Majlinos

Åtminstone en light-variant av det hela. Jag brukar vara helt emot light, men i det här fallet är det inte annat än tillfredsställande och nöjsamt. Från början var jag grinig eftersom jag varken skulle bjudas på kvällsbuffé eller ha ett kök att tillgå. Det visade sig vara en vanesak.


Här sitter jag i Halmstad, för tredje veckan i rad. TV:n har bara nyttjats ett par gånger, datorn några fler. Cykeln har jag med mig och staden har utforskats. Första veckan var att föredra då den bjöd på sol. Å andra sidan tillåter regnet mig att be om te, från den gulligaste receptionisten man kan tänka sig, och stänga in mig på rummet med en bok. Är inne på tredje boken sedan min ankomst, märk väl att det är cirka fem år sedan jag gav upp mitt läsande. Bastun finns i källaren om jag skulle vara sugen på att svettas. Önskar jag sällskap så finns det ett antal kollegor att tillgå. I vanliga fall är jag rädd för vad de ska anse om mig privat, och undrar ständigt om jag gör något fel. Här uppe har jag släppt rädslan och jag gillar resultatet !

För några dagar sedan tröttnade jag på solens frånvaro och bestämde mig för att ta saken i egna händer. Inte genom solarium eller en soldusch för 550 kr. Nej nej, som den starka och självständiga kvinna jag är så blev det brun-utan-sol på sprayburk. Bra val. Efter att ha kämpat för att få några stänk på ryggen och försökt rätta till blekheten efter att ha valkat min häl så upptäcker jag till min förfäran att hela badrummet är brunfläckigt ! Inte så bra val. Förvisso lever jag just nu med lyxen att ha städerskor (kanske något att skaffa hemma?), men det ingår inte i deras jobb att städa upp efter att jag grisat ner så mycket. Tar duschslangen och börjar spruta innan det hinner torka in, vilket gav mig mycket vackra händer. Höger hand saknar färg på halva fingrarna, och vänster hand är estetiskt fläckig. Trevligt, trevligt.


Efter monsterduschen såg mitt hår ovanligt bronsfärgat ut. Skyndade mig ner till herrfrisören på hörnet och frågade, utan att egentligen tro att han skulle kunna hjälpa mig, ifall han sålde silverschampo. Han tittade tveksamt på mig och kontrade med ”Är det du eller din vackra mor som ska ha det?” Det är nog jag, och det förstod han ju själv när han tog en titt på mitt inte lika vackra hår. Vaknade på morgonen och kände mig rätt nöjd när jag tog en titt på min nakna kropp, därefter blev det hårtvätt som även den gjorde mig nöjd. I går kväll tog jag ett extra sprut i ansiktet som inte verkade ha fått så mycket färg första gången. Det enda som saknas nu är min nya accessoar som anländer om ungefär en vecka. Och nej mina vänner, jag talar inte om en fettsugning, ansiktslyft, bröstförstoring eller ny näsa. Lösnaglarna som jag förra helgen äntligen lyckades (läs: vågade mig på att försöka) få bort får nog stanna borta ett bra tag framöver.

Jag älskar friheten med att vara i Halmstad ! Där hemma hade sprayen fått mig att tänka på allt extra jobb som behövs – skrubba badrummet, byta sängkläder, lukta knasigt. Silverschampoot hade känts som en onödig utgift. Jag brukar se mig själv som praktisk och ekonomisk. Kanske är jag lat och snål. Var det bara ett miljöombyte jag behövde ? Eller det faktum att jag knappt har något ansvar här – inte städa, tvätta, diska, betala räkningar, lägga mig i tid, tänka på morgondagen, press att vara social när jag inte känner för det.

