Majlinos

Ibland är det extra skönt att bo ensam. Det är ingen som behöver bry sig om att jag sitter ner i badkaret istället för att duscha. Ingen som behöver reflektera över att jag kravlat upp i hörnet och önskar innerligt att allting bara rinner av mig precis som vattnet. Ibland är det oerhört tråkigt att bo ensam. Det är ingen som vet om att jag inte vill lämna badkaret för att jag är ledsen. Det är ingen som tröstar.

Antar att det är lika bra att förklara det här grundligt. Tänk dig att du har en pojkvän, en hemlighetsfull pojkvän, en pojkvän som sysslar både med det ena och det andra. Du vet att han går lite för långt i sitt "oskuldsfulla" flörtande med andra, en av dessa andra är din egen kompis. Din egen kompis är också din rival för av någon konstig anledning "konkurrerar" ni om en gemensam vän. Den här bruden som ska föreställa din kompis, går på bio med din pojkvän och sover över där. Utan din vetskap. Bakom din rygg. En hel helg när han inte är nåbar. Det är i första hand självklart inte bruden det är fel på, utan pojkvännen. Fast just i detta fallet är det fel på bruden också, mycket fel. I flera månader anklagas du av din pojkvän för att vara paranoid och när du väl tar reda på fakta så är det istället hon som blir sur på dig.

Igår var jag på tjejmiddag med 80-talstema och hade det jättemysigt. Gillar sådana initiativ! Är personligen inte så förtjust i när mina gäster vill ha reda på vem som kommer innan de tackar ja, så igår stack jag dit utan en susning om umgänget. Förstod dock lite för sent att en i sällskapet var just hon. När hon väl kom så blev det alldeles tyst. Jag visste inte vad jag skulle säga och har egentligen inget riktigt intresse av att prata med henne eller involvera mig i hennes liv. Vilket är ganska svårt med tanke på att hon enbart pratar om sig själv, sina problem, sin vikt, sin pojkvän bla bla bla. Finns å andra sidan inte någon orsak att vara otrevlig mot henne, även om hon är en riktigt blåst bimbo. Där satt jag, illa till mods och fast med henne i fem timmar.

Hon beklagade sig över att hon sett en fd pojkvän till en kompis hångla upp en annan brud. Usch och fy vad dåligt hon, hade inte riktigt vetat vad hon skulle göra och kände sig skyldig att berätta om detta för kompisen. Hon fick ju nästan dåligt samvete. Oj oj oj. "Så du får dåligt samvete ändå?!" kunde jag inte låta bli att spydigt fråga. Svaret började med ett fnitter och sedan ett nonchalant klargörande om att samvetet låg ju nere några år... En annan kompis till henne hade tydligen blivit avvisad av sin pojkvän. Han hade dragit över någon annan brud istället och varit omöjlig att få tag på en hel helg. Det var ju väldans vad elakt av honom och så himla synd om hennes kompis. Men, vänta lite här nu, är inte det precis vad som hände mig? Och det var hon själv som var den där andra bruden?! Sa helt kallt: "Hon är inte den enda som råkat ut för det..."

Det handlar inte om att jag är ledsen över vad som hände eller ångrar hur saker och ting i slutändan tedde sig. Den biten har jag gått vidare från. Det jag däremot inte klarar av är att hon sitter där och leker prinsessa, den goda fen med det stora hjärtat. När hon egentligen är den största och mest falska subban jag någonsin träffat på! Visan går likdant nu som för fem år sedan. Allting handlar om henne, hennes ytlighet och hennes stora behov av uppmärksamhet från killar. Påfrestande är bara förnamnet för hur det var att spendera de fem timmarna med henne. Samtidigt som jag hade det roligt med alla andra.

Som tur var blev jag eskorterad ner till Malmö och fick min utgång där istället :) Jag fick dansat av mig lite av ilskan jag fått hålla inne med under kvällen och söp bort en del. Skrattade bort det mesta i sällskapet! Långt bort ifrån henne och långt bortifrån alla gamla sår. Ironiskt nog träffade jag på ett ex till en av mina närmsta vänner, ett ex från samma tid som allt detta hände. Fast honom blev jag bara glad över att se. För precis som jag sa så handlar det inte om allt som hände då, utan om hennes falska beteende och den hårda kampen mot magkänslan innan sanningen kröp fram. Numera litar jag alltid på magkänslan och förtrycker den aldrig.

---

Det brast för mig ikväll, nästan ett dygn senare. I vanliga fall så lämnar jag stället om där råkar vara någon som jag inte tål (vilket i princip bara är hon, men ändå). Igår var det bara att uthärda. Det är inte som att vi råkar i luven på varandra, men det blir rätt mycket undanträngda känslor och minnen som gör sig påminda.



Tyvärr har det som hände satt sina spår hos mig. Tystnaden är outhärdlig och skrämmer mig. Även när jag vet att det inte finns något att vara rädd för, så spökar ibland allt det gamla. Då behöver jag bli lugnad. Övertygad. Få höra allt det där som jag egentligen redan vet, men som vid sådana tilfällen är som ljuv musik för mina öron.