Majlinos

För första gången kände jag mig nervös inför flygningen och funderade på att åka hem igen. Sådär brukar det aldrig kännas, men någon sorts oro infann sig. Väl på planet lyfte vi aldrig, istället kom piloten ut och sa något i stil med: "As you probably can guess since I'm out here I don't have good news." Tydligen var det något problem med Londons radarsystem så planen fick varken lyfta eller landa. Plötsligt kände jag mig lugn igen, oron var befogad men inte så farlig. Personligen står jag hellre på fast mark än cirkulerar i luften otaliga timmar. Konstigt nog höll alla sig lugna ombord, ingen blev orolig eller aggressiv. Jag däremot blev väldigt förvånad. Förväntade mig att åtminstone några passagerare skulle flippa ut, det är jag ju van vid.

Pratade med en av flygvärdinnorna och fick till min besvikelse veta att de inte får någon övertid utan bara betalt för själva flygningen. Hur snålt är inte det? I mina ögon är de definitivt värda extra pengar för tillfällen som detta, då deras tålamod och servicekänsla prövas till det yttersta. Förklaringen till biljettens låga pris låg plötsligt klar för mig. Givetvis är det bättre för dem att ha ett jobb än att gå arbetslösa, men med sådana villkor? Det är nästan så man vill sluta flyga budget och stödja bolag som detta. Jag vet inte hur de andra lågprisflygbolagen har det, men jag flög med EasyJet. Det vill jag nog inte göra igen.

Servicen ombord var makabert bra och bara det faktum att piloten kom ut och visade sig vid ett flertal tillfällen gjorde mig glad. Han var inte där bara för att ta oss från punkt A till B, han var också en av oss. Det är knappt att jag kan tro det själv - men vi stod kvar i Köpenhamn två timmar innan vi väl kom iväg. Under tiden hann piloten fixa en buss till oss som skulle ta oss tillbaka till terminalen, allt för att vi skulle ha det så bra som möjligt. Ironiskt nog började folk gå av bussarna igen så snart de var fyllda - tydligen skulle vi få lyfta snart. När det så väl var dags så gick allt hur smidigt som helst, lyftning och landning märkte jag knappast av.

Framme i London blev jag intervjuad angående förseningen, och jag såg till att understryka servicen ombord och den goda informationen - istället för att fokusera på de där två timmarna. Ska försöka ha detta i åtanke när jag kommer tillbaka till jobbet. Fast å andra sidan var alla passagerare lugna och trevliga här, så brukar det sällan vara för mig. När jag med bussen kom fram till Stratford tittade jag ut genom fönstret för att se Kinesen. Istället såg jag Nicokick med en "Svensson"-skylt; hur gulligt är inte det?! Kinesen var såklart också där, hon hade bara gömt sig bakom en stolpe ;) Så himla mysig start på min vistelse!

---

På sätt och vis tyckte jag att det skulle bli skönt att komma iväg, för då skulle det inte kännas så tomt och ensamt i min säng. Kanske skulle jag inte sakna hans närhet så mycket. Fast jag märkte att det hjälper inte att byta säng, och insåg att det nog inte är sängen det sitter i ändå. Redan första natten fick jag lite hemlängtan och saknade min säng. Vaknade (alldeles för tidigt) på morgonen och kände mig helt nere. Så nära, men ändå så långt borta.

I vanliga fall när jag är bortrest är det en frihetskänsla som infinner sig. Aldrig att jag har haft hemlängtan förut, snarare tvärtom. Varje gång jag kommit hem har jag istället längtat tillbaka och känt mig allmänt besviken på vardagen. Jag tar det som ett gott tecken att det inte var så den här gången. Äntligen har jag skapat trygghet och trivs i mitt hem, funnit trygghet i mig själv. Saknade jobbet och känslan av att vara behövd som man ibland kan få där. Jag saknade Helsingborg som stad och allt vad det nu innebär.


En av de viktigaste sakerna det innebär är Onkel, vi kan träffas ofta och har kommit varann nära igen. Ofta när jag var liten var vi och badade ihop. Precis som med alla småttingar så kastas man runt i vattnet, jag älskade det! Blev alltid kånkad på som liten, tror det är därför jag fortfarande är så förtjust i det - får mig att känna trygghet. Jag minns när jag fick höra att han hade skaffat sambo och hela köret. Jag minns rädslan jag kände, oron för att han plötsligt skulle tas ifrån oss och försvinna ur våra liv. Ritade en teckning i skolan på oss när vi badade och lekte, kanske skulle vi aldrig få göra det igen? Han försvann aldrig ur våra liv och togs absolut inte ifrån oss, men nu när vi bor i samma stad är allting så mycket enklare. Vi kan ses oftare och hittar på saker ihop, ta till exempel vår traditionella söndagsbrunch på Brooklyn  - I love it :) Förvisso har min relation till de flesta förbättrats sedan jag flyttade hemifrån, framförallt den till mor. Förut kunde vi knappast vara i samma rum...

Det bästa med att bo själv är att man gör precis det man känner för. Risken att bli störd eller störa någon annan är väldigt liten (men det finns ju trots allt grannar). Man inreder precis så som man själv vill ha det och med de möblerna man gillar. Trängsel och väntan på badrummet är ett minne blott, jag har äntligen ett badkar igen. Jag gör precis det jag känner för, här är tyst när jag vill sova och levande ljus kan jag tända så ofta jag vill. Maten i kylen tycker man förhoppningsvis om, med tanke på att det är man själv som köpt den. Man lagar precis den maten man känner för, och tittar på det programmet man själv vill.

För all del, det finns stora nackdelar också. När man lagat den där maten så måste man ju diska. Måste är väl lite fel ord, i varje fall för mig - för jag har verkligen insett att man inte måste. Tyvärr ;) Har förvisso också insett att det inte alltid enbart handlar om lathet, är jag bekymrad eller nere så har jag väldigt svårt att bry mig om disken. En annan nackdel är att man alltid är ensam. Det är ingen som bara sitter där brevid en i soffan utan att säga ett ord eller kräva något socialt engagemang. Det är ingen som gör lite te åt en eller tar hand om en när man är sjuk. Jag har ingen att rå om, allting jag gör är för mig själv. På ett sätt är det skönt, men å andra sidan är det den ultimata ensamheten. Det är bara jag som bor här.

Tillbaka i Sverige blev ju inte allt sådär helylle och mysigt som jag hade tänkt mig. Stötte på ett stort hinder på vägen, men väl hemma i min säng kändes det bara så rätt!