Game On !!!
Inte kan du väl bara vända på klacken och springa din väg? Nej, inte igen. Du har redan försökt tala förstånd med honom och säga att du jobbar. Det snäsiga svaret du fick var "ja, det gör jag också". Med andra ord är det lite fel att söka hans förståndiga sida, den finns helt enkelt inte. Kanske ska du låtsas att du är döv? Men... tänk om han kan teckenspråk då!? Du känner dig så desperat att du till och med funderar på att använda din icke-existerande skådespelartalang. Antingen låtsas att han förföljer dig eller slå på stort med värsta gråtscenen och på så sätt få honom att känna sig illa till mods vilket gör att han lämnar dig ifred.
Nej jag pratar inte om din pappa. Fel igen, det är inte din jobbiga kollega jag menar heller. Verkligen inte, så skulle jag inte våga säga om din pojkvän (fast vi alla vet att det stämmer ändå). Jag pratar om telefonförsäljarna som invaderat våra allmänna utrymmen. Telefonförsäljarna som varken låter dig köpa ditt kaffe ifred, gå ner till tåget utan att bli störd, stressat handla den där åh så akuta toarullen.
Det är han som får dig att fundera på att sluta dricka kaffe. Köra bil till jobbet. Å andra sidan är det också honom du kan tacka för att du numera har en årsförbrukning toalettpapper hemma.
Idag var det Telenor. Jag ringer redan med Telenor. Jag är redan en av Telenors missnöjda kunder. Jag är redan en av alla de som ångrar att de band upp sig för 2 år. Jag vill inte ha en ny mobil. Den jag fick förra gången fungerar ju inte. Jag vill inte betala en högre fast månadsavgift, bara för att det är där jag "oftast brukar hamna ändå". Jag är inte intresserad av att lyssna på dig! Jag vill inte bli lurad igen! Och nej, jag har ingen laptop - så tänk inte ens tanken att lura på mig mobilt bredband i ett sista desperat försök!
De vägrar ta ett vänligt nej. De fortsätter tjata tills medmänskligheten tvingar oss alla att stanna. Så. Nu har jag bestämt mig. Jag ska nappa på varenda en. Om inte de tar kontakt med mig ska jag gå fram och prata med dem. Utan minsta skam i kroppen ska jag ta upp deras tid. Ställa frågor och låtsas vara intresserad. Vad är skillnaden på deras olika abonnemang? Vad är fördelarna med den här nya mobilen? Har ni kanske mobilt bredband också? Men jag ska aldrig, aldrig skriva på något. De ska få smaka på sin egen medicin.
Saknad
Försvarsmekanismer upphör aldrig att förvåna mig, eller för den delen skrämma mig. Är det bara jag i hela världen som fungerar såhär? När någon är på väg att trilla ut från mitt liv, eller snarare min vardag - så löser jag det hela genom att stänga dem ute. Inte låta dem ta plats, inte låta dem få insyn. Tror att jag skyddar mig själv. Tror att det är enkelt.
http://www.youtube.com/watch?v=D2Rgu8qXSzg&feature=channel
Tycker jag att någon under en längre tid hör av sig dåligt, eller inte berättar saker som jag önskar att jag fick vara en del av - så börjar jag bete mig likadant. Kyligt och sällan. Eller går det upp och ned. Varför? För att inte själv behöva sitta med lång näsa och undra vad som sker. Tillåt aldrig dig själv att hamna i ovisshet. Ligg alltid ett steg före. Sick.
Har förstått det, varje gång man satsar så riskerar man att förstöra det som finns. Skrattet ni delade på festen blir plötsligt ett tvång att ses och engagera sig. Du inser att det här personen inte var riktigt så ball som du först trodde - eller än värre: den andra personen når den insikten om dig! Är det kanske det du är rädd för? Att någon annan ska bli besviken på dig? Är det just det du vill undvika?
Brud.
Det är inte meningen att vara så kall. Det bara blir så. I tron att det skulle förändra något. I tron att det skulle kunna göra saknaden mindre. Tankeverksamheten mindre övertagande. Vardagen enklare. Vardagen som plötsligt är helt splittrad. Vardagen som är helt självisk, där ingen annan ingår. Där ingen annan släpps in. Vardagen som man inte vet något om. Någon är inte så stor del i ditt liv som du önskar. Antingen för att personen själv inte kan, eller för att du inte låter personen. Lösning? Stäng av än mer för att slippa bli sårad. Resultat? Du blir sårad med en gång istället.
Någon försöker inte vara en så stor del i ditt liv som du önskar. Någon anstränger sig inte så mycket som du hade velat och du känner dig inte uppskattad. Varför? Ingen som vet. Brist på intresse. Brist på engagemang. Brist på erfarenhet, åtagande och insikt !? Då stänger du ute. Är du känslokall eller bara mänsklig? Är det meningen att man ska stänga av för att saknaden inte ska bli för stor?