Kontakten med mina nära och kära är knapphändig, men tillräcklig. En enda kväll har jag känt mig ensam och önskat att jag var hemma. Inte för att jag är så värst mycket bättre på att höra av mig eller se till att ses när jag är hemma. Kanske är det så att det accepteras desto mer när jag är längre bort ? Varje helg kommer jag i varje fall hem för att leka. Passar på att träffa kompisar och andas ut efter all övertid. Har roliga saker inplanerade redan från början och ser fram emot det. Det är efterlängtade vackra ansikten mina kompisar bär. I vanliga fall när jag har en fest inplanerad hoppar jag utan att tveka över om jag är trött, eller inte på humör. Nu existerar inget sådant – jag är fri, jag är ledig, jag är glad över att äntligen få ses igen ! Förvisso segare än ett vingummi, men jag kommer åtminstone till sist ;P

Första helgen tillbaka var kortare än 24h och lockelsen att stanna hemma och ta det lugnt var stor. Men klockan elva lyckades jag infinna mig på festen som börjat sju. Och klockan ett anlände jag till brunchen som var planerad till elva. I vanliga fall hade jag hellre låtit bli att dyka upp alls än att komma så sent. Nu fick de helt enkelt acceptera min nonchalans. Nonchalans som berodde på extremt trötthet efter ett arbetspass från 05.13 – 21.32, som avslutades med middag och utgång med några sötnosar här i Halmstad. Vilket gav mig ungefär tre timmars sömn under morgonen innan det var dags för hemfärd...

Jag har väl alltid varit ganska ärlig och rättfram av mig. Men att göra saker som jag vill, istället för att fundera särskilt mycket på hur det påverkar andra har aldrig varit riktigt min grej. Hur ska jag bete mig för att leva upp till deras bild av mig? Vad ska jag göra för att de ska bli nöjda? Hur kommer han ta det? Blir han ledsen/sur? Kommer de bli arga? Sviker jag nu? Vad måste jag göra för att han ska fortsätta vilja träffa mig? Är frågor som snurrat i mitt huvud. Nu i Halmstad gör jag det jag känner för, och bara det jag känner för. Tiden är en riktlinje, ingen lag. I'm lovin' it !

Denna ”isolering” har tillåtit mig att bara vara, njuta av livet. Förvisso lyser mina ”ordinarie” bekantskaper med sin frånvaro, men det har tillåtit mig att utforska områden jag tidigare avstått från. Jag har fått tid att göra det som måste göras – jobba – men ändå ha så mycket mer fritid än jag nånsin känt att jag har hemma. Trots att jag jobbat övertid hittills fyra dagar på tre veckor så känns det ändå mer fritt.


Carpe diem, jag gör det ! Skippa alla krav, alla måsten. Bara lev. Inga tvång, inga förväntningar. Bara jag. Jag har inget emot att skapa nya kontakter, men när någon som jag knappt känner, eller vill släppa in, tränger sig på då tappar jag lusten. Då är det inte längre en ny och rolig kontakt. Då är det som en påträngande förälder när man är i tonåren. Påträngande föräldrar passar inte in i min fria Halmstad-livsstil, dessutom är jag långt ifrån tonåring och spenderar hellre mina lediga helger med personer jag vet att jag tycker om.

Hur svårt kan det vara ?

Ni känner varandra sedan en tid tillbaka, nu ses ni regelbundet och relativt ofta. Det är inte direkt så att ni sitter i vars en ända av soffan, eller ryser till av obehag av den andres beröring. Tvärtom så är ni ganska så närgångna och den närheten är enbart gemytlig och trygg. Det är avslappnat och öppet när ni ses. Det är aldrig tråkigt, utan jämt något på gång. Är det inte bus så är det bråk. Ligger ni inte i en klump och skrattar åt varann så är det du som tjurar för att han tog i lite för mycket när ni syskonkärleksbråkade. Det går ganska så snabbt över, även om den tråkigt platoniska känslan av syskonkärlek kvarstår lite längre. När ni inte ses så saknar du hans sällskap.


När ni ses känner du ingen som helst press till att något måste hända, inga som helst krav på avancemang. Inte ens en fjuttig liten mespuss. Ibland känner du heller inte någon som helst lust till det. Medan du andra gånger känner hjärtat dunka hårdare, temperaturen stiga, nervositeten komma krypande och en oförneklig lust att bara trycka upp honom mot väggen och hångla loss. Vad är problemet då - vad hindrar dig ? Rädd för att inte möta förväntningarna ? Rädd för att förstöra världens just nu bästa umgänge ? Övertygad om att världens bästa umgänge inte vore fullt så lockande längre om det avancerade ? Ovilja inför att binda upp dig ?

