Varningstecken
Du kan faktiskt välja att ta avstånd innan du är fast. Välja att ta en annan väg innan du är fast i kärlekstunneln... Känns det inte helt rätt, så är det antagligen inte helt rätt heller. Verkar inte intresset var ömsesidigt, så är det antagligen inte det heller. Tror du att det är fuffens på gång, så är det troligen det också. Lita på din intuition!
Ex. Kärlekens kanske mest skrämmande ord. Trots det används det flitigt och nästintill skrytsamt tycker jag. Därför har jag bara ett ex. Men hur vet jag att min nya kommit över sitt ex? Bara för att jag äntligen är där, betyder inte det att andra kommit lika långt. Trots allt har det tagit mig över ett år att klara ut förvirringen och känslorna. Jag erkände inte ens för mig själv förut att jag inte kommit över honom, så hur tusan ska jag då kunna förvänta mig att en eventuell partner är ärlig mot mig angående sina ex? Vissa är ju bara arga, sårade och hatiska - men döljer inte det egentligen en hel del förtrycka kärlekskänslor? Har man egentligen kommit över sitt ex om man är hatisk?! Självklart kan man vara arg på riktigt och faktiskt ha orsak till det, men jag tror många döljer saknaden med ilska.
Ragga solo. Det suger verkligen! Hur kul är det att hänga efter någon som inte ger någon som helst antydan till att intresset är besvarat? Det är inte särskilt spännande att öppna sig och vara ärlig när det knapphändiga svaret man får är ett intetsägande "vad söt du är". För fem år sedan hade jag inga som helst problem med att visa intresse och uppskattning till någon även om jag inte fick gensvar. Jag brydde mig helt enkelt inte så mycket om hur det uppfattades, så länge jag kämpade för det jag ville ha. Till sist inser man att det är lönlöst att kämpa för något man ändå aldrig kan få. Lönlöst att ge till någon som bara tar. Lönlöst att bygga något med en person som är precis lika hemsk som ett ex. Blev jag realist eller cyniker? Insåg jag verkligheten eller tappade jag hoppet på kärleken?
Kära ner sig är inget jag gör direkt. Det är nog rätt sant trots allt, även om jag inte själv riktigt vill erkänna det, att jag fastnar snabbt. Är det någon som känns rätt så är det där jag stannar tills jag är övertygad om att jag hade fel (igen). Förvisso kan jag lika fort som en kontakt knöts ta avstånd från en person. Nemas problemas, känns det obehagligt eller ointressant finns det ju ingen som helst anledning att stanna. Jag intalar mig själv att jag inte blir kär, att det bara handlar om att jag fastnar och sedan blir besviken när jag märker hur fel jag hade. Men ärligt talat - är inte det att bli lite kär? Vi människor är rätt bra på att ljuga för oss själva. Är det inte dags att vara ärliga snart?!
Ex. Kärlekens kanske mest skrämmande ord. Trots det används det flitigt och nästintill skrytsamt tycker jag. Därför har jag bara ett ex. Men hur vet jag att min nya kommit över sitt ex? Bara för att jag äntligen är där, betyder inte det att andra kommit lika långt. Trots allt har det tagit mig över ett år att klara ut förvirringen och känslorna. Jag erkände inte ens för mig själv förut att jag inte kommit över honom, så hur tusan ska jag då kunna förvänta mig att en eventuell partner är ärlig mot mig angående sina ex? Vissa är ju bara arga, sårade och hatiska - men döljer inte det egentligen en hel del förtrycka kärlekskänslor? Har man egentligen kommit över sitt ex om man är hatisk?! Självklart kan man vara arg på riktigt och faktiskt ha orsak till det, men jag tror många döljer saknaden med ilska.
Ragga solo. Det suger verkligen! Hur kul är det att hänga efter någon som inte ger någon som helst antydan till att intresset är besvarat? Det är inte särskilt spännande att öppna sig och vara ärlig när det knapphändiga svaret man får är ett intetsägande "vad söt du är". För fem år sedan hade jag inga som helst problem med att visa intresse och uppskattning till någon även om jag inte fick gensvar. Jag brydde mig helt enkelt inte så mycket om hur det uppfattades, så länge jag kämpade för det jag ville ha. Till sist inser man att det är lönlöst att kämpa för något man ändå aldrig kan få. Lönlöst att ge till någon som bara tar. Lönlöst att bygga något med en person som är precis lika hemsk som ett ex. Blev jag realist eller cyniker? Insåg jag verkligheten eller tappade jag hoppet på kärleken?
Kära ner sig är inget jag gör direkt. Det är nog rätt sant trots allt, även om jag inte själv riktigt vill erkänna det, att jag fastnar snabbt. Är det någon som känns rätt så är det där jag stannar tills jag är övertygad om att jag hade fel (igen). Förvisso kan jag lika fort som en kontakt knöts ta avstånd från en person. Nemas problemas, känns det obehagligt eller ointressant finns det ju ingen som helst anledning att stanna. Jag intalar mig själv att jag inte blir kär, att det bara handlar om att jag fastnar och sedan blir besviken när jag märker hur fel jag hade. Men ärligt talat - är inte det att bli lite kär? Vi människor är rätt bra på att ljuga för oss själva. Är det inte dags att vara ärliga snart?!
Kommentarer
Trackback
