Majlinos

Jag har tänkt på en sak. Tidigare i mitt liv har jag bara känt en enda person som är gay, eller ja - en som är pure homo och en som är bi. Men ändå, båda dessa är killar. På mitt nya jobb har jag märkt att där är överraskande många (iallafall för mig som sedan tidigare bara känner två) gay-killar. Jag tycker bara det är kul, utan tvekan, men hur kommer det sig att jag inte känner några lesbiska tjejer? Är det svårare att komma ut som lesbisk än som bög? Rätt trist i så fall. Jävligt trist om jag ska vara helt ärlig.

Är det enklare att komma ut som kille inom gay-världen? Eller rättare sagt inom straight-världen, för det är antagligen där problematiken ligger. Jag har alltid haft en väldigt enkel syn på killar - är de ovänner så slåss de lite och sedan är allt bra igen alt. de pratar aldrig igen. Tjejer däremot är mer komplexa - det snackas bakom ryggar, det falskspelas och de har väldigt svårt att hantera förändringar. Vad händer om man kommer ut som lesbisk hos sina vänner? Det känns som att risken är väldigt stor att folk spelar förstående och accepterande men sedan snackar tusen gånger mer skit än förut. Killar är lite mer "antingen eller", antingen accepterar man homosexualitet eller så är man värsta homofoben. Varför ska brudar vara så sjukt nyanserade?!

Säkerligen har alla någon gång varit osäkra på sin sexualitet, det är jag övertygad om. Men hur kommer det sig att man måste förklara sig om man avviker från det "normala"? Det vill säga om man inte är straight? "Hej, jag är gay" okej - kul för dig, men jag bryr mig inte! Hade någon presenterat sig som "Hej, jag är straight" hade jag däremot fallit direkt! Fast det är egentligen fel av mig, för orsaken till att gay-personer gärna offentliggör det är att det inte ska uppstå missförstånd och samtidigt understryka att alla inte är straight. Det stör, det är som en nagel i mitt öga - varför ska man ursäkta sig?!

Varför är det personen som säger "Jag är kristen" och inte den som är rädd för att tro som blir ifrågasatt? För egentligen tror vi nog alla på något, vissa är bara så pass rädda för omgivningens reaktioner att de helt enkelt väljer att stå neutrala. Fast de är ju inte så neutrala, de ha trots allt på sätt och vis valt förtryckets väg. Ungefär som de passiva mobbarna - de gör inget, men de hjälper heller inte den ensamma. Ta en enkel sak som att be. När man ber så hör man själv sina argument och lyckas kanske till och med finna klarhet tack vare detta. Istället för att bära allting inom sig i ensamhet så får dessa människor ut sina tankar och känslor. Alla som ber gör det nog inte för att de tror på Gud.

Varför är det personen som säger "Nej tack, jag är nykterist" eller "En vatten, tack" som blir festens hackhöna och inte den som super sig stupfull innan sex och ligger däckad i ett hörn innan midnatt? Jag är väldigt nyfiken på vad det är som gör oansvarighet och rädsla för att vara sig själv bättre än att stå för något man tror på. Minns en gång på tåget när jag hör en tjej som pratar i mobiltelefon säga: "Om jag hade varit full hade det ju inte varit pinsamt. Nu kommer jag ju komma ihåg detta resten av mitt liv!".

Allt jag kunde tänka var: "Är du helt jävla dum i huvudet?!"

Klart att man tvekar och inte vet. Klart att man ifrågasätter saker och ting ibland. Men hur tusan ska man kunna välja rätt om det enda som accepteras är det vanliga, det man alltid har gjort? Till och med en ny frisyr är för mycket för en del... Förändringar går inte - de har stoppat in dig i ett fack för länge sedan och är inte under några som helst omständigheter beredda att ompröva sitt beslut.

Under ett samtal med min gamla filmlärare sa jag något i stil med: "Jag faller inte för ålder, utseende eller kön - jag faller för personer." Jag vill gärna tro att jag är så totalt öppen och fri från fördomar och förutfattade meningar. Men det är nog lite av en utopi. Jag hade nog inte vågat. Jag är för feg. Vad är det som egentligen hindrar en från att bli tillsammans med någon av samma kön? Rädsla för relationen, eller för vad omgivningen skulle tycka?

Så det jag undrar är väl egentligen: Hur ska man våga välja den väg som är rätt för en själv istället för den som passar omgivningen bäst? Både i smått och stort - både genomtänkt och fort? Är det verkligen bättre att vara mainstream än sig själv?!