Majlinos

Är lite närhet för mycket begärt? Finns det någon som förstår att jag vill ha närhet - ligga och kramas eller ännu hellre sova sked - utan att för den sakens skull vilja gå längre? För det är just så det är. Att inte ha ett förhållande passar mig utmärkt, eftersom jag för tillfället inte finner någon motpart tillräckligt intressant för detta.

Mitt ex (jo, det finns nog bara ett "riktigt" sådant) påpekade att jag lätt faller för killar. Vilket jag starkt motstrider med tanke på min förhållande-status. I vilket fall så har jag kommit fram till att han nog har rätt till viss del, jag har lätt för att bli charmad och absolut inga problem med att spendera längre tid med en kille som jag knappast känner. Känns personen trygg så kanske jag till och med låter honom komma nära, hålla om mig. Fast att falla för någon som i att jag blir kär direkt vill jag inte hålla med om. Däremot kan jag råka fästa mig vid någon och hoppas på lite för mycket, men det upptäcker jag ju förr eller senare.

Inatt sov jag väldigt dåligt. Efter en kanonkväll ute med ett härligt gäng göteborgare så var jag inte så trött kring fyra-snåret. Det kändes så ovant och nästan lite läskigt att ligga någon så nära. Fast ju mer klockan blev och ju tröttare jag blev, desto mer kurrade jag ihop mig i hans famn. Jag hade helt glömt hur mysigt det var! Jag har lättare för att stöta bort personer i onödan, än att riskera att släppa dem för nära. Det är uppenbarligen inte så himla bra. För trots att jag knappt sovit så mår jag bättre än på länge. 1 ½ år, det är så länge sedan mitt enda seriösa förhållande tog slut. På 1 ½ år mina damer och herrar har jag ibland släppt in någon med ganska snabbt kastat ut dem igen. Men aldrig att jag under den här tiden har blivit omhållen så kravlöst och mysigt. Jag saknar det.

Orsaken till att jag hellre stöter bort folk i onödan än släpper dem för långt in är just denna. Ju mer jag påminns om att jag saknar närhet, ju lättare faller jag för en kille. Det misstaget vill jag inte göra för en tredje gång - att inbilla mig själv att det är killen som intresserar mig men efter att ha fått lite distans på det hela inse att det bara var själva närheten jag saknade så mycket. Det svider. För då har jag satt både mig själv och någon annan i en situation som jag inte är ärlig nog att kunna ta mig ur.

När vi vaknade imorse (eller ja, vid sju) vågade jag till och med vända mig om och ligga med huvudet mot hans bröst. Oslagbart! Jag som alltid påstått att jag inte gillar "hårda" och "mode-snygga" killar - utan föredrar mjukare kroppar (småchubby) och mindre trendriktiga killar - jag kan ha missat mycket på grund av min utdömning. För det här var riktigt mysigt. Försiktigt dra med fingrarna längs varandras kroppar så man knappt känner beröringen utan snarare bara värmen. Hans fingrar som leker över min mage och får det att kittlas genom hela kroppen... Min mage som krampar och vrider hela min kropp åt höger för den har blivit så ovan vid denna pirriga beröring. Att känna hur hårt och snabbt hans hjärta slog varje gång han vaknade till. Höra hans snabba andetag, som ifall det inte var min säng han låg i hade fått mig att tro att han var på väg att komma.

"Kom NU!" som jag fick lära mig att man säger.

 Fast nu visste jag ju själv att det inte pågick något så extremt. Fem personer i ett hotellrum gjort för två. Works for me.

Jag erkänner att jag släppte honom nära. Jag erkänner att jag saknar närheten. Jag erkänner att det var SÅ värt det!