I vanliga fall saknar jag väl inom vissa gränser. Önskar att avståndet var mindre och umgänget mer frekvent. Men till sist, så slutar jag tänka på det. Låter bli att höra av mig, fösöker inte få till en träff. Lägger på sätt o vis ned. Sen när man väl ses igen, då måste man ju börja om från början - bygga upp allt igen. Är det egentligen sunt? Hur mycket sundare är det å andra sidan att enbart sakna, då uppslukas man ju.
Har jag låtit mig uppslukas? Humöret är i botten, energin låg och jag känner mig allmänt opepp. Jag skulle ju inte bli besviken! Ska man berätta att man är besviken? Att allt måste byggas upp igen? Ska man tillsammans inse det faktum att man glidit ifrån varandra? En gång var jag med om det - men det hjälpte inte, konstaterandet fanns där från bådas sida. Men ingenting förändrades. Vi har bara fortsatt glida isär. Det är synd på vad som brukade vara en så fin vänskap.
För att få mig att le. För att få mig att lägga grunden igen. Och vilja fortsätta placera stenar där. Det behövs inte mycket. Jag är rätt lätt egentligen. Det behövs bara lite oftare.
Underbara människor finns i mitt liv och kommer alltid finnas. Om vi så varken ses eller hörs på en månad, så är allt som vanligt när så väl sker. Det är varken krystat eller framtvingat. Det bara är. Upplevde det senast nu i veckan faktiskt. Återsåg ett underbart gäng som jag inte träffat på för tok på länge. De är så öppna, varma och omtänksamma att man omöjligt kan sitta med a l l a murarna uppe. Där finns trygghet.
Trygghet är nog just det jag saknar för att våga vara öppen. Våga fortsätta. Vill inte kämpa i onödan. Vill inte dela med mig för att kort därefter upptäcka att det inte var välkommet. Safety first, som de invigda säger... Å andra sidan - vilken sorts garantier kan egentligen jag erbjuda?!
Svår ? ahh ja!
http://www.youtube.com/watch?v=G3DhrmL_YTI&feature=related
Önskan
Ikväll är en sådan kväll då inget blev som man trodde. En sån kväll som man bara vill gräva ner sig under täcket och försvinna. Försvinna in i drömmarna samtidigt som man känner tryggheten från någon annan. Varför är du aldrig här? :(
"Jag har träffat någon ny"
Måste man verkligen säga det till sitt ex? Har de över huvud taget med saken att göra !? Givetvis finns det en orsak till att ens tidigare förhållande tog slut. Kanske kommer man bra överens med sitt ex, kanske har man ingen kontakt alls. Ska man då, antingen mitt i allt det påklistrat vänskapliga alternativt i tystnaden, slänga fram att någon annan tagit "hans" plats? Även om man båda två är medvetna om att man inte längre är tillsammans, så svider det att höra att den andra träffat någon ny. Gått vidare innan man själv ens hunnit tänka tanken...
Fast vad är det egentligen som säger att exet inte gick vidare under tiden förhållandet fortfarande fanns? Ville kanske bara komma undan det där jobbiga med att göra slut - men lät ändå intresse och känslor dö under tiden - i väntan på att Du skulle göra slut istället. Det är subbigt, jag vet. Men det är kärlek, så vad ska man göra?
Satt brevid en kille på bussen hem som antagligen just fått höra det befarade "Jag har träffat någon ny." Tonen i hans röst var allt annat än vänlig, entusiasmen var så uppenbart tillgjord att det snarare blev sarkasm. Det var så tydligt att han var sårad. "Jag hoppas att ni .... klickar... " "Då får vi väl hoppas att han är en .... trevlig... typ" "Hoppas ni lever lyckliga resten av ert liv........." Många låtsasförhoppningar på kort tid, när det enda han egentligen hoppades på var att den nya killen ska skjuta sig själv i benet och trampa sig själv på tårna i förvåningen för att därefter trilla och slå kuken på något så hårt att han känner smaken av sin egen sperma. Typ.
Men på riktigt - bara för att man varit tillsammans så betyder väl inte det att man måste stå ut med en massa skit? Är det slut så är det slut, varför fortsätta prata om man inte kan bete sig? Även om man låter exet hållas, för att man förstår ilskan, så gör det väl inte saken roligare när den nya totalsågas och hånas vid varje samtal? Å andra sidan försöker man själv tänka sig in i sitsen där man inte hört ett ord och plötsligt ser sin före detta lover hångla upp någon annan... Inte alltför ljuvligt.
Jag kan inte bestämma mig - är man "skyldig" att berätta att man träffat någon ny? Och är man i så fall skyldig att ta konsekvenserna av detta, eller kan man bara sticka direkt? Förstår samtidigt inte varifrån rätten kommer att behandla sitt ex sämre än en främling. Är det dags att växa upp och ta ansvar för sina handlingar - både i det förflutna och i framtiden? Eller är det månntro dags att klippa banden?
