Bekräftelse - beroende?
Om du säger att du inte behöver bekräftelse så ljuger du. Allt du gör blir bekräftat på ett eller annat sätt. Antingen berättar någon vad de tycker, du blir betygsatt, du får lön. Givetvis kan man vara i behov av bekräftelse på olika sätt. Men jag tror nog vi alla uppskattar att ibland bli just bekräftade. Frågan är om du står och faller med den bekräftelsen?
Vad händer egentligen när du är singel? Klarar du dig, eller måste du ha någon vid din sida för att känna att du är värd något? Måste din omgivning ständigt bekräfta att du ser bra ut, att han säkert tycker om dig och att du är en fin person? Jag dömer inte dem som behöver det, men jag orkar inte med det. Jag lever inte för att bekräfta andra. För att försäkra andra om saker och ting. Självklart är jag en av de första med att visa uppskattning, spontant. Inte när det ständigt kommer frågor som "Men vad tror du, tycker han att jag är tillräckligt snygg?". Givetvis kan jag också fundera över triviala saker och behöva försäkran, men jag kräver inte det 24/7.
Alla fungerar inte likadant. Jag förstår att det för några verkar rent av omöjligt att vara singel i två år utan att få bekräftelse genom att ha meningslöst sex till höger och vänster eller ens hångla runt. Jag förstår att det kan verka jobbigt att flytta hemifrån och bo själv. Jag förstår att det för en del inte går att vara ensam. Är de inte med en kille eller familjen så måste de ha en kompis där. De behöver den ständiga bekräftelsen på att de är omtyckta och önskvärda. Men för den skull är de inte av bekräftelsetypen som kräver verbal försäkran.
En stor anledning till varför jag levde "i celibat" två år är en person. En person som under snart tre år hattat fram och tillbaka. Det började med att hon plötsligt återupptäckte utelivet. Sedan kom de, en efter en. In i mitt hem. Plötsligt var familjemiddagar aktuellt, vilket det aldrig tidigare varit. Skådespelet var inget för mig och jag drog mig undan. De tog över. Jag skulle vara trevlig och öppen. Jag skulle välkomna dem allihopa. "Vill jag ha henne, så kommer du med på köpet. Och vill jag ha dig så måste jag vara med henne", en annan som ständigt skulle ge mig slemmiga komplimanger för mitt utseende och hur fint mina byxor satt. Hon var som förbytt, den paranoida överbeskyddande människan hade dött och kvar fanns en tonåring som inte fått leva ut på länge. Ständigt blev hon upp över öronen förälskad, allt realistiskt tänkande hade försvunnit och hon glömde bort att se bortom tomma ord och sällskapet de gav henne i ensamheten. Tog det slut så gick det ibland inte ens en vecka innan någon annan kommit in i bilden. Snart började hon ta tillbaka tidigare "kärlekar" - för det var ju trots allt honom hon velat ha hela tiden. Det var inte bara en person som det hände med. För inte så länge sedan fann hon ännu en ny kärlek som hon åkte bort med. Jag ställde mig mycket tveksam och engagerade mig inte ens i att lära känna honom. Det tjänar ingenting till. Han är ändå ute ur bilden inom kort. Jag har gett upp, det har jag verkligen. Allt jag kan glädjas åt just nu är avståndet. Och nu? Sambo. Med en ungdomskärlek. Inte ens en vecka efter att det tog slut med den förra. Det måste vara det galnaste.
Jag säger inte att jag är världens mest självsäkra person, tvärtom. Men om du misslyckas med att finna trygghet och trivsel i dig själv och din ensamhet - hur förväntar du dig då att någon annan ska kunna ge dig det du behöver? Om du behöver en annan person att rå om för att känna dig värdig, vem rår egentligen om dig då? Om inte du ser till att ge dig själv det du behöver, så kan du nästan glömma att någon annan gör det heller. Människor är flockdjur, vi livnär oss på varandra, vi får alla olika roller i umgänget. Om du hela tiden ger utan att kräva något i gengäld så kommer det utnyttjas. Det utnyttjas redan. Och det vore idioti att påstå att du mår bra av det umgänget.
Allt jag lärt mig. Om att vara försiktig. Om att tänka mig för. Om att se igenom masker. Om att inte lita på andra. Alla värderingar. Alla höga krav. Alla murar. Borta. Det fick mig inte bara att börja tveka över henne, utan även mig själv. Är det värt något, någonting överhuvudtaget? Allt det jag lärt mig, allt det som gjort mig till den jag är idag. Om inte hon är den jag trodde, hur vet jag då att jag är den jag tror? Om inte hon beter sig som hon alltid gjort förut och som den hon tidigare varit, vad är det då som tyder på att jag ska kunna bete mig som den jag vill vara? Hon gick från en extrem livsstil till en annan.
Hennes beteende skrämmer mig. Jag vill aldrig bete mig sådär. Hon var den sista personen som jag trodde skulle bete sig så. På ett sätt är det nog mycket tack vare mina öppna ögon för svinen hon drog med sig hem som jag insåg vilket svin jag själv var tillsammans med. Att han aldrig skulle bättra sig, att han för alltid skulle fortsätta som under vår tid tillsammans. Varför förändra något som uppenbarligen fungerar för honom? Jag tillät det, från första stund. Jag var lika dum som hon. Jag vill inte längre vara dum. Varje gång jag känner mig dum, varje gång jag missbedömt, så känner jag mig ett steg närmare att bli som hon blivit.
Om inte jag får den uppmärksamhet eller bekräftelse som jag önskar så tar jag ett steg tillbaka. Både synligt och känslomässigt. Hellre ensam och självständig än lurad och beroende. Istället för att vara den som väntar och hoppas på svar så låter jag bli att göra just det. Låter bli att befinna mig i ovissheten, gör inget som jag önskar få svar på. Då slipper jag vänta och hoppas i onödan. Slutar inbilla mig att jag kommer bli bekräftad, försöker låtsas vara stark. Påminnelsen om att jag korsar dina tankar, uppmärksamheten, saknas ännu mer. Jag stänger till viss del av. Och det är inte något som går att sätta på igen på två dagar, det tar tid att värma upp. Tid att försäkra mig själv om att jag inte är dum, att jag inte har missbedömt, att jag inte börjar bli lika blåögd som hon.
