Babies
Har du någonsin ställt frågan: "Hur känns det?" till en person som snart ska bli förälder? Har du frågat om de överhuvudtaget har funderat över hur de ska hantera den första perioden i barnets liv, hur de har tänkt sig att det kommer vara? Jag insåg för ett tag sedan att jag aldrig har frågat någon hur det känns att bli förälder, hur det känns att snart ha en liten unge. Varför vet jag inte, så jag tänkte att jag kan väl testa - för det kräver ju lite mer eftertanke och ärlighet än en simpel fråga som "När är det dags?".
I vanliga fall är min mest seriösa fråga till blivande föräldrar "Ska det bli kul?". Tänk dig att vi sitter i en domstol och den fråga ställs. "PROTEST" skulle bli den konkreta reaktionen. För en mer ledande fråga får man leta efter. Vem tusan vågar svara "nej" på den frågan egentligen? Hade du vågat svara nej utan att vara rädd för att anses vara en dålig människa/förälder innan ungen ens hunnit ploppa ut? Det är inte rättvist. Får man inte vara ärlig bara för det handlar om en annan människa? Får man inte känna sig osäker och rädd eller kanske till och med ångra sig lite utan att för den skull anses vara ond och otacksam?
Så där står jag, ställer den känsliga frågan om hur det känns och av någon orsak förväntar jag mig ett stort leende och ett "Underbart!" som svar. När personen ifråga tvekar väldigt länge och sedan ger mig svaret "Jag vet faktiskt inte riktigt än" - så får det mig att höja ett ögonbryn. Vad är problemet? Inte på föräldern - utan på mig menar jag. För jag ställde en fråga som tillät ett ärligt svar, och det var just ett ärligt svar jag ville ha ju. Det är på grund av personer som likt mig höjer på ett ögonbryn som blivande föräldrar inte vågar vara ärliga och ventilera alla sina tankar. Det var ärlighet jag ville ha, och ärlighet jag fick, jag blev bara lite överraskad. Jag är glad och tacksam för att jag anses tillräckligt pålitlig för att få ett rakt svar utan eufemismer.
Om fler personer här i världen vore ärliga om sina farhågor och rädslor inför framtiden, skulle omvärlden kanske inte bli så paff när någon för en gångs skull är ärlig. Jag höjde på ett ögonbryn (i mitt inre, ingen yttre negativ reaktion), men många andra vänder upp och ned på hela världen så fort någons åsikt går isär från deras sagolika föreställning. Det är en av många orsaker till att jag gillar Carolina Gynning, hon säger vad hon tycker. Nämligen att ungar är riktigt jäkla jobbigt och att hon åtminstone inte planerar att skaffa några på ett bra tag. Det är från ett av hennes program ur serien "I huvudet på Gynning". Många är negativt ställda till henne som person och anser att all uppmärksamhet är totalt oförtjänt. Jag å andra sidan hyllar henne! Utan en tanke på hur hennes åsikter ska mottas av omvärlden så säger hon vad hon tycker och tänker. Hennes främsta oro är inte vad andra ska tycka om hennes beteende utan snarare hur hon ska få ut mesta möjliga av livet. Förvisso är hon blond och har stora bröst, men varför låta utseendet hindra henne?
Tillbaka till alla dessa barn. För vems skull blir de egentligen till? Hur många människor skaffar nuförtiden barn för att kärleken är stark och det helt enkelt känns rätt för båda att skaffa barn? Jag tror desto fler barn blir till antingen av misstag, eller för att slippa tjat från omvärlden för att de tycker det är dags. Kanske skaffar många barn för att det anses vara dags - alla andra i deras ålder har ju barn, och många andra som varit tillsammans si och så länge har ju fått tillökning... Eller varför inte skaffa barn för att förhållandet håller på att falla isär och man logiskt nog ser en skrikande unge som kommer hålla en vaken om nätterna och trött på dagen som en utmärkt lösning? Jag är övertygad om att 90 % av alla barn idag blir till på grund av alla möjliga orsaker utom just för kärlekens skull.
Som förälder vill du att dina barn ska vara ärliga mot dig. Då borde väl även du kunna vara ärlig om hur du känner inför födelsen, även om sanningen svider lite? Du som ärligt kan säga att du ser fram emot att skaffa barn och inte ser en enda nackdel med det kan jag inte annat än önska dig all lycka vid det hårda uppvaknandet. Jag tror att du som vågar vara ärlig och säga att du inte vet riktigt hur det känns kommer bli en av de bästa föräldrar jag skådat. Istället för att leva i en saga och tro att allt kommer vara perfekt så lever du i verkligheten och kommer antagligen kunna handskas med motgångar och hinder på ett bra sätt eftersom du är förberedd på dem.
Barn behöver en person som ser efter deras behov och sätter dem i första rummet. De behöver uppmuntran och omtanke - de är en förlängning av dig. Du måste ha tid, du måste ha värme, du måste ha engagemang. Framförallt måste du ha fantasi, både för att kunna förstå dem, underhålla dem och förutse alla eventuella faror livet i framtiden kommer bjuda på. Jag är iallafall inte redo.
