Vuxen?
Skrev i slutet av april ett inlägg där jag diskuterar definitioner av barn och vuxna. Den enda slutsatsen jag drar är att jag är vuxen när jag känner mig vuxen. Och nu känner jag mig vuxen.
Kan det bero på att jag fått jobbet jag velat ha i flera år? Eller på att jag faktiskt trivs med att jobba? Många tittar på yngre och fnyser, med argumentet att de är för lata för att jobba. Att de helt enkelt kommer mygla sig igenom sina första år. Så är det inte! Trivs man och gör något man tycker om, ja då anstränger man sig också.
Kan det bero på att jag fyllt tjugo? Jag tror knappast det, men visst känns det lite roligare att berätta hur gammal jag är nu. Det beror helt enkelt på att jag vet att omvärlden ser mig som mer vuxen på grund av att jag inte är tonåring längre - jag är faktiskt en tjugoåring ;)
Kan det bero på att jag ska flytta hemifrån? Njäe - delvis. För några år sedan var jag verkligen i behov av att flytta hemifrån, men nu är det bättre - så när jag väl fick en lägenhet blev jag lite tvivelaktig. Skulle jag klara det? Ansvaret? Ensamheten? Det tog ett par veckor men sedan började det plötsligt kännas mycket bättre. Jag började se fram emot att bo själv och kunna göra som jag vill, se fram emot att få allt det här ansvaret. Ansvar ger frihet som vi alla vet ;)
Kan det bero på att jag klarat av att hantera ett nej på kärleksfronten? Att jag plötsligt insåg hur mycket schysstare det är att så snabbt som möjligt berätta om sina känslor. Inte låta andra tro något som inte stämmer utan hellre berätta att "nej, jag är tyvärr inte intresserad av dig på samma sätt" hur jobbigt det än må vara. Har du en gång själv fått uppleva det kommer du själv inse hur viktigt det är att vara ärlig.
Eller kan det helt enkelt bero på allt det här? Jag känner mig mer ansvarsfull och redo. Jag vill och framförallt kan jag!
Pappa
Idag var jag på min pappas jobb. Vet inte varför men när jag körde förbi så kände jag plötsligt en önskan om att träffa honom. Säga hej, kanske göra honom uppmärksam på att jag ska flytta hemifrån. Någonting ville jag. Men han var inte där...
Kanske var jag bara trött på att titta på fel killar, och ville istället gå till botten av problemet - min pappa. Med fel killar menar jag inte att de är kriminella eller elaka, bara fel för mig. Eller så himla fel är de väl inte allihop - men en utmaning kanske man kan säga. Det är alltid något att "jobba på", antingen inom förhållandet eller med omvärldens motsättningar.
I och för sig har jag redan min klart för mig vem jag ska gifta mig med när jag är trettio. Jag var kär i honom redan som liten, precis som alla mina kompisar blev när de träffade honom. Han har alltid varit underbart snäll och gullig. Samtidigt rolig och lite busig :P Ända sedan jag var liten har han varit som en extrabror för mig, den snälla versionen. Min riktiga bror och jag kom aldrig överens som små, förvisso är det bättre nu men vi har fortfarande våra onödiga dispyter.
Men tillbaka till problemet då... Oftast handlar det om att jag faller för äldre killar, och nu är det inte ett eller två år jag pratar om - snarare tio. Kanske i jakt på en fadersfigur? Eller bara på någon som är mogen, ansvarsfull och lite mer seriös? Både och tror jag - men inget av det har stämt hittills... Fast jag vill fortfarande inte riktigt erkänna för mig själv att det är fel att leta bland äldre för att hitta det jag vill ha, än finns det hopp! Förvisso är det inte fel att leta bland äldre - vem vet, den där smutsryggen som äter ostbågar från golvet kanske är riktigt bra?! :P
Den senaste killen jag träffade som jag blev uppriktigt intresserad av var i min egen ålder faktiskt. Vad var utmaningen där då? Han har barn. Jag har tidigare träffat killar som har barn, men har då tagit avstånd så fort jag fått höra om det. Oansvariga och oseriösa har de verkat i mina ögon. Inte så värst intresserade av sina ungar så att säga. Men den här snubben? Han var ju hur engagerad som helst och faktiskt väldigt seriös i sin papparoll. Där står jag alltså, och ser chansen att äntligen få uppleva någon vara pappa på riktigt. Dessutom är killen en av de ballaste och underbaraste jag träffat. Riktigt öppen, framåt och rolig. Jag vågade, jag tillät mig själv att bli intresserad och erkänna det både för mig själv och honom. Trots att jag är rädd för att hamna i den där beroende kärleken igen, fast om man inget satsar så kan man ju inget vinna ;) Det gick snett någonstans. Fast jag är ändå glad - för det är första gången på fem år som jag på riktigt varit intresserad och faktiskt försökt på egen hand, verkligen ansträngt mig för att det ska bli något. Kanske är jag äntligen tillbaka där jag var för fem år sedan? Då jag var totalt orädd och öppen mot alla - verkligen kämpade för det jag ville ha. Det kan ju inte bli värre än ett "nej" - eller hur?
