Majlinos

Hur kommer det sig att vi "lärt" oss att det är fult att gråta? Eller vi och vi, jag åtminstone. Tårar tyder på svaghet och hjälplöshet, absolut inte på att det finns en riktigt tråkig orsak till det... Hur fel är inte det?!

Ser jag någon gråta tycker jag absolut inte att det är fult, det är rentav vackert. Sålänge det inte är det där hysteriska jag-ska-ta-livet-av-mig-för-min-pojkvän-har-dumpat-mig gråtandet. Är någon ledsen är det för mig en självklarhet att något har hänt dem och givetvis visar jag då att jag finns där. Ibland även om jag inte känner personen ifråga, det är bara en i mängden som är ledsen och alla andra går förbi... Mänsklighet, någon?

Varför är det då så att jag skäms när jag själv gråter? För mitt gråtande är inte något jag kan kontrollera, kommer det så kommer det. Skäller någon riktigt rejält på mig så kommer tårarna för att jag känner mig maktlös, går något åt tusan fel så gråter jag. Det är väl just det som mina tårar handlar om - jag har tappat kontroll över situationen och då gör jag det även över kroppen. Vissa stunder är det riktigt välkommet med tårar, det är vad som får vissa att förstå att de gått för långt. Att situationen är övermäktig för mig.

Hur kommer det sig då att jag inte själv förstår att situationen är övermäktig? Egentligen förstår jag ju det, problemet är att jag inte riktigt vill acceptera det. Någon har lärt mig att det är fel att gråta. Samtidigt vet jag att ett riktigt ordentligt tårfall är det som behövs ibland för att kunna gå vidare, det är rätt frisläppande på något sätt. Fast jag skäms när jag gråter. Allt jag vill är att det ska sluta så snart som möjligt så att jag bara kan fortsätta med vad det nu än var jag höll på med. Och det är fel, det är riktigt fel! Det är ett steg i riktningen mot att bli som de minnen jag har av en instängd, jag-vill-inte-prata-om-det, arg kvinna. Det är ju dit jag absolut inte vill - jag vill vara glad och empatisk. Jag vill vara mänsklig och ha medkänsla. Fast för att kunna ha det måste jag väl till sist inse att jag inte klarar av allt. Att jag är precis som alla andra...

Det är det jag inte vill erkänna, att jag är precis som alla andra - antagligen till och med lite känsligare. Fast det är ju inget fel i det, för alla är vi olika. Det krävdes rätt mycket, men till sist gav jag iaf med mig idag. Placerade mig i soffan och accepterade att situationen hade blivit övermäktig för mig, att det inte var något som gick över på en kvart igår. Det är säkert många som är som mig - när någon verkar bry sig på riktigt och undrar ifall man är okej så släpper den där tår-spärren lite och gråten kommer. För det finns faktiskt personer som är uppriktigt omtänksamma och faktiskt tar sig tiden att sitta med en. Inte för att tvunget sitta och torka ens tårar eller krama om en, det är nästan för mycket kan jag tycka. Mer bara vara. Tack för omtanken! Jag uppskattar det till max och du fick mig att tänka till.

Jag är totalt slut i hela kroppen och har fått huvudvärk, men det kan väl bli så när man låter lite av spänningen försvinna. Lite sömn kan nog hjälpa, för tabletter försöker jag undvika.

Det är fint att gråta! :)