Majlinos

Om du är intresserad av en kille och vill upprätthålla hans intresse måste du släppa till. Inte för att det är stundens ingivelse eller du verkligen känner för det utan för att det helt enkelt är så det funkar. Grabben tappar intresset redan innan du hinner fundera över ifall du verkligen vill. Du ska inte tänka, du ska bara lägga dig på rygg och sära på benen. Ge ifrån dig lite stönande ljud fast det inte känns bra, för att han ska känna sig som kungen. Helst ska du gränsla honom och putta ned honom på rygg samtidigt som du går loss på öron, hals, nyckelben, midja, ljumskar, innanlår - och så vidare... Du ska vara ett djur, du ska vara den bästa han haft och du ska vara det inom fem minuter. Annars är han förlorad.

Vad hände med känslor? Ärlighet? Går han över din gräns ska du inte fundera på om det är okej att säga till honom att sluta pilla. Du ska inte behöva fundera på vilka konsekvenser det kan ge. Om det kanske är sista gången han är nära dig. Om han tar det som att du inte vill ha honom alls, eller om han tar det som det faktiskt är: att du inte vill ha honom hela vägen just nu. Hångla upp honom för att försäkra dig om att ni ses igen, eller förlora honom.

Jag orkar inte spelen. Förväntningarna. Kraven. Jag har precis lärt mig att världen inte går under för jag mespussas. Men vart är vi på väg om det plötsligt är ett tvång att gå längre? Om det inte alls beror på högljudda krav från våra egna sydligare regioner utan press från motparten eller omvärlden. Kanske kommer jag gå miste om mycket. Mycket som jag egentligen vill ha. Mycket som jag kommer känna mig otillräcklig utan. Det får helt enkelt vara så. Sex är inte till för att köpslå med. Inte för mig. Är det vad som krävs - så är du nog trots allt inte vad jag vill ha.


Jag måste inte släppa till. Du måste inte släppa till. Ingen måste släppa till. Förutom när det känns rätt. Förutom när man verkligen vill. Förutom när det humöret slår på. Det är inte du som förlorar på att låta bli. Det är alla andra som förlorar på att försöka få dig att göra något du egentligen inte vill.

Så lång tid jag har spenderat på att vänta. Vänta på honom. Vänta på hans bekräftelse. Vänta på ett erkännande. Den ultimata bollen är kastad i min riktning !

Jag är häpen, fundersam, ambivalent och förlamad. Jag hade gett upp. Bestämt mig för att acceptera det faktum att det aldrig kommer ske. Acceptera hur oönskad jag är. Övertala mig själv att det är hans förlust. Intyga att jag mår bra ändå.

Blipp*  X har skickat en vänförfrågan till dig.

Det är alldeles för enkelt. Facebook underlättar för mycket. Tillåter allt. En person som inte vill kännas vid min existens på riktigt har letat upp mig på Facebook. En person som, om jag har tur, visar mig svagt intresse under ett par veckor. En person som alltid lyckas försvinna lika fort som han återkom.

Troligen orsaken till varför jag inte är alltför villig att släppa in nya bekantskaper - jag är övertygad om att de kommer försvinna snart igen. Orsaken till varför jag har problem med att öppna mig, vara mig själv och tillåta mig själv att lita på en annan människas genuina intresse för mig. Orsaken till varför jag är övertygad om att jag är ointressant och tråkig. Mannen som jag ofrivilligt låtit påverka hela mitt liv.

Kanske mår jag sämre än vad jag tillåter mig själv att inse. Eller känns det bara fel att inte sörja den eventuella förlusten. Vad vill han? Han är som en trägen pojkvän som inte vill ge upp. Som envisas med att tränga sig på gång på gång för att återfå lite kontroll. Jag vill men ändå inte.

Jag säger inte att det är enbart hans skuld att han försvann ur mitt liv. Det finns saker jag inte vet, saker som vägrat omtalas. Saker jag alltid undrat. Det finns också saker jag med säkerhet vet. Han är en vuxen man. Han har en fri vilja. Han besitter förmågan att ständigt dra sig ur igen. Kanske är han osäker precis som jag, men vilken nytta gör han i mitt liv om han bara ska blåsa hopp i mig för att kunna ta bort det igen? Vad tillför han som jag saknar? Ett godkännande jag inte fått.

Låt mig presentera (utan trumvirvel!) min biologiska pappa.

