Ålder
Jag har fyllt 20, är jag vuxen då? Några skulle nog säga att jag blev vuxen när jag fyllde arton, andra att jag blir vuxen först när jag är runt 25. Själv säger jag att jag är vuxen när jag känner mig vuxen. Vad betyder egentligen vuxen? Enligt Wikipedia är jag vuxen när jag klarar mig utan stöd från mina föräldrar. Betyder det då att jag varit halvvuxen sedan jag var ½ år? Tänk även på dessa otroligt mammiga pojkvänner som vi ständigt varnas för - då blir ju heller aldrig de vuxna. Wikipedia definierar ett barn som en person som ännu inte är könsmogen. Ifall jag har en medfödd dysfunktion som gör att jag inte kommer in i puberteten så betyder det alltså att jag aldrig blir vuxen. På samma sätt blir jag alltså aldrig vuxen om jag är förståndshandikappad och behöver ständigt stöd från omvärlden. Stabilt!
Barnslig då, vad betyder det? I de flesta fall gissar jag att ordet har en negativ bemärkelse. Men vad menar vi då? Är personen inkapabel att ta hand om sig själv? Beter sig personen ifråga som om denne vore förståndshandikappad? Eller är personen helt enkelt bara lekfull och glad? Små barn har ju den underbara viljan bjuda på ett leende eller en kram. Och vad är det för fel på det?
Jag fick för en tid sedan höra att jag är för gammal för att vara öppet nyfiken. Vad? Finns det en åldersgräns på det också nu? Tydligen är denna egenskap reserverad för fyra- och femåringar. Min fråga är givetvis vad problemet är med att jag är frågvis? Är det jobbigt? Vad gör det mindre jobbigt när det är en fyraåring som frågar? Så som jag har uppfattat omvärlden så får man "ingenting veta om man ingenting frågar". Jag tänker iallafall fortsätta fråga när det är något jag vill veta.
Hur gör man i ett förhållande då? Är det okej för en vuxen att vara tillsammans med ett barn? Det jag menar är: en mammig pojkvän är ju ett barn, får han då vara tillsammans med en ansvarsfull kvinna som klarar sig själv? Ett annat exempel är: en oansvarig kille som är oförmögen att se längre än näsan når i vuxen ålder (han anses alltså vara ett barn), får han bli tillsammans med en "lill-gammal" tjej som är helt oberoende av föräldrarna innan hon nått puberteten (hon anses alltså vara ett vuxet barn)? Var går gränsen? Vilken betydelse har egentligen ålder i relationer?
Att inom släkten eller arbetslivet komma bra överens med personer i en ålder långt ifrån ens egen har alltid ansetts vara en merit. Varför är det då inte en lika väl omtalad grej att bli tillsammans med någon långt ifrån ens egen ålder? Det borde ju tyda på öppenhet och en förmåga att se förbi alla skyddande skal. Men nej, det enda som stor åldersskillnad inom ett förhållande tyder på är att den äldre är äcklig och den yngre är givetvis en gold-digger. Hur rättvist är det?
Kärleken är ju blind. Det är ingen som klagar för att du blir tillsammans med en person med annat ursprung än dig, annan relation till pengar eller helt annan syn på livet. Det är ingen som tar avstånd från dig för att du är i ett destruktivt förhållande som du inte klarar dig ur på egen hand. Varför ska då folk lägga sig i när allt klickar och man funkar hur bra som helst ihop - när det enda som skiljer personerna åt är åldern.
En siffra gör inte personen. En siffra skapar inte personkemi. En siffra borde inte få vara det som avgör beslutet.
