Majlinos

Imorse bara sköljde det över mig. Var det tacksamhet? Jag tycker det ordet känns lite urlakat. Och tvingande. Det sista tacksamhet ska vara, tvingande. Jag har ingen skyldighet att känna tacksamhet bara för att jag lever i Sverige, bara för att jag har ganska goda förutsättningar eller bara för att jag är "frisk". Jag vill inte att tacksamhet ska vara en tanke eller en inställning. Jag vill att det ska kännas. Annars "känner" jag väl mig knappast tacksam? Imorse kände jag något. En värme och en gläjde över vad som har varit kring påskveckan.

• Ni som bekräftade mig i Perslund, genom att igenkännande validera att det inte är så bra med för mycket jobb och att det tvingar ens vanliga liv till paus. Alla andra som var delaktiga i umgänge, kramar och samvaro. Som bara blåste kärlek över mig. Som intresserade sig. Som brydde sig. Som ville väl. Som ville bråka lite ;)

Under en period har jag stannat längre och längre på jobb. Försökt påminna mig själv om att jag inte är oumbärlig. Eller, åtminstone inte på pappret - för jag har ingen ersättare. Försökt påminna mig själv om att jag inte jobbar med akut verksamhet eller måste vara konstant tillgänglig. Ändå har det slutat med att jag sitter kvar till sex, halv sju om kvällarna. Kommer hem för att äta och stupa i säng. Inte stupa på ett vackert eller strukturerat sätt. Utan genom att kväll efter kväll lura mig själv till att tro att jag "ska bara" värma mig lite under täcket, eller sträcka ut en stund på sängen. För att sedan somna utan att varken ha tvättat ansiktet eller borstat tänderna. Stannar jag kvar på jobb för att jag så snabbt känner mig behövd, duktig och ser resultat där?Tvingas mitt liv till paus för att jag är kvar på jobb - eller är jag kvar på jobb för att jag inte riktigt vill kännas vid tillvaron utanför?

 

• Inhandling av matvaror i sällskap, och en liten gul kyckling med blåsvänligt hår som följde med ner i korgen. Han som hjälper mig med tekniken. Han som bjuder in och bjuder med. Han som nyps och knuffas. Han som får mig att känna mig önskad och älskad. Han som jag delat barndomen med. Han jag vill krama en gång till. Honom jag älskar.
  Morfar som såg själaglad ut när jag väckte honom. Som kände igen mig igen. Sitt "hjärtebarn". Som ömt smekte mig över kinden med sina knotiga fingrar. Som bara strålar av kärlek. Som alltid funnits där. Som gett mig så mycket. Som är på väg bort.
  Hon som försöker. Hon som vill att jag ska förstå att jag är uppskattad. Önskad. Hon som jag försiktigt tillåter ta plats.

• Sällskapet som ska på fest, som bjuder på värme och skratt. Jag som fixat en del, möts på festdagen av en tidning, kort och en påse som någon annan fixat. Någon som tänkt och ordnat. Någon som ser och lägger på minnet. Någon som kräver så lite plats men som för mig ändå är självklar och tar stor plats. Någon som också gör små gester.
  Hon som skickar ett hjärta och samtidigt säger "det är till dig". Någon som också gör små gester. Hon som bara lät mig störta, lät mig vara alldeles alldeles uppgiven, trasig och liten. Hon som lät mig gråta så jag inte kunde andas när jag inte kunde hindra det. Hon som bara fanns där.
  Hon som lämnar lappar på min datorskärm när jag har en skitdag. Någon som också gör små gester. Som peppar och stärker, men också delar och reflekterar. Hon som lämnar ett tomrum efter sig.
  Hon som frågar om jag inte har någon mat, som jag hetsar om att det skulle ju hon ordna. Det bestämde jag faktiskt när hon började. Hon som tar med sig mat till mig dagen efter min skitdag. Som står där med matlådor. Med omtanke. Någon som också gör små gester.
  När jag några dagar efter skitdagen möts av en påskhäxa, med sura S under klänningen. Mitt favoritgodis. Någon som vet! Eller någon som av en ren slump valt rätt? Någon som också gör små gester.

