Guld !
Som frekventa läsare kanske räknat ut skriver jag helst inte om specifika händelser, men ibland får man göra undantag. Och igår förtjänar ett sådant undantag!
Ibland är det bra att tänja på sina gränser. Om jag väl har sagt att jag ska göra en sak så brukar jag hålla mig till det oavsett vad - just för att jag själv blir så frustrerad när folk ändrar sig hela tiden. Fast igår gjorde jag ett undantag. Jag skulle egentligen på bio med en kompis men kom fram till att det var viktigare att hänga med min Kines eftersom det var hennes sista kväll här.
Det började rätt lugnt, vi var några som stack till Haket för att äta. Bäst att grunda med mat ;) Jag brukar inte vara gnällig när det gället mat, men igår blev jag faktiskt riktigt besviken. Vår mat kom inte förrän efter en halvtimme. En av de första att få mat var jag, och jag bestämde mig för att vara lite söt för att vänta tills alla fått sin tallrik. Dessvärre kom de 3 sista pizzorna cirka 10 minuter senare. Vi betalade iallafall lite senare, men när vi väl skulle gå springer servitören ikapp oss och påpekar att någon av oss inte betalt. Inte betalt?! Jag känner mina kompisar och vi hade alla betalt. Förvisso är det surt för dem att inte få in sina pengar men för det första så förtjänade dem inte ens det igår, för det andra får dem väl ha bättre koll till att börja med än att springa ikapp oss ute på gatan (?!) och för det tredje var det inte ens så värst gott. Besviken på Haket.
Ajaa, vi kom därifrån iallafall. Gick ner till Tivoli och satte oss vid havet för att mysa till det lite med varandra och spriten. Fast sen tröttnade vi dels på kylan och dels på vår sprit, så vi gick in till Steakhouse istället. Drack kanske lite för mycket, men med tanke på hur sällan jag dricker så kan det inte göra alltför mycket. Full vågar jag bara bli när jag litar på dem jag är med. Roligt nog kom en äldre (40+) kvinna in och började prata med oss - urskön! En stund senare var hela hennes sällskap med oss.
I vilket fall droppade folk av efter hand, vilket inte hindrade mig från att fortsätta ha hur roligt som helst. Utmanade en kille på att ör-nibbla, han hade tydligen aldrig upplevt det. Så som den kung jag är på det så tog jag på mig ansvaret, men han klarade inte ens av fem sekunder innan han hade det för bra! Vi var fyra personer till sist som drog till stranden för mitt och Kick's första nakenbad :P Killarna bangade som förväntat ur, men vi sprang åtminstone i. Jag till och med två gånger, det var ju så skönt! Längs piren träffade vi på en tysk som tog med oss till hans båt där fyra andra tyskar befann sig. Fast gänget tröttnade och ville dra hem så det blev taxi runt tre. Kick fick hjälpa mig att tvätta fötterna, som var rätt smutsiga med tanke på att jag gått barfota rätt länge. Assisterade till och med tandborstningen ;)
Väl hemma kom mina uppackade kondomer väl till behov, dock inte för min del. Senast jag kunde haft nytta av dem så var de nerpackade nämligen :P En rätt bra orsak till att dra sig ur, ansvarsfull får man ju se till att vara i dagens läge... I vilket fall fick jag och den andra icke-sexande överliggaren oss en rolig stund då det saknas dörrar i min lägenhet så allt hördes rätt bra :P
När jag väl somnat så blir jag väckt, för att den sexande killen vill röka och undrar var det är okej. Oilsk jag blev istället, så jäkla ocharmig! "Okej, nu har jag fått det jag ville ha, så - var kan jag röka?" Som tur är somnade jag om ganska fort igen och fick mysig spooning hela natten. Precis lagom avancerat för mig. Det som imponerade på mig allra mest är att han inte ens försökte nåt mer än bara hålla om och kramas. Pluspoäng. Kändes helt avslappnat och jag kände mig inte obekväm en enda gång, vilket är jäkligt ovanligt när det handlar om mig och närhet.
Sexarna drog båda två hem rätt tidigt igår, fast den ena kom tillbaka när min Kines kom hit för att säga hejdå. Känns helt lugnt att hon åker nu, för nu har jag fått träffa henne två gånger på två månader vilket är alldeles underbart ! Dessutom är min resa dit i september redan bokad och klar. Känns mycket bättre när man har lite koll. Kines-kärlek <3
Hur glad som helst över att jag och Kicken börjat umgås nu, för vi har så himla ball ihop! Bättre sent än aldrig, eller vad är det man brukar säga? ;) Ibland är jag för accepterande när det gäller killar och kompisar. En kille jag varit/är intresserad av kan jag inte bestämma över. Anser han att det är en bra idé att hoppa på min kompis istället/också så är det ju upp till honom. Vissa tycker att jag borde bli lack på kompisen då, men varför då? Det finns ju verkligen ingen orsak. För ifall jag redan bestämt mig för att han inte är något att ha, eller att jag inte tänker göra något med honom - varför ska inte någon annan då kunna få chansen istället? Alla passar inte bra ihop, så när man väl tror sig ha hittat någon så varför inte köra på? Är det till på köpet en så (relationsmässigt) obetydlig kille som Hufflepuff kunde jag inte bry mig mindre ifall någon av mina tjejkompisar fick till det lite med honom. Jag ville ju ändå inte ;P Det känns mer som att jag isåfall skulle bli sur bara för sakens skull, utan att egentligen vara det - och det är ju både onödigt och löjligt. Så jag försöker stå över sådant.
