Beauty
"Skönheten kommer inifrån" och liknande meningar hör vi alla nästan dagligen. Hur många av oss kan påstå att vi egentligen bryr oss om dem? Om du helt ärligt kan säga att du alltid ser förbi det yttre och endast bryr dig om personen innanför, då är jag riktigt imponerad. Inte av din öppenhet, utan snarare av din förmåga att förneka saker så till den grad att du ljuger för dig själv.
I ett försök att ha lite självdistans får jag väl säga att jag oftast inte, istället för aldrig, beundrar människors yttre bara för deras yttre. Sedan långt tillbaka har tjejer omkring mig dreglat sig till uttorkning över killar med sex-pack och för övrigt muskulösa kroppar. Jag har personligen svårt att se endast själva kroppen som något tändande, eller avtändande för den delen. Det förekommer snarare oftare om andra tjejer - fast då handlar det i de flesta fall om att de har en utstrålning jag beundrar, eller helt enkelt ett utseende/outfit som jag avundas. Att inleda något med en person som enbart bygger på deras utseende känns väldigt avlägset för mig. Missförstå mig inte, jag attraheras självklart av ett fräscht utseende och är helt införstådd med att det är något som utnyttjas till fullo vid sex, det jag menar är att det för mig krävs mer än bara ett snyggt utseende och en kropp.
Många gånger har jag försökt förklara mitt tankesätt, som för många verkar vara underligt, men för mig är alldeles logiskt. Det handlar om att jag kan tycka att en person ser bra ut, hoppas att personligheten matchar och pratar med denne. Märker jag då att vi är väldigt olika eller om personen är väldigt översittaraktig, eller totalt korkad (vilket säkert får mig att framstå som en översittare) - så förändras även min syn på denna personens yttre. Charmen försvinner på något sätt och attraktionen likaså. Det fungerar precis likadant åt andra hållet - träffar jag en person som är ganska "vanlig" i sitt utseende bildar jag lätt en uppfattning om att personligheten inte heller är speciellt extraordinär. Efter att ha umgåtts en period och lärt känna varann bättre, märker jag ofta att den här personen är allt annat än alldaglig. Efterhand som jag inser det så blir även personen yttre vackrare och mer attraktivt i mina ögon.
Låt mig berätta en episod som väldigt tydligt förklarar det hela. Första gången jag såg Titanic var när den just kommit ut på VHS. Tjejerna omkring mig var totalt hajpade över hur snygg DiCaprio var och som den "Emma Tvärtemot" jag alltid varit så skulle jag givetvis motsätta mig detta. Han var ful, nästan lite slemmig och förstörde i princip hela filmen för mig (inte för att jag kanske förstod filmen till fullo vid 10 års ålder ändå, men iallafall). Jag vägrade se Titanic igen, och än mindre någon annan film där han medverkade - samma visa som för Brad Pitt med andra ord. När jag i gymnasiet hade turen att tilldelas samma lärare på två olika skolor presenterades jag för många spännande filmer som jag annars aldrig hade kunnat tänka mig att se. Bland dessa var Seven, som jag just erinrade mig om att Pitt medverkar i, och Gilbert Grape, som DiCaprio spelar i. Pitt lever fortfarande i ungefär samma fördömda kategori, medan DiCaprio växte i mina ögon. Han gör en oerhört trovärdig insats i filmen som en ung pojke med autism, och han berörde mig djupt. Efter att tvingats se Gilbert Grape försvann min avsmak för DiCaprio. Alla fördomar jag hade om honom försvann och ersattes istället med beundran. När jag sedan ikväll såg Titanic för andra gången i mitt liv, slogs jag av DiCaprios skönhet när han väl syntes i bild. Det var alltså inte förrän han hade gjort ett genuint intryck rent emotionellt på mig som fördomarna försvann och jag kunde se honom med klara ögon.
Med andra ord så påverkar sättet jag uppfattar en person(lighet) mitt sätt att se på personen. Jag lämnar inte allt till ödet åt deras kropp, men jag ska inte ljuga - även jag dömer ut folk ibland. Fast det är snarare så att jag dömer ut "snygga" människor (antagligen av ren osäkerhet i mig själv - med ursäkten att de säkert ändå är bitchiga och blåsta) än att döma ut "fula" människor sett med samhällets ideal. Då och då har jag turen att inte riktigt hinna döma ut dem, utan bara döma dem och sedan upptäcka hur katastrofalt fel jag hade. Det händer att jag, som med DiCaprio, blir riktigt positivt överraskad när mina ögon tvättats från alla fördomar och jag kan se hur fantastisk (både till det yttre och inre) den här personen egentligen är.