Vart tog din initiativförmåga och sexdrift vägen ? Dags för tomatövningar kanske...

Eller så trivs du helt enkelt alldeles utmärkt med den nivån det är på nu. Lekfullt, kravlöst och högst vänskapligt.

What is already broken can only get better.

http://www.youtube.com/watch?v=P8iFzjL4yv4&feature=PlayList&p=20F26CE4767497E3&index=9

Medicin: lekfullt och tröstande.

Krav, press och måsten. Jag vill ha det enkla, det okomplicerade, det lekfulla, det underbara. Minsta lilla hinder och jag tänker "meck". Sedan tar jag två steg tillbaka. Fast egentligen finns det inget meck, ingen press. Allt som finns är tålamod. Ingen som stressar, pressar eller kräver. Ingen som tar för sig av något som inte bjuds på. Kraven finns hos mig själv.

Det känns som om jag bakar en muffin som aldrig blir klar. En muffin som kom ut döbakt och som jag snabbt kastade tillbaka in i ugnen som för att rädda den. Bättre blir det i varje fall inte. Ibland får man helt enkelt nöja sig. Eller börja om. Börja om får jag nog göra. Backa bandet åtminstone.

Från början var det så himla wow. Uppskattande, utforskande, ömsesidigt. Jag kände mig verkligen het. Åtrådd. Attraktiv. Jag vågade vara allt som jag ville eller saknade. Jag kompletterade mig själv. Det var underbart. Jag var underbar. Det var fem jävla år sedan ! Det har bara gått utför sedan dess. Nu senast var jag allt annat än uppskattad (det märktes i varje fall inte) och hade definitivt inte något ömsesidigt utbyte. Stelt, själviskt och "bara för att". Nervositet och okunskap yttrade sig som totalidiotiska hån och ett ännu dummare påklistrat superego. Samtidigt föll min självdyrkan i marken ...

Är det därför jag tar avstånd nu ? Det är i varje fall inte på grund av några seglivade känslor. Snarare förvärrade rädslor. Att bli tagen för given. Inte uppskattad. Kan jag falla ännu längre ? Fasar jag för fler hån ? Ännu ett superego ?

Det är så mycket enklare att stå vid sidan om och se på. Se på medan livet passerar. Jag önskar det trygga, lekfulla och enkla åter. Platoniskt och utan krav på avancemang. Då kan jag omöjligt falla lägre. Det känns verkligen som att jag inte har något alls att erbjuda just nu. Och det gör mig lite arg. På mig själv. För att jag lät hans idioti etsa sig fast. För att jag lät hans omogenhet styra. Å andra sidan - utan att riskera att falla lägre - så kan jag omöjligt resa mig igen. Och jag går miste om något som säkert är så underbart, avslappnat och upplyftande. Orkar inte tänka mer.

Första gången jag blev dragen vid näsan av honom kändes det trots allt okej. Sen återvände mitt ögongodis och jag kunde fortsätta sukta på avstånd. Jag vågade mig till och med på att göra ett närmande. Fast sen drog jag mig tillbaka igen, fylld av ambivalens. Frågor som "kräver det här mer än vad jag är beredd att erbjuda" "känns det lika underbart enkelt och rätt om en månad" "kommer det skänka mig så pass mycket glädje att det känns värt" "är jag bara intresserad för stunden" etc. När jag väl bestämt mig för att köra, så var det för sent.

Men så idag, en vacker (eller nåja, halvmulen och ganska grå - men inget regn) tisdagsmorgon i juli. Nu var det äntligen  dags ! Äntligen fick mina ögon återigen skymta det som saknats och hela min kropp började pirra av glädje. Jag var tvungen att dela med mig av min upprymdhet och ringde faktiskt lilla mor. "Det var inte menat om det är för sent när du slutat jobb idag" säger hon, men nej nej nej nu fick det räcka med ödets nycker. Jag ringde direkt ett samtal för att försäkra mig om att det inte skulle vara för sent tio timmar senare.