Förhållande: rädsla
Jag ser misstagen alla omkring mig gör i sina förhållande. Inte bara inom sitt förhållande utan även i sina vänskapsrelationer. Är det därför jag avstår från att skaffa mig ett? Är jag kräsen eller bara realistisk? Avstår jag från vissa bra erbjudande för att jag inser att det helt enkelt inte är något som skulle hålla i längden, att killen inte är min typ? Jag vill inte skaffa en pojkvän bara för sakens skull, utan jag vill verkligen tycka om killen ifråga. Vi behöver alla närhet, men jag vill inte ha en pojkvän enbart därför. Jag vill tycka om honom. På riktigt. Jag vill inte ha någon "bara för att". Bara för att alla andra har någon. Bara för att jag inte vill vara ensam. Bara för att jag saknar att ha någon att hålla om. Bara för att jag vill ha en trygghet. Listan kan göras lång. Mina tjejkompisar försöker febrilt tussa ihop mig och peppa mig att ta något erbjudande - är det deras dåliga samvete för att de vet att de själva försummar mig?
En gammal klasskompis till mig avskärmade sig totalt från omvärlden när hon fick sin pojkvän. Hon ville inte längre ha något socialt liv, hon tackade ständigt nej. Samtidigt var hon väldigt missnöjd över det sätt hennes vänner hörde av sig mer sällan och till sist inte ens bjöd med henne. Problemet låg hos henne själv, enbart. Till sist tröttnar man helt enkelt på att försöka fixa ihop en massa kul grejer efter för många nej. Hon insåg inte sina misstag, det gör hon nog fortfarande inte, och ansåg till sist att hon bröt med sina vänner. Förhållandet tog slut (precis som vi väntat) och där stod hon utan något socialt liv. Snart lyckades hon skaffa sig nya vänner vilket är allt man numera hör och läser om. Inte utan att känna ett uns av avund över att hon plötsligt vill och kan. Allt beroende på att hon är singel.
För en tid sedan kom jag att tänka på en sak som stör mig väldigt mycket. Vi har säkert alla upplevt svartsjuka, kanske inte personligen men åtminstone sett det? Vissa är svartsjuka "av naturen" (vilket är en konstig ursäkt många använder för sitt kontrollbehov), andra blir det på grund av att partnern är det. Jag undrar om det kommer en tid när man ömsesidigt slutar lita på varandra? En tid då man misstror varandra och bara letar efter fel och orsaker att göra slut. Eller kanske bara en period. Men sen då? När man har passerat en viss gräns i förhållandet - slutar man bry sig då? Gör det inte längre något om den andre är otrogen? Det kan kanske bero på att man själv gjort ett snedsteg, eller väldigt gärna vill göra det. Kommer det en tid när man slutar bry sig om att man inte litar på varandra? När det helt enkelt kvittar ifall den andra skulle vara otrogen eller inte. Där vill inte jag hamna. Jag vill inte sluta bry mig...
Å andra sidan vill jag hellre inte bry mig för mycket. Jag har hört många tjejer beskriva sitt liv genom sina pojkvänner. Det handlar inte vad de gjorde, hur gamla de var eller hur de mådde - allt handlar om vem de för tillfället var tillsammans med. Det kan jag tycka känns ganska patetiskt. Här handlar det inte om att vara en självständig individ utan om att försöka fylla sitt liv med pojkvänner utan uppehåll. Fast, är vi inte alla lite så - det är lättare att minnas saker om man har personer att binda det till. Det behöver kanske inte tvunget betyda att vi varit totalt beroende av dessa pojkvänner eller för den delen inte skulle klara oss utan. Men det låter patetiskt.
Jag är rädd för att drabbas av en pojkväns-sjuka.
