Majlinos

Ni vet hur man stör sig på sina kompisar när de hittar en kärlek? Självklart är man glad för deras skull, men samtidigt blir man besviken eftersom man plötsligt själv inte duger längre. Antalet samtal och träffar fallerar drastiskt, och när de sedan väl blir av är det oftast på grund av att vännen har kärlekstrubbel. Nu är jag en tjej utan pojkvän som talar och påstår absolut inte att jag är bättre själv! Men det är tråkigt. Tråkigt att vara bortvald, tråkigt att komma i andra hand (om ens det) och framförallt tråkigt att bara duga när de har problem.

En av mina vänner förefaller ha en lättsam och okomplicerad livssyn. Hon är den som inte ältar alla problem i evigheter, som säger sanningen även om den svider och det som märks mest av allt är att hon får en att må bra och skratta. Hennes inställning till förhållande är i mina ögon väldigt enkelt (sen vet jag förvisso inte om det är så den verkligen är): det är inte lönt att vara svartsjuk, för i så fall litar man inte på varandra och om man nu inte litar på varandra finns det ingen mening med att vara tillsammans. Särskilt detta har jag imponerats av hos henne. Jag beundrar hennes styrka och förenklade sätt att se livet i allmänhet (återigen vet jag inte om det är så det verkligen är). Problemet är att även hon har försvunnit. Hon och pojkvännen träffas nästan varje dag och när hon väl hänger med oss andra dödliga är han oftast med.

En annan kompis till mig och jag pratade om att det hade varit kul att dra ihop alla och bowla. Många snackar, men när allt kommer omkring är det oftast jag som får planera - så självklart har den här bowlingen fortfarande inte blivit av. Det är inte det jag skulle komma till nu, utan att när vi diskuterade bowlingkvällen sa hon efter ett tag "Jag tror inte X jobbar just då, så vi kan i alla fall!". Jag som trodde vi planerade något för tjejgänget blev ju duktigt besviken när jag upptäckte att hon inte längre kan göra något utan sin pojkvän. Hon är inte den enda... Jag förstår också att man vill kunna träffas allihopa - vänner och pojkvänner, och att alla ska komma överens. Men någon enstaka gång kan väl träffas bara vännerna?! Någon enstaka gång då det inte beror på att pojkvännerna inte kan, utan på att man helt enkelt vill vara med sina kompisar? Eller? Är det jag som är trög här?

En tredje kompis går väl inte direkt genom sitt förhållandes bästa fas för tillfället och är plötsligt mer tillgänglig. Tillgänglig för att umgås, inte bara för att han inte kan eller för att de har bråkat utan för att vi båda faktiskt vill. Okej jag fattar också att hon antagligen inte hade velat om allt varit bra mellan dem. Men jag tar vad jag kan få, och just nu är detta det bästa. Varför bråkar förresten aldrig folk om det riktiga problemet? Istället för att diskutera den enes maktproblem, översitteri och behov av att kontrollera så bråkas det istället om småsaker. Gör slut någon gång!

Att träffa sina tjejkompisar består nu oftast i att agera reserv när pojkvännen inte kan/ har lust/ jobbar/ pluggar. Kort sagt - jag har blivit bitter. För antagligen är inte problemet så stort som jag gör det. Antagligen beror det på att jag är den enda som är singel. Eller ja, min favoritkinees som inte längre bor här är också singel. Men henne törs jag inte prata med för mycket för då påminns jag om hur mycket jag saknar henne och hur liten del i hennes liv jag har numera. Vilket i sin tur gör saken ännu värre. Jag saknar dig! <3

Jag känner många tjejer som till sina bittra singelvänninor sagt att "du kommer fatta det när du har pojkvän". Jag hade pojkvän. Väldigt länge. Jag var den enda i gänget som hade en så pass seriös pojkvän. Som ni alla vet tog det slut av diverse anledningar. Jag vet att jag var oerhört dålig på att höra av mig och finna tid just då. Jag var inte mycket bättre än vad alla andra är nu. De hade åtminstone varandra att vända sig till då, just nu har jag ingen. Det vill säga ingen av de bästa tjejkompisarna kvar.

När jag hade pojkvän gick jag en enormt krävande linje i gymnasiet. Det kändes som att jag pluggade 24/7, men troligen var det min planering som var dålig för pojkvännen fann jag oftast tid för. Det handlar om att prioritera och det är inte alltid lätt. Under hela februari månad i år var jag sjuk. Samtidigt var jag tvungen att jobba för det fanns inga vikarier och på det stället funkade det helt enkelt så - fixar du inte själv en ersättare får du banne mig dyka upp om du så är dödssjuk! Jag var helt slut på kvällarna, att slita på jobbet samtidigt som jag var sjuk var definitivt ingen bra kombination. Därav hörde jag inte av mig till mina kompisar så värst mycket heller, jag orkade ju knappt gå och lägga mig... Samma sak nu när jag går en utbildning till mitt nya jobb - vaknar 5, går hemifrån 7 och kommer hem igen vid 18. Då är jag förståeligt nog väldigt trött.

För min del beror det alltså inte på ifall jag har en kille vid min sida eller ej, utan snarare på hur jag själv mår. Jag har ingen lust att träffa mina kompisar när jag är trött för det känns som att jag måste vara glad, rolig och trevlig när vi träffas. Nu händer det ju så sällan så jag vill helst vara på topp. Är jag inte på topp så känns det som att jag på något sätt skulle minska deras lust att vilja trycka in mig i deras pressade pojkväns-schema i framtiden. Personligen förstår jag att man ibland bara orkar hänga framför TV:n och knappast prata, bara vara. Säkerligen förstår mina kompisar också det, det är bara jag som inte förstått att de förstått det.

Bottom line: I want love, but I need my friends!