Reality check
Ett flyttkort. Det är tydligen allt som krävs. Personer som man sedan länge slutat tänka på och än mindre förväntat sig ska vilja ta del i ens liv. Måste de göra sig påminda? Istället för att skicka ett e-mail eller lyfta på luren de senaste åren så blev det ett flyttkort. Det är alltså vad vi får nöja oss med. Det är alltså vad vi är värda. Efter löften om att vi ska ses eller att personen ska höra av sig, blir det ett flyttkort några år senare. Inte för att personen ifråga någonsin visat intresse i vårat liv eller verkat vilja träffa oss - men ett flyttkort?! Då klarar jag mig hellre utan. Till råga på allt är det vi som får uppmaningen: "Kom gärna och hälsa på oss.". Jo - för det vill vi nog efter alla ansträngningar ni gjort, och den fina relation vi har. Givetvis vill vi komma över, funkar imorgon för er? Men visst, ni är verkligheten, ni är de enda i ert slag och ni är även de sämsta på att klara den uppgift ni haft. Det är min verklighet, den delen av min verklighet som jag gärna hade klarat mig utan. Uppenbarligen finns den fortfarande där, och kommer alltid göra...