Vad är min typ då? Måste man ha en typ? För i så fall är nog min typ den lite ouppnåeliga fadersfiguren, som ändå visar sig vara lika oseriös och överflörtig som alla andra. Men jag är rädd för att ha en tråkig kille. Jag vill ha en halvfarlig kille som i så fall hellre ger mig lite mer trubbel. Jag orkar inte ha en kille som bara går efter mig som en hund. Jag vill ha lite mothugg och kunna busa av mig. Varje gång jag upptäcker att killen jag funnit är lite för farlig så blir jag lika besviken. Men vad annat kan man förvänta sig? Jag får ju det jag letar efter... Finns det ingen som är balanserad? Ansvarsfull och seriös men ändå busig och rolig? Snäll men ändå lite "bråkig"?
Det är inte det att jag plötsligt desperat vill ha en pojkvän, tvärtom. Men det hade ju varit skönt att åtminstone börja titta efter rätt "typ" av killar och istället för stolpskott. Därför sökte jag min pappa idag. För att konfrontera problemet direkt. Som sagt var han inte där. Vad betyder det? Att jag helt enkelt är tvungen att lösa det här på egen hand? Att han ändå inte kommer kunna hjälpa mig? Att jag klarar mig bättre utan honom i mitt liv? Något saknas!
Appellera
Jo, det är så. Han tilltalar mig. Jag vet att det är lite förbjudet, vilket antagligen är orsaken till att det är så lockande också. Det räcker med ett ögonkast. Attraktionen fanns från första början, men för nån vecka sedan var det plötsligt ett annat glow omkring honom. Är det håret? Solbrännan? Leendet? Auktoriteten? Enkelheten? Åldern? Jag vet att jag lätt hade kunnat fall för honom - frågan är om det skulle vara tillfälligt eller mer seriöst. Frågan är vad jag vill ha. Jag vet inte! Så därför tar jag lite avstånd som vanligt. Jag tar ett steg tillbaka av rädsla för att det ska bli något på riktigt. Trist...
Något annat som appellerar mig är förhållande. Lika mycket som singellivet. Det är kruxigt det där, vad vill man ha egentligen? Jag tror det beror på vem man är med - vissa personer skulle man inte vilja gå in i förhållande och trivs därför med singellivet. Skulle man däremot stöta på någon som känns helt rätt så kanske ett förhållande vore rätt steg. Det gäller att inte blint stirra efter Mr. Right utan istället ta det lite lugnt och kanske mitt i allt träffa på Mr. Right Now :)
Singellivet är rätt bra med tanke på att man inte har någon annan att ta hänsyn till - det är bara att göra det som känns bäst för tillfället. Guld! Å andra sidan är inte jag typen som tycker det känns bäst att hoppa i säng med någon ny typ varje helg, så på den fronten är det rätt kyligt för min del. Däremot kan man knyta nya kontakter till höger och vänster utan att behöva förklara sig eller vara rädd för om det ska uppfattas fel. Givetvis, kompisarnas missuppfattningarna kvarstår ju, men det går nog aldrig riktigt att komma ifrån.
I ett förhållande har man alltid en trygghet, alltid sällskap. Någon att äta med, någon att sova med. Visst - alla bråkar, men som singel kan man sakna mysbiten och lätt glömma trubbeldelen. Dessutom förunnas man med bra jag-känner-din-kropp-sex istället för dåligt engångs-sex.
