ett e-mail eller lyfta på luren de senaste åren så blev det ett flyttkort. Det är alltså vad vi får nöja oss med. Det är alltså vad vi är värda. Efter löften om att vi ska ses eller att personen ska höra av sig, blir det ett flyttkort några år senare. Inte för att personen ifråga någonsin visat intresse i vårat liv eller verkat vilja träffa oss - men ett flyttkort?! Då klarar jag mig hellre utan. Till råga på allt är det vi som får uppmaningen: "Kom gärna och hälsa på oss.". Jo - för det vill vi nog efter alla ansträngningar ni gjort, och den fina relation vi har. Givetvis vill vi komma över, funkar imorgon för er? Men visst, ni är verkligheten, ni är de enda i ert slag och ni är även de sämsta på att klara den uppgift ni haft. Det är min verklighet, den delen av min verklighet som jag gärna hade klarat mig utan. Uppenbarligen finns den fortfarande där, och kommer alltid göra...
Drömjobbet
Efter att jag hörde företagsnamnet fick jag minst sagt behärska mig själv för att inte låta min bubblighet höras för mycket. Men när jag fick veta att jag är officiellt kallad till intervju för drömjobbet kunde jag inte annat än överlyckligt mitt i allt säga "ååååh vad roligt!". Hoppas att hon inte tror att jag är helt knäpp. Vårt samtal varade inte mer än fem minuter, medan den där otroliga glädjen och bubbligheten satt kvar minst tio gånger så länge. Jag log sådär fånigt dumt, skrattade för mig själv, sjöng, visslade och var hur glad som helst. Visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Trots att det "bara" är intervjun jag klarat mig till så känns det ändå hur stort som helst! Jag är ett steg närmre mitt drömjobb för tusan :)
Några timmar senare kände jag mig hur vilsen som helst. Vad har man på sig på en arbetsintervju? Vad jag ska säga är jag inte så orolig för, den delen brukar ju fungera bra för mig. Fast lite bakgrundsfakta om företaget hade nog inte varit fel. Kanske fundera över vissa saker så jag inte bara flummar ut ett svar. Problemet kvarstår - what to wear?
You wanna bet?
Kan det bli bättre liksom? Det där var min torsdag. Just som jag dagen innan diskuterade med min kollega att det skulle vara föga förvånande om killarna på jobb snart började slå vad om vem som kirrar oss först. Så vilken bättre kandidat till ett idiotiskt vad finns det än en kille jag aldrig sett på jobb förut, och som dessutom är väldigt charmig och smidig på att flörta?
Tro det eller ej - men historien är inte slut där. Efter att igår (fredag) släpa mig till jobb klockan sex på morgonen trots att illamåendet, huvudvärken och febern (?) satt kvar fick jag gå tidigare hem. Givetvis har min prins på vit springare tagit tillfället i akt att fråga efter mig bland mina kollegor. Tydligen hade vi i torsdags flörtat och nu undrade han om de kunde förse honom med mitt nummer. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, men jag måste ha missat något under vårt samtal. Kan det bero på min ansträngning att få kontakt med högre makter för att få honom att gå upp i rök? Eller är det kanske för att han med sitt oerhört tilldragande tillvägagångssätt gav mig tillfällig minnesförlust?
Coffee
Igår drack jag kaffe. Igår drack jag kaffe för andra gången i mitt liv. Första gången var jag väl en sex-sju år och fick smaka mors när vi picnic'ade i skogen. Kroppens spontana reaktion liknade mest en kaskad-spya av kaffe. Igår drack jag kaffe och gillade det. Förut magen vänt sig av bara lukten. Lukten som kommer in i bilen då man kör förbi Zoegas i Helsingborg var tillräcklig för att väcka avsmak. Men igår. Igår drack jag kaffe och blev officiellt vuxen !