Och i arbetslivet? Ja, det är som vi alla säkert någon gång upplevt svårt att vinna förtroende eller ens uppmärksamhet bara på grund av den enkla orsaken att du är yngre. Är det rättvist? Nej, inte för fem öre! But that's life. Det borde inte ha med ålder att göra, det borde ha med kompetens att göra. Är man nu så himla vuxen borde man väl ge alla en chans att visa vad de går för innan man dömer ut dem? På en del arbetsplatser handlar det om vem som har jobbat där längst, eller vem som är släkt med rätt person. Alla har sin hierarki. På vissa ställen fungerar det faktiskt bra, på vissa ställen är det bättre sammanhållning och hänsyn till medmänniskorna.
Vi vet att yngre personer inte är attraktiva på arbetsmarknaden. Vi anses vara oseriösa och veliga. Vi har låg arbetsmoral, försover oss ofta och tenderar byta jobb varje vecka. Eller? Eftersom många jobb kräver en flerårig utbildning är vi allt annat än oseriösa och har definitivt inte låg arbetsmoral. För att kunna byta jobb krävs det att vi har ett jobb från början, och att någon annan hade velat anställa oss. Jag har svårt att förstå varför arbetsgivarna har en sådan negativ bild av oss. Vi kämpar som djur för att ta oss igenom grundskolan och gymnasiet, några börjar direkt på universitetet och fortsätter kämpa. När vi sedan väl kommer ut på arbetsmarknaden, fulla av energi och laddade med uppdaterad information - ja, då är vi för unga och saknar erfarenhet.
Låt oss säga att du har ett jobb då. Du har lyckats ta steget in på ett riktigt jobb. Ett jobb där andra dagligen bedömer din kompetens och ständigt tror att du ingenting klarar av för att du är yngre än dem. Ett jobb där du varje dag anstränger dig hundra gånger mer än dina kostymklädda snofsiga kollegor bara för att försöka bevisa att du kan minst lika bra som dem. Ett jobb där du sitter vaken nätter i sträck för att göra en så proffsig presentation som möjligt eller skriva den bästa propositionen av alla. Ett jobb där du kommer bli utbränd innan du fyller 30, och ja - det förstår du ju själv, då är du ju en glidare som utnyttjar systemet och aldrig i hela ditt liv gjort rätt för dig...
Är du vuxen när du har erfarenhet och får respekt från omvärlden? Eller är du vuxen när du är villig att skaffa dig (mer) erfarenhet, ger alla en ärlig chans och försöka förtjäna respekt från omvärlden? Om du frågar mig är det senare påståendet det riktiga. Det är inte din ålder som gör dig vuxen. En vilja att utvecklas och en human människosyn gör dig vuxen. Det i sig förtjänar respekt från omvärlden.
Barnslig då, vad betyder det? I de flesta fall gissar jag att ordet har en negativ bemärkelse. Men vad menar vi då? Är personen inkapabel att ta hand om sig själv? Beter sig personen ifråga som om denne vore förståndshandikappad? Eller är personen helt enkelt bara lekfull och glad? Små barn har ju den underbara viljan bjuda på ett leende eller en kram. Och vad är det för fel på det?
Jag fick för en tid sedan höra att jag är för gammal för att vara öppet nyfiken. Vad? Finns det en åldersgräns på det också nu? Tydligen är denna egenskap reserverad för fyra- och femåringar. Min fråga är givetvis vad problemet är med att jag är frågvis? Är det jobbigt? Vad gör det mindre jobbigt när det är en fyraåring som frågar? Så som jag har uppfattat omvärlden så får man "ingenting veta om man ingenting frågar". Jag tänker iallafall fortsätta fråga när det är något jag vill veta.
Hur gör man i ett förhållande då? Är det okej för en vuxen att vara tillsammans med ett barn? Det jag menar är: en mammig pojkvän är ju ett barn, får han då vara tillsammans med en ansvarsfull kvinna som klarar sig själv? Ett annat exempel är: en oansvarig kille som är oförmögen att se längre än näsan når i vuxen ålder (han anses alltså vara ett barn), får han bli tillsammans med en "lill-gammal" tjej som är helt oberoende av föräldrarna innan hon nått puberteten (hon anses alltså vara ett vuxet barn)? Var går gränsen? Vilken betydelse har egentligen ålder i relationer?