Att gråta, eller inte gråta?
Förut grät jag väldigt ofta. Jag kunde absolut inte hindra det, var det väl på väg så kunde jag inget göra. Mitt i allt kunde jag å andra sidan börja skratta... Nu gråter jag knappt alls. Det gör ingen nytta har jag insett. Eller ja, lärt mig. Av alla de tårar jag spillt har bara fåtalet hjälpt.
- Jag gråter för att jag är ledsen
Resultat: jag blir mer ledsen. - Jag gråter för att jag är glad
Resultat: okänt. - Jag gråter för att jag får skäll
Resultat: personen ifråga blir oftast mer arg. - Jag gråter för att jag gjort något fel
Resultat: jag känner mig än mer misslyckad för att jag sitter o bölar över det. - Jag gråter för att någon ska åka iväg
Resultat: personen ifråga åker ändå bort.
Det hjälper tydligen inte att gråta. Å andra sidan är det precis vad man behöver ibland. Annars inte. Jag har väl tuffat till mig. Kanske beror det på att livet ser väldigt annorlunda ut nu jämfört med för ett år sedan. Fördelarna väger faktiskt upp nackdelarna. Jag känner mig inte längre lika bortkommen. Har jag helt enkelt gett upp? Blivit lika obrydd och känslokall som resten?
Jag är uttråkad. På vardagen. Hela situationen. Utan ljug!
http://www.youtube.com/watch?v=vJvxjcY3Xcc&feature=related
Break-up
Kärlek är flyktigt. Mer flyktigt än man faktiskt vill förstå. Det du såg senast du tittade kanske inte längre ser likadant ut. Det är just det som gör kärlek så spännande. Och oberäkneligt. Tänk om du tittar så sällan att du missar detaljerna. Vad du ser är kanske resultatet medan andra upplever vägen dit. Lågan flackar men är allt annat än beständig. Vardagen börjar bli förutsägbar och den skrämmande slentrianen har letat sig in. Långsamt, långsamt försvinner glöden, men du märker inget förrän det är alldeles mörkt. Och alldeles för sent... Du låter det hända.
Plötsligt handlar ett förhållande inte längre om relationen utan om vana och plikt. Förväntningar som måste levas upp till, saker som ingår. Laga mat, diska, tvätta och städa. Jobba, komma hem utmattad men ändå orka. Umgås, prata, aktivera sig, skratta och ha sex. Lyssna och vilja dela med sig. Vardagen ni delar och tryggheten ni känner. Tryggheten som ni tror att ni lever i är egentligen det mest otrygga av allt. Det är som rysk roulette, frågan är bara vem som vågar. Vem som vågar ta steget bort från måsten och tillbaka till livet.
Minns ni? Hur ni skrattade ihop. Satt uppe hela natten och pratade. Delade med er av livet och varandra. Tyckte att allting den andra sa och visade var intressant. Tyckte det var roligt att göra saker för den andra bara för att få se glädjen i ögonen. Lät tanken på det där leendet få dig att le under tiden isär. Saknade famnen så snart du lämnade den. Önskade att det för alltid skulle vara lika underbart. Det är det inte. Verkligheten gör sig påmind... Det kommer aldrig någonsin bli så bra igen som det var i början.
Du tror att hon bryr sig om det du vill visa. Det som du tycker är så spännande. Det gör hon inte. Antingen förstår hon inte eller så vill hon inte förstå. Kanske förstår hon men hade inte kunnat bry sig mindre. Märker du inte det? Glöm inte att titta ibland, för att se om något har förändrats sedan sist du tittade. För att se om lågan verkligen flackar. Är det så svårt att vara lite uppmärksam? Kanske vill inte du heller längre. Kanske vill du bara slippa vara den som "får skulden" och "sårar". Krävs det verkligen en tredje person för att någon av de två ska våga ta steget? Kan det inte räcka med en själv?
Räcker det inte att bli tagen för given, varken bli uppskattad eller sedd? Är det inte tillräckligt att man inte längre pratar med varandra - eller än värre: inte har något att säga varann? Räcker inte insikten om att man inte har något gemensamt och vill helt olika saker? Erkännandet om att du tappat intresset och viljan är inte långt borta. Men steget till att göra slut är långt.
Du är rädd för att ångra dig. Du är rädd för att ångra att ta steget bort och inte kunna gå tillbaka igen. Du är rädd för att göra ett misstag, att ta fel beslut. Det är underligt - att orsaken till att man stannar i en relation som skapar ständig ångest är att man är rädd för att ångra sig. Du är rädd för ensamheten som det innebär. Du är rädd att det här är den bästa relationen du någonsin kommer ha. Du är rädd för att byta ner dig. Du är rädd för att inte ha vänner att falla tillbaka på och du är rädd för att inte klara dig själv.
Det gör du. Du klarar dig själv. Det är bara väldigt jobbigt.
Tyvärr finns det inget annat att se fram emot än ovisshet.
