Ensam
Idag var jag och tittade på en lägenhet för ... ja, framtida bruk. Men jag är inte nöjd. Jag letar fel. Lägenheten var jättefin, stor, fräsch och billig. Det är inte bara en stor terass utan två - varav en är inglasad. Där är för tusan till och med badkar! Jag pratar på om att området är skabbigt och att det saknas affärer där. Om att golvmattorna är slitna och gula.
Vad är problemet då? Jag behöver bo i stan, närmare jobb. Jag vill kunna cykla till jobbet och slippa ha bil. Jag vill ju ha en terass att sitta på. Det är fin utsikt och till och med lekplatser i närheten...
Jag vill inte bo ensam. Hur kul är det att veta att man är helt själv? Ingen som kan ta hand om en när man mår dåligt, glädjas med en när något extra kul har hänt. Ingen som äter maten man lagar, ingen som tittar på film med en och definitivt ingen som håller om en på natten...
Lägenheten är underbar. Läget är okej - tillräckligt långt ifrån city för att vara lugnt och tillräckligt nära för att kunna cykla. Det är inte den det är fel på, det är mig. Jag är rädd. På helt egna ben för första gången. Det är skrämmande. Tänk på det! Jag har aldrig reflekterat över det förut, inte trott att det skulle beröra mig - men tydligen! Det hade känts mycket lättare om jag skulle flytta ihop med någon annan. Jag som alltid sagt att jag vill prova på att bo själv ett tag. Som det ser ut nu får jag bo själv länge, singel i förhållande-djungeln... Och för första gången stör det mig.