Hörde förresten en rätt smart grej idag: Hur man är i förskolan bestämmer hur man är resten av livet. På mig stämmer det in väldigt bra. När alla andra lekte pussleken höll jag mig undan och tyckte nästan att det var lite äckligt att pussas till höger och vänster. Jag var osannolikt kär i den sötaste, snällaste, roligaste rödhåriga killen och skrev en hel hög kärleksbrev till honom. Och hur är jag idag? Mitt intresse för tillfälliga och många kontakter är inte särskilt stor, och är det något jag verkligen vill så är jag rak och öppen med det.
Den lille fede
Vad är det dem brukar säga, mina kära vänner? Att jag gillar tjockisar ;) Well, så är ju inte fallet - men här stämmer det in rätt bra.
Första gången *pang-bom* var på en fest hos en kompis pojkvän - hon kom lite senare än alla andra. Men när hon väl kommer in är hon allt man kunde se, blond och jättesöt. Verkligen urgullig och rolig när man pratade med henne. Kallade mig "Lillen" hela kvällen, just för att jag är liten/ser liten ut - fast det roliga är att hon själv inte är så mycket större :P
Och den lille fede? Hon träffade jag första dagen på nya jobbet. Sedan förra veckan igen, på tisdagen tror jag. Jag kände igen henne, men kunde inte riktigt placera henne - som tur var kom hon ihåg mig. Grymt ball och har en oerhörd utstrålning. Lina.
Jag tror det är så att tjejer kan attrahera mig. Många tjejer attraheras av andra tjejer tror jag faktiskt, frågan är bara om man vågar erkänna det - eller kanske ens inse det. Det är mer en beundrande attraktion än en sexuell attraktion. Det jag beundrar är deras humble way, trots att de tar över hela rummet när de kommer in. Det handlar snarare om en önskan att man själv vore sådär oerhört öppen, skön och trevlig. Det är sådana personer man faller pladask för och sedan spenderar resten av sitt liv att försöka efterlikna.
Nästan alla i mitt umgänge beundrar jag på ett eller annat sätt. Några av dem har jag direkt beundrat och därefter lärt känna för att upptäcka att de var ännu bättre än jag först trodde. Men majoriteten av mina vänner besitter någon egenskap som jag själv önskar att jag hade och tror mig kunna få om jag bara umgås tillräckligt mycket med dem. What a mess ! :P
Ta som i lördags när jag var på fest - två av mina kompisar sedan tidigare gick ut på dansgolvet. Shit vad de ägde! Kunde inte annat än tappa hakan och beundra dem till tusen, och såklart ville man själv vara lika fräsig. Jag ser upp till andra tjejer och beundrar deras styrka, egenskaper eller förmågor. Helt enkelt en sorts beundrande attraktion.
Det behövs inga ord.
Hur vet man om man är lesbisk?
Är det enklare att komma ut som kille inom gay-världen? Eller rättare sagt inom straight-världen, för det är antagligen där problematiken ligger. Jag har alltid haft en väldigt enkel syn på killar - är de ovänner så slåss de lite och sedan är allt bra igen alt. de pratar aldrig igen. Tjejer däremot är mer komplexa - det snackas bakom ryggar, det falskspelas och de har väldigt svårt att hantera förändringar. Vad händer om man kommer ut som lesbisk hos sina vänner? Det känns som att risken är väldigt stor att folk spelar förstående och accepterande men sedan snackar tusen gånger mer skit än förut. Killar är lite mer "antingen eller", antingen accepterar man homosexualitet eller så är man värsta homofoben. Varför ska brudar vara så sjukt nyanserade?!
Säkerligen har alla någon gång varit osäkra på sin sexualitet, det är jag övertygad om. Men hur kommer det sig att man måste förklara sig om man avviker från det "normala"? Det vill säga om man inte är straight? "Hej, jag är gay" okej - kul för dig, men jag bryr mig inte! Hade någon presenterat sig som "Hej, jag är straight" hade jag däremot fallit direkt! Fast det är egentligen fel av mig, för orsaken till att gay-personer gärna offentliggör det är att det inte ska uppstå missförstånd och samtidigt understryka att alla inte är straight. Det stör, det är som en nagel i mitt öga - varför ska man ursäkta sig?!
