Kärlek
Måste man förändras bara för att man är kär? Eller jo, givetvis blir man mer sprudlande och positiv - men jag menar ens övriga relationer. Kan inte allt annat bara vara som vanligt? Vems fel är det egentligen att saker och ting förändras? Ditt för att du är i en kärleksrelation, eller dina kompisars för att de helt enkelt antar att du ska förändras och blåser upp minsta lilla grej för ingenting? Fick höra idag att man blir tillsammans med en person för att det är denne man vill umgås mest med, och tyvärr därför som man också gärna tar denne i försvar gentemot kompisarna. Självklart fyller kärlek och vänskap olika behov, även om jag lärt mig att klara mig ganska hyfsat på det senare. Men måste man välja? Kan man inte kombinera båda?!
Tänk dig att du varit singel i vad som känns som evigheter, du har varit singel så länge att dina kompisar tror att du är för kräsen. Fast det råkar ju faktiskt vara så att killarna du träffar på är rena stolpskott. Om de inte är duktigt omogna eller tröga, så är de äckligt överlägsna eller kriminella. Eller så är det helt enkelt urbra killar, fast du känner bara inget klick. Är du kräsen då? Eller är du bara realistisk? För mig verkar det helkorkat att satsa på något som känns fel från början.
Tänk dig att du träffar någon, någon som faktiskt är ärligt härlig och glad, någon som får dig att le vid blotta åtanken av den. Någon som du direkt känner det där klicket med och som du bara vet skulle passa så grymt bra in i ditt kompisgäng. Men du tvekar. Du tvekar för det var så länge sedan. Du tvekar för du vet inte hur stort intresse du egentligen har. Du tvekar för att du inte vet om det är ömsesidigt. Du tvekar för att du är rädd.
Du tvekar för att du undrar om du kanske ska vänta lite till, det kanske är nästa person som är riktigt rätt för dig. Jisses Amalia! Så är det ju alltid. Oavsett om du har en tillfällig fling eller ett überseriöst förhållande - så är omvärlden alltid full av andra killar. Problematiken (eller ja, lösningen) ligger i att bestämma sig för att det känns tillräckligt rätt innan man går vidare. Tillräckligt rätt för att man ska kunna vara trogen och ta hänsyn. Tillräckligt rätt för att man ska vilja dra gränsen istället för att gå över den med andra. Tillräckligt rätt för att man inte ska behöva tveka...
Hur många undersökningar säger inte att majoriteten hittar kärleken på jobbet. Men hur många undersökningar säger egentligen att det är hållbart i längden, eller att det ens är möjligt att genomföra? Vad gör man åt kollegor som tittar snett, som tror att man plötsligt inte går att prata med längre, som får för sig att man får en massa privilegier på jobbet och framförallt som tar avstånd. Egentligen kan man nog inte göra så mycket åt problemet - jag menar, har omgivningen väl bestämt sig så är det svårt att ändra på. På gott och ont. Den största problematiken jag kan se ligger i att omgivningen nog gärna bestämmer sig för fort. Är det två personer som träffas på fritiden - ja, då är de på G. Oavsett om de överhuvudtaget är intresserade av varandra, för allt som har betydelse är hur det verkar. Skitsnacket som går är aldrig kul, men jag menar: kommer det inte från kollegorna så kommer det från kompisarna.
Att träffa kärleken på jobbet är nog egentligen inte mer kruxigt än vanligt. Är det inte kollegor som lägger sig i och dömer, så är det ju kompisarna. Låt oss säga att du träffar en riktigt trevlig kille på nattklubben, ni dansar och har en grymt rolig kväll ihop. Men ni gör inget mer än att dansa och ingen av er vill något mer. Vem tror du ringer dig morgonen efter och frågar om du haft en bra natt om inte bästa tjejkompisen som du var ute med från början... Det jag vill komma fram till är att förhastade slutsatser och fördomar omringar oss dagligen. Jag tror faktiskt inte att en enda där ute ärligt kan påstå att de aldrig själva betett sig så. Att de aldrig själva varit den där tjatiga kompisen som aldrig lägger ner snacket om personen du inte ens är intresserad av.
Vad händer om det skiter sig då? Kan man inte längre jobba ihop? Tvingas kollegorna välja sida? Kommer det bli konstig stämning? Återigen är det samma sak med kompisarna - umgås du med en kille tillräckligt mycket lär ni säkerligen känna varandras kompisar och kanske till och med skaffar nya gemensamma? Då blir det ju samma sak där - kan ni nånsin umgås allihop, kommer kompisarna tvingas välja vem de helst vill vara med eftersom ni båda inte står ut med varandra? Well, man måste chansa. Allt här i världen har fördelar och nackdelar.
Men vadå tillräckligt rätt och tveka? Man måste väl lära känna personen ifråga innan man kan bedöma någon av dessa frågor? Eller? Ska man bara bestämma sig utan att ha känt sig för lite först? Nej. Och man ska definitivt inte avstå bara för att man är rädd för hur och var snacket kommer gå, för det är oundvikligt!
Punkt # 1: Ta dig tid att lära känna personen
Punkt # 2: Sluta tveka pga din osäkerhet
Punkt # 3: Är det tillräckligt rätt?
Ta chansen!
