Majlinos

Been there, done that...? Inte jag iallafall. Förstår inte riktigt poängen med att ha sex med en person man inte har något som helst intresse av egentligen. Det är väl att göra honom en björntjänst? Så långt förstår jag det. Problemet är att jag nu har gjort det ändå - med undantag för sexbiten alltså.

Hur kommer det sig att jag inte förstod björntjänsten när det inte gällde sex? Jag ville ju bara inte vara den subbiga tjejen som jag ser så många andra vara. Ville vara lite schysst, men hur schysst var det egentligen? Lite ångest. Visar en kille intresse för mig vill jag inte avvisa honom direkt utan att ha gett honom en chans, även om jag redan från början vet att det inte kommer ge mig något. Många andra brudar vägrar att ens prata med killar de anser fel, eller på en "lägre nivå" som de så snällt kan uttrycka det. De är så totalt självupptagna att de inte förstår att deras bitchiga beteende kan knäcka killen ifråga ännu mer...

Har en teori (som vanligt) om att killar med dåligt självförtroende är så ovana vid att tjejer ens är trevliga mot dem att de tar minsta hövlighet på fel sätt. Man behöver inte flörta, inte ens anstränga sig - överhuvudtaget inte ens mena det på ett kärleksfullt sätt, men ändå lyckas de fastna för en. Vad är det med ett leende, hälsning eller kallprat som egentligen får dem att tro att man vill nåt mer? Kan inte folk bara förstå att man kan vara trevlig utan att vilja något? För det är nämligen inte bara killarna som ska förstå det, utan också omvärlden. Omvärlden som alltid tycks tro att man raggar eller flörtar när man talar med en kille. Man kan vara trevlig, neutral eller otrevlig, personligen föredrar jag att vara trevlig. Det ger mer i utbyte, ett leende tillbaka kanske. Behöver jag vara neutral eller otrevlig så avstår jag helst.

Jag är oftast trevlig utan att mena det. Givetvis är jag inte otrevlig mot mina kollegor - för vad skulle det ge? Träffar jag någon för första gången är jag såklart trevlig och använder lite charm ifall de verkar vara neutrala eller otrevliga. Vill ju ha en bra relation med kollegorna, med vem som helst jag träffar på egentligen. För den sakens skull är jag absolut inte intresserad. Tyvärr förstår inte alla det. Tyvärr blir en del helt till sig. Tyvärr triggas vissa att tro saker som inte stämmer.

En kollega påpekade en gång för mig att missförståndet kan ligga i att jag får personer jag pratar med att känna sig speciella. Jag förstår hans poäng - men varför skulle jag prata med en person jag inte tycker är speciell? En person som jag vill få att må bra, och inse att jag är intresserad av vad denne säger. Det är väl klart att det ska märkas att jag är genuint intresserad av att relationen (vilken nivå den än må vara på) ska fungera. Jag tog det som en komplimang även om det kanske inte tvunget var menat så.

Nu var det faktiskt såhär att en kille tyckte jag verkade bra och skickade sändebud för att kolla upp ifall jag hade pojkvän. Helst fixa mitt nummer också. Eftersom jag redan visste att mina känslor var väldigt neutrala sa jag att om han vill ha mitt nummer får han fråga själv. På någon vänster lyckades han ordna det ändå. Fick ett sms med ett förslag om att ses. Inte alls som det brukar vara, då man vet att de egentligen bara vill en sak, utan den här killen var verkligen urgullig och seriös av sig. Dream-guy nummer ett ifall det nu hade varit så att jag kände att det klickade eller att vi ens kunde fungera ihop. Med detta i åtanke vågade jag inte svara, men efter några timmar ringer han då istället upp - hur modigt är inte det?! Då hade jag helt enkelt inte hjärta nog att säga nej. För ifall han verkligen vågar, så ska han väl också belönas för det? Skulle det nu betyda så mycket för honom att träffa mig i ett par timmar på stan så är det väl klart att jag inte säger nej. Vill ju som sagt inte vara som alla andra subbor.

Fast när jag tänker efter, så är det väl ändå mer subbigt att gå ut med någon som man redan vet att man inte vill något med? Är det nästan inte att föra honom bakom ljuset? I vilket fall fick jag dagen efter ett sms om att han nog är lite förtjust i mig, vilket tvingade mig att krypa till korset direkt. Förklara att det inte är någon bra idé eftersom det inte är vad jag är ute efter. Det måste kännas 100% rätt, annars kan det ju inte bli annat än fel. Usch vad subbig jag kände mig! Jag har mycket lättare att hantera killar som uppenbart bara är ute efter sex. De är jag inte rädd för att såra eller förstöra för all framtid...

Vad tycker ni, är det egentligen en bra idé att gå ut med någon för att vara snäll? Eller är det lika illa som ett mercy-fuck?

---

 
Hur kommer det sig att vissa inte förstår när det är över, kärleksrelationer som vänskaps. Som inte förstår signalerna, eller ens klarspråket? Intresset som saknas redan från början...

Exet som spökar igen. Skickar via msn över gamla låtar som vi hade ihop. Skriver inget, bara skickar filer. Brukar vara ett av sätten att återuppta kontakten med mig. Varför? Låtarna var något som vi brukade dela. Det är inte en gemenskap som finns kvar längre, den är förbrukad. Förvisso är det låtar som jag fortfarande kan lyssna på ibland eftersom de är bra, och nya versioner är alltid kul. Men jag får en klump i magen. En dålig klump. Leave it.