Majlinos

Vi pratar om mainstream som om det vore något dåligt. Vi pratar om utseende som om det inte har så stor betydelse. Vi pratar om personligheter som om alla har rätt att vara som de behagar.

Fast nu är det ju inte riktigt så. Vi uppskattar inte olikheter, vi uppskattar inte att någon sticker ut ur mängden. Vi uppskattar absolut inte att någon inte ser ut som normen, eller klär sig på ett helt annat sätt än vi. Vi uppskattar inte andra människors öppenhet och acceptans mot mänskligheten.

Vi vill ha mainstream, bra utseende och en personlighet som smälter in bra med vår egen.

Vad är det då med den där killen som lever festival-liv alltid? Han som vågar vara sig själv och klä sig som han vill, inte bara när han släpper loss på en sunkig festival. Killen som inte duschar så ofta och bara byter underkläder ibland, fast ändå inte luktar eller är ofräsch. Killen som går i rutiga herrbyxor, spetsiga skor och kråsskjorta. Killen som verkligen har hittat sig själv i vimlet av alla andra. Varför accepterar inte alla andra honom? Varför tittar vi snett och undrar vad det är för fel på honom? Varför dömer vi ut honom utan att ens ge honom en chans bara för att han är annorlunda? Är det inte individualitet vi efterlyser?! Han är glad, öppen och gör det som passar honom - vill han dansa eller sjunga så gör han det, oavsett var han är. Han är absolut inte trög eller konstig, han har egentligen oerhört bra koll på det mesta. Främst av allt sig själv - han vet vad han vill. Han vill ta vara på livet. Vad är det som är så himla fel med det???

Jag kunde inte annat än att beundra honom från första början. Även om jag var väldigt skeptisk både mot honom och hans sällskap när jag först såg dem. Det är sant, jag har tyvärr en hel del fördomar... Så fort killen hälsade så sken hans unika inre igenom. Det här är inte någon man träffar på varje dag, om ens någonsin. Vi kallade honom yr, men var han egentligen så yr? Är det inte vi som är yra i så fall - vi som anpassar oss efter mängden, vi som är rädda för att vara oss själva?

Hans tålamod och självdisciplin är inte att leka med. Gissa vem som satt utanför min lägenhet en hel dag och väntade på mig utan att flytta på sig trots att det regnade? Precis, Hufflepuff. Och nej, det är inte hans riktiga namn - bara mitt smeknamn på den fräsigaste personen jag har träffat i hela mitt liv! Jag beundrar dig.

Såklart, ingen är perfekt. Det här är killen som lagar mat utan att göra minsta ansträngning till att städa efter sig. Det här är killen som plankar på tåget mellan Göteborg och Småland (eller ja, försöker ;P). Det här är killen som försöker få sig ett hångel i Sverige trots att han tydligen redan har flickvän. Faktorer som dessa skulle i vanliga fall få mig att ta avstånd och känna lite avsmak för personen i fråga. Men inte i det här fallet. Han är så oerhört egen och underbar att hans brister inte är tillräckliga för att ta död på min beundran.

Varför tar vi inte bättre vara på personer som denna? Varför ska vi stirra ut honom och hacka på honom? Varför ska vi efter första anblicken anta att det är något fel på honom? Vi borde uppskatta hans mod och hans konstnärlighet. Det gör i varje fall jag och jag är glad att jag fick chansen att träffa en person som honom.