Mitt sällskap från igår kväll stannade kvar ända till sex på kvällen, och vi fortsatte ha skitroligt ihop! Oftast handlar det om att någon försöker ha roligt med mig, men jag bara stör mig på personen ifråga. Eller så är det ombytta roller. Men det här var simply fun! Han hjälpte mig att tvätta, vi utmanade varandra på wii, sjöng, lagade mat ihop och sov bort rätt mycket av dan. Min avloppsspolare kom mitt i allt och där öppnar jag dörren rufsig i håret och med en kille sovandes i min säng. Kunde inte låta bli att fulragga lite på spolkillen. Tolkningen han gjorde av situationen är väl rätt uppenbar, och därför fulraggandet så mycket roligare :P Fast nu handlade det ju bara om att vi sov och lekte/spelade wii :) Länge sedan jag hade så okrävande roligt med en kille. I den åldern jag är nu känns det som ifall de flesta bara är ute efter sex... Den här killen försökte inte ens ta mig på brösten när vi spoonade, jag är imponerad av att någon har vett nog att sköta sig! Men idag har varit hur bra som helst! Rätt konstigt hur mycket man kan hinna uppleva ihop och skämta om under så kort tid. Klick. Glad att han stannade kvar så länge :)
Ibland är det bra att tänja på sina gränser. Om jag väl har sagt att jag ska göra en sak så brukar jag hålla mig till det oavsett vad - just för att jag själv blir så frustrerad när folk ändrar sig hela tiden. Fast igår gjorde jag ett undantag. Jag skulle egentligen på bio med en kompis men kom fram till att det var viktigare att hänga med min Kines eftersom det var hennes sista kväll här.
Det började rätt lugnt, vi var några som stack till Haket för att äta. Bäst att grunda med mat ;) Jag brukar inte vara gnällig när det gället mat, men igår blev jag faktiskt riktigt besviken. Vår mat kom inte förrän efter en halvtimme. En av de första att få mat var jag, och jag bestämde mig för att vara lite söt för att vänta tills alla fått sin tallrik. Dessvärre kom de 3 sista pizzorna cirka 10 minuter senare. Vi betalade iallafall lite senare, men när vi väl skulle gå springer servitören ikapp oss och påpekar att någon av oss inte betalt. Inte betalt?! Jag känner mina kompisar och vi hade alla betalt. Förvisso är det surt för dem att inte få in sina pengar men för det första så förtjänade dem inte ens det igår, för det andra får dem väl ha bättre koll till att börja med än att springa ikapp oss ute på gatan (?!) och för det tredje var det inte ens så värst gott. Besviken på Haket.
Ajaa, vi kom därifrån iallafall. Gick ner till Tivoli och satte oss vid havet för att mysa till det lite med varandra och spriten. Fast sen tröttnade vi dels på kylan och dels på vår sprit, så vi gick in till Steakhouse istället. Drack kanske lite för mycket, men med tanke på hur sällan jag dricker så kan det inte göra alltför mycket. Full vågar jag bara bli när jag litar på dem jag är med. Roligt nog kom en äldre (40+) kvinna in och började prata med oss - urskön! En stund senare var hela hennes sällskap med oss.
I vilket fall droppade folk av efter hand, vilket inte hindrade mig från att fortsätta ha hur roligt som helst. Utmanade en kille på att ör-nibbla, han hade tydligen aldrig upplevt det. Så som den kung jag är på det så tog jag på mig ansvaret, men han klarade inte ens av fem sekunder innan han hade det för bra! Vi var fyra personer till sist som drog till stranden för mitt och Kick's första nakenbad :P Killarna bangade som förväntat ur, men vi sprang åtminstone i. Jag till och med två gånger, det var ju så skönt! Längs piren träffade vi på en tysk som tog med oss till hans båt där fyra andra tyskar befann sig. Fast gänget tröttnade och ville dra hem så det blev taxi runt tre. Kick fick hjälpa mig att tvätta fötterna, som var rätt smutsiga med tanke på att jag gått barfota rätt länge. Assisterade till och med tandborstningen ;)
Väl hemma kom mina uppackade kondomer väl till behov, dock inte för min del. Senast jag kunde haft nytta av dem så var de nerpackade nämligen :P En rätt bra orsak till att dra sig ur, ansvarsfull får man ju se till att vara i dagens läge... I vilket fall fick jag och den andra icke-sexande överliggaren oss en rolig stund då det saknas dörrar i min lägenhet så allt hördes rätt bra :P
När jag väl somnat så blir jag väckt, för att den sexande killen vill röka och undrar var det är okej. Oilsk jag blev istället, så jäkla ocharmig! "Okej, nu har jag fått det jag ville ha, så - var kan jag röka?" Som tur är somnade jag om ganska fort igen och fick mysig spooning hela natten. Precis lagom avancerat för mig. Det som imponerade på mig allra mest är att han inte ens försökte nåt mer än bara hålla om och kramas. Pluspoäng. Kändes helt avslappnat och jag kände mig inte obekväm en enda gång, vilket är jäkligt ovanligt när det handlar om mig och närhet.