För att ni inte ska få för höga tankar om mig drabbades jag senare på kvällen av migrän och mådde otroligt dåligt. Fast det kan ju lika mycket ha berott på det faktum att jag var uppe 20 timmar i sträck, och inte plockat ut mina linser på 18 timmar. Jag drack kaffe mocka - eller som de invigda skulle uttrycka det: caffé mocha. Drycken består av lika delar espresso, varm choklad och ångad mjölk, med andra ord: inte så värst mycket kaffe ;)
För alla andra amatörer där ute kommer här några andra vanliga kaffedrycker (eller snarare kaffedrycker vars namn jag kände igen):
* Café au lait lika delar kaffe och varm mjölk
* Caffé latte 1/3 espresso, 2/3 ångad mjölk
* Caffé mocha lika delar espresso, varm choklad och ångad mjölk
* Caffé romano espresso med spiralformad citronskalsstrimla
* Cappuccino lika delar espresso, ångad mjölk och mjölkskum
* Espresso liten mängd mörkt fylligt kaffe täckt av crema (fast skum)
* Doppio dubbel espresso
* Frappé di caffé espressomilkshake, med grädde/glass
* Melange dubbel espresso med varm choklad, toppad med skummad mjölk
Källa: http://www.kaffeinformation.se/templates/FullPage.aspx?id=880
Även om kaffe inte är något jag kommer börja dricka seriöst, eller dyrka - så är jag stolt!
Vicious
Han ljuger, men det är inte därför hon är ledsen.
Hon är ledsen för att hon är rädd. Rädd att han ska bli arg. Rädd att han ska vända upp och ned på hela världen. Rädd att han ska göra slut. Rädd att han ska tro att hon kollar honom. Rädd för hur han ska reagera över att hans egen lögn och illvilja nu har vänt sig mot honom...
This is some fucked up shit !!!
Dumpa honom.
Jag undrar när hon inser att hon är hans reserv. Han vill bara kirra den andra innan han dumpar henne på riktigt. Han vågar inte ta steget till ensamhet utan vill vara säker på att han går från den ena till den andra och slipper den där perioden av tomhet & ensamhet. Han vill vara säker på sina känslor för den andra innan han går vidare. Framförallt vill han övertyga sig själv om att livet & kärleken med den andra kommer vara bättre än det han har nu.
Been there, done that.
Valentines
Andra singlar dissar dagen för att de inte har någon partner och känner sig extra ensamma, kanske har de till och med lite ångest över att inte få den där extra uppmärksamheten av någon. Fast oftast dissas dagen med arga argument som att det är ett meningslöst försäljningsknep påhittat av affärerna. Jag är ledsen att jag måste vara den som berättar den hårda sanningen för er. Men... - det är faktiskt så att ni har fått allt om bakfoten, det är inte affärerna som "hittat på" dagen även om de blåser upp det hela för att bättra på sina försäljningssiffror - but hey, who wouldn't?
Det finns olika teorier bakom hur Alla Hjärtans Dag uppkom. En legend är att en romersk präst vid namn Valentius under 270-talet vigde förälskade par trots att kejsare Claudius II hade förbjudit detta. Orsaken till att han förbjudit äktenskap var att han kommit underfund med att de bästa krigarna var ogifta ungmän. Detta eftersom de hade styrkan och modet men saknade något som höll dem kvar hemma. Det Valentius gjorde var alltså att fortsätta tro på kärleken och våga stötta den trots att han gick emot "reglerna". Legenden säger även att han under sin tid i fängelse (där han givetvis fick spendera resten av sitt liv) själv förälskade sig i fångvaktarens dotter. Breven till henne signerades "From Your Valentius", vilket är väldigt likt vad vi använder oss av idag. En helt annan teori berättar att ursprunget till dagen ligger i en ceremoni bland ungdomarna från Rom. I mitten av februari skrev de sitt namn på en lapp och sedan lottade man helt kallt ihop par. Å andra sidan var det ju ett sätt att samla alla och få dem att umgås och förhoppningsvis ha roligt tillsammans. I vilket fall så var det påven Gelasius som i slutet av 400-talet utropade just den 14 februari till minne av St. Valentius.
Man skulle kunna säga att vi den fjortonde hyllar mannen som stod för vad han trodde på och hjälpte andra att tillkännage sin kärlek för varandra. Så visst handlar det om kärlek mellan två partners, men lika mycket handlar det om att ställa upp för varandra och visa omtanke. Det känns lite som viskleken faktiskt. Syftet bakom dagen har försvunnit lite, eller snarare förändrats. Fast det är ju inte så konstigt egentligen när man tänker på hur länge den här dagen verkar ha uppmärksammats.