I ett försök att ha lite självdistans får jag väl säga att jag oftast inte, istället för aldrig, beundrar människors yttre bara för deras yttre. Sedan långt tillbaka har tjejer omkring mig dreglat sig till uttorkning över killar med sex-pack och för övrigt muskulösa kroppar. Jag har personligen svårt att se endast själva kroppen som något tändande, eller avtändande för den delen. Det förekommer snarare oftare om andra tjejer - fast då handlar det i de flesta fall om att de har en utstrålning jag beundrar, eller helt enkelt ett utseende/outfit som jag avundas. Att inleda något med en person som enbart bygger på deras utseende känns väldigt avlägset för mig. Missförstå mig inte, jag attraheras självklart av ett fräscht utseende och är helt införstådd med att det är något som utnyttjas till fullo vid sex, det jag menar är att det för mig krävs mer än bara ett snyggt utseende och en kropp.
Många gånger har jag försökt förklara mitt tankesätt, som för många verkar vara underligt, men för mig är alldeles logiskt. Det handlar om att jag kan tycka att en person ser bra ut, hoppas att personligheten matchar och pratar med denne. Märker jag då att vi är väldigt olika eller om personen är väldigt översittaraktig, eller totalt korkad (vilket säkert får mig att framstå som en översittare) - så förändras även min syn på denna personens yttre. Charmen försvinner på något sätt och attraktionen likaså. Det fungerar precis likadant åt andra hållet - träffar jag en person som är ganska "vanlig" i sitt utseende bildar jag lätt en uppfattning om att personligheten inte heller är speciellt extraordinär. Efter att ha umgåtts en period och lärt känna varann bättre, märker jag ofta att den här personen är allt annat än alldaglig. Efterhand som jag inser det så blir även personen yttre vackrare och mer attraktivt i mina ögon.
Låt mig berätta en episod som väldigt tydligt förklarar det hela. Första gången jag såg Titanic var när den just kommit ut på VHS. Tjejerna omkring mig var totalt hajpade över hur snygg DiCaprio var och som den "Emma Tvärtemot" jag alltid varit så skulle jag givetvis motsätta mig detta. Han var ful, nästan lite slemmig och förstörde i princip hela filmen för mig (inte för att jag kanske förstod filmen till fullo vid 10 års ålder ändå, men iallafall). Jag vägrade se Titanic igen, och än mindre någon annan film där han medverkade - samma visa som för Brad Pitt med andra ord. När jag i gymnasiet hade turen att tilldelas samma lärare på två olika skolor presenterades jag för många spännande filmer som jag annars aldrig hade kunnat tänka mig att se. Bland dessa var Seven, som jag just erinrade mig om att Pitt medverkar i, och Gilbert Grape, som DiCaprio spelar i. Pitt lever fortfarande i ungefär samma fördömda kategori, medan DiCaprio växte i mina ögon. Han gör en oerhört trovärdig insats i filmen som en ung pojke med autism, och han berörde mig djupt. Efter att tvingats se Gilbert Grape försvann min avsmak för DiCaprio. Alla fördomar jag hade om honom försvann och ersattes istället med beundran. När jag sedan ikväll såg Titanic för andra gången i mitt liv, slogs jag av DiCaprios skönhet när han väl syntes i bild. Det var alltså inte förrän han hade gjort ett genuint intryck rent emotionellt på mig som fördomarna försvann och jag kunde se honom med klara ögon.
Med andra ord så påverkar sättet jag uppfattar en person(lighet) mitt sätt att se på personen. Jag lämnar inte allt till ödet åt deras kropp, men jag ska inte ljuga - även jag dömer ut folk ibland. Fast det är snarare så att jag dömer ut "snygga" människor (antagligen av ren osäkerhet i mig själv - med ursäkten att de säkert ändå är bitchiga och blåsta) än att döma ut "fula" människor sett med samhällets ideal. Då och då har jag turen att inte riktigt hinna döma ut dem, utan bara döma dem och sedan upptäcka hur katastrofalt fel jag hade. Det händer att jag, som med DiCaprio, blir riktigt positivt överraskad när mina ögon tvättats från alla fördomar och jag kan se hur fantastisk (både till det yttre och inre) den här personen egentligen är.
Kommentarer
Trackback