Varför är det personen som säger "Jag är kristen" och inte den som är rädd för att tro som blir ifrågasatt? För egentligen tror vi nog alla på något, vissa är bara så pass rädda för omgivningens reaktioner att de helt enkelt väljer att stå neutrala. Fast de är ju inte så neutrala, de ha trots allt på sätt och vis valt förtryckets väg. Ungefär som de passiva mobbarna - de gör inget, men de hjälper heller inte den ensamma. Ta en enkel sak som att be. När man ber så hör man själv sina argument och lyckas kanske till och med finna klarhet tack vare detta. Istället för att bära allting inom sig i ensamhet så får dessa människor ut sina tankar och känslor. Alla som ber gör det nog inte för att de tror på Gud.
Varför är det personen som säger "Nej tack, jag är nykterist" eller "En vatten, tack" som blir festens hackhöna och inte den som super sig stupfull innan sex och ligger däckad i ett hörn innan midnatt? Jag är väldigt nyfiken på vad det är som gör oansvarighet och rädsla för att vara sig själv bättre än att stå för något man tror på. Minns en gång på tåget när jag hör en tjej som pratar i mobiltelefon säga: "Om jag hade varit full hade det ju inte varit pinsamt. Nu kommer jag ju komma ihåg detta resten av mitt liv!".
Allt jag kunde tänka var: "Är du helt jävla dum i huvudet?!"
Klart att man tvekar och inte vet. Klart att man ifrågasätter saker och ting ibland. Men hur tusan ska man kunna välja rätt om det enda som accepteras är det vanliga, det man alltid har gjort? Till och med en ny frisyr är för mycket för en del... Förändringar går inte - de har stoppat in dig i ett fack för länge sedan och är inte under några som helst omständigheter beredda att ompröva sitt beslut.
Under ett samtal med min gamla filmlärare sa jag något i stil med: "Jag faller inte för ålder, utseende eller kön - jag faller för personer." Jag vill gärna tro att jag är så totalt öppen och fri från fördomar och förutfattade meningar. Men det är nog lite av en utopi. Jag hade nog inte vågat. Jag är för feg. Vad är det som egentligen hindrar en från att bli tillsammans med någon av samma kön? Rädsla för relationen, eller för vad omgivningen skulle tycka?
Så det jag undrar är väl egentligen: Hur ska man våga välja den väg som är rätt för en själv istället för den som passar omgivningen bäst? Både i smått och stort - både genomtänkt och fort? Är det verkligen bättre att vara mainstream än sig själv?!
Varningstecken
Ex. Kärlekens kanske mest skrämmande ord. Trots det används det flitigt och nästintill skrytsamt tycker jag. Därför har jag bara ett ex. Men hur vet jag att min nya kommit över sitt ex? Bara för att jag äntligen är där, betyder inte det att andra kommit lika långt. Trots allt har det tagit mig över ett år att klara ut förvirringen och känslorna. Jag erkände inte ens för mig själv förut att jag inte kommit över honom, så hur tusan ska jag då kunna förvänta mig att en eventuell partner är ärlig mot mig angående sina ex? Vissa är ju bara arga, sårade och hatiska - men döljer inte det egentligen en hel del förtrycka kärlekskänslor? Har man egentligen kommit över sitt ex om man är hatisk?! Självklart kan man vara arg på riktigt och faktiskt ha orsak till det, men jag tror många döljer saknaden med ilska.
Ragga solo. Det suger verkligen! Hur kul är det att hänga efter någon som inte ger någon som helst antydan till att intresset är besvarat? Det är inte särskilt spännande att öppna sig och vara ärlig när det knapphändiga svaret man får är ett intetsägande "vad söt du är". För fem år sedan hade jag inga som helst problem med att visa intresse och uppskattning till någon även om jag inte fick gensvar. Jag brydde mig helt enkelt inte så mycket om hur det uppfattades, så länge jag kämpade för det jag ville ha. Till sist inser man att det är lönlöst att kämpa för något man ändå aldrig kan få. Lönlöst att ge till någon som bara tar. Lönlöst att bygga något med en person som är precis lika hemsk som ett ex. Blev jag realist eller cyniker? Insåg jag verkligheten eller tappade jag hoppet på kärleken?
