Pappa
Idag var jag på min pappas jobb. Vet inte varför men när jag körde förbi så kände jag plötsligt en önskan om att träffa honom. Säga hej, kanske göra honom uppmärksam på att jag ska flytta hemifrån. Någonting ville jag. Men han var inte där...
Kanske var jag bara trött på att titta på fel killar, och ville istället gå till botten av problemet - min pappa. Med fel killar menar jag inte att de är kriminella eller elaka, bara fel för mig. Eller så himla fel är de väl inte allihop - men en utmaning kanske man kan säga. Det är alltid något att "jobba på", antingen inom förhållandet eller med omvärldens motsättningar.
I och för sig har jag redan min klart för mig vem jag ska gifta mig med när jag är trettio. Jag var kär i honom redan som liten, precis som alla mina kompisar blev när de träffade honom. Han har alltid varit underbart snäll och gullig. Samtidigt rolig och lite busig :P Ända sedan jag var liten har han varit som en extrabror för mig, den snälla versionen. Min riktiga bror och jag kom aldrig överens som små, förvisso är det bättre nu men vi har fortfarande våra onödiga dispyter.
Men tillbaka till problemet då... Oftast handlar det om att jag faller för äldre killar, och nu är det inte ett eller två år jag pratar om - snarare tio. Kanske i jakt på en fadersfigur? Eller bara på någon som är mogen, ansvarsfull och lite mer seriös? Både och tror jag - men inget av det har stämt hittills... Fast jag vill fortfarande inte riktigt erkänna för mig själv att det är fel att leta bland äldre för att hitta det jag vill ha, än finns det hopp! Förvisso är det inte fel att leta bland äldre - vem vet, den där smutsryggen som äter ostbågar från golvet kanske är riktigt bra?! :P
Den senaste killen jag träffade som jag blev uppriktigt intresserad av var i min egen ålder faktiskt. Vad var utmaningen där då? Han har barn. Jag har tidigare träffat killar som har barn, men har då tagit avstånd så fort jag fått höra om det. Oansvariga och oseriösa har de verkat i mina ögon. Inte så värst intresserade av sina ungar så att säga. Men den här snubben? Han var ju hur engagerad som helst och faktiskt väldigt seriös i sin papparoll. Där står jag alltså, och ser chansen att äntligen få uppleva någon vara pappa på riktigt. Dessutom är killen en av de ballaste och underbaraste jag träffat. Riktigt öppen, framåt och rolig. Jag vågade, jag tillät mig själv att bli intresserad och erkänna det både för mig själv och honom. Trots att jag är rädd för att hamna i den där beroende kärleken igen, fast om man inget satsar så kan man ju inget vinna ;) Det gick snett någonstans. Fast jag är ändå glad - för det är första gången på fem år som jag på riktigt varit intresserad och faktiskt försökt på egen hand, verkligen ansträngt mig för att det ska bli något. Kanske är jag äntligen tillbaka där jag var för fem år sedan? Då jag var totalt orädd och öppen mot alla - verkligen kämpade för det jag ville ha. Det kan ju inte bli värre än ett "nej" - eller hur?
Vad är min typ då? Måste man ha en typ? För i så fall är nog min typ den lite ouppnåeliga fadersfiguren, som ändå visar sig vara lika oseriös och överflörtig som alla andra. Men jag är rädd för att ha en tråkig kille. Jag vill ha en halvfarlig kille som i så fall hellre ger mig lite mer trubbel. Jag orkar inte ha en kille som bara går efter mig som en hund. Jag vill ha lite mothugg och kunna busa av mig. Varje gång jag upptäcker att killen jag funnit är lite för farlig så blir jag lika besviken. Men vad annat kan man förvänta sig? Jag får ju det jag letar efter... Finns det ingen som är balanserad? Ansvarsfull och seriös men ändå busig och rolig? Snäll men ändå lite "bråkig"?
Det är inte det att jag plötsligt desperat vill ha en pojkvän, tvärtom. Men det hade ju varit skönt att åtminstone börja titta efter rätt "typ" av killar och istället för stolpskott. Därför sökte jag min pappa idag. För att konfrontera problemet direkt. Som sagt var han inte där. Vad betyder det? Att jag helt enkelt är tvungen att lösa det här på egen hand? Att han ändå inte kommer kunna hjälpa mig? Att jag klarar mig bättre utan honom i mitt liv? Något saknas!