På Alla Hjärtans Dag i år tog jag på förmiddagen hand om en vänninas barn i några timmar. Hon är ensamstående och vem som helst kan ju förstå att hon behöver lite avlastning ibland. Vi gick och handlade (eller ja, ungen åkte förvisso i vagnen) och efter att ha lämnat barnet i minst lika bra skick som jag fick henne så var det dags att laga mat. Det blev en stek av rostbiff, klyftpotatis, bearnaisesås, vitlöksbröd och sallad. Därefter var det bara att se till att de som jag är tacksam över att ha i mitt liv närvarade. Min bror kom upp från Lund, vilket min positiva moder aldrig trodde att han skulle göra ("Tror du verkligen han kommer hit bara för att äta") - men min bror, han kan man lita på! Han ger ju för tusan inte ens ut mitt nummer till efterhängsna killar,,, haha! Inte för att jag förstår hur en kille vågar fråga min bror efter mitt nummer, men inte mig. Åter till ämnet. Givetvis var även min mor här, likaså min morfar (som mer eller mindre har agerat fadersfigur, ihop med min morbror, men även är min stora idol) och sist men inte minst - min "gamla" barnvakt med sitt lilla barn :) Personer som har gjort mig till den jag är idag och vars sällskap jag uppskattar väldigt mycket!
Babies
Har du någonsin ställt frågan: "Hur känns det?" till en person som snart ska bli förälder? Har du frågat om de överhuvudtaget har funderat över hur de ska hantera den första perioden i barnets liv, hur de har tänkt sig att det kommer vara? Jag insåg för ett tag sedan att jag aldrig har frågat någon hur det känns att bli förälder, hur det känns att snart ha en liten unge. Varför vet jag inte, så jag tänkte att jag kan väl testa - för det kräver ju lite mer eftertanke och ärlighet än en simpel fråga som "När är det dags?".
I vanliga fall är min mest seriösa fråga till blivande föräldrar "Ska det bli kul?". Tänk dig att vi sitter i en domstol och den fråga ställs. "PROTEST" skulle bli den konkreta reaktionen. För en mer ledande fråga får man leta efter. Vem tusan vågar svara "nej" på den frågan egentligen? Hade du vågat svara nej utan att vara rädd för att anses vara en dålig människa/förälder innan ungen ens hunnit ploppa ut? Det är inte rättvist. Får man inte vara ärlig bara för det handlar om en annan människa? Får man inte känna sig osäker och rädd eller kanske till och med ångra sig lite utan att för den skull anses vara ond och otacksam?
Så där står jag, ställer den känsliga frågan om hur det känns och av någon orsak förväntar jag mig ett stort leende och ett "Underbart!" som svar. När personen ifråga tvekar väldigt länge och sedan ger mig svaret "Jag vet faktiskt inte riktigt än" - så får det mig att höja ett ögonbryn. Vad är problemet? Inte på föräldern - utan på mig menar jag. För jag ställde en fråga som tillät ett ärligt svar, och det var just ett ärligt svar jag ville ha ju. Det är på grund av personer som likt mig höjer på ett ögonbryn som blivande föräldrar inte vågar vara ärliga och ventilera alla sina tankar. Det var ärlighet jag ville ha, och ärlighet jag fick, jag blev bara lite överraskad. Jag är glad och tacksam för att jag anses tillräckligt pålitlig för att få ett rakt svar utan eufemismer.
Om fler personer här i världen vore ärliga om sina farhågor och rädslor inför framtiden, skulle omvärlden kanske inte bli så paff när någon för en gångs skull är ärlig. Jag höjde på ett ögonbryn (i mitt inre, ingen yttre negativ reaktion), men många andra vänder upp och ned på hela världen så fort någons åsikt går isär från deras sagolika föreställning. Det är en av många orsaker till att jag gillar Carolina Gynning, hon säger vad hon tycker. Nämligen att ungar är riktigt jäkla jobbigt och att hon åtminstone inte planerar att skaffa några på ett bra tag. Det är från ett av hennes program ur serien "I huvudet på Gynning". Många är negativt ställda till henne som person och anser att all uppmärksamhet är totalt oförtjänt. Jag å andra sidan hyllar henne! Utan en tanke på hur hennes åsikter ska mottas av omvärlden så säger hon vad hon tycker och tänker. Hennes främsta oro är inte vad andra ska tycka om hennes beteende utan snarare hur hon ska få ut mesta möjliga av livet. Förvisso är hon blond och har stora bröst, men varför låta utseendet hindra henne?
