He's not...
my brothers friend nor my friends brother. He's not my colleague nor my relatives colleague. That's a start, right?
Vanligtvis träffar jag någon som jag attraheras av och blir nyfiken på, intresserad av att lära känna. I vanliga fall brukar jag lägga ner innan jag väl lär känna personen för att jag hittar något som får mig att tveka. Och jag har kommit fram till att om det finns något där som får mig att tveka så är det helt enkelt inte värt det. Lika bra att lita på magkänslan direkt och slippa ångra sig senare. Mina "tänk om" handlar inte om ifall jag hade försökt utan snarare om hur mycket enklare det hade varit om jag bara sket i det från början. Cyniskt? Må så vara, men om den där konstiga känslan i magen redan finns där från början så tycker jag gott att man kan lyssna på den.
Vad händer när det då inte är så? Det är inte någon som du har en tidigare relation till, det är inte någon du fulraggar på och det är definitivt inte någon du tvekar inför. Du vet redan från början att det är någon du gillar, någon som du funkar ihop med och definitivt har roligt ihop med. Någon som du konstigt nog omedelbart känner dig bekväm och trygg med. Han som ställer i ordning efter sig när han är hos dig, han som hjälper dig med disken medan du är på jobbet. Vad tusan gör du då? Det är ju inte alls vad du är van vid och än mindre vad du förväntade dig. Ödet har sin vägar så det är väl lika bra att hänga på och se vad som händer, eller?
Kollegor, kompisar till min bror, mina kompisars bröder och dylikt - det är personer som jag har något gemensamt med. Så med mitt sätt att tänka och se på saker och ting får jag dem att bli till en liten "familj". Inte en familj definierad som den du växte upp med, utan mer som en konstant umgängeskrets. En krets som finns där, men som du inte tvunget delar allt med. Därav min öppenhet gentemot dem. I vanliga fall när jag knyter nya kontakter har jag en hel del murar uppe, för man vet ju aldrig var det är för någon man träffar. Inom den här lilla "familjen" handlar det om personer som redan blivit godkända eller accepterade av någon annan som jag uppenbarligen litar på. Jag har inget emot att släppa in dem, men jag vet också att jag kan vara lite svår. Det är uppenbart att inte alla delar min livssyn eller står ut med min personlighet, men det är ju en helt annat sak - that's life! Problemet är bara att en del uppenbarligen missuppfattar den här öppenheten och tror att man vill något. För mig är det en självklarhet att vara trevlig mot omgivningen. Däremot är det inte en självklarhet att vara mer än det! Tvekan gällande att vara mer än trevlig ligger ju i om man är beredd att riskera det man har gemensamt (syster, kompis, jobb), är det värt det? Hittills har det inte varit det för mig - family first. Familjen som skickar Pilot Speed - Alright till dig när du mår dåligt; som kommer över med ett kilo frukt när du är sjuk och inte minst som är villig att umgås med dig på fritiden.
Uppdatera dig!!!:)