Inget mer. Jag har inte bara en, utan två, män som figurerat fäder i mitt liv. Han råkar bara vara min biologiska pappa. Utan tvekan kan jag säga att min biologiska morfar och Onkel betytt ofantligt mycket mer positivt för mig ! De har funnits där för mig under hela min uppväxt. Lärt mig saker och ställt upp när de behövts. Onkel är mer far för mig än vad han någonsin varit...

Just som jag börjat ta allt lite mindre seriöst. Börjat tänka mer vad jag vill, vad som känns rätt för tillfället och försöker att inte tolka in för mycket eller tänka för långt fram. Inte tänka så mycket på vad som förväntas av mig och om jag gör andra nöjda.

Blipp* så var jag tillbaka på ruta ett igen. Tack ?

När insatsen och riskerna ökar har jag den dåliga vanan att resignera. Älskar att knyta nya kontakter och bara ha kul. Så fort det finns något mer än "tillfälligt" bakom så blir jag plötsligt rädd. En tillfällig kontakt kvittar det egentligen om man kommer överens med eller inte. Det kvittar vad de tycker om dig, för du kommer aldrig behöva uppleva deras besvikelse. En tillfällig kontakt får mig inte att vilja överanalysera allt som sker. En tillfällig kontakt får mig att lysa upp och vara mig själv.

Så snart det finns något mer seriöst bakom så drar jag mig tillbaka, blir nästanpå blyg. Jag vet att jag har något att förlora på det hela. En kollega. En vän. En kille. Vill inte göra fel, vill inte säga något fel. Vill inte vara för på och inte heller för avvisande. Vill vara perfekt. Ingen är perfekt. Det är något inom mig som sätter igång. Som om jag håller ett vakande öga på mig själv och är redo att rycka in när som helst. Tänker för mycket, pratar för lite, delar inte med mig.

Jag är rädd för att tillåta mig själv att tycka om någon som jag sedan kan förlora. Det är så livet är, jag vet. Utveckling och ombyte. Det är skrämmande. Skrämmande att påbörja något som riskerar i att sluta med att motparten inser att jag inte var så intressant/rolig/hajpad som jag först verkade. Riskera att bli lämnad. Det är mycket enklare att vara ensam, vänja sig vid det och inte behöva vara rädd för att bli lämnad. Men man missar så ofantligt mycket då !


Av någon orsak blir jag äckligt nervös om jag träffar någon ute. Är jag ute är jag helt inställd på att ha roligt för kvällen, skratta med så många som möjligt. Tillfälligt. Inga besvikelser. Inga förväntningar. Jag är snygg. Jag känner mig snygg. Tänk sen när de träffar vardagsmalin ? Seriös, ansvarsfull, analyserande, lagomsöt med glasögon. Det är läskigt och jag känner mig totalt utlämnad varje gång det sker. Föredrar att träffa folk första gången när jag är vardagsmalin och sedan ge dem en positiv överraskning istället ;) Fast jag vet att det är dumt. Dumt att förutsätta att alla andra är ytliga. Ytliga, alltid pratglada och på gott humör (vilket ingen är).

---

En av mina söta vänner träffade jag faktiskt på en fest, som en tillfällig kontakt. Vi umgicks, skrattade och hade hur roligt som helst ! Av någon orsak så fortsatte vi prata efteråt och jag lyckades låta bli att överanalysera. Jag gjorde henne inte besviken. Tjejen som kallade "lillen" och vinkade med lillfingret mot mig. 

Den kärleksfulla kvinnan som tog med mig hem när jag strandade i Göteborg. Släppte in mig i deras hem, till deras familj, till värmen och gemenskapen. Som fick mig att känna tillit på en gång, utan att tveka. Sonen som är lätt att umgås med och accepterar vardagslivet utan att tveka. Familjen underbar :)

Det är insidan som räknas. Förvisso, men om man ser utsidan först så kan man alldeles för lätt bli besviken på vad man förväntade sig finna på insidan. Jag älskar mina undantag, de visar att det finns hopp. Att jag borde fortsätta gå emot min rädsla. Våga öppna mig. Vara mig själv - både rolig, och seriös. Både pryd och snuskig. Både ordentlig och slarvig. Både smart och blond. Både snygg och vardagslagom.

Be brave!

Varför ska alla vara så typiskt tråkigt svenska?