I måndags bestämde jag mig för att göra något. För att dagar inte känns bra av sig själv, jag behöver fylla dem med något för att känna mening. Åkte på sightseeing, snackade om sådant som verkligen betyder något. Om hur det verkligen känns. Under ytan. Vilka tankar som egentligen snurrar. Delade min oro för om jag någonsin kommer vara nöjd. Eller om jag helt enkelt aldrig är tillräcklig. Inte ens när jag uppnår det jag önskat. Eller upplever sådant jag inte ens visste att jag drömde om. Med den nivån av krav på sig själv är det inte enkelt att vara tillräcklig. Att "bara vara". På ytan kanske det verkar så när jag osminkad öppnar dörren till en lägenhet med små dammråttor och lite disk. När jag skrattar och skämtar. Men där under, där under vilar ett konstant omättligt monster, som vaknar när jag är själv. Ibland undviker jag det, och ibland är jag så trött att jag tillåter mig själv att slukas. Upptas. Stänger av. Slutar svara. Sen fortsätter jag sluta svara för att jag skäms över att ha stängt ner, över att inte ha svarat. På ytan fortsätter livet (för de flesta som tittar) precis som vanligt.

 

• Hon som för min pappa på tal, som om han vore en självklarhet. Trots att hon och jag inte träffats på många år. Det var en skön känsla. Det är så jag ser det, och alltid har sett det. Det gör mig glad - när han är en självklar del i mitt liv även för andra. Nästan lika glad som när jag såg bilderna på mig och min bror hemma hos dem, och i hans fotoalbum som styvdottern skapat; skrev jag till honom. Slogs av ett infall att dela min tacksamhet. Tackade för att han och hans familj behållt oss som en självklar del i sina liv, berättade att det betyder mycket för mig.

• Du som skriver "Måste träffa dig" och skickar med ett hjärta. Som nöjer dig med det. Du som låter som att du menar det på riktigt. Som berättar vad du vill, utan att ställa krav. Lyser upp min tillvaro, trots att vi inte ens setts.

• Sms:et med en kista och ett frågetecken för att höra efter om jag är död som fick mig att skratta högt. Sakna dig ännu mer. Du som bjuder på både värme och omtanke. Skratt och oro. Som alltid får mig att känna mig välkommen och önskad.

• Du som var det självklara umgänget. Det självklara stödet. Du som ger värme och omtanke, och som vågar dela med dig och prata på riktigt, känns återigen lika självklar. Som när jag konstaterade att min upplevelse kanske varit omogen avskrev det direkt, och bekräftade mig i att jag hade rätt till min upplevelse. Du som inte längre bara erbjuder din egen värme och kärlek, utan numera oftast kommer i sällskap. Hans närvaro är magisk. Förtroendet du ger mig gör att jag växer. Fylls av kärlek.

• Blotta åsynen av er utanför gymmet fyller hela mig med kärlek, värme och glädje. Det är det här jag älskar - människor som ger mig en känsla och som dyker upp alldeles spontant och oväntat. Då har jag inte hunnit börja oroa mig över hur det ska bli. Ni, som två starka kvinnor. Vilka förebilder! Ni tar mig tillbaka till en tid fylld av skratt, men samtidigt allvar. En tid som inte ligger så långt borta. En tid när jag såg dem bemötas som människor med ett värde, precis lika självklart som det är för mig.

• Du som bjuder hem mig på mat och umgänge. Som påminner mig om att jag alltid är välkommen. Den utökade familjen som allihop tagit emot mig med öppna armar. Trots alla brister.

• Att bli tagen på allvar av gynekologen när jag berättar om ett påfrestande normaltillstånd habitiualtillstånd och samlagssmärtor. Bara för det är min vardag, eller vanligt bland kvinnor är det INTE normalt. Vi måste sluta normalisera och nonchalera. Gynekologen varken normaliserade eller nonchalerade, utan lyssnade och bekräftade. Gynekologen som tog initiativ till att boka in ett återbesök.

• Du som följer med på skate-event och tar en selfie med coolaste lilltjejen Sky Brown bara för att du vet att jag kommer bli ilsken av avundsjuka. Du som känner mig.

• Jag. Jag är tacksam över att jag försöker. Över att jag äntligen skaffat mig en bräda. Snällare än så blir det nog inte just idag. Men jag såg en bra grej för ett tag sedan - om jag hela tiden matar mig själv med tankar om att vara otillräcklig är det inte konstigt att det är just så jag känner mig. Otillräcklig.

• Resan som väntar. Värmen som väntar. Vänskapen som väntar. Vänskapen som är ständigt pågående. Självklar. Alla skratten. Alla elaka planer. Du som sa till mig att jag är annorlunda. Att något har hänt. Att jag inte måste be om lov eller erbjuda, att jag har samma rätt som förut att ta för mig. Nu minns jag inte ordagrannt - men jag minns att känslan du lämnade mig med var ett enormt peppande "jag ser dig. Jag såg dig förut och jag ser dig som du är nu. Jag vet att du är stark."