Att inom släkten eller arbetslivet komma bra överens med personer i en ålder långt ifrån ens egen har alltid ansetts vara en merit. Varför är det då inte en lika väl omtalad grej att bli tillsammans med någon långt ifrån ens egen ålder? Det borde ju tyda på öppenhet och en förmåga att se förbi alla skyddande skal. Men nej, det enda som stor åldersskillnad inom ett förhållande tyder på är att den äldre är äcklig och den yngre är givetvis en gold-digger. Hur rättvist är det?
Kärleken är ju blind. Det är ingen som klagar för att du blir tillsammans med en person med annat ursprung än dig, annan relation till pengar eller helt annan syn på livet. Det är ingen som tar avstånd från dig för att du är i ett destruktivt förhållande som du inte klarar dig ur på egen hand. Varför ska då folk lägga sig i när allt klickar och man funkar hur bra som helst ihop - när det enda som skiljer personerna åt är åldern.
En siffra gör inte personen. En siffra skapar inte personkemi. En siffra borde inte få vara det som avgör beslutet.
Och i arbetslivet? Ja, det är som vi alla säkert någon gång upplevt svårt att vinna förtroende eller ens uppmärksamhet bara på grund av den enkla orsaken att du är yngre. Är det rättvist? Nej, inte för fem öre! But that's life. Det borde inte ha med ålder att göra, det borde ha med kompetens att göra. Är man nu så himla vuxen borde man väl ge alla en chans att visa vad de går för innan man dömer ut dem? På en del arbetsplatser handlar det om vem som har jobbat där längst, eller vem som är släkt med rätt person. Alla har sin hierarki. På vissa ställen fungerar det faktiskt bra, på vissa ställen är det bättre sammanhållning och hänsyn till medmänniskorna.
Vi vet att yngre personer inte är attraktiva på arbetsmarknaden. Vi anses vara oseriösa och veliga. Vi har låg arbetsmoral, försover oss ofta och tenderar byta jobb varje vecka. Eller? Eftersom många jobb kräver en flerårig utbildning är vi allt annat än oseriösa och har definitivt inte låg arbetsmoral. För att kunna byta jobb krävs det att vi har ett jobb från början, och att någon annan hade velat anställa oss. Jag har svårt att förstå varför arbetsgivarna har en sådan negativ bild av oss. Vi kämpar som djur för att ta oss igenom grundskolan och gymnasiet, några börjar direkt på universitetet och fortsätter kämpa. När vi sedan väl kommer ut på arbetsmarknaden, fulla av energi och laddade med uppdaterad information - ja, då är vi för unga och saknar erfarenhet.
Låt oss säga att du har ett jobb då. Du har lyckats ta steget in på ett riktigt jobb. Ett jobb där andra dagligen bedömer din kompetens och ständigt tror att du ingenting klarar av för att du är yngre än dem. Ett jobb där du varje dag anstränger dig hundra gånger mer än dina kostymklädda snofsiga kollegor bara för att försöka bevisa att du kan minst lika bra som dem. Ett jobb där du sitter vaken nätter i sträck för att göra en så proffsig presentation som möjligt eller skriva den bästa propositionen av alla. Ett jobb där du kommer bli utbränd innan du fyller 30, och ja - det förstår du ju själv, då är du ju en glidare som utnyttjar systemet och aldrig i hela ditt liv gjort rätt för dig...
Är du vuxen när du har erfarenhet och får respekt från omvärlden? Eller är du vuxen när du är villig att skaffa dig (mer) erfarenhet, ger alla en ärlig chans och försöka förtjäna respekt från omvärlden? Om du frågar mig är det senare påståendet det riktiga. Det är inte din ålder som gör dig vuxen. En vilja att utvecklas och en human människosyn gör dig vuxen. Det i sig förtjänar respekt från omvärlden.
Kommentarer
Trackback