Sexarna drog båda två hem rätt tidigt igår, fast den ena kom tillbaka när min Kines kom hit för att säga hejdå. Känns helt lugnt att hon åker nu, för nu har jag fått träffa henne två gånger på två månader vilket är alldeles underbart ! Dessutom är min resa dit i september redan bokad och klar. Känns mycket bättre när man har lite koll. Kines-kärlek <3
Hur glad som helst över att jag och Kicken börjat umgås nu, för vi har så himla ball ihop! Bättre sent än aldrig, eller vad är det man brukar säga? ;) Ibland är jag för accepterande när det gäller killar och kompisar. En kille jag varit/är intresserad av kan jag inte bestämma över. Anser han att det är en bra idé att hoppa på min kompis istället/också så är det ju upp till honom. Vissa tycker att jag borde bli lack på kompisen då, men varför då? Det finns ju verkligen ingen orsak. För ifall jag redan bestämt mig för att han inte är något att ha, eller att jag inte tänker göra något med honom - varför ska inte någon annan då kunna få chansen istället? Alla passar inte bra ihop, så när man väl tror sig ha hittat någon så varför inte köra på? Är det till på köpet en så (relationsmässigt) obetydlig kille som Hufflepuff kunde jag inte bry mig mindre ifall någon av mina tjejkompisar fick till det lite med honom. Jag ville ju ändå inte ;P Det känns mer som att jag isåfall skulle bli sur bara för sakens skull, utan att egentligen vara det - och det är ju både onödigt och löjligt. Så jag försöker stå över sådant.
Mitt sällskap från igår kväll stannade kvar ända till sex på kvällen, och vi fortsatte ha skitroligt ihop! Oftast handlar det om att någon försöker ha roligt med mig, men jag bara stör mig på personen ifråga. Eller så är det ombytta roller. Men det här var simply fun! Han hjälpte mig att tvätta, vi utmanade varandra på wii, sjöng, lagade mat ihop och sov bort rätt mycket av dan. Min avloppsspolare kom mitt i allt och där öppnar jag dörren rufsig i håret och med en kille sovandes i min säng. Kunde inte låta bli att fulragga lite på spolkillen. Tolkningen han gjorde av situationen är väl rätt uppenbar, och därför fulraggandet så mycket roligare :P Fast nu handlade det ju bara om att vi sov och lekte/spelade wii :) Länge sedan jag hade så okrävande roligt med en kille. I den åldern jag är nu känns det som ifall de flesta bara är ute efter sex... Den här killen försökte inte ens ta mig på brösten när vi spoonade, jag är imponerad av att någon har vett nog att sköta sig! Men idag har varit hur bra som helst! Rätt konstigt hur mycket man kan hinna uppleva ihop och skämta om under så kort tid. Klick. Glad att han stannade kvar så länge :)
Jag hade det sjukt roligt igår kväll och idag, Tack för det sweethearts! :D
Unik individ
Vi pratar om mainstream som om det vore något dåligt. Vi pratar om utseende som om det inte har så stor betydelse. Vi pratar om personligheter som om alla har rätt att vara som de behagar.
Fast nu är det ju inte riktigt så. Vi uppskattar inte olikheter, vi uppskattar inte att någon sticker ut ur mängden. Vi uppskattar absolut inte att någon inte ser ut som normen, eller klär sig på ett helt annat sätt än vi. Vi uppskattar inte andra människors öppenhet och acceptans mot mänskligheten.
Vi vill ha mainstream, bra utseende och en personlighet som smälter in bra med vår egen.
Vad är det då med den där killen som lever festival-liv alltid? Han som vågar vara sig själv och klä sig som han vill, inte bara när han släpper loss på en sunkig festival. Killen som inte duschar så ofta och bara byter underkläder ibland, fast ändå inte luktar eller är ofräsch. Killen som går i rutiga herrbyxor, spetsiga skor och kråsskjorta. Killen som verkligen har hittat sig själv i vimlet av alla andra. Varför accepterar inte alla andra honom? Varför tittar vi snett och undrar vad det är för fel på honom? Varför dömer vi ut honom utan att ens ge honom en chans bara för att han är annorlunda? Är det inte individualitet vi efterlyser?! Han är glad, öppen och gör det som passar honom - vill han dansa eller sjunga så gör han det, oavsett var han är. Han är absolut inte trög eller konstig, han har egentligen oerhört bra koll på det mesta. Främst av allt sig själv - han vet vad han vill. Han vill ta vara på livet. Vad är det som är så himla fel med det???
Jag kunde inte annat än att beundra honom från första början. Även om jag var väldigt skeptisk både mot honom och hans sällskap när jag först såg dem. Det är sant, jag har tyvärr en hel del fördomar... Så fort killen hälsade så sken hans unika inre igenom. Det här är inte någon man träffar på varje dag, om ens någonsin. Vi kallade honom yr, men var han egentligen så yr? Är det inte vi som är yra i så fall - vi som anpassar oss efter mängden, vi som är rädda för att vara oss själva?
Hans tålamod och självdisciplin är inte att leka med. Gissa vem som satt utanför min lägenhet en hel dag och väntade på mig utan att flytta på sig trots att det regnade? Precis, Hufflepuff. Och nej, det är inte hans riktiga namn - bara mitt smeknamn på den fräsigaste personen jag har träffat i hela mitt liv! Jag beundrar dig.