Tillbaka till alla dessa barn. För vems skull blir de egentligen till? Hur många människor skaffar nuförtiden barn för att kärleken är stark och det helt enkelt känns rätt för båda att skaffa barn? Jag tror desto fler barn blir till antingen av misstag, eller för att slippa tjat från omvärlden för att de tycker det är dags. Kanske skaffar många barn för att det anses vara dags - alla andra i deras ålder har ju barn, och många andra som varit tillsammans si och så länge har ju fått tillökning... Eller varför inte skaffa barn för att förhållandet håller på att falla isär och man logiskt nog ser en skrikande unge som kommer hålla en vaken om nätterna och trött på dagen som en utmärkt lösning? Jag är övertygad om att 90 % av alla barn idag blir till på grund av alla möjliga orsaker utom just för kärlekens skull.
Som förälder vill du att dina barn ska vara ärliga mot dig. Då borde väl även du kunna vara ärlig om hur du känner inför födelsen, även om sanningen svider lite? Du som ärligt kan säga att du ser fram emot att skaffa barn och inte ser en enda nackdel med det kan jag inte annat än önska dig all lycka vid det hårda uppvaknandet. Jag tror att du som vågar vara ärlig och säga att du inte vet riktigt hur det känns kommer bli en av de bästa föräldrar jag skådat. Istället för att leva i en saga och tro att allt kommer vara perfekt så lever du i verkligheten och kommer antagligen kunna handskas med motgångar och hinder på ett bra sätt eftersom du är förberedd på dem.
Barn behöver en person som ser efter deras behov och sätter dem i första rummet. De behöver uppmuntran och omtanke - de är en förlängning av dig. Du måste ha tid, du måste ha värme, du måste ha engagemang. Framförallt måste du ha fantasi, både för att kunna förstå dem, underhålla dem och förutse alla eventuella faror livet i framtiden kommer bjuda på. Jag är iallafall inte redo.
Beauty
I ett försök att ha lite självdistans får jag väl säga att jag oftast inte, istället för aldrig, beundrar människors yttre bara för deras yttre. Sedan långt tillbaka har tjejer omkring mig dreglat sig till uttorkning över killar med sex-pack och för övrigt muskulösa kroppar. Jag har personligen svårt att se endast själva kroppen som något tändande, eller avtändande för den delen. Det förekommer snarare oftare om andra tjejer - fast då handlar det i de flesta fall om att de har en utstrålning jag beundrar, eller helt enkelt ett utseende/outfit som jag avundas. Att inleda något med en person som enbart bygger på deras utseende känns väldigt avlägset för mig. Missförstå mig inte, jag attraheras självklart av ett fräscht utseende och är helt införstådd med att det är något som utnyttjas till fullo vid sex, det jag menar är att det för mig krävs mer än bara ett snyggt utseende och en kropp.
Många gånger har jag försökt förklara mitt tankesätt, som för många verkar vara underligt, men för mig är alldeles logiskt. Det handlar om att jag kan tycka att en person ser bra ut, hoppas att personligheten matchar och pratar med denne. Märker jag då att vi är väldigt olika eller om personen är väldigt översittaraktig, eller totalt korkad (vilket säkert får mig att framstå som en översittare) - så förändras även min syn på denna personens yttre. Charmen försvinner på något sätt och attraktionen likaså. Det fungerar precis likadant åt andra hållet - träffar jag en person som är ganska "vanlig" i sitt utseende bildar jag lätt en uppfattning om att personligheten inte heller är speciellt extraordinär. Efter att ha umgåtts en period och lärt känna varann bättre, märker jag ofta att den här personen är allt annat än alldaglig. Efterhand som jag inser det så blir även personen yttre vackrare och mer attraktivt i mina ögon.
Låt mig berätta en episod som väldigt tydligt förklarar det hela. Första gången jag såg Titanic var när den just kommit ut på VHS. Tjejerna omkring mig var totalt hajpade över hur snygg DiCaprio var och som den "Emma Tvärtemot" jag alltid varit så skulle jag givetvis motsätta mig detta. Han var ful, nästan lite slemmig och förstörde i princip hela filmen för mig (inte för att jag kanske förstod filmen till fullo vid 10 års ålder ändå, men iallafall). Jag vägrade se Titanic igen, och än mindre någon annan film där han medverkade - samma visa som för Brad Pitt med andra ord. När jag i gymnasiet hade turen att tilldelas samma lärare på två olika skolor presenterades jag för många spännande filmer som jag annars aldrig hade kunnat tänka mig att se. Bland dessa var Seven, som jag just erinrade mig om att Pitt medverkar i, och Gilbert Grape, som DiCaprio spelar i. Pitt lever fortfarande i ungefär samma fördömda kategori, medan DiCaprio växte i mina ögon. Han gör en oerhört trovärdig insats i filmen som en ung pojke med autism, och han berörde mig djupt. Efter att tvingats se Gilbert Grape försvann min avsmak för DiCaprio. Alla fördomar jag hade om honom försvann och ersattes istället med beundran. När jag sedan ikväll såg Titanic för andra gången i mitt liv, slogs jag av DiCaprios skönhet när han väl syntes i bild. Det var alltså inte förrän han hade gjort ett genuint intryck rent emotionellt på mig som fördomarna försvann och jag kunde se honom med klara ögon.
Med andra ord så påverkar sättet jag uppfattar en person(lighet) mitt sätt att se på personen. Jag lämnar inte allt till ödet åt deras kropp, men jag ska inte ljuga - även jag dömer ut folk ibland. Fast det är snarare så att jag dömer ut "snygga" människor (antagligen av ren osäkerhet i mig själv - med ursäkten att de säkert ändå är bitchiga och blåsta) än att döma ut "fula" människor sett med samhällets ideal. Då och då har jag turen att inte riktigt hinna döma ut dem, utan bara döma dem och sedan upptäcka hur katastrofalt fel jag hade. Det händer att jag, som med DiCaprio, blir riktigt positivt överraskad när mina ögon tvättats från alla fördomar och jag kan se hur fantastisk (både till det yttre och inre) den här personen egentligen är.
Distance
Oftast när jag märker att någon är intresserad av mig, och intresset inte är ömsesidigt försöker jag slå på min skämtsamma sida. Jag gör mitt yttersta för att byta samtalsämne till vardagliga saker som ifall trafiken var tät eller filmen på TV igår var bra. Situationer som dessa gör mig obekväm och mina ideér sinar fort, då springer jag min väg. "Oj, jag hör telefonen ringa, gotta go - sorry." Alla försök att slingra sig går inte utmärkt, men jag är för snäll för att bara blow someone off. Tänk dig själv: någon har lyckats fånga ditt intresse, du har till sist lyckats samla mod för att faktiskt gå fram till personen ifråga och vad händer? Personen visar sig vara världens största idiot och bitch! Nej tack, jag vill varken råka ut för det, eller ses på det sättet. Istället försöker jag att tacka nej på ett mildare sätt, kanske för milt för att alla ska förstå. Är de kanske vana vid att bli avsnästa? Jag har inget emot att prata med dem - men tar de ett steg för nära eller börjar gå in på "fel" samtalsämne - there goes that phone again ;)
En av mina vänner har en förmåga att se rakt igenom mig, det kan vara föga uppmuntrande att höra men tyvärr har han oftast rätt. Efter att bara ha känt mig i ett par månader kunde han klargöra att jag inte var van vid att få den typen av uppmärksamhet från killar som jag började få förra året. Nej, det stämmer - jag brukade vara tjejen i skuggan, som av någon konstig anledning trivdes i skuggan. Så det är ganska nytt för mig det här. Speciellt tanken på att alla som pratar med mig och vill ses igen inte bara vill vara mina vänner, många har visat sig ha helt andra intentioner. Kanske är det för att jag helt enkelt valde att vara i skuggan, trivdes med att ingen såg mig och ingen försökte något. Trivdes med att inte behöva pröva min trohet och lojalitet gentemot min pojkvän. Trivdes med att slippa gnat och avundsjuka från hans sida helt utan orsak. Knöt helst inga nya kontakter och umgicks inte med så många killar - just för att slippa höra på vad han hade att säga.
Jag hade ett samvete i mitt förhållande, jag visste när gränsen var nådd och det var dags att säga "tack och adjö". Tyvärr räckte inte mitt samvete för oss båda. Det är en helt annan historia! Vad jag vill ha sagt är att om någon utifrån tvekar på den ena partens samvete och trohet så tycker inte jag att det är deras ställe att rycka in. I ett desperat försök att påminna den ena parten om alla detaljer som väntar där hemma,
- Ursäkta, men jag är ganska övertygad om att han vet. Vi pratar här. Pratar! En av sakerna vi pratar om är just hans detaljer. Men tack för påminnelsen - det hade trots allt kunnat vara så att han förde mig bakom ljuset och agerar singel, eller helt enkelt drabbats av allvarlig minnesförlust och glömt hela sitt liv.
Givetvis förstår jag att det kan vara svårt att se på när det flörtas, men låt mig bara påminna er om att allt inte är vad det ser ut att vara. Bara för det är en kille och en tjej som pratar - behöver de inte vara ute efter något. Skulle det nu vara så att de redan börjat klä av varann i tanken så är det väl deras misstag och inte ert? Vill ni nu ringa och skvallra för partnern direkt om att dennes älskling pratar med någon annan - så gör det. Men till vilken nytta? Varför skapa ett bråk helt i onödan, för att det sticker er i ögonen att någon knyter nya kontakter? Om dina funderingar grundas på två personer som är trevliga mot varann och pratar - så lägg inte näsan i blöt. Låt det vara upp till dem att hålla avstånd och inse sina begränsningar. Om de så skulle hamna i säng så är det väl deras beslut och inte ditt. Du kan försöka hindra det - men om den ömsesidiga tanken från början var sex så har jag svårt att tro att något du gör eller säger skulle förändra det. Kanske är deras intentioner inte annat än ärliga, kanske trånar de efter varann i hemlighet (eller alldeles för tydligt). Kanske är de inte ute efter (enbart) skälvande skönt sex utan faktiskt ett riktigt seriöst förhållande. I vilket fall så bör du överlåta missförstånden åt dem och likaså misstagen. Håll du dig på ditt avstånd istället!
Details
Därför drar jag en gräns när jag får höra att någon har detaljer. Vissa detaljer har kanske bara funnits i ett par veckor, andra i flera år och väntar tillökning. Oavsett så förtjänar dessa detaljer en viss hänsyn och respekt. Tänk dig om du var den här detaljen - hade du uppskattat om en brudfan flörtade järnet med din pojkvän och verkligen ansträngde sig för att skapa ett intresse? Nej, tänkte inte heller det. Många i min bekantskap verkar tycka att det är upp till killen, och anser att man som tjej bara ger honom en god anledning till att göra slut. Fast jag undrar hur seriösa de egentligen är. För i mina öron låter det inte annat än idiotiskt! Varför locka en kille att vara otrogen? Det krävs två för att vara det, men varför inkräkta på något som kanske egentligen är bra?
Låt oss säga att du får honom att vara otrogen mot sin tjej, kanske till och med dumpa henne - skulle du verkligen lita på honom i ert framtida förhållande då? Nej. Tänkte inte heller det. Och vems fel skulle det vara? Han som för en stund bortsåg från sina detaljer och valde att "carpe diem" eller ditt - som åmade dig tills du lyckades få över honom på "the dark side"? Visst, det är han som var i ett förhållande och inte du - men det är just det jag menar, du har inget att förlora medan han har ALLT att förlora och du gör ALLT för att just detta ska hända. Det är inte schysst. Frågan är om det egentligen hjälper dig. Mitt svar är nej, inte i slutändan. Som detalj hade du väl själv uppskattat om andra tjejer tog ett steg tillbaka när de fick höra om dig? Förvisso finns det ju killar där ute som inte berättar om sina detaljer, av den simpla anledningen att de gillar att dubbelköra och är allmänt korkade. Det är inte sådana killar jag syftar till i min text.
Har inte vi alla ett gemensamt ansvar? Ett ansvar att visa varandra värme och omtanke. Ett ansvar att kunna skilja på mitt och ditt. Ett ansvar att inte såra varandra medvetet. Ett ansvar som medmänniskor att inte bara tänka på vårt eget bästa? Jag tar mitt ansvar. Jag klänger inte, jag anstränger mig inte till tusen. Ni kan se mig som en biroll, en bakgrundsfigur - jag kräver inte plats och uppmärksamhet, men finns där ändå. I väntan på att huvudpersonen på eget initiativ väljer att vara detail-free. Jag uppmanar dig att visa samma hänsyn och ta samma ansvar - försök inte förstöra utan vänta istället tills det är din tur att vara huvudperson, eller inse att det är dags att trycka på "open" och starta en annan film!
