Majlinos

Jag förstår inte vad problemet är. Det är verkligen helt främmande för mig. Varför tappar man sitt sunda förnuft när man blir gammal? Varför blir man värre än fjortisarna på stan? Varför är desperationen större än någonsin förr? Varför är man inte sådär erfaren och vis som alla påstår att man blir?

Varför träffar man nya män varje vecka och blir råkär i varenda en av dem? "Det här är rätt, det är honom jag velat ha hela tiden". Gå på bröllop ihop och ha sex så fort som möjligt. Presentera för både släkt och vänner snarast för att visa att man inte längre än en lonely fucker. För att bara en kort tid senare dumpas och givetvis vara helt heart-broken eftersom han var sååå omtyckt. Precis som killen förra veckan var... Borde väl hellre vara lonely än utlämnad och desperat?!


Efter att ha varit tillsammans bara ett fåtal veckor är det dags att förlova sig. Jag ser ner på det lika mycket som när sextonåringarna förlovar sig. Om man förlovar sig är det meningen att man ska vara säker på sitt förhållande och gifta sig inom ett år. Man förlovar inte sig som en extra försäkran om att man ska vara varandra trogna eller som en utväg för att materiellt visa sin kärlek. Dags att fundera över den egentliga orsaken kanske? Är man en festprisse som hånglar runt så fort man blir glad, är det svårt för mig att tro att man är mer trogen för att man är förlovad. Det är inte avsaknaden av en ring som skapat ens tidigare beteende.

Vad är problemet? Bara för att ni är gamla är tiden inte ute. Ni kommer inte dö inom en timme. Tänk efter lite är ni söta. Det här håller inte i längden, ert beteende är pinsamt. Jag förstår inte varför de är så rädda för att vara ensamma. Så rädda för att inte vara åtrådda. Så rädda för livet. Så rädda för att inte vara som alla andra. Så rädda för att face reality och ta ansvar för sitt liv, inse sina brister och ta tag i sina gamla nergrävda problem.

Ni har inte bara tappat kollen utan även kontrollen!