Såklart, ingen är perfekt. Det här är killen som lagar mat utan att göra minsta ansträngning till att städa efter sig. Det här är killen som plankar på tåget mellan Göteborg och Småland (eller ja, försöker ;P). Det här är killen som försöker få sig ett hångel i Sverige trots att han tydligen redan har flickvän. Faktorer som dessa skulle i vanliga fall få mig att ta avstånd och känna lite avsmak för personen i fråga. Men inte i det här fallet. Han är så oerhört egen och underbar att hans brister inte är tillräckliga för att ta död på min beundran.
Varför tar vi inte bättre vara på personer som denna? Varför ska vi stirra ut honom och hacka på honom? Varför ska vi efter första anblicken anta att det är något fel på honom? Vi borde uppskatta hans mod och hans konstnärlighet. Det gör i varje fall jag och jag är glad att jag fick chansen att träffa en person som honom.
Embrase our differences and dare to be yourself.
Hoppet om att göra intryck
"Frågan är ju då snarare varför jag har det här jobbet. I första hand är det säkerhet och i andra hand service." Jag försökte lyssna på allt som sades och just det här är det som fick mig att tänka efter mest. Varför har jag det här jobbet då?! Jo - det finns faktiskt en alldeles ypperlig anledning till det. Efter flera år på motsatta sidan så insåg jag hur mycket ett glatt tonfall, leende eller lite ögonkontakt kunde göra för min dag. Och det är därför jag har det här jobbet, för att komma åt chansen att göra andra människors dag lite bättre. Sen är det ju en helt annan sak ifall jag klarar det eller inte, men det är orsaken till att jag ville ha det här jobbet.
Ni har i varje fall gjort intryck på mig. Det som hände förra lördagen på jobbet var egentligen inte problemet, det är allt bakom - vilket var rätt så uppenbart i varje fall för mig. Många har varit jättegulliga och omtänksamma mot mig, trots att det egentligen inte var så farligt. Bara själva vetskapen om att det finns stöd att hämta fick mig att må bättre mycket snabbare. Det fick mig att inse att sånt här händer alltid, överallt, och går helt enkelt inte att komma ifrån. Medan tankarna om det som varit är ett avskilt, dock inte avslutat, kapitel. Klart att man kan tolka in sitt liv i alla situationer - men vad hjälper det? Blir det lättare att ta itu med det då? Nej.
Där det är som mest ömtåligt finner vi också som mest kärlek.
Det är fult att gråta!
Hur kommer det sig att vi "lärt" oss att det är fult att gråta? Eller vi och vi, jag åtminstone. Tårar tyder på svaghet och hjälplöshet, absolut inte på att det finns en riktigt tråkig orsak till det... Hur fel är inte det?!
Ser jag någon gråta tycker jag absolut inte att det är fult, det är rentav vackert. Sålänge det inte är det där hysteriska jag-ska-ta-livet-av-mig-för-min-pojkvän-har-dumpat-mig gråtandet. Är någon ledsen är det för mig en självklarhet att något har hänt dem och givetvis visar jag då att jag finns där. Ibland även om jag inte känner personen ifråga, det är bara en i mängden som är ledsen och alla andra går förbi... Mänsklighet, någon?
Varför är det då så att jag skäms när jag själv gråter? För mitt gråtande är inte något jag kan kontrollera, kommer det så kommer det. Skäller någon riktigt rejält på mig så kommer tårarna för att jag känner mig maktlös, går något åt tusan fel så gråter jag. Det är väl just det som mina tårar handlar om - jag har tappat kontroll över situationen och då gör jag det även över kroppen. Vissa stunder är det riktigt välkommet med tårar, det är vad som får vissa att förstå att de gått för långt. Att situationen är övermäktig för mig.
Hur kommer det sig då att jag inte själv förstår att situationen är övermäktig? Egentligen förstår jag ju det, problemet är att jag inte riktigt vill acceptera det. Någon har lärt mig att det är fel att gråta. Samtidigt vet jag att ett riktigt ordentligt tårfall är det som behövs ibland för att kunna gå vidare, det är rätt frisläppande på något sätt. Fast jag skäms när jag gråter. Allt jag vill är att det ska sluta så snart som möjligt så att jag bara kan fortsätta med vad det nu än var jag höll på med. Och det är fel, det är riktigt fel! Det är ett steg i riktningen mot att bli som de minnen jag har av en instängd, jag-vill-inte-prata-om-det, arg kvinna. Det är ju dit jag absolut inte vill - jag vill vara glad och empatisk. Jag vill vara mänsklig och ha medkänsla. Fast för att kunna ha det måste jag väl till sist inse att jag inte klarar av allt. Att jag är precis som alla andra...
Det är det jag inte vill erkänna, att jag är precis som alla andra - antagligen till och med lite känsligare. Fast det är ju inget fel i det, för alla är vi olika. Det krävdes rätt mycket, men till sist gav jag iaf med mig idag. Placerade mig i soffan och accepterade att situationen hade blivit övermäktig för mig, att det inte var något som gick över på en kvart igår. Det är säkert många som är som mig - när någon verkar bry sig på riktigt och undrar ifall man är okej så släpper den där tår-spärren lite och gråten kommer. För det finns faktiskt personer som är uppriktigt omtänksamma och faktiskt tar sig tiden att sitta med en. Inte för att tvunget sitta och torka ens tårar eller krama om en, det är nästan för mycket kan jag tycka. Mer bara vara. Tack för omtanken! Jag uppskattar det till max och du fick mig att tänka till.
Jag är totalt slut i hela kroppen och har fått huvudvärk, men det kan väl bli så när man låter lite av spänningen försvinna. Lite sömn kan nog hjälpa, för tabletter försöker jag undvika.
Ser jag någon gråta tycker jag absolut inte att det är fult, det är rentav vackert. Sålänge det inte är det där hysteriska jag-ska-ta-livet-av-mig-för-min-pojkvän-har-dumpat-mig gråtandet. Är någon ledsen är det för mig en självklarhet att något har hänt dem och givetvis visar jag då att jag finns där. Ibland även om jag inte känner personen ifråga, det är bara en i mängden som är ledsen och alla andra går förbi... Mänsklighet, någon?
Varför är det då så att jag skäms när jag själv gråter? För mitt gråtande är inte något jag kan kontrollera, kommer det så kommer det. Skäller någon riktigt rejält på mig så kommer tårarna för att jag känner mig maktlös, går något åt tusan fel så gråter jag. Det är väl just det som mina tårar handlar om - jag har tappat kontroll över situationen och då gör jag det även över kroppen. Vissa stunder är det riktigt välkommet med tårar, det är vad som får vissa att förstå att de gått för långt. Att situationen är övermäktig för mig.
Hur kommer det sig då att jag inte själv förstår att situationen är övermäktig? Egentligen förstår jag ju det, problemet är att jag inte riktigt vill acceptera det. Någon har lärt mig att det är fel att gråta. Samtidigt vet jag att ett riktigt ordentligt tårfall är det som behövs ibland för att kunna gå vidare, det är rätt frisläppande på något sätt. Fast jag skäms när jag gråter. Allt jag vill är att det ska sluta så snart som möjligt så att jag bara kan fortsätta med vad det nu än var jag höll på med. Och det är fel, det är riktigt fel! Det är ett steg i riktningen mot att bli som de minnen jag har av en instängd, jag-vill-inte-prata-om-det, arg kvinna. Det är ju dit jag absolut inte vill - jag vill vara glad och empatisk. Jag vill vara mänsklig och ha medkänsla. Fast för att kunna ha det måste jag väl till sist inse att jag inte klarar av allt. Att jag är precis som alla andra...
Det är det jag inte vill erkänna, att jag är precis som alla andra - antagligen till och med lite känsligare. Fast det är ju inget fel i det, för alla är vi olika. Det krävdes rätt mycket, men till sist gav jag iaf med mig idag. Placerade mig i soffan och accepterade att situationen hade blivit övermäktig för mig, att det inte var något som gick över på en kvart igår. Det är säkert många som är som mig - när någon verkar bry sig på riktigt och undrar ifall man är okej så släpper den där tår-spärren lite och gråten kommer. För det finns faktiskt personer som är uppriktigt omtänksamma och faktiskt tar sig tiden att sitta med en. Inte för att tvunget sitta och torka ens tårar eller krama om en, det är nästan för mycket kan jag tycka. Mer bara vara. Tack för omtanken! Jag uppskattar det till max och du fick mig att tänka till.
Jag är totalt slut i hela kroppen och har fått huvudvärk, men det kan väl bli så när man låter lite av spänningen försvinna. Lite sömn kan nog hjälpa, för tabletter försöker jag undvika.
Det är fint att gråta! :)
Mercy-fuck
Been there, done that...? Inte jag iallafall. Förstår inte riktigt poängen med att ha sex med en person man inte har något som helst intresse av egentligen. Det är väl att göra honom en björntjänst? Så långt förstår jag det. Problemet är att jag nu har gjort det ändå - med undantag för sexbiten alltså.
Hur kommer det sig att jag inte förstod björntjänsten när det inte gällde sex? Jag ville ju bara inte vara den subbiga tjejen som jag ser så många andra vara. Ville vara lite schysst, men hur schysst var det egentligen? Lite ångest. Visar en kille intresse för mig vill jag inte avvisa honom direkt utan att ha gett honom en chans, även om jag redan från början vet att det inte kommer ge mig något. Många andra brudar vägrar att ens prata med killar de anser fel, eller på en "lägre nivå" som de så snällt kan uttrycka det. De är så totalt självupptagna att de inte förstår att deras bitchiga beteende kan knäcka killen ifråga ännu mer...
Har en teori (som vanligt) om att killar med dåligt självförtroende är så ovana vid att tjejer ens är trevliga mot dem att de tar minsta hövlighet på fel sätt. Man behöver inte flörta, inte ens anstränga sig - överhuvudtaget inte ens mena det på ett kärleksfullt sätt, men ändå lyckas de fastna för en. Vad är det med ett leende, hälsning eller kallprat som egentligen får dem att tro att man vill nåt mer? Kan inte folk bara förstå att man kan vara trevlig utan att vilja något? För det är nämligen inte bara killarna som ska förstå det, utan också omvärlden. Omvärlden som alltid tycks tro att man raggar eller flörtar när man talar med en kille. Man kan vara trevlig, neutral eller otrevlig, personligen föredrar jag att vara trevlig. Det ger mer i utbyte, ett leende tillbaka kanske. Behöver jag vara neutral eller otrevlig så avstår jag helst.
Jag är oftast trevlig utan att mena det. Givetvis är jag inte otrevlig mot mina kollegor - för vad skulle det ge? Träffar jag någon för första gången är jag såklart trevlig och använder lite charm ifall de verkar vara neutrala eller otrevliga. Vill ju ha en bra relation med kollegorna, med vem som helst jag träffar på egentligen. För den sakens skull är jag absolut inte intresserad. Tyvärr förstår inte alla det. Tyvärr blir en del helt till sig. Tyvärr triggas vissa att tro saker som inte stämmer.
En kollega påpekade en gång för mig att missförståndet kan ligga i att jag får personer jag pratar med att känna sig speciella. Jag förstår hans poäng - men varför skulle jag prata med en person jag inte tycker är speciell? En person som jag vill få att må bra, och inse att jag är intresserad av vad denne säger. Det är väl klart att det ska märkas att jag är genuint intresserad av att relationen (vilken nivå den än må vara på) ska fungera. Jag tog det som en komplimang även om det kanske inte tvunget var menat så.
Nu var det faktiskt såhär att en kille tyckte jag verkade bra och skickade sändebud för att kolla upp ifall jag hade pojkvän. Helst fixa mitt nummer också. Eftersom jag redan visste att mina känslor var väldigt neutrala sa jag att om han vill ha mitt nummer får han fråga själv. På någon vänster lyckades han ordna det ändå. Fick ett sms med ett förslag om att ses. Inte alls som det brukar vara, då man vet att de egentligen bara vill en sak, utan den här killen var verkligen urgullig och seriös av sig. Dream-guy nummer ett ifall det nu hade varit så att jag kände att det klickade eller att vi ens kunde fungera ihop. Med detta i åtanke vågade jag inte svara, men efter några timmar ringer han då istället upp - hur modigt är inte det?! Då hade jag helt enkelt inte hjärta nog att säga nej. För ifall han verkligen vågar, så ska han väl också belönas för det? Skulle det nu betyda så mycket för honom att träffa mig i ett par timmar på stan så är det väl klart att jag inte säger nej. Vill ju som sagt inte vara som alla andra subbor.
Fast när jag tänker efter, så är det väl ändå mer subbigt att gå ut med någon som man redan vet att man inte vill något med? Är det nästan inte att föra honom bakom ljuset? I vilket fall fick jag dagen efter ett sms om att han nog är lite förtjust i mig, vilket tvingade mig att krypa till korset direkt. Förklara att det inte är någon bra idé eftersom det inte är vad jag är ute efter. Det måste kännas 100% rätt, annars kan det ju inte bli annat än fel. Usch vad subbig jag kände mig! Jag har mycket lättare att hantera killar som uppenbart bara är ute efter sex. De är jag inte rädd för att såra eller förstöra för all framtid...
Vad tycker ni, är det egentligen en bra idé att gå ut med någon för att vara snäll? Eller är det lika illa som ett mercy-fuck?
Hur kommer det sig att vissa inte förstår när det är över, kärleksrelationer som vänskaps. Som inte förstår signalerna, eller ens klarspråket? Intresset som saknas redan från början...
Exet som spökar igen. Skickar via msn över gamla låtar som vi hade ihop. Skriver inget, bara skickar filer. Brukar vara ett av sätten att återuppta kontakten med mig. Varför? Låtarna var något som vi brukade dela. Det är inte en gemenskap som finns kvar längre, den är förbrukad. Förvisso är det låtar som jag fortfarande kan lyssna på ibland eftersom de är bra, och nya versioner är alltid kul. Men jag får en klump i magen. En dålig klump. Leave it.
Hur kommer det sig att jag inte förstod björntjänsten när det inte gällde sex? Jag ville ju bara inte vara den subbiga tjejen som jag ser så många andra vara. Ville vara lite schysst, men hur schysst var det egentligen? Lite ångest. Visar en kille intresse för mig vill jag inte avvisa honom direkt utan att ha gett honom en chans, även om jag redan från början vet att det inte kommer ge mig något. Många andra brudar vägrar att ens prata med killar de anser fel, eller på en "lägre nivå" som de så snällt kan uttrycka det. De är så totalt självupptagna att de inte förstår att deras bitchiga beteende kan knäcka killen ifråga ännu mer...
Har en teori (som vanligt) om att killar med dåligt självförtroende är så ovana vid att tjejer ens är trevliga mot dem att de tar minsta hövlighet på fel sätt. Man behöver inte flörta, inte ens anstränga sig - överhuvudtaget inte ens mena det på ett kärleksfullt sätt, men ändå lyckas de fastna för en. Vad är det med ett leende, hälsning eller kallprat som egentligen får dem att tro att man vill nåt mer? Kan inte folk bara förstå att man kan vara trevlig utan att vilja något? För det är nämligen inte bara killarna som ska förstå det, utan också omvärlden. Omvärlden som alltid tycks tro att man raggar eller flörtar när man talar med en kille. Man kan vara trevlig, neutral eller otrevlig, personligen föredrar jag att vara trevlig. Det ger mer i utbyte, ett leende tillbaka kanske. Behöver jag vara neutral eller otrevlig så avstår jag helst.
Jag är oftast trevlig utan att mena det. Givetvis är jag inte otrevlig mot mina kollegor - för vad skulle det ge? Träffar jag någon för första gången är jag såklart trevlig och använder lite charm ifall de verkar vara neutrala eller otrevliga. Vill ju ha en bra relation med kollegorna, med vem som helst jag träffar på egentligen. För den sakens skull är jag absolut inte intresserad. Tyvärr förstår inte alla det. Tyvärr blir en del helt till sig. Tyvärr triggas vissa att tro saker som inte stämmer.
En kollega påpekade en gång för mig att missförståndet kan ligga i att jag får personer jag pratar med att känna sig speciella. Jag förstår hans poäng - men varför skulle jag prata med en person jag inte tycker är speciell? En person som jag vill få att må bra, och inse att jag är intresserad av vad denne säger. Det är väl klart att det ska märkas att jag är genuint intresserad av att relationen (vilken nivå den än må vara på) ska fungera. Jag tog det som en komplimang även om det kanske inte tvunget var menat så.
Nu var det faktiskt såhär att en kille tyckte jag verkade bra och skickade sändebud för att kolla upp ifall jag hade pojkvän. Helst fixa mitt nummer också. Eftersom jag redan visste att mina känslor var väldigt neutrala sa jag att om han vill ha mitt nummer får han fråga själv. På någon vänster lyckades han ordna det ändå. Fick ett sms med ett förslag om att ses. Inte alls som det brukar vara, då man vet att de egentligen bara vill en sak, utan den här killen var verkligen urgullig och seriös av sig. Dream-guy nummer ett ifall det nu hade varit så att jag kände att det klickade eller att vi ens kunde fungera ihop. Med detta i åtanke vågade jag inte svara, men efter några timmar ringer han då istället upp - hur modigt är inte det?! Då hade jag helt enkelt inte hjärta nog att säga nej. För ifall han verkligen vågar, så ska han väl också belönas för det? Skulle det nu betyda så mycket för honom att träffa mig i ett par timmar på stan så är det väl klart att jag inte säger nej. Vill ju som sagt inte vara som alla andra subbor.
Fast när jag tänker efter, så är det väl ändå mer subbigt att gå ut med någon som man redan vet att man inte vill något med? Är det nästan inte att föra honom bakom ljuset? I vilket fall fick jag dagen efter ett sms om att han nog är lite förtjust i mig, vilket tvingade mig att krypa till korset direkt. Förklara att det inte är någon bra idé eftersom det inte är vad jag är ute efter. Det måste kännas 100% rätt, annars kan det ju inte bli annat än fel. Usch vad subbig jag kände mig! Jag har mycket lättare att hantera killar som uppenbart bara är ute efter sex. De är jag inte rädd för att såra eller förstöra för all framtid...
Vad tycker ni, är det egentligen en bra idé att gå ut med någon för att vara snäll? Eller är det lika illa som ett mercy-fuck?
Hur kommer det sig att vissa inte förstår när det är över, kärleksrelationer som vänskaps. Som inte förstår signalerna, eller ens klarspråket? Intresset som saknas redan från början...
Exet som spökar igen. Skickar via msn över gamla låtar som vi hade ihop. Skriver inget, bara skickar filer. Brukar vara ett av sätten att återuppta kontakten med mig. Varför? Låtarna var något som vi brukade dela. Det är inte en gemenskap som finns kvar längre, den är förbrukad. Förvisso är det låtar som jag fortfarande kan lyssna på ibland eftersom de är bra, och nya versioner är alltid kul. Men jag får en klump i magen. En dålig klump. Leave it.
En nagel i ditt öga?
Tips: sluta läs.
Jag skriver ärligt, jag skriver rakt, jag skriver inte för att tillfredsställa dig eller ens din bild av mig. Som Goethe sa: När du ska skriva något, så be inte någon om råd. Det här är min verklighet, vill du inte ta del av den så låt bli att titta.
Att det pratas om min blogg har jag ganska svårt att tro - även om jag tar det som en komplimang. Det är ju det jag vill. Men på kontoret? Är det snarare inte i ditt huvud? ;)
Jag skriver ärligt, jag skriver rakt, jag skriver inte för att tillfredsställa dig eller ens din bild av mig. Som Goethe sa: När du ska skriva något, så be inte någon om råd. Det här är min verklighet, vill du inte ta del av den så låt bli att titta.
Att det pratas om min blogg har jag ganska svårt att tro - även om jag tar det som en komplimang. Det är ju det jag vill. Men på kontoret? Är det snarare inte i ditt huvud? ;)
He's just not that into you
är precis vad logiken säger. Det är också vad min senaste bok säger. Har inte läst så mycket av den än så länge - men den är väl rätt så ok. Inte alls vad jag förväntade mig bara. Den utgår mer ifrån en traditionell (och förlegad) syn på förhållande. En tjej ska aldrig behöva anstränga sig, hon ska bara sitta fint och vänta på att bli utbjuden. Inte riktigt min stil om man säger så. Vill man ha något får man väl för tusan jobba för det. Och ifall inte vi ska göra något - vad är det då som säger att killarna måste göra något?! Nej, med en sådan gammaldags syn skulle det aldrig bli nån action i dagens samhälle!