Ingen som kan se en i ögonen och le när man möts, ingen som låter en sitta brevid på bussen, ingen som kan starta ett samtal med någon de inte redan känner, en rädsla för att hälsa på bekanta då de kanske inte känner igen en. Vad är det vi är så rädda för? Jag säger vi eftersom jag själv inte alltid är så mycket bättre...

Är det pinsamt att skapa nya kontakter? Är vi så egoistiska att vi hellre låter andra stå än släppa dem innanför vårt säkerhetsavstånd? Förvisso vill man ju inte att någon ska stå och olla en i röven i kassakön på ICA - men på bussen har man ju ändå var sitt säte.

Vi är rädda för främlingar, men ändå har majoriteten inga problem med att spela hög musik som hörs utanför hörlurarna (om ens sådana bärs) eller kaxigt blåsa cigarettrök på icke-rökare omkring. Prata högt och tydligt på bussen så att alla andra hör - men är det någon som skulle reagera så tjuvlyssnar de givetvis. Ta plats och synas, men skulle någon lägga märke till oss undrar vi vad deras problem är.

Tog bussen upp till Stockholm igår och kom i god tid som alltid (eller ja, snarare 5 minuter innan avgång). I nästan alla dubbelsäte satt EN person, som omtänksamt nog placerat sin väska på sätet brevid. Det här var långfärdsbuss utan platsreservation. Jag skulle bli mycket förvånad om det visade sig att någon av alla dessa supersvenskar betalt för två platser... Frågade en tjej, som givetvis även hon hade väskan brevid, om jag kunde slå mig ner där. Hon tittade ganska vänligt upp, men såg ändå besvärad ut. "Ähh, skit samma" sa jag och slog mig istället ner längst bak i mitten. Först att dö !! Hade en kille på var sida om mig, som självklart även de hade väskor på sätena brevid - för att slippa sitta intill en annan människa.

Jag smackade upp mitt handbagage på hatthyllan och lät bli att säga något otrevligt till killarna. Det verkade som om de flesta av oss reste solo. I sju timmar. Ändå var det ingen som verkade det minsta intresserad av att ha lite roligt. Prata, dela erfarenheter, spela nåt spel. Sju timmar på bussen blev precis lika trist som jag blivit varnad för. Svårt att bara skylla ifrån sig, för jag bjöd väl inte direkt själv in till något heller - men nog lockande när alla stirrar rakt fram med en hand på väskan i sätet intill. Det skriker om dem att de inte vill bli störda, att de inte är intresserade av någon annan än sig själva. Varför kan inte buss vara roligt ??

Så kom vi då till Jönköping där den ena grabben gick av och jag givetvis flyttade in till fönstret. Det dröjde inte länge innan ett äldre asiatiskt par placerat sig brevid mig. Luktandes underbar fiskolja och halvbränd hud kunde jag inte önskat mig mer. Fast det fick jag - hennes arm då hon läste tidningen över mina ben. Fortfarande höll jag tyst - lönt att tjafsa med äldre asiater som ska ha så himla mycket respekt...

Nåja, i Linköping rusade de fram till ett ledigt två-säte och jag kunde äntligen andas lite. Min lycka varade inte länge. Istället kom det på en miljon studenttjejer. Som om de inte var tillräckligt glada över att sluta skolan, skulle de till på köpet åka utomlands. Bruden som placerade sig intill mig var väldigt artig och söt, men sen kom resten som var glada, högljudda och mest pratade alkohol. Jippie, jättespännande. Slet upp min bok och hörlurarna som fått vila i väskan under den tidigare så lugna bussresan. Hjälpte det? Nej. Hennes ettriga röst sökte sig in i mina öron ändå. Två och en halv timme...

Varför är det såhär? Vi vill inte släppa in andra människor. Vi vill inte säga ifrån när någon annan beter sig illa. Konflikträdsla kan det omöjligt vara, eftersom vi inte tar hänsyn till våra medmänniskor. Sveriges nationaldag på lördag - känns det lönt att fira vårt typiskt svenska beteende ?!

Pryd-malin pussades i lördags.

Där var han - lång, halvmuskulös, fina ögon, fluffy hår, leende - helt enkelt söt. I sällskap av en gemensam vän kändes det helt okej att sitta nära och flörta. När något känns sådär underbart otvunget, spontant och hejdlöst, då har jag svårt att avstå. Det är bara roligt och känns helt absolut rätt ! Förresten minns jag nu hur det gick till. Vi hade en bulle i min ugn: Nils. Det var så det kom upp. "Hur ska du kunna mata honom, du har ju inga bröst"


När han till sist gick därifrån var det jag som sprang efter för att säga hejdå ordentligt. Ordentligt . Eller ja, om ordentligt kan vara oskyldigt och nu innebär att säga hejdå med djupa ögonstirr, kramar och nån puss. "Oj, nu var du alldeles för kort"  var kommentaren, och kontringen blev (som vanligt) ett slag i magen och att gå därifrån. Fast egentligen brydde jag mig inte så mycket. För jag är både kort och ganska platt - till på köpet har jag accepterat det hela och trivs rätt bra med mig själv ändå. Resten av gänget tog däremot desto mer illa upp av hans bröstkommentar, söt-omtänksamma-beskyddande!

For hem med en bubblig känsla inom mig. En bubblig känsla tack vare alla skratt och allt bus som hade fyllt eftermiddagen. Bubblig av lite för mycket cider. Bubblig av glädje och en känsla av att vara åtrådd.

Sen nyktrade jag till.

Återvände ned till stan i jakt på mitt umgänge och fann först denna herren. Han lyckades klämma min läpp (mini-fläskisen är fortfarande kvar), ha handen lite för långt upp på mitt lår och vara allmänt dragen. Inte så jättebra när jag själv inte var på samma nivå. Fast jag tog det, känslan av att vara åtrådd fick överväga ! Det var länge sedan någon fick mig att känna mig sexig. Sexig och inte bara ett stycke. Man mår bra av att vara åtrådd ! Kvällens bästa kommentar var väldigt oväntad och den fick jag på dansgolvet: "Du är så jävla snygg Malin ! och jag tycker du har stora bröst"


Samtidigt som kollegorna försökte övertala mig att låta bli, så fanns det en känsla söderut som ville annorlunda. En känsla jag inte ofta låter komma till tals (försök med aldrig). Jag gillade hans uppskattande blickar. Fast efter ett tag (onödigt långt tag, med tanke på hur klar jag i vanliga fall är) så insåg jag att det snarare var kontrollerande blickar. Inte en vilja att dansa med mig, utan mer en ovilja att låta någon annan dansa med mig. En överfull, osäker och svartsjuk grabb som tyckte det var en bra idé att hålla fast mig när jag ville gå. Plötsligt blev det övermäktigt och obehagligt för mig. Hjärnan och hjärtats plötsliga ointresse hade äntligen överröstat de sydligare regionerna.

Föreställningen om att jag bara ville bli av med honom för att kunna ta med mig någon annan hem. Avundsjukan på att jag satt i kollegors knä - "jag är också din kollega", jo på sätt och vis - men de försöker inget ! "Varför kan du inte sitta så som du gjorde förut?" Det var inte roligt längre. Allt det spontana och otvugna hade plötsligt förvandlats till måsten och antaganden. Hade jag velat ha det så hade jag för tusan skaffat en dum-i-huvudet-pojkvän!

Trist att när jag - prydmalin - för första gången (alltså inte bara för första gången i år, utan någonsin!) låter någon okänd komma närmare än på en armlängds avstånd så vänder han det hela till en trist upplevelse. Till nästa gång vet jag att det finns absolut ingen chans att resonera med någon som är överförfriskad. Och att jag ska ropa på hjälp om situationen blivit obehaglig. "Ville inte ställa till med en scen" - så istället satt jag kvar tio minuter för länge och lyssnade på tjat om att få komma till. Lät mig hållas fast istället för att slå mig loss. Försökte vänligt, och egentligen ganska obestämt, förklara mitt nyfunna ointresse.


Så jo, skenet bedrar. Inte bara hos mig. Även hos någon som först verkade så himla lockande. Så singel. Tydligen fanns det en flickvän i bilden (kan få reda på mycket bra genom kära Facebook). Ändå var det jag som talade om samvete och ånger. Han som försökte och förföljde. "Säg den flickvän som varar" blev svaret, och jag kan garantera att en flickvän varar fans mycket längre om man tar tillvara på henne !

---

Det här var nog tillräckligt för att få mig att falla tillbaka i tryggheten, vanan och tråkigheten. Bättre att ta det säkra före det osäkra. Detta var inte ens så "farligt" - närhet och pussar - inte ens nån ordentlig kyss. Vilket jag tar på mig hela ansvaret för att jag lät mig gå miste om medan det bubbliga varade. Illa nog för att avskräcka mig från fler engångsföreteelser... Så det här blev en engångsgrej för mig, i dubbel bemärkelse !