Kära ner sig är inget jag gör direkt. Det är nog rätt sant trots allt, även om jag inte själv riktigt vill erkänna det, att jag fastnar snabbt. Är det någon som känns rätt så är det där jag stannar tills jag är övertygad om att jag hade fel (igen). Förvisso kan jag lika fort som en kontakt knöts ta avstånd från en person. Nemas problemas, känns det obehagligt eller ointressant finns det ju ingen som helst anledning att stanna. Jag intalar mig själv att jag inte blir kär, att det bara handlar om att jag fastnar och sedan blir besviken när jag märker hur fel jag hade. Men ärligt talat - är inte det att bli lite kär? Vi människor är rätt bra på att ljuga för oss själva. Är det inte dags att vara ärliga snart?!
Tänk dig för...
Du behöver inte analysera varför han inte hör av sig eller varför det känns fel. Du behöver inte längre fundera över varför han hellre hör av sig till andra. Något du absolut inte behöver oroa dig över är att han skulle vara elak - men, he's just not that into you! Problemet är bara att han är för snäll för att säga det. Problemet är att han gillar uppskattningen för mycket för att vilja orsaka slutet på den. Problemet är att han inte riktigt vet vad han vill.
Nej, där ljög jag. Det där var en eufemism. Han vet vad han vill ha, och det är iallafall inte dig! Inse faktum. Lita på din intuition istället för att lyssna till den dryga omgivningen som tror sig veta vad som är bäst för andra. Skit i vad dina vänner säger. De är bara glada över att du äntligen har träffat någon, de bryr sig egentligen inte om ifall han gillar dig eller inte. Det enda som betyder något för dem är att de inte längre behöver ha dåligt samvete för att de aldrig umgås med dig utan bara med sin pojkvän. Du ska definitivt inte bry dig om vad hans vänner säger - för vad vet de egentligen om hur han känner? Lita på din intuition!
Det går inte att klandra honom. För vem vill be en trevlig tjej dra, när de egentligen ser henne som en potentiell riktigt bra vän? Bara för att det där extra intresset inte är ömsesidigt så betyder väl inte det att han måste säga upp kontakten? Vi vet väl alla själv hur skönt det är att ha någon som är intresserad - någon som bryr sig om en, hjälper en, ger komplimanger och framförallt får en på gott humör. Varför i hela fridens namn skulle man vilja be denna någon att dra?! Det är rätt dumt faktiskt. Även om det hade varit det enda ärliga och rättvisa. Att rakt ut säga att man inte är intresserad. Förstår ni hur mycket det tar emot? Det svider att veta att man sårar en annan människa, att man tar hoppet ifrån dem...
Om man tänker sig för mycket för då? Om man låter minsta lilla tecken på osäkerhet få en själv att backa? Egentligen, om jag nu anser att man inte ska visa ett genuint intresse förrän man själv är säker på att man vill binda sig till just denna personen - borde inte den personen också få den chansen att bestämma sig då? Alla resonerar ju inte på samma sätt, och tänker definitivt inte i samma banor lika snabbt - "är det värt det?" Bara för jag har bestämt mig behöver ju inte han ha gjort det, eller? Måste det tvunget betyda att han är ointresserad?
Tänk dig att hela din situation talar för att du är ute efter ett seriöst förhållande. Du kanske ha barn, eller kanske du har avgett ett kyskhetslöfte - det finns många tänkbara situationer. Tänk dig att varenda ord du uttalar säger att du vill ha något seriöst. Men du är rädd. Du är övertygad om att alla eventuella lovers kommer skrämmas bort av din situation - du känner att det är kört. Fast du vill ju faktiskt ha någon. Då gäller det att satsa också - träffar man någon som känns rätt så får man ju kämpa för det. Då kan man inte bara sitta där och vänta på att motparten ska fixa allt. Då är det dags att stänga butiken ett tag framöver och ägna sig åt den man funnit som faktiskt är intressant. Det går inte att samtidigt hålla butiken öppen för allmänheten, att dejta flera samtidigt. Med andra ord har du just grävt din egen grav.
Samtidigt kan det ju vara så att omgivningen tror att du är ute efter ett seriöst förhållande bara för att din situation gör att du borde vara det. Det finns mycket man borde här i livet. Kanske är du inte sugen på att binda dig riktigt än? Du kanske trivs med att rumla runt och inte bry dig ett piss om hur du får andra att må? Förr eller senare inser omgivningen vilken feltolkning de gjort, att den här snubben är precis lika oseriös som andra. Att han precis som många före honom är väldigt förtjust i att flörta och ha många fiskar på kroken av rädsla att vara ensam.