What if you meet someone that you have a medium-interest in, but he on the other hand has managed to develop a pretty big interest in you. Maybe you think that if he sees something so great between you and is willing to go through a lot of hazzle - perhaps you should give it a shot? He could have found something that you're just so cynical to see. You risk a try, which goes by and you still don't feel a thing. You definitely should have gone with your basic instinct... I was there last fall, I gave it a try but it didn't change a single thing. There was nothing to get. I wouldn't say I regret it, because it taught me to trust myself. If I don't see a relationship in the future with a guy, then trust it, don't do it just for his sake!
But what if the roles are the opposite? You're this girl who has a major interest in a guy which shows you no sign, what so ever, on a mutual feeling. Should you push him? Push him into giving it a try, even if he doesn't really want to? Or should you just leave him alone? And if it really is the deal everybody says it is: He's just shy, give him time, you both miss out on something great. Or you've just spared yourself a heartbreak... But what if you really make an effort to get to know him and when you finally do it's just to realize that his nothing for you? And you'll be responsible for his heartbreak. Or maybe he's to grumpy and introvert, so nobody can get in. Is this really what I want? Didn't I promise myself to at least get to know people first?
What if you meet someone that you have a medium-interest in, but he on the other hand has managed to develop a pretty big interest in you. Maybe you think that if he sees something so great between you and is willing to go through a lot of hazzle - perhaps you should give it a shot? He could have found something that you're just so cynical to see. You risk a try, which goes by and you still don't feel a thing. You definitely should have gone with your basic instinct... I was there last fall, I gave it a try but it didn't change a single thing. There was nothing to get. I wouldn't say I regret it, because it taught me to trust myself. If I don't see a relationship in the future with a guy, then trust it, don't do it just for his sake!
But what if the roles are the opposite? You're this girl who has a major interest in a guy which shows you no sign, what so ever, on a mutual feeling. Should you push him? Push him into giving it a try, even if he doesn't really want to? Or should you just leave him alone? And if it really is the deal everybody says it is: He's just shy, give him time, you both miss out on something great. Or you've just spared yourself a heartbreak... But what if you really make an effort to get to know him and when you finally do it's just to realize that his nothing for you? And you'll be responsible for his heartbreak. Or maybe he's to grumpy and introvert, so nobody can get in. Is this really what I want? Didn't I promise myself to at least get to know people first?
Ambivalent
Så hur gör man egentligen? När det finns en kille som påstår sig vara intresserad men verkligen inte visar det? Ska man lita på logiken och gå vidare? Eller ska man fortsätta truga i all evighet? Med "verkligen inte visar det" menar jag inte att han inte ger komplimanger eller inte vill ta på mig. Åh nej, det är mycket värre än så! Den där nivån är på tok för hög för honom. Här handlar det om enkla saker som att höra av sig, svara på sms eller ens samtal. Här handlar det om att visa minsta tecken på ett intresse som överstiger det vänskapliga när man träffas. För svårt.
Men vad är det som gör honom så osäker? Är det som jag tidigare skrivit i mitt inlägg om Ragg-rädsla? Att någon har krossat honom? Eller har han helt enkelt så pass dåligt självförtroende att han tror att ingen kan vara intresserad? För det första så har jag visat rätt tydligt att jag är intresserad. För det andra så måste man våga ta chansen igen. Och för det tredje så kan han räkna med att motpartens intresse svalnar rätt fort med tanke på den nonchalans han visar.
Är han så rädd att bli avvisad att han inte ens vågar? Jag börjar tveka. Är han blyg och rädd, eller är det helt enkelt så här han är? Borde antagligen snart låta logiken få överhanden och lägga ner helt och hållet. Men jag vill ju fortfarande lära känna, ge honom en chans, ge mig själv en chans att förstå mig på honom - är han bara blyg som jag så innerligt hoppas?
Men vad är det som gör honom så osäker? Är det som jag tidigare skrivit i mitt inlägg om Ragg-rädsla? Att någon har krossat honom? Eller har han helt enkelt så pass dåligt självförtroende att han tror att ingen kan vara intresserad? För det första så har jag visat rätt tydligt att jag är intresserad. För det andra så måste man våga ta chansen igen. Och för det tredje så kan han räkna med att motpartens intresse svalnar rätt fort med tanke på den nonchalans han visar.
Är han så rädd att bli avvisad att han inte ens vågar? Jag börjar tveka. Är han blyg och rädd, eller är det helt enkelt så här han är? Borde antagligen snart låta logiken få överhanden och lägga ner helt och hållet. Men jag vill ju fortfarande lära känna, ge honom en chans, ge mig själv en chans att förstå mig på honom - är han bara blyg som jag så innerligt hoppas?
Nackdelarna med bottenvåning...
1. Det är inte längre en möjlighet att stiga upp direkt ur sängen och gå runt i lägenheten som man själv behagar.
2. Alla som passerar har en tendens att titta in genom mina fönster, därav nr 1.
3. Grannen ovanpå skakar mattor/överkast/whatever från sin balkong och förser min uteplats med all mysig smuts...
Tack till omgivningen! ; )
2. Alla som passerar har en tendens att titta in genom mina fönster, därav nr 1.
3. Grannen ovanpå skakar mattor/överkast/whatever från sin balkong och förser min uteplats med all mysig smuts...
Tack till omgivningen